Den akuta krisen för sjukvården i Västernorrland

Fru talman! Lena Asplund har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att säkerställa likvärdig vård i hela landet och för att problemet med det dyra utnyttjandet av stafettläkare ska upphöra.

Att hälso- och sjukvård kan ges på lika villkor utifrån behov är viktigt. Regeringen har därför föreslagit att det riksdagsbundna målet för hälso- och sjukvårdspolitiken ska ändras så att det tydliggörs att vården ska vara jämlik och jämställd.

Flera av de frågor som regeringen driver på hälso- och sjukvårdsområdet har jämlik vård som en central aspekt. Exempel som jag vill lyfta fram här är cancervården, vården för dem med psykisk ohälsa och styrningen med kunskap. Även arbetet med att sluta de påverkbara hälsoklyftorna är viktigt. Regeringen tillsatte därför i våras en kommission för jämlik hälsa som ska ta fram förslag på hur detta kan uppnås.

Regeringen tillför också 1 extra miljard kronor 2016 och därefter 500 miljoner kronor per år till landstingen. Dessa resurser stärker landstingens möjligheter att möta utmaningar som exempelvis kompetensförsörjning och att göra vården mer jämlik.

Vi vet att de möjligheter och utmaningar som bland annat den medicinska utvecklingen ger kan vara svåra att bemästra i alla delar av landet. Landstingen har olika förutsättningar såväl geografiskt som demografiskt och resursmässigt.

I somras tillsatte regeringen den så kallade Indelningsutredningen. Utredningen ska föreslå en ny läns- och landstingsindelning som innebär att Sverige delas in i väsentligt färre län och landsting. Indelningen ska bland annat ge stabila ekonomiska förhållanden i de nybildade landstingen och bättre överensstämmelse mellan medborgarnas behov och deras möjligheter att utöva demokratiskt inflytande.

Jag ser utmaningar när det gäller hälso- och sjukvårdens kompetensförsörjning, framför allt för möjligheterna att attrahera och behålla kompetenta medarbetare. Det är angeläget att den utvecklingen kan vända. Jag för därför tillsammans med de berörda aktörerna samtal som syftar till att lyfta upp möjligheter och svårigheter. Min förhoppning är att detta initiativ och den föreslagna professionsmiljarden kan stödja arbetet med kompetensförsörjning samt bidra till att ge hälso- och sjukvårdens professioner ännu bättre förutsättningar för att utföra sitt arbete.

Den pågående utvecklingen med stafett- eller hyrläkare är på sina håll oroande. Enligt en ny rapport från Konkurrensverket om hyrläkare i primärvården har den totala kostnaden för vårdbemanning i landstingen ökat från 2,86 miljarder kronor 2013 till 3,43 miljarder kronor 2014.

Jag har för avsikt att följa utvecklingen på området noga. Jag vet att även SKL följer detta och bistår landstingen i hur de ska hantera utvecklingen. Frågorna är komplexa, och det är inte givet vilka åtgärder som skulle kunna vara verkningsfulla vare sig på regional eller nationell nivå.

Fru talman! Jag tackar statsrådet för svaret, och jag börjar med min lilla fundering. Jag har skrivit interpellationen utifrån ett Västernorrlandsperspektiv eftersom jag kommer därifrån, men detta kan gälla nästan alla landsting eller regioner i länet.

Man kan fundera på hur vården kan fortsätta att vara jämlik när landstingens ekonomi går på knäna. SKL kom i oktober ut med en ekonomirapport som visar att prognosen för 2015 är 1 miljard i underskott för våra landsting. Då har ändå alla utom tre landsting under de senaste fem åren höjt skatten, och det har inte hjälpt.

Det uppstår många gånger problem - och nu tar jag mitt landsting som exempel, för vi ska inte ha någon landstingsdebatt - när man har kommit med rena, hårda strukturförslag om att lägga ned ett inlandssjukhus helt och hållet. Man skalar av allting från akutvård, och det blir i princip bara en vårdcentral kvar. Det kommer att drabba inlandet - i det här fallet de två kommunerna Kramfors och Skellefteå - oerhört hårt.

Det är viktigt att ha denna närhet till en traumavård och bra vård när man talar om denna golden hour, den viktiga timmen då man får in insatser. Jag tror att det var i fredags som en stor trafikolycka inträffade utanför Sollefteå. Som tur var fanns Sollefteå sjukhus kvar så att man kunde ta hand om de sju skadade personerna. Man klarade dem. En person var svårt skadad och fick föras till Umeå. Sådant sker alltid. Men om vi inte hade haft Sollefteå sjukhus kvar skulle de skadade ha fått föras till Sundsvall. Då talar vi om en resväg på någonstans mellan en timme och en kvart och en timme och tjugofem minuter.

Man säger att man kan bedriva akutsjukvård i ambulanser. Nja, det kan man till viss del. Men riktig traumavård kan man inte utföra. Ambulanserna kan inte heller bemannas med narkosläkare och narkossköterskor hela tiden. Vägarna i Sveriges inland är, på många ställen där man talar om strukturåtgärder, inte av E4-klass. Det är väldigt besvärliga vägar, och det hela är besvärligt att hantera.

Det gör mig orolig när jag tittar på prognoser framöver för landstingen. Västernorrlands landsting gjorde 2014 ett underskott på 223 miljoner. Man har en prognos i år, 2015, som är ännu högre. Fram till 2018 prognostiserar man 1,8 miljarder i underskott.

Detta kan inte fortsätta. På något sätt måste staten gå in och ställa upp regler: Vad ska man göra, och vad ska man inte göra? Det är detta som gör att det blir en rätt ojämn vård beroende på var man bor. Vi kan titta på cancervården, som skiljer sig mycket åt i landet beroende på var man bor. Det ska inte vara så att om man bor i Västernorrland får man vänta mycket längre på vård om man får bröstcancer än man får göra i andra län. För mig är det viktigt att man ska kunna få en bra vård om man så bor uppe i Junsele eller om man bor i Täby. Sedan kan vi ju berätta att de som bor i Junsele också betalar mycket mer i skatt - och så får de sämre vård.

Detta är någonting som jag tycker att man måste lyfta. Regeringen måste titta på det, för jag tror inte att landstingen just nu klarar av detta själva. Det ser ut så här. Norrlandslänens landsting har jätteproblem. Vi har också andra landsting som har de här bekymren, vilket statsrådet säkert är väl medveten om.

Därför kände jag att jag inte fick något riktigt bra svar av statsrådet när det gäller hur man ska kunna göra det här. Det går inte att bara tillsätta en kommission. Socialdemokraterna är rätt glada i kommissioner, men jag tycker att det vore bra med handling också i stället för en kommission.

Fru talman! Jag kan börja i den änden. Jag tyckte att jag gav ett ganska utförligt svar, men jag kan naturligtvis utveckla det. I sammanhanget är det värt att göra detta, inte minst med tanke på den utveckling som Lena Asplund skissar: Vi står inför en stor kostnadsökning inom den svenska hälso- och sjukvården till följd av en åldrande befolkning, till följd av att vi får nya fantastiskt effektiva behandlingar som samtidigt många gånger är dyra och till följd av en teknisk utveckling i övrigt som leder till att möjligheterna att bota och lindra är så mycket större men därmed också medför nya kostnader.

I det sammanhanget tror jag att man måste se på hälsofrågorna i ett mycket bredare perspektiv. Det är det vi försöker adressera med målet att sluta de påverkbara hälsoklyftorna. Vi kommer också att tillsätta en kommission för jämlik hälsa som inte bara kommer att titta på vilka reformer som behöver göras inom den traditionella folkhälso- och sjukvårdspolitiken utan också på hur man kan anlägga ett perspektiv på egentligen alla politikområden för att kunna sluta hälsoklyftorna.

Om man ska diskutera hälso- och sjukvården särskilt, eftersom det är det som debatten handlar om, tror jag att det vi nu gör är viktigt. Jag är till exempel ute och träffar alla landstingsledningar i syfte att diskutera sjukvårdens förutsättningar i respektive landsting men också för att höra vad de förväntar sig av staten. Jag kommer att besöka Västernorrland inom några få veckor.

I dessa samtal är det ett antal punkter som är ständigt återkommande. Först och främst är det just kompetensförsörjningen. Vi vet att det ser lite olika ut, men det är en utmaning i hela landet. Många gånger brukar detta beskrivas som en ren brist. Jag värjer mig mot det. Det finns en brist. Den kan vara större beroende på var någonstans i landet man befinner sig, och den kan vara större beroende på vilken specialitet vi talar om. Men vi kan inte tala om en generell brist på sjuksköterskor, och vi kan inte tala om en generell brist på läkare. Vad vi snarare borde tala om är hur vi använder den tid som professionen har till sitt förfogande. Jag får ofta detta beskrivet för mig när jag besöker hälso- och sjukvården: Vi vet hur man får ägna mycket av sin tid inte åt att träffa patienter utan åt onödig administration.

Det för mig in på nästa fråga som regeringen tydligt har prioriterat, nämligen e-hälsoarbetet. Med ett bättre fungerande e-hälsoarbete, med it-system som kan tala med varandra och som kommer att kunna föra över information och göra saker som vi i dag bara kan drömma om kommer vi att kunna utveckla hälso- och sjukvården. Vi kommer att kunna spara in tid som kan läggas på patientmöten, men vi kommer också att kunna få en effektivare verksamhet så att vi använder varje skattekrona mer effektivt.

Jag tror att denna utveckling är bra. Man ökar effektiviteten i hälso- och sjukvården och sätter patienten i centrum samtidigt som vi från regeringens sida tillför extra medel till hälso- och sjukvården. Totalt är det för de närmaste tre åren 2 miljarder i ökade generella statsbidrag. Jag är övertygad om att vi i och med detta står väl rustade att möta de utmaningar som vi har framför oss.

Det kommer dock inte att räcka. Vi behöver samverka mer, och vi behöver samverka i nya former. Vi behöver se hur indelningen av landstingen kan förändras i syfte att få mer bärkraftiga organisationer. Vi måste över hela landet orka fatta de nödvändiga strukturbesluten och genomföra de nödvändiga strukturförändringarna för att kunna möta framtidens utmaningar.

Fru talman! Jag tycker att det är bra att statsrådet ska åka runt och träffa de olika landstingsledningarna, tala med dem och lyssna på vad de har att säga.

Jag tänkte hoppa tillbaka lite grann till det här med jämlik vård. Jag ska ta ett exempel. Det exemplet kan jag ta upp, för det gäller mig själv. För ungefär ett och ett halvt år sedan drabbades jag av något slags födoämnesallergi när jag var ute och åt. Jag fick svårt att andas, men det redde ut sig. Jag gick ned till riksdagens alldeles förnämliga företagshälsovård. Läkaren skrev en remiss till vår allergi- och hudmottagning på Sundsvalls sjukhus. Jag fick ett svar: Vi utreder inte födoämnesallergier.

Man kan börja fundera. Födoämnesallergi är ändå en av de få allergier man kan dö av. Som tur var införde den förra regeringen fritt vårdval inom specialistvården, så jag fick en remiss och gick till Sophiahemmet här i Stockholm. Där fick jag medicin, och det löste sig.

Detta kunde jag, som är här nere i Stockholm och har möjligheter, göra. Men det kan inte alla i alla landsting göra när man får sådana här svar. Dessutom vet man kanske inte ens vad man ska göra när man får ett sådant svar. Detta skulle jag vilja ha ett svar på: Hur kan det vara jämlik vård?

Jag går tillbaka till det här med bristen. Jag håller med om att det inte råder speciellt stor brist. Det råder i synnerhet inte någon brist på läkare, för per capita har vi många läkare i Sverige.

Men vi har en kostnad som skenar iväg, och det gäller hyrläkare som det står om i rapporten som nämns i svaret. Det finns även hyrsjuksköterskor. Det är bra att de finns eftersom de behövs på många ställen där man inte får några andra. Men problemet uppstår när kostnaderna skenar iväg och när man inte hanterar personalen som man ska.

Jag har några rätt intressanta exempel från mitt landsting igen. Narkossjuksköterskor och andra går ut och säger: Därför säger vi upp oss.

Sjuksköterskor på ortopeden säger att det är som att få en spottloska rakt i ansiktet. De vill ha 800 kr mer i månaden, men landstinget sa nej.

Resultatet efter dessa massuppsägningar är att det har blivit färre operationer, vilket inte gör situationen bättre utan sämre.

I denna rapport från Konkurrensverket, som även kommer med lite råd och dåd, talas det om etablering av vårdcentraler. Man konstaterar att privata vårdcentraler som är ägarledda och där ägarna själva arbetar i verksamheten är i behov av hyrläkare i mycket mindre utsträckning.

Jag är glad att ni nu har backat om LOV. Jag hoppas att ni också backar om vinster i välfärden, eftersom det egentligen är enda sättet för att vi ska kunna komma till rätta med detta. Vi ser nämligen att man har det bättre på privat drivna vårdcentraler. Detta kan nog slå över även till landstingsägda och landstingsdrivna. Jag bryr mig egentligen inte så mycket om vårdformen. Det viktiga ska vara att vårdcentralerna är bra skötta och bra drivna. Personalen ska vara sedd, och man ska inte känna det som att man får en spottloska i ansiktet. Man ska känna att man här gör något viktigt och bra och är sedd. Det är det som är så viktigt.

Därför hoppas jag att det inte blir något förbud mot vinster i välfärden och så vidare utan att man kan få detta, eftersom jag tror att det är en lösning på det hela.

Fru talman! Jag ska börja med den sista delen i inlägget. Som Lena Asplund så väl vet pågår en utredning som ska titta på organiseringen av välfärden. Det är inte så konstigt. Det är egentligen konstigare att man inte tidigare har tagit ett sådant helhetsgrepp. Vi har sett mycket stora förändringar inom välfärdsverksamheterna de senaste 20-25 åren. Det har på många håll experimenterats. Här i till exempel Stockholms läns landsting har man knoppat av verksamhet till underpriser och så vidare.

Med tanke på de stora förändringar som har skett behöver vi se över hur denna sektor egentligen fungerar. Vad behöver vi reformera för att få den att fungera bättre och för att se till att patienterna verkligen sätts i centrum och att skattepengarna går till den välfärd som de är tänkta att gå till? Det är själva bakgrunden till denna välfärdsutredning. Men det handlar inte om att utesluta privata alternativ. Det handlar om hur vi ska ha regelverket när privata alternativ finns i denna typ av verksamheter.

Jag ska gå vidare till det exempel som Lena Asplund tog upp och som gällde henne själv. När det gäller frågan om jämlik vård kan jag konstatera, precis som jag har gjort många gånger tidigare, att vi inte har någon jämlik vård i Sverige. Vi har en tydlig strävan efter en jämlik vård. Men vi vet att det på alltför många håll brister. Det är bland annat detta som ligger bakom regeringens satsning på cancervård och att man ska kunna få ihop cancervården bättre i detta land, både genom bättre samverkan inom sjukvårdsregionerna och genom att stimulera nya metoder och nya sätt att arbeta för att kunna få ned väntetiderna och för att se till att vi får en jämlik vård över hela landet.

Jag har stora förhoppningar om att det som nu sker på cancerområdet kommer att förbättra situationen inte bara inom cancervården utan också kommer att ge oss goda erfarenheter och exempel på vad vi kan göra inom andra delar av hälso- och sjukvården. Det tycker jag är mycket positivt.

När det gäller kompetensförsörjningen är det, precis som jag sa i mitt tidigare inlägg, en av de absolut största och viktigaste utmaningar som vi står inför. Det är också därför som min första åtgärd som minister var att träffa alla relevanta aktörer inom sjukvårdsområdet för att diskutera just kompetensförsörjningsfrågor. Detta har vi sedan följt upp, och vi etablerar en mer fast struktur kring dessa samtal som vi kallar nationell samling för kompetensförsörjning. Det går ut på att vi träffar relevanta aktörer inom hälso- och sjukvården. Det handlar om representanter från fackföreningar, SKL, Socialstyrelsen, universitet och högskolor, privata vårdgivare med flera för att kunna få en gemensam bild av hur utmaningarna ser ut men också för att temavis kunna gå ned och diskutera vad vi behöver göra tillsammans för att komma åt kompetensförsörjningsfrågorna.

I torsdags hade vi ett mycket bra möte där jag tillsammans med Helene Hellmark Knutsson deltog och träffade representanter från fackföreningar, SKL, Socialstyrelsen, universitet och högskolor och diskuterade vad vi tillsammans kan göra för att förbättra samverkan mellan högskolesektorn och landstingen, vad som behöver förändras i själva utbildningarna och om staten på olika sätt kan bidra till att skapa bättre planeringsförutsättningar för landstingen.

Jag ber att få återkomma när det gäller frågorna om stafettläkare.

Fru talman! Jag tycker också att det är mycket viktigt att kvaliteten säkras. Det ska göras vare sig det är en landstingsdriven eller en privat driven vårdcentral eller sjukhus.

I svaret skriver statsrådet att regeringen i somras tillsatte den så kallade indelningsutredningen och tror att den ska kunna lösa någonting. Jag är lite cynisk. Därför tror jag inte att man får mer pengar bara för att man drar dessa gränser. Man blir inte rikare för det. Två fattiga landsting blir inte rikare för att man slår ihop dem.

Jag hörde Barbro Holmberg hemma i lokalradion för ett par veckor sedan där hon var mycket tydlig med att man inte skulle ha några heliga länsgränser längre utan att man skulle kunna förflytta dem och hålla sig till kommungränser och göra om i fråga om gamla landstingsgränser.

Därför skulle jag vilja göra ett medskick både till Barbro Holmberg och till alla landstingspolitiker att det är viktigt att man tar detta i beaktande nu och inte vidtar stora strukturåtgärder än, innan denna indelningsutredning är klar. Det kan bli stor skillnad på hur det kommer att se ut efter den. Därför vore det mycket olyckligt om vissa landsting väljer att lägga ned väl fungerande sjukhus som sedan kanske kommer att kunna hamna i en annan indelningsregion där det kan komma att finnas ett behov av dem. Då gör man som militären gjorde förr, men tvärtom. Man renoverade massor innan man lade ned verksamheter. Då kan det bli så att man lägger ned sjukhus och sedan helt plötsligt står där och behöver dem. Det är dåligt utnyttjande av våra skattepengar.

Jag vill att statsrådet tar med sig det när han åker ut till landstingen, så att man tänker sig för innan denna indelningsutredning kommer.

Fru talman! Jag tror att man ska se en ny indelning i större landsting i Sverige som ett sätt att skapa bättre förutsättningar att möta många av de utmaningar som hälso- och sjukvården står inför.

Lena Asplund säger att två fattiga landsting inte blir rikare av att slås ihop. Det som jag tror att man uppnår genom att skapa större enheter är att man har lättare att attrahera nyckelkompetens, man får lättare att jobba med ett antal strategiska frågor och man får en större organisation som lättare kan parera till exempel svängningar i konjunkturen. Det är bara några exempel på vinster som jag tror att man kan få med större regioner.

Sedan återstår att även större regioner måste ha ett aktivt arbete med kvaliteten i fokus. De måste aktivt ha fokus på att hela tiden ligga i framkant och kunna jämföra sig med andra delar av hälso- och sjukvården, inte bara i Sverige utan också i andra länder.

Jag tar naturligtvis med mig det som Lena Asplund säger om att det är viktigt att tänka på en ny indelning redan nu när man diskuterar strukturförändringar. Det hoppas jag att alla landsting gör, så att de inte målar in sig i ett hörn och riskerar att stå med dyra investeringar som kanske ändå måste göras om i framtiden.

Jag lovade att jag skulle återkomma och kommentera stafettläkeriet. Det är naturligtvis ett stort problem på många håll. Jag delar Lena Asplunds inställning att både hyrläkare och hyrsjuksköterskor behövs på många sätt, men inte i den omfattning som vi ser inom hälso- och sjukvården i dag.

Hittills har jag varit tydlig med att denna fråga, eftersom den ligger så nära avtalsfrågorna, i första bör hand lösas av arbetsmarknadens parter. Jag har dock också tydligt signalerat till arbetsmarknadens parter att jag naturligtvis är beredd att lyssna och även agera i det fall de upptäcker eller identifierar områden där bara staten kan bidra.

Överläggningen var härmed avslutad.