Den finansiella sektorns bidrag till offentliga finanser

Herr talman! Fredrik Olovsson har frågat mig om det är rimligt att den finansiella sektorn ger ett större bidrag till offentliga finanser i Sverige och andra europeiska länder samt hur jag avser att åstadkomma ett större bidrag från den finansiella sektorn. Jag delar Fredrik Olovssons oro över det statsfinansiella läget i Europa. Det visar på behovet av långsiktigt sunda offentliga finanser. Som jag har varit tydlig med i andra sammanhang är den finansiella sektorns risktagande ett stort problem i dess nuvarande form. Det visade sig inte minst under den senaste finanskrisen. Den finansiella sektorn måste bära sin rättmätiga del av kostnaderna för finansiella kriser. Som Fredrik Olovsson påpekar ställer sig regeringen inte bakom ett införande av en finansiell transaktionsskatt. Det finns andra lämpliga åtgärder för att hantera finanssektorns risktagande och ansvar i finansiella kriser. Sverige driver exempelvis på för att stabilitetsavgifter och tillhörande stabilitetsfonder ska inrättas både internationellt och inom EU. Sverige har varit vägledande när det gäller införandet av stabilitetsavgifter för banker och kreditinstitut. På detta sätt bidrar den finansiella sektorn till att täcka kostnaderna för statliga stödåtgärder i framtida kriser samtidigt som ansvaret för eget risktagande och agerande tydliggörs. Sverige driver även på möjligheten att ha strängare kapitaltäckningsregler nationellt för bankerna än vad som krävs i förslaget till kapitaltäckningsdirektiv och -förordning som nu förhandlas i rådet. Förordningen skulle i så fall medföra att högre krav ställs på både kvaliteten och nivån på bankernas kapital. De åtgärder som Sverige vidtar minskar risken för finansiella kriser och skyddar skattebetalarnas pengar.

Herr talman! Den finanskris som briserade under 2008 fick fart på den internationella debatten om hur den finansiella sektorn bör regleras, hur man kan bygga olika former av buffertar för att klara framtida problem, hur hela branschen bör beskattas och hur den ska ge ett större bidrag till de offentliga finanserna. Alla dessa aspekter av frågan är intressanta och viktiga, men i min interpellation valde jag att framför allt fokusera på beskattningen. De svar jag har fått, som jag tackar finansministern för, handlar däremot mest om olika varianter av regleringar och buffertar. Finansministern tar upp frågan om kapitaltäckning i bankerna som är en viktig åtgärd. Högre kapitaltäckning är bra och nödvändig och gör att bankerna klarar större förluster med egna pengar innan de behöver vända sig till medborgarnas gemensamma ekonomiska kassa. Det är dock inte ett svar på hur man får finanssektorn att bidra mer till våra gemensamma utgifter, så frågan är om regeringen är beredd att föreslå en bättre beskattning av den finansiella sektorn. Frågan om stabilitetsavgifter som finansministern tar upp i sitt svar är också viktig. Vi är överens om att det behövs ett sådant system, och vi har hjälpt finansministern att baxa igenom de svenska stabilitetsavgifterna i riksdagen. Det är bra att vi bygger en stabilitetsfond, men inte heller den är svaret på frågan om beskattningen av den finansiella sektorn. Även denna fråga kvarstår alltså. Av interpellationssvaret att döma diskuterar Anders Borg inte så gärna skatter på finanssektorn, men på många andra håll är debatten livlig. Det är inte så konstigt. Finanskrisen har resulterat i stora kostnader för medborgare och statskassor runt om i världen. Extremt risktagande, stora vinster och närmast obscena ersättningar och bonusar i branschen har varit utmanande. Verksamheter har kunnat privatisera övervinster men socialisera de gigantiska förluster som uppstått till följd av girighet och oansvarigt risktagande. Eftersom finansbranschen dessutom är att anse som underbeskattad genom sitt momsundantag är frågan om en bättre beskattning viktig också på det sättet. Sedan frågan om beskattning av finansbranschen lyftes fram i samband med den akuta delen av finanskrisen har EU-kommissionen kommit med förslag om att införa en finansiell transaktionsskatt. Jag och Socialdemokraterna tycker att en bred och helst global skatt på detta område är intressant. Den kan ge avsevärda belopp till gemensamma budgetar runt om i världen, också i Sverige. Den har dessutom potential att få den finansiella sektorn att fungera bättre. Vi motsätter oss, och det är lika bra att ta det nu innan finansministern säger det, en finansiell transaktionsskatt som en EU-skatt. Det är vi inte intresserade av. Det är dock beklagligt att regeringen så tydligt tar avstånd från hela idén att beskatta sektorn. Denna tydliga bild förstärks ytterligare av att man inte har något alternativ till beskattning, om man nu inte gillar transaktionsskatten. Internationella valutafonden utredde och rekommenderade exempelvis en finansiell aktivitetsskatt vid sidan av stabilitetsfonder och kapitalkrav som en rimlig och bra åtgärd. Den skulle kunna utformas som en extraskatt på finanssektorns vinster eller på ersättningarna. Jag har förstått att regeringen har bundit sig hårt vid den linje man drivit om transaktionsskatter, men varför då inte föra in frågan om en aktivitetsskatt? Varför låta finansbranschen fortsätta vara underbeskattad? (Applåder)

Herr talman! Den finansiella sektorn har blivit lovligt byte. Jag sällar mig till dem som kan konstatera att det definitivt har funnits vissa obalanser inom denna bransch, med ett högt risktagande som det kanske största problemet. När man talar om att beskatta den finansiella sektorn och kanske framför allt om transaktionsskatten är det viktigt att bestämma vilket mål man har med en eventuell transaktionsskatt. Ska den stabilisera marknaden eller användas som skattebas? Dessa två syften motverkar ju på något sätt varandra. Vi har erfarenhet av transaktionsskatt i Sverige. Vi hade en sådan under 80-talet. Effekten blev att den drev ut mycket verksamhet ur landet, och den hade varken stabiliserande verkan eller gav upphov till en särskilt bred skattebas. Detta är viktigt att ha med sig. Europeiska kommissionens uträkningar och värderingar av vad en transaktionsskatt skulle få för effekter på den europeiska marknaden visar att inom vissa delar av finansmarknaden kan man få en undanträngningseffekt på uppemot 90 procent av verksamheten. I vissa fall kan det vara ytterst relevant att man tar bort en möjligen osund verksamhet och att den får förekomma någon annanstans. Det innebär dock inte att man får en större skattebas. Branschen bidrar inte på något sätt till att betala för det den har åsamkat eller ställt till med om man har flyttat bort verksamheten och gjort den otillgänglig som skattebas. Det gäller att ha detta med sig. Samtidigt räknar Europeiska kommissionen med att det långsiktigt kan få effekter på den samlade bnp:n för EU 27-länderna på uppemot 0,5 procent. Det är ganska stora siffror. Detta är också viktigt att ta med i debatten. Är det något som Europa behöver nu är det högre tillväxt och ökning av bnp, inte att man hämmar tillväxten. Det är helt fel. Jag håller med finansministern om att det finns andra och bättre åtgärder för att stabilisera marknaden - givet att det inte går att införa en global transaktionsskatt, för då kanske det skulle finnas poänger med det. Jag tror dock att det är utsiktslöst. Jag tror som sagt att det finns bättre sätt att skapa stabilitet på finansmarknaden än genom en transaktionsskatt.

Herr talman! Det här är en intressant interpellationsdebatt, för den är i sak mycket viktig. Interpellanten och finansministern har delvis en samsyn, vilket gläder mig. Samtidigt finns det en viktig ideologisk dimension på denna interpellation som blir tydlig i Fredrik Olovssons muntliga anförande. Det handlar om vilken diagnos man vill sätta på problemet. Finansministerns svar innehåller en i allt väsentligt korrekt diagnos på problemet. Det handlar om det oansvar som finanssektorn ibland gör sig skyldig till och som särskilt i bistra tider kan drabba folk på ett oförtjänt och allvarligt sätt. Fredrik Olovsson säger att det i stället är de vinster som görs i samband med finansiella transaktioner som är problemet. Nå, om det vore så får vi fundera lite djupare på varför vi har finansiella transaktioner över huvud taget. Detta är ett ständigt spel för att söka sig fram där marknaden positionerar sig och där det är bäst att satsa riskkapital. Det är väl självklart att man måste se detta som något i grunden positivt, annars borde man gå hela vägen och minimera den här typen av transaktioner eller förbjuda dem helt och hållet. Som den förre talaren sade drev den så kallade valpskatten som infördes på 80-talet ut sådant kapital ur vårt land. Den gav inte heller den skattebas som den var avsedd att ge. Vi har alltså historik som säger att den typen av åtgärder sannolikt inte ger det man vill, om man nu vill åstadkomma detta. Det handlar kanske mer om att jaga att någon gör en vinst och att det inte passar in i den ideologi man har. Det är därför glädjande att läsa i finansministerns svar att det handlar om att titta på den oansvarighet som finanssektorn lätt ger sig in i och som blir tydlig i sådana allvarliga finanskriser som nu sveper över världen - inte bara över Europa. Det handlar om att skapa stabilitet genom stabilitetsavgifter och därtill hörande fonder, och att kräva kapitaltäckningsregler som inte utsätter bankerna för sådana risker att vi måste gå in med skattemedel och hjälpa branscher för att systemet ska överleva och fungera. Det är här man måste lösa problemet. Jag har lite svårt att förstå varför interpellanten Fredrik Olovsson inte är nöjd med finansministerns svar. Kan det bero på att han har en annan ideologisk ingång när det gäller nödvändigheten av finansiella transaktioner, och att det är de oansvariga, farliga komponenterna i en sådan marknad som behöver behärskas snarare än viljan att hindra någon som sysslar med finansiell verksamhet att göra vinst?

Herr talman! Världen går nu igenom en dramatisk finansiell kris. I praktiskt taget hela världen påverkas finansiella institut av en press som kommer från offentliga finanser i Europa, men också från de tidigare problem som finanssektorn i USA skapat. Det betyder att vi kommer att ha en helt ny finanssektor om tio år. Den kommer att vara hårdare reglerad. Den kommer att ha ett mer omfattande regelverk för vilken verksamhet man får bedriva. Tillsynen kommer att vara både tyngre och tuffare. Kapitaltäckningen kommer att höjas. Krishanteringsinstitutioner kommer att skärpas. Det är den process som hela världen nu är på väg igenom. I detta har vi i Sverige varit ett föredöme. Vi har i flera avseenden hanterat finansiella kriser bättre än många andra länder, och vi har haft en samsyn när det gäller detta. Det är Fredrik Olovssons interpellation ett uttryck för, och det är jag glad för. Det finns en samsyn i Sverige om att vi ska ha en tuff ordning för finansiella marknader. Även i den här frågan finns det ett embryo till samsyn. Vi är överens om att egna medel till EU inte ska komma från skatter som EU-kommissionen lägger fast. Det är en grundläggande flod som inte bör överskridas; det är en Rubicon som inte bör korsas. Så är det för Socialdemokraterna när det gäller en finansiell transaktionsskatt. Jag utgår från att egnamedelsprincipen gäller även här. EU-debatten har tyvärr fastnat i en finansiell transaktionsskatt och inte i en finansiell aktivitetsskatt. Varför är det besvärligt? Därför att en finansiell transaktionsskatt har stora effekter på bnp. För Sverige handlar det om väldigt stora belopp. EU-kommissionen gör bedömningen att vi skulle landa i en bnp-förlust på 0,5 procent. Deras egna beräkningar tyder på att den skulle kunna vara upp till 1,5 procent. Sverige har en stor finansiell sektor och ett skattetryck på 50 procent. Det betyder att bnp-förlusten skulle ha en effekt på offentliga finanser på mellan 10 och 30 miljarder. Det skulle alltså innebära en mycket betydande förlust av skatteintäkter för Sverige om man genomförde den här skatten. Vi skulle få en del intäkter, men det är relativt sannolikt att det skulle bli ett minus för svenska staten om man införde en finansiell transaktionsskatt på det sätt som EU-kommissionen diskuterar, där två tredjedelar av intäkterna ska gå till EU-kommissionen. Det är naturligtvis helt annorlunda om vi diskuterar en finansiell aktivitetsskatt. Vårt grannland Danmark har en sådan. Man har där räknat ut att underbeskattningen på grund av momsbefrielsen för den finansiella sektorn är mycket betydande. Om jag har förstått beräkningarna rätt och minns siffrorna riktigt handlar det om ungefär 10 procent i arbetsgivaravgift. Det är alltså en mycket betydande underbeskattning som ligger på finansiell sektor. Det skulle tala för att man precis som danskarna gör någon typ av korrigering. Man ska vara tydlig med skillnaderna. En finansiell transaktionsskatt kan leda till mycket stora förluster på transaktioner - 90-98 procent. Det kan man inte uppnå om man lägger på en arbetsgivaravgift. Man kan inte flytta ut hela verksamheten och lönesummorna på det sättet ur en bank, så den relativa effekten på ekonomin är mycket mindre. Tillväxteffekten av en finansiell transaktionsskatt som kommer av stigande upplåningskostnader, lägre kapitalstopp, sämre produktivitet och sämre löner följer inte av en finansiell aktivitetsskatt eftersom den inte påverkar finansieringskostnaderna för vare sig stater eller företag. Det är tyvärr inte den finansiella aktivitetsskatten som man diskuterar i EU. Hade det varit det hade jag kunnat stå betydligt närmare Fredrik Olovsson i den här diskussionen, men så är det inte. Jag vill göra gällande att när vi nu är på väg in i ett skift med högre kapitaltäckning som kommer att lägga tunga begränsningar på bankerna vore det olämpligt att i dag lägga på en tyngre skattebelastning. Men jag tycker inte att vi ska utesluta det i ett längre perspektiv, om man nu talar om en finansiell aktivitetsskatt och inte om en finansiell transaktionsskatt.

Herr talman! Det är bra om vi kan ha en samsyn i viktiga frågor - inte minst hur man hanterar en besvärlig finansiell kris. När finansministern hade gått igenom alla invändningar mot möjliga skatter lät det ganska positivt när det handlade om en aktivitetsskatt. Man kan möjligen fundera över varför Anders Borg inte har drivit den frågan i EU. Det stämmer naturligtvis att det inte är den fråga som är uppe på dagordningen nu, men det är en lång process där man har möjlighet att komma med idéer och driva frågan på ett helt annat sätt än vad som har skett hittills. Alla förslag rymmer ju både fördelar och nackdelar. Det gäller också frågan om kapitaltäckning. Där överväger fördelarna, som jag ser det. Det gäller naturligtvis en stabilitetsfond, där man också kan se övervältningsrisker på den avgift som tas ut. Även där överväger fördelarna, tycker jag. Det gäller också den finansiella sektorn. Här finns metoder som man kan använda för att få ett större bidrag till offentliga finanser från en sektor som inte bara ställer till problem och oreda med jämna mellanrum utan som också är underbeskattad. Finansministern har ett litet problem med argumentationen när det gäller stabilitetsfonderna som han säger värnar skattebetalarnas pengar. Det är inte bankerna som står för hela den avgiften. Medborgarna i Sverige har redan från början bidragit med en rejäl grundplåt. I Riksrevisionens granskning av Stabilitetsfonden kan man läsa att när fonden är fullt utbyggd 2025 är det inte mer än hälften av pengarna som kommer från bankernas avgifter, utan det är den grundplåt som de svenska medborgarna har lagt in från början som är den övervägande delen och den avkastning som man beräknar. Jag tycker dock att det är bra att finansministern öppnar för möjligheten att beskatta den här sektorn mer. En regering som har problem med att finansiera gymnasieskolan och kräver nedskärningar där, en regering som inte tycker att sjuka ska ha ett högkostnadsskydd som tidigare och därför försämrar för äldre och kroniskt sjuka, en regering som inte har resurser nog för att klara av att sköta de investeringar som behövs inte minst i infrastrukturen borde vara intresserad av att få ett större bidrag från en sektor som är underbeskattad.

Herr talman! Jag ska väl inte förlänga debatten. Det känns som att vi har en konstruktiv diskussion med relativt stor samsyn i de här frågorna. Jag vill understryka att Sverige har en stor finansiell sektor. Den utgör drygt 5 procent av svensk bnp och har 140 000 anställda. Det är viktigt att ha det med sig när man värderar om det är en bra eller dålig affär för svensk ekonomi att införa en transaktionsskatt. Som jag tidigare sade är det viktigt att man har klart för sig vilket mål man har med en eventuell transaktionsskatt. Har man målet att man ska ta in mer skatter är det en dålig affär, som vi har kommit fram till här. Har man målet att man vill ha bättre stabilitet på den finansiella marknaden är det kanske en bra strategi. Som vi har sett och har erfarenhet av skulle detta av allt att döma driva ut verksamheten ur landet, och då skulle det kanske bli mer stabilt för svenskt vidkommande. Det är mycket möjligt att det skulle bli så. Men vill man ha stabilitet tror jag att det finns bättre vägar att gå, och det verkar som om vi har en relativt stor samsyn om detta både från Socialdemokraternas sida och från ministerns sida. Jag har därför gott hopp om att vi kommer framåt i denna fråga och att det blir hållbara lösningar som skapar en bättre stabilitet på marknaden.

Herr talman! Jag tycker att Fredrik Olovsson har en mycket balanserad inställning i den diskussion som vi för. Jag är också glad att se att det kan öppna för lösningar när det gäller att se över regelverket för den finansiella sektorn på sikt. Även finansministern tycker att det finns intressanta inslag i den diskussion som har förts så här långt. Jag tycker ändå att det är viktigt att poängtera att det vid sidan av Fredrik Olovsson finns andra i denna kammare som med emfas driver tanken på att ha just finansiella transaktionsskatter, till exempel en Tobinskatt som vi har hört talas om ute i Europa. Detta är mycket farligt. Fredrik Olovsson sade i sitt senaste inlägg att denna regering har svårt att tänka över välfärdsfinansieringen. Då är det viktigt att slå fast att - det är en bedömning som jag delar med finansministern - om man i värsta fall skulle införa en sådan här finansiell transaktionsskatt rakt över, givet att man också tar fram de andra, som jag sade i mitt förra inlägg, oansvarighetsbegränsande inslagen av stabilitetsavgifter, fonder och högre kapitaltäckningsregler så att det blir en för tung börda, kommer det smörjmedel som behövs inom finanssektorn kanske att minska så drastiskt att det blir som finansministern bedömer det, nämligen en negativ intäkt för vårt land. Det var den erfarenhet som man gjorde av 80-talets valpskatt. Under sådana premisser kan man aldrig försvara att detta skulle ha någon vettig koppling till välfärdsreformer. Någonting som blir ett minus för staten kan rimligen inte vara någonting som gör att man bygger ut kostsamma och viktiga välfärdsreformer. Det är därför helt nödvändigt att bedömningen görs på det sätt som jag tycker att finansministern presenterade i sitt svar på interpellationen.

Herr talman! Det är naturligtvis positivt att vi i Sverige, som är ett litet land, med den utsatthet som vi har kan ha en samsyn i denna typ av frågor om hanteringen av finansiella kriser. Jag ser inget förvånande i det. Jag har alltid uppfattat Socialdemokraterna som ett djupt ansvarsfullt parti så snart man har lagt undan första maj-plakaten. Låt mig understryka att detta är två punkter där vi faktiskt har en rätt betydande samsyn. För det första gäller det egna medel. Vi är i Sverige överens om att vi inte vill ha EU-skatter som ger direkta skatteintäkter till EU-kommissionen. För det andra är det som Fredrik Olovsson säger en betydligt klokare hållning än den som jag möter hos en del av de andra medlemsstaterna. Det är en sak att öka beskattningen på den finansiella sektorn. Det kan man naturligtvis diskutera. Sedan kan man väga av när man bör göra det. Men det är inte riktigt det som drivs från dem som kräver den finansiella transaktionsskatten. Skiljelinjerna här är rätt stora. När det gäller en finansiell aktivitetsskatt kan man inte flytta ut skattebaser. Man kan inte flytta lokalkontoren till Caymanöarna, för då ligger de nämligen på Caymanöarna och är inte längre lokalkontor i Sverige. Det har inte heller den effekt som det har på finansieringskostnaden. Det är uppenbart att om man lägger på en finansiell transaktionsskatt stiger finansieringskostnaderna för företagen, och då får vi en lägre kapitalstock med lägre produktivitet och lägre löner som följd. Låt oss därtill komma ihåg att en högre finansiell transaktionsskatt också ger en lägre omsättning på befintliga statsobligationer. Det höjer alltså räntekostnaderna för staten och har en direkt effekt på våra möjligheter att finansiera välfärd. Om jag jämför det med den finansiella aktivitetsskatten är det uppenbart att den har en annan effekt. Det går inte att flytta undan den, den påverkar inte kapitalkostnaden, och den påverkar inte upplåningskostnaden. Den har helt enkelt mycket bättre effekter på ekonomin än en finansiell transaktionsskatt. Jag har i Ekofinrådet öppnat för att det borde vara en rimlig kompromiss, om Tyskland och Frankrike absolut vill ha en skatt på detta område, att i stället börja tala om en finansiell aktivitetsskatt. Det har tyvärr avvisats från såväl Frankrike som Tyskland därför att de av olika politiska skäl har landat i slutsatsen att det måste vara just en transaktionsskatt. Det kan jag beklaga därför att jag tror att det hade varit betydligt lättare att nå en enighet i rådet om en finansiell aktivitetsskatt. Varför är jag skeptisk till att göra detta nu? Enligt vår uppfattning måste kapitaltäckningskraven på banker skärpas de kommande åren. Man måste få upp kapitaltäckningen för att få ned risknivån. Ägarna måste ta större ansvar. Låt mig notera att vi är överens även om detta i Sverige, vilket i grund och botten är mycket glädjande. Men det betyder att den finansiella sektorn under ett antal år framåt kommer att tyngas av detta. Det är ingen tvekan om det. Det kommer att tvinga dem att kvarhålla vinster, och det kommer att reducera möjligheterna till utdelningar. I den fasen tycker jag att det kan vara rimligt att vi först höjer kapitaltäckningen. Sedan kan vi föra diskussioner om skattebelastningen. I detta perspektiv har vi naturligtvis anledning att dra lärdom av vad danskarna har gjort. Det är en underbeskattning. Arbetsgivaravgifter skulle kunna vara en tänkbar korrigering. Låt mig bara göra ett förtydligande. Det har blivit en del missförstånd på grund av Riksrevisionens rapport. Målet för Stabilitetsfonden är uttryckt som genomsnitt. Det är inte så att vi har för avsikt att ta bort stabilitetsavgifterna när Stabilitetsfonden har nått en viss andel av bnp. De ska i genomsnitt ligga på den nivån över tiden, vilket naturligtvis betyder att om vi inte har en finansiell kris måste de under långa perioder ligga betydligt över genomsnittet för att de sedan, om vi får betala ut pengar, också ska kunna ligga rätt nära genomsnittet. Det kan inte vara så att vi ser detta som ett tak för Stabilitetsfonden och att vi sedan ska ta bort avgifterna för bankerna. Där delar jag till fullo Fredrik Olovssons hållning att de bör betala det därför att det är en kostnad som de åsamkar skattebetalarna.

Herr talman! Min poäng med Stabilitetsfonden var snarast att det inte bara är bankerna som har betalat för den. I grunden har vi en stor finansiering från det allmänna. Alla medborgare har bidragit med en rejäl grundplåt. När finansministern i sitt svar skriver att detta är ett sätt att skydda skattebetalarnas pengar har han stoppat in en hel del av skattebetalarnas pengar redan från början. Det ska man inte glömma bort i denna diskussion om man ska vara riktigt korrekt och ärlig. Man bör vara försiktig med att låsa sig vid olika former av tekniska lösningar om man vill komma åt olika problem. En finansiell transaktionsskatt kan naturligtvis vara intressant, och vi socialdemokrater har inte avvisat den idén, men vi är naturligtvis öppna för andra sätt att komma till rätta med de problem som finns. Ett av dem är att de flesta stater, uppenbarligen också Sverige med tanke på de besparingar som jag kunde räkna upp tidigare, har problem att finansiera viktiga välfärdsområden och investeringar i det som kan bygga landet starkare i framtiden. Då blir det intressant att också kunna beskatta denna sektor som är underbeskattad. Då kan en aktivitetsskatt vara viktig. Jag har också studerat det danska exemplet och tycker att det är mycket intressant på många sätt. Jag kan beklaga att frågan inte har drivits med större emfas tidigare i denna process, men jag är glad om finansministern kan tänka sig att lägga fram det som ett kompromissförslag inom EU-systemet så småningom när frågorna ställs på sin spets. Jag delar naturligtvis också uppfattningen att det inte är någonting som borde införas redan nästa år. Den budget som är framlagd av oss innehåller inte ett sådant förslag. Detta ska naturligtvis tajmas så att alla de insatser som nu görs på detta område kan införas på ett så bra sätt som möjligt så att man inte får stora problem och obalanser på grund av politiska beslut. Det skulle vara djupt olyckligt. Men frågan är när finansministern tror att det kan vara rimligt att få se ett sådant här förslag i Sverige.

Herr talman! Det är naturligtvis bara att välkomna att vi i ett antal frågor här har samsyn i Sveriges riksdag. Det gäller krishanteringen, och det gäller finansiell sektor där vi har en tydlig enighet om att det är banker och inte bankägare som ska skyddas. Vi har en samsyn om EU-skatterna, vilket jag också tycker är positivt, och om frågan om egna medel. Låt mig här notera att det är en skillnad som är rätt avgörande om man diskuterar en finansiell transaktionsskatt eller en finansiell aktivitetsskatt. Jag delar ur den synvinkeln naturligtvis Fredrik Olovssons synpunkt att vi när det gäller tekniska lösningar likt Mao ska vara pragmatiska. Det spelar ingen roll om skatten är svart eller vit så länge den fångar råttorna, så att säga. Låt mig om stabiliseringsfonden bara säga att det naturligtvis är så att vi var tvungna att sätta in pengar i den. Det är alldeles riktigt, och det ska vi inte glömma bort. Det är nämligen ett centralt påpekande: Skattebetalarna stoppade in pengar som i grunden var till för att skydda banker. Ett visst mått av tacksamhet från bankernas sida kunde möjligtvis vara på sin plats. Det har dock i en del finansiella tidskrifter också spridits den felaktiga bilden att avgifterna ska sänkas eller kanske till och med helt upphöra när fonden väl har nått en viss nivå. Jag vill även i detta sammanhang vara tydlig med att så inte kommer att ske. Fonden ska nämligen nå en viss storlek i genomsnitt . Då får den gärna under många år vara högre, för vi vet att det då och då kommer att behöva göras stora utbetalningar ur den. Det är dock alldeles riktigt som Fredrik Olovsson påpekar att skattebetalarna har lagt en grundplåt för detta, och det är naturligtvis en grundläggande utgångspunkt här.