De svenska minoritetsspråken och skolan

Herr talman! Helene Petersson i Stockaryd har frågat mig vilka åtgärder jag är beredd att vidta inom mitt ansvarsområde för att de mål som har lagts fast i den svenska minoritetspolitiken ska uppnås. Jag delar på många sätt den oro som frågeställaren uttrycker i sin interpellation. Sedan den nya regeringen tillträdde har Utbildningsdepartementet träffat representanter för alla nationella minoriteter som har bett om ett möte. Alla de frågor som Helene Petersson tar upp har diskuterats på dessa möten och ett antal frågor därutöver. Sameskolstyrelsen har tidigare haft problem med sin ekonomi. Och jag tror de hade det när interpellationen väcktes. Som jag förstår är dessa problem nu i stort sett lösta. Jag kommer dock att följa utvecklingen noggrant, och jag är övertygad om att samiska barn även i fortsättningen kommer att få en bra skolgång. Som Helene Petersson skriver har vissa grupper romska barn problem med sin skolgång. Frånvaron är hög. Många saknar fullständiga betyg, och få går vidare till gymnasiet. Jag tror att problemen bottnar i att många romer fortfarande upplever fördomar och diskriminering, vilket skapar en avvaktande hållning mot både samhället i stort och mot skolan. Romer har också en stark tradition av att värna sin kultur och familj, och det är inte alltid som skolan upplevs som ett stöd i detta. Jag ställer mig bakom de kraftfulla åtgärder som Skolverket har föreslagit för att komma till rätta med några av de här problemen. Kommunernas uppsökande verksamhet och samverkan med romska organisationer måste bli bättre. Skolan måste följa upp frånvaro och förbättra undervisningen om våra nationella minoriteter. Jag är övertygad om att kunskap om romernas historia och kultur väcker nyfikenhet och respekt och bidrar till att minska negativ särbehandling. Helene Petersson beskriver också den oro som finns i den judiska församlingen i Stockholm för vad som kan hända när de judiska friskolorna klassificeras som konfessionella. Jag har förståelse för detta, men det är Skolverket som fattar beslut i de frågorna utifrån den skollag som finns, och jag har inte rätt att lägga mig i den bedömningen. Avslutningsvis ser jag för närvarande över vilka eventuella förändringar som skulle kunna genomföras för att klargöra de nationella minoriteternas ställning i förskolan och skolan. Dessa frågor står högt på vår agenda, och jag kommer noga att överväga vilka åtgärder som kan och ska vidtas.

Herr talman! Tack, statsrådet, för svaret! Det är jättebra att statsrådet har frågorna högt på agendan och att frågorna noga ska övervägas. Men när jag läser svaret får jag en liten känsla av att ministern ändå lutar sig tillbaka och känner sig nöjd med det arbete som pågår, som vår regering påbörjade och som fortfarande rullar på. Arbetet verkar just rulla på. Det är ett bra arbete som har påbörjats, men det krävs mycket mer. Det krävs att man hela tiden håller frågorna vid liv, ser nya möjligheter och framför allt driver på. Ministern skriver i sitt svar att de av de nationella minoriteter som bett om ett möte har fått det för att diskutera frågorna. Då är min fråga: Vilka minoriteter är det som har bett om möte? Det kan jag få svar på sedan. Det är jättebra. Men kan ministern utveckla lite närmare vad det är som har avhandlats på de här mötena? Var det en engångsföreteelse, eller har ministern för avsikt att skapa ett nätverk för att verkligen jobba med de här frågorna tillsammans med de nationella minoriteterna? Jag är nämligen övertygad om att det är just utbildningsfrågorna som är grundbulten i hur långt vi kan komma när det gäller de nationella minoriteternas möjlighet att använda sitt språk. Men det räcker inte med skolan. Hela samhället måste vara involverat och engagerat för att förändra både attityder och synsätt. Ett av problemen som jag lyfte fram i min interpellation var Sameskolstyrelsens ekonomi. Ministern säger i sitt svar att problemen är i stort sett lösta. Det vill jag också att ministern utvecklar lite närmare. Det var ju så sent som i slutet av januari som skrivelsen från företrädare för de nationella minoriteterna kom till vår kännedom. Det har knappast kommit till några nya pengar sedan dess. Det finns en önskan om integrerad undervisning på fler platser än i de nio kommuner som har det i dag. Det finns också en önskan om att man skulle få öka omfattningen på den undervisning som bedrivs. Denna undervisning bekostas ofta och kan bekostas - det är inte helt tvunget - av Sameskolstyrelsen efter avtal med kommunen. De har då ett ansvar för hur undervisningen ska bedrivas. Sameskolstyrelsen har ju en begränsad budget, och kommunerna tycker många gånger att det räcker med den modersmålsundervisning som de är skyldiga att hålla. Jag vill att statsrådet talar om hur han ser på det här. Jag ser det som en mycket viktig fråga, och det är ett mycket bra sätt att värna de nationella minoriteternas språk. Jag tror att vi måste arbeta mycket när det gäller arbetssättet, inte bara när det gäller samiskan utan också de andra språken. Det samiska språket har lite andra möjligheter, just genom sameskolan och Sameskolstyrelsen. Men de idéer och det sätt man arbetar på med samiskan, och kanske i viss mån de finska klasserna, går kanske att använda sig av när det gäller de andra nationella minoritetsspråken. Vad gäller modersmålsundervisningen är det både en ekonomisk fråga, en fråga om lärartillgång och en attitydfråga. Kommunen ska stå för kostnaden, och det är en laglig rätt, även om det bara är en elev som har de grundläggande kunskaperna. Är ministern beredd att se över frågan om grundläggande kunskaper? För det är en hållhake som gör att vissa kommuner kanske avstår från att ha modersmålsundervisning. Man säger att eleven inte har den grundläggande kunskap som fordras.

Herr talman! Jag vill börja med att tacka Helene Petersson för den viktiga interpellation som hon har ställt. Med anledning av den har jag en del frågor till Jan Björklund. Jag noterade att ministern hade varit i Malmö och presenterat vårpropositionen. I Malmö ville två ledande folkpartister förbjuda skolbarnen att tala andra språk än svenska. För mig låter det som ett eko från svensk språkpolitik från 1930-talet. I svenska Tornedalen förbjöds finska språket i skolorna just i början av 30-talet. Man fick inte tala sitt finska modersmål innanför skolgårdsgrindarna. Förbudet fanns kvar till 1957, men det har förekommit även senare. Den allvarligaste konsekvensen var att vi genom förbudet lärde oss att skämmas för vårt eget modersmål. I tv-debatten i programmet Gomorron Sverige den 22 januari i år uttalade ministern att han ansåg att det var upp till skolorna att fatta beslut om vilket språk som skulle talas på skolan. Herr talman! När Annika Åhnberg var sameminister bad hon samerna om ursäkt för svenska statens förtryck av samerna. Kommer Jan Björklund och alliansregeringen att be tornedalingarna om ursäkt för svenska statens språkförtryck av tornedalingarna? Jag kan tänka mig att det finns samma anledning för staten att be romerna om ursäkt. Jan Björklund skriver i sitt interpellationssvar att Sameskolstyrelsen tidigare har haft ekonomiska problem men att de är lösta. Jag försökte undersöka vad som har hänt. Jag kontaktade Sameskolstyrelsen. Vad jag förstod har det inte hänt speciellt mycket under våren. Om det som sades är riktigt finns det ett resonemang om att flytta sameskolorna under sametingets ansvar. Men när det gäller ekonomiska resurser fick jag i alla fall informationen att inga nya medel hade tillförts. Då undrar jag naturligtvis vad ministern kommer att göra för att samebarnen ska nå det uppsatta målet, nämligen att kunna läsa, skriva och tala samiska när de slutar sin skolgång. Herr talman! När KU gjorde sin utvärdering för drygt ett år sedan framkom ett tydligt önskemål, och det var bättre stöd för produktion av läromedel för de nationella minoriteterna. När det gäller samiskan finns det produktion av samiska läromedel i Norge. Det är otillfredsställande att ha läromedel på samiska som utgår från de norska förhållandena. Det är självklart att det behövs samiska läromedel, och även läromedel för andra nationella minoritetsspråk, som utgår från de svenska förhållandena. Vad avser då ministern att göra för att förbättra stödet till produktion av läromedel för de nationella minoriteterna? I det sammanhanget framkom också i utvärderingen av KU att Pajala kommun som ingår i det tornedalska förvaltningsområdet inte har råd att kommunen själv tar kostnaderna för att utveckla de tornedalska läromedlen.

Herr talman! Det är många frågor i luften. När det gäller nationella minoriteter låter det ibland som om det vore en homogen grupp, men det är det verkligen inte. Finländarna är hundratusentals i Sverige. Romerna är väsentligt färre. Men båda grupperna bor relativt utspritt. Det bor många samer i Stockholm, men de vi talar om i det här sammanhanget är i allt väsentligt geografiskt koncentrerade. Sedan har vi den judiska gruppen som är mindre. Man har väldigt olika intressen, behov och problem. Men man har det gemensamt att de konventioner vi har skrivit på och de lagstiftningar vi har ger dessa grupper en särställning. Den ska vi värna. Om jag får börja med språkfrågan så finns det ju en utredning som gjordes under den förra regeringen som har förslag som innebär att rättigheten att få språkundervisning i skolan på sitt modersmål ska förstärkas. Man ska inte behöva uppfylla samma krav som alla andra invandrargrupper behöver göra för att få sitt modersmål. Man ska inte behöva ha fem elever i gruppen. Det ska heller inte vara ett krav att man dagligen talar språket i hemmet, vilket ju är ett krav för att få delta i ordinarie modersmålsundervisning i svensk skola. Det finns sådana förslag från den förra regeringen. Den förra regeringen valde att lägga denna utredning på hyllan, och genomförde det aldrig. Ja, det är min ambition att detta ska genomföras. Jag kan i dag inte lova när, men det är absolut min ambition som skolminister att detta ska genomföras. Det är bara att räkna hur många grupperna är. Det är klart att det är finskan som drar de stora resurserna, för de är till sin numerär så många fler än de i de övriga grupperna och bor så mycket mer utspritt. Men min ambition är att det ska genomföras. När det gäller Sameskolstyrelsen bad jag just mina medarbetare om kompletterande information efter frågorna. Det är helt rätt att det anmäldes från början att det fanns ekonomiska problem. Sedan visade det sig att det i de ekonomiska relationerna mellan Sameskolstyrelsen och de kommuner som det handlar om hade skett en del felräkningar och annat. Vi har fått rapporter till Utbildningsdepartementet om att detta är löst. Det spelar ingen roll vilken myndighet vi frågar i Sverige om de vill ha mer pengar. Då är svaret ja. De problem som redovisades akut i början av året är just nu lösta. Jag förstod inte riktigt frågan. Om frågan var om jag delar uppfattningen att vi ska ha förbud för skolbarn att tala sitt språk på skolgården är svaret nej. Den uppfattningen delar jag inte. Det ska vi inte ha. Det handlar om diskussionen i Malmö. Den diskussion som var i tv och som Siv Holma refererade till gällde något annat. Den handlade om en skola i Landskrona där man sade att i klassrummet vid undervisningen på lektionerna ska man gemensamt tala ett språk som alla förstår. Det innebär rimligtvis i regel svenska. Frågan var om man ska ha rätt att bestämma det. Jag anser att en skola ska ha rätt att bestämma att man vid undervisningen på lektionen ska tala ett gemensamt språk i klassrummet så att alla förstår. Det får skolorna bestämma själva. I Malmö handlade det om att man skulle bestämma att man på skolgården och över huvud taget under skoltid inte skulle få tala något annat språk än svenska. Den uppfattningen delar jag inte. Det vill jag göra tydligt. Helene Petersson nämner den judiska gruppen i sin interpellation. Jag har naturligtvis också innan jag blev skolminister stött på frågan med den judiska skolan, Hillelskolan, i Stockholm. Jag förstår precis de motiv som redovisas. Utöver det som står i interpellationssvaret kan jag säga att detta är en fråga som går in i arbetet med den nya skollagen. Vi får fundera på hur den ska lösas.

Herr talman! Jag börjar bakifrån. Jag är alltså ingen vurmare för friskolor, men jag ser det problem som den judiska skolan kan stå inför och det krav vi har på att uppfylla våra åtaganden när det gäller de nationella minoritetsspråken. Det får vi kanske anledning att återkomma till. Jag vill väl inte säga att vår regering lade utredningen på hyllan. Den överlämnades i februari 2006. Man hade väl inte så stor möjlighet att sätta den i verket. Här finns många bra förslag. Jag är glad om statsrådet tar upp de förslagen. Där finns bland annat detta om de grundläggande kunskaperna. Redan i dag är det ett krav att man ska anordna modersmålsundervisning om det så bara finns en elev när det gäller de nationella minoriteterna. Det ska vara fem elever när det gäller de övriga. Vi har också de andra två sakerna. Det är grundläggande kunskaper och tillgång till lärare. Där lyfter utredningen upp väldigt bra saker, tycker jag. Man kanske ska bortse från grundläggande kunskaper eftersom det finns de som faktiskt inte har haft möjlighet att få det via sina familjer. Det gäller även lärare. Man kan arbeta mer med distansundervisning. Jag vill verkligen att statsrådet tar till sig den här utredningen. Jag hoppas att vi får anledning att diskutera den i kammaren sedan. När det gäller romani chib och den romska gruppen är det ju speciella förutsättningar och problem. Här ser jag med oro på den folkpartistiska skolpolitik som statsrådet har presenterat. Jag ser att många av dessa barn med den historia, kulturella bakgrund och tradition som familjerna har när det gäller skolgång kommer att få problem. De kanske kommer att bli segregerade och utflyttade genom den hårdare skoldiskussion som statsrådet många gånger presenterar. Jag ser att detta är en grupp som behöver jättemycket extra stöd och hjälp. Det behövs morötter, inte piskor. Vad vi också behöver jobba mer med är attitydförändringar. Här är det inte inom gruppen så mycket som i det övriga samhället. Vi behöver fortbildning för lärare. Vi behöver diskussioner i föräldraföreningar och bland föräldrarna. Många gånger finns det förutfattade meningar och fördomar. Det finns mycket attityder att jobba med. Även om ministern säger att han inte står bakom vad som sades i Malmö ger det ändå signaler om att det är svenska som gäller i skolan. Hur ska vi då kunna arbeta med de nationella minoritetsspråken? Kan gemene man skilja på vilket språk som är tillåtet och vilket som inte är det? Jag tycker att det här är väldigt viktiga frågor som vi måste hjälpas åt att jobba med. Jag hoppas verkligen att statsrådet tar på allvar att de nationella minoriteterna och deras språk faktiskt är speciella grupper. Vi har lärarbrist. Vi behöver lokala utbildningar och vi behöver läromedel.

Herr talman! Jag delar mycket av det som Helene Petersson har redogjort för här i talarstolen. Jag vill också säga något positivt om det som minister Jan Björklund sade om Paavo Vallius utredning och att man prioriterar den högt. Jag hoppas att vi också får se ett resultat av det. Jag noterar att Jan Björklund passar när det gäller ursäkten. Vi kan väl i nästa inlägg ändå få höra hur Jan Björklund resonerar. Jag har kvar frågorna kring läromedel och om det finns planer på att arbeta med att förbättra stödet till dem. Vad jag förstår är huvudproblemet produktionen av läromedel. I läroplanen finns det som Helene Petersson tog upp om att man ska informera om de nationella minoriteterna, deras historia och språk. Det finns i läroplanen. Jag lyssnade på Tornedalsradion för några månader sedan. De besökte Stockholm och talade med både vuxna och unga med rötter i Tornedalen. Det slog mig att inte ens de ungdomar som hade tornedalska rötter kände till att vi har fem erkända nationella minoriteter. Där behöver det göras väldigt mycket. Jag vet att det finns något som heter Sweblul - Sveriges byrå för nationella minoritetsspråk med koppling till EU. De har erbjudit sig att medverka så att man på skolorna ska kunna uppfylla läroplanen när det gäller den här informationen. Vad anser statsrådet om det?

Herr talman! Jag ska först kommentera ett par saker som Helene Petersson sade. Det krävs fem elever för att man ska få modersmålsundervisning, med undantag för minoritetsspråken. När det gäller det största minoritetsspråket, finska, är det geografiskt avgränsat till ett mindre område i Övre Norrland där man har den rätten. I regel gäller att det ska vara fem elever. Dessutom har vi regeln att man ska tala språket hyfsat regelbundet i hemmet. Det var väl därför den förra regeringen tvekade. Den stora kostnaden med att genomföra detta är att utvidga rätten för den finska gruppen i hela Sverige. Min ambition är att vi ska göra det. Vi ska ge den rätten i hela Sverige. Man ska ha den rätten även om man bor i Stockholm eller i södra Sverige och inte bara om man bor i Övre Norrland. Har man finska rötter eller finsk anknytning enligt vad som gäller i utredningen ska man, även om man är ensam, ha rätt att få utbildning på finska språket. Helene Petersson är orolig för Folkpartiets skolpolitik när det gäller romerna. Jag skulle vara orolig för hur det har blivit i Sverige när det gäller romerna och skolan. Det är ju inte vi som har styrt. Den situation som är kan knappt bli värre. En stor grupp romska barn går inte i skolan över huvud taget. Det är ju inte Folkpartiets fel. Om någon är ansvarig för det så är det den förra regeringen. Det är inte intressant att kasta skulden på den ena eller andra regeringen. Det intressanta är vad vi ska göra åt det. Man kan göra på många sätt. När jag var skolborgarråd i Stockholm anställde vi ett par projektledare för att få romska barn och ungdomar att gå till skolan. Det var personer som själva var romer. De var något äldre, fortfarande unga, men lite äldre än skolungdomar. Vi anställde dem som projektledare. De sökte upp föräldrarna och talade med dem och med barnen och ungdomarna. De lyckades få ytterligare ett antal till skolan - inte alla, men ett antal. Man måste göra på många olika sätt. Det hjälper inte att skärpa lagstiftningen. Det är fråga om mycket kulturella fördomar från många svenskar. Och från den romska gruppen definierar man det som att man är i ett kulturellt utanförskap, vilket gör att barnen inte går till skolan. Då hjälper det inte med lagar, utan här tror jag att det gäller att övertyga föräldrarna och ungdomarna om att skolan är viktig. Dessa frågor finns i högsta grad på regeringens agenda. Och den ena regeringen har gjort si, och den andra har gjort så. Men jag tror att vi i grunden inte har så stora åsiktsskillnader i fråga om detta, utan jag tror att det egentligen råder en rätt bred enighet i riksdagen om att när vi nu har bestämt att ett antal grupper är nationella minoriteter och definierar dem som nationella minoriteter så har dessa grupper rättigheter som invandrargrupper inte har. Och dessa särskilda rättigheter ska bevakas. Det är därför som vi har förklarat att dessa grupper är nationella minoriteter. Och det är ett arbete som vi har påbörjat. Det finns en del kvar att göra, och det ska vi fortsätta med.

Herr talman! Självklart var vår regering medveten om problematiken i fråga om de romska barnen, annars hade man inte gett Skolverket detta uppdrag och satt i gång det arbete som har påbörjats. Och det är ett väldigt viktigt arbete. Jag har själv jobbat väldigt mycket med modersmålsundervisning när jag arbetade som rektor. Innan jag kom in i riksdagen var jag ansvarig för modersmålsundervisningen och undervisningen i svenska som andra språk som vi hade i kommunen. Och det handlar om attityder. Jag fick som ansvarig rektor slåss för varenda krona för detta. Kommunerna är självstyrande, och det är de som bestämmer detta. Men man kan från statsmakten ge stimulansbidrag. Man kan stödja kommunerna i detta arbete. Jag tror att de behöver ett oerhört stöd i fråga om detta. Jag efterlyste många gånger kompetensutveckling för de modersmålslärare som man hade. Det var jättesvårt. Det var också svårt att hitta läromedel för barnen men framför allt att hitta lärarhandledningar. Om vi hade lärare som kom från andra länder så var de också tvungna att sätta sig in i vår svenska skola och vårt sätt att lära. Här finns ingenting om detta. Skolverket har ett uppdrag, men jag tror att vi kan göra ännu mer. Jag ska gå hem och kontrollera hur det förhåller sig med den lagliga rätten. Men jag är faktiskt ganska övertygad om att det när det gäller de nationella minoriteterna finns ett regelverk som säger att det inte behöver vara fem elever utan att kommunerna har denna skyldighet ändå. Men problemet är att vi inte får tag på lärarna. Det finns inte lärare i samiska nere i Tomelilla. Där ligger problemet i fråga om den grundläggande kunskapen. Men det finns i utredningen. Och jag ser verkligen fram emot att statsrådet tar tag i detta så att den utredningen kommer att presentera ett bra förslag för riksdagen, så ska vi fortsätta att debattera det.

Herr talman! Jag uppfattade att vi är rätt överens om tagen och visionerna. Det är när det gäller detaljer som vi skiljer oss åt, historiebeskrivningar och annat. Men jag uppfattar att vi är rätt överens om vart vi vill komma, och det är väldigt värdefullt. Också för de nationella minoriteter som till äventyrs lyssnar på den här diskussionen kan det kännas bra att riksdagen är rätt enig om tagen. Jag ska göra en randanmärkning. Det här är den andra debatten som jag för med socialdemokrater under en timmes tid här i riksdagen, och i båda fallen finns det en väldig misstro mot kommunerna. Och det är rätt löjligt. Jag är emot kommunalisering. Mitt parti har röstat mot kommunalisering. Men varför har ni genomfört denna kommunalisering av skolan om ni inte litar på kommunerna? Allt ska ni gå in och styra. I ert parti borde ni fundera på varför kommunaliseringen var så viktig att genomföra. Ni litar ju inte på kommunerna.