De nya föreskrifterna för mediestöd

Fru talman! Mikael Strandman har frågat mig om jag anser att det föreligger en risk för att tidningar som är kritiska till makten och den rådande diskursen i samhället blir mer återhållsamma i sin granskning och i sin kritik av rädsla för att bli nekade mediestöd. Vidare har han frågat mig vad anledningen är till att regeringen nu infört ett subjektivt bedömningskriterium för erhållandet av mediestöd i stället för tidigare kvantitativa bedömningar.

Det är en bred politisk överenskommelse som ligger till grund för mediestödets syfte. Mediestödet ska stärka demokratin genom att främja allmänhetens tillgång till oberoende nyhetsförmedling i hela landet. Detta sker via en mångfald av allmänna nyhetsmedier med redaktionellt innehåll av hög kvalitet. Syftet har varit oförändrat sedan mediestödet med bred parlamentarisk förankring infördes 2019.

Ambitionen har varit och är att mediestöd ska fördelas utifrån kriterier som är objektiva. I ett föränderligt och till stora delar digitalt medielandskap är det dock förknippat med svåra avvägningar. Vissa mätpunkter som används i presstödet som baseras på prenumererade papperstidningars förutsättningar är inte anpassade till det nya medielandskapet. För att stöd ska kunna lämnas till ett brett spektrum av nyhetsmedier, oberoende av medieslag och spridningsform, krävs därför andra avgränsningar.

Det är mediestödsnämnden vid Myndigheten för press, radio och tv som prövar frågor om mediestöd. Myndigheten har gjort bedömningen att det finns behov av föreskrifter för att på ett transparent sätt utveckla grunderna för bedömningar och prioriteringar av ansökningar om mediestöd som inte är rättighetsbaserade. Myndigheten har fattat beslut om föreskrifter efter att arbetet med föreskrifterna har bedrivits i en öppen process.

Regeringen har sedan tidigare aviserat att vi kommer att följa utvecklingen av press- och mediestödet för att se till att stödet är effektivt och ändamålsenligt. Det finns anledning att i det arbetet också analysera effekterna av myndighetens nya föreskrifter och om de förordningar som ligger till grund för press- och mediestöden är utformade på bästa möjliga sätt för att bidra till långsiktiga och förutsägbara förutsättningar.

Fru talman! Tack, ministern, för dina svar!

Jag skulle vilja ställa en fråga till ministern. Alla remissinstanser - från långt till vänster, långt till höger, mitt i, och upp och ned, överallt - har varit väldigt stora motståndare till detta. Anledningen till det är att man här går över en röd linje.

Man frångår de intentioner vi har i våra grundlagar när det gäller tryckfrihet och yttrandefrihet och vill låta staten via en myndighet som ligger under regeringen och vars generaldirektör tillsätts av regeringen ytterst sanningsgranska det som medierna skriver om, bland annat kriteriet att det ska vara hög kvalitet på det publicistiska innehållet för att man ska få ta del av mediestödet.

Ministern sa här att vissa mätpunkter som används i presstödet baseras på prenumererade papperstidningars förutsättningar och inte är anpassade till det nya medielandskapet. För att stöd ska kunna lämnas till ett brett spektrum av nyhetsmedier oberoende av medieslag och spridningsform krävs därför andra avgränsningar.

När man tänker sig att man måste ha lite andra parametrar, varför har man då inte hållit fast vid att det ska vara kvantitativa, objektiva, parametrar? Det är sådant som utgivningsfrekvens, hur många tittare och läsare det har, hur stor del redaktionellt innehåll det har.

Varför har man varit tvungen att gå in och införa ett subjektivt kriterium? Det är då det passerar den röda linjen och frångår det som är intentionerna i våra grundlagar och så som det var tidigare.

Fru talman! Jag vill tacka Mikael Strandman för att frågan återigen väcks i kammaren. Det är en väldigt viktig fråga, den är principiellt viktig, och den är också svår. Jag hoppas att vi kan ha någon form av grundläggande överensstämmande insikt här att det är på det sättet.

När myndigheten helt självmant valde att gå fram med den här processen om nya föreskrifter var det för att man såg ett behov av att förtydliga de kriterier som föreligger och det syfte som finns. De aktuella medlen som fanns tillgängliga var inte tillräckliga för att möta behovet och alla de ansökningar som låg från pressen. Det gäller både vita fläckar-stödet, innovationsstödet och nu också, kanske framför allt, det som vi inrättade under krisen - redaktionsstödet, som ska gå till en bredd av medier.

Det rättighetsbaserade presstödet är, som Mikael Strandman vet, baserat på upplaga. Det har varit väldigt enkelt att mäta och räkna på. Jag tror att vi ska inse när vi tittar brett på detta att eftersom mediesektorn nu har förändrats och finns digitalt sänks också trösklarna för olika aktörer att ta initiativ på olika sätt inom Nyhetssverige. Det tycker jag i grunden är väldigt positivt. Vi behöver mer professionell, kvalitativ journalistik till fler i hela landet. Men vi måste också inse att när de här trösklarna sänks innebär det även att vi får en stor mängd nya aktörer som kan komma att söka stöd.

Det har varit svårt att hitta rättighetsbaserade komponenter baserat på det mediestöd som föreligger i form av vita fläckar-stödet, innovationsstödet och redaktionsstödet. Det finns redan ett antal kriterier i mediestödsförordningen som är av den karaktären. Det handlar till exempel om att man ska uppfylla vissa villkor avseende andel redaktionellt innehåll och egenproducerad nyhetsbevakning. Man ska publiceras regelbundet alternativt ha en god användarförankring om man inte har den typen av prenumerationstjänst. Det finns också skrivningar om att man ska följa god medieetisk sed.

Det är myndigheten som själv har funnit att man hade behov av att ta fram ytterligare kriterier för att kunna göra en prioritering i alla de ansökningar som kom fram. Man har utgått ifrån regeringens förordning och syftet med mediestödet: att stärka demokratin genom att främja allmänhetens tillgång till oberoende nyhetsförmedling i hela landet via en mångfald av allmänna nyhetsmedier med redaktionellt innehåll av hög kvalitet. Det här var någonting som vi var överens om brett här i kammaren 2019. Det är ett rimligt syfte med statens mediestöd att det är det här vi vill främja.

Med det sagt: Jag tycker att det var bra att processen gjordes transparent. Jag välkomnar, och jag välkomnade, debatten som fördes, och jag delar också de principiella ingångarna i debatten. Det är såklart eftersträvansvärt att vi kan hitta kriterier som är objektiva. Nu har myndigheten bedömt i det här skedet att man behövde få de här föreskrifterna på plats. Myndigheten har den friheten.

Men jag kan upprepa det jag säger i mitt svar: Vi har aviserat att vi kommer att följa utvecklingen av press- och mediestödet. Delar av det har spelat, eller är på väg att spela, ut sin roll i takt med att allt går mer och mer från papper till digitalt. I detta arbete finns det anledning att också analysera effekterna av föreskrifterna och även förordningarna som ligger till grund för press- och mediestöden och se om det finns behov av att göra justeringar.

Fru talman! Tack, ministern, för dina svar! Jag är dock lite konfunderad, för när man läser remissvaren från TU, Publicistklubben med flera, ser man att de säger att Myndigheten för press, radio och tv har missuppfattat kvalitetskravet. Det handlar inte om det publicistiska innehållet åsiktsmässigt och vad medierna skriver om, utan det handlar om att det är en tillräckligt stor andel redaktionellt innehåll, att det är tillräckligt många journalister på redaktionen och sådana saker.

Remissinstanserna menar alltså att myndigheten har missuppfattat förordningarna, medan myndigheten säger att de följer de förordningar som har kommit från regeringen om att det ska vara ett kvalitativt inslag i bedömningen när det gäller om det är desinformation eller vilseleder kring vetenskap.

Jag skulle vilja ha ett svar från ministern: Vem av dessa har rätt? Vill ministern att det ska vara ett bedömningskriterium att en tidning eller ett medium av något slag har ett inslag av något som myndigheten anser sprider desinformation eller vilseleder kring vetenskap? Eller har TU, Publicistklubben med flera rätt i att myndigheten har missuppfattat sitt uppdrag?

När det gäller att vilseleda kring vetenskap eller att sprida desinformation kan ju det som är desinformation i dag vara information i morgon eller om ett år. Det är samma sak med att vilseleda kring vetenskap. Vetenskapen är inte fast; den ändras hela tiden.

För ett år sedan gick MSB ut och sa att det var konspirationsteorier att hävda att covid-19-viruset skulle ha uppstått i ett labb och spridits därifrån. Förmodligen hade det kunnat vara ett skäl, eller i varje fall ett delskäl, för myndigheten till att neka ett medium stöd eftersom det då vilseledde kring etablerad vetenskap. I dag är detta en av de teorier man har: att viruset faktiskt kommer från ett labb. Senast i går, tror jag att det var, läste jag att Tomas Tobé från Moderaterna skrev i Expressen att detta verkligen är någonting man måste titta på. Och det finns massor av sådana fall.

Många vetenskapliga upptäckter har från början varit väldigt kontroversiella. Det gäller Galilei, som hävdade att jorden inte alls är världsalltets mitt utan att det är solen. Han blev bannlyst av katolska kyrkan till 1800-talet. Einsteins relativitetsteori var helt banbrytande på 1900-talet när han frångick den newtonska fasta kroppars mekanik och hävdade att de inbördes storheterna var beroende av varandra. Det var många som tyckte att det var ren galenskap, men i dag vet vi att det är rätt.

Det är det här som är så farligt med att ha en statlig myndighet som enligt det som gäller i dag ska gå in och kontrollera vad som är desinformation eller vilseledande kring vetenskap. Det vet vi ju inte alltid förrän i framtiden.

Återigen: Jag köper inte riktigt att det inte finns andra, objektiva och kvantitativa kriterier även i ett digitalt medielandskap. Det finns exempelvis utgivningsfrekvens. Man kan titta på hur många sidvisningar som sker, alltså hur stort mediet är och hur många som läser det.

Man får också ett genomslag för vad folket tycker är viktiga nyheter om man använder de här kvantitativa kriterierna för medier i stället för att låta en mediestödsnämnd sitta och använda subjektiva bedömningar av vad de för dagen tycker är en kvalitativ skrift.

Fru talman! Jag vill återigen börja med att säga precis det jag sa i mitt inledningsanförande. Det här är en jätteviktig principiell diskussion att föra, och det här är inga enkla frågor.

Jag avslutade mitt förra anförande med att säga att jag också tycker att det här är frågor som vi kommer att behöva följa upp och som jag ser som rimliga att följa upp för att se om mediestödsförordningen är anpassad på rätt sätt.

Jag tycker dock att Mikael Strandman underskattar utmaningen i situationen. När man ska ha en stor tryckpress och få ut papperstidningar till prenumeranter i stor mängd, som det var tidigare, är det klart att det sätter upp ganska höga trösklar för den som vill starta en tidning. Men vi har sett nyetableringar under de senaste hundra åren, varav en hel del också har kommit in i presstödssystemet, som är ett rättighetsbaserat system.

Att sedan överföra detta rakt av till den digitala miljön är inte så enkelt. Det finns ett antal kriterier som är objektiva rakt av. Vår myndighet har sedan bedömt att kriterierna inte har varit tillräckliga när det kommer till att prioritera bland de ansökningar som har kommit in eller för att de rakt av ska kunna utgöra grunden för ett rättighetsbaserat system. Det var också därför man tog den möjlighet man har som en myndighet att utfärda föreskrifter.

Jag vill vara tydlig med att det är myndigheten som har den här möjligheten. Det är inte regeringen som vare sig har krävt eller önskat detta, utan det här är en möjlighet som en myndighet har utifrån de skrivningar som finns om syftet med mediestödet. Det finns skrivningar kopplat till att syftet med mediestödet är att främja allmänhetens tillgång till oberoende nyhetsförmedling i hela landet via en mångfald av allmänna nyhetsmedier med redaktionellt innehåll av hög kvalitet.

Jag har också tagit del av Tidningsutgivarnas remissvar, och precis som jag sa förra gången delar jag de principiella ingångarna här. Det vore väldigt eftersträvansvärt att ha ett mediestödssystem som i så stor utsträckning som möjligt utgår från objektiva kriterier.

Fru talman! Jag ser den här debatten som att vi är mitt i denna skärningspunkt, där väldigt mycket av vår traditionella konsumtion av nyhetsmedier via en papperstidning nu är i en förändringsfas. Det innebär också att regeringens och statens stödsystem till oberoende nyhetsmedier i hela landet behöver justeras. Det är därför vi har lagt fram ett pärlband av olika typer av reformer de senaste åren.

År 2019 lade vi till det nya mediestödet. Det var då detta syfte kom till för att vi skulle få till vita fläckar-stödet, som är så viktigt för att täppa till de luckor av lokal nyhetsförmedling som tyvärr fortfarande finns i vårt land. Det var väldigt bra att vi hade det på plats nu under pandemin, för det gjorde att vi ganska enkelt kunde inrätta redaktionsstödet och därmed stötta en bred mångfald av medier, både papperstidningar och digitala tidningar. Men det finns fortfarande inte en rättighetskomponent i mediestödet.

Jag tror att vi behöver fortsätta titta på den här frågan. Jag delar Mikael Strandmans grunduppfattning att vi ska ha ett press- och mediestödssystem som är så förutsägbart som möjligt och har så objektiva kriterier som möjligt. Det måste också funka i en digital miljö, för det är där väldigt många av läsarna finns.

Här har jag sagt att vi kommer att fortsätta följa utvecklingen av press och mediestödet och analysera behovet av justeringar. Vi har som sagt gjort flera saker redan. I det arbetet är det naturligt att också titta på frågan om förordningen och analysera utfallet av föreskrifterna.

Fru talman! Jag tackar ministern för hennes svar. Men förstår ministern vilken fara det är när man bygger in sådant här i ett system, alltså att man låter en statlig myndighet under regeringen sanningspröva medierna? Egentligen är det helt bisarrt. Det är ju medierna som ska granska staten, inte staten som ska granska medierna.

Det är klart att det kanske inte är lika enkelt att mäta digitala medier som pappersmedier. Det håller jag med om. Jag har själv jobbat på både Tidningsstatistik och Sifo Media och vet hur man mäter medier. Men bara för att det inte är lika enkelt är det inte ett skäl att passera denna röda linje och lägga in ett subjektivt kriterium för vad medierna innehållsmässigt ska skriva om.

Det man hade kunnat göra är att lägga mer tid på att titta på detta. Det kommer säkert att vara fler ansökningar än vad det finns medel till. Men då blir det ännu viktigare att det inte finns subjektiva kriterier som skapar en obalans, så att en viss typ av medier ska få stöd därför att de skriver någonting som kanske passar makten bättre. Det är en oerhört farlig väg.

Ministern och regeringen pratar ju väldigt ofta om utvecklingen i Ungern och Polen, men ni går ju själva i den riktningen när ni gör detta. Lukasjenko skulle tycka att det här var jättebra, även Nordkorea och ayatollorna i Iran. De har säkert sådana här system med en myndighet som ska sanningspröva deras medier. Jag tycker inte att vi ska gå den vägen.

Jag tycker också att ministern borde ha lyssnat mer på remissinstanserna. Om alla dessa instanser från höger till vänster varnar på det här sättet borde det vara en väckarklocka. Regeringen har ändå det yttersta ansvaret och kan faktiskt styra sina myndigheter när de passerar en sådan här viktig gräns på det sätt som de har gjort.

Fru talman! Jag måste säga att jag blir lite förvånad över tonläget från riksdagsledamoten. Jag tycker att jag i mina inlägg har försökt lyfta fram hur det förhåller sig i sak, vilka möjligheter en myndighet har och att vi i en bred politisk överenskommelse här i riksdagen antog syftet för mediestödet 2019 och då också gav myndigheten möjlighet att utfärda föreskrifter. Processen kring föreskrifterna har skett öppet, i bred debatt, vilket jag har välkomnat. Myndigheten har justerat föreskrifterna en del efter den input man har fått. Jag har också här i talarstolen sagt att jag fäster stor vikt vid de principiella ingångar som har lyfts fram i debatten.

Mikael Strandman undviker fullständigt att beröra att det finns en komplexitet i frågan. Det handlar naturligtvis inte bara om att mäta hur många människor som har klickat på en nyhetssajt eller inte. Här behöver man analysera vilka kriterier som är möjliga och vilka som är tillräckliga för att också utgöra grund för en prioritering.

Återigen: Vi behöver jobba för en mångfald av starka, oberoende medier i hela landet. Det är någonting som jag har varit fullt besjälad av som demokratiminister sedan den dag jag tillträdde. Vi har sjösatt en rad reformer för att sänka digitalmomsen och för att värna papperstidningen. Vi har infört ett nytt redaktionsstöd och stöttat medierna under pandemin. Det har räddat väldigt många journalistiska jobb.

Nu är vi inne i en väldigt viktig fas med att utvärdera det press- och mediestöd som vi har. Jag har tidigare aviserat att jag ser det som fullt naturligt att vi kommer att behöva fortsätta göra justeringar. Här kommer jag fortsatt att vara aktiv.

Sverigedemokraterna vill ju dra undan mattan för presstödet genom att skära ned i budgeten. Det tycker jag inte är rätt sätt om man på ett seriöst sätt vill stötta medierna, så som Mikael Strandman tycker att vi ska göra.

Jag ser fram emot fortsatta diskussioner om det här. Då hoppas jag att vi kan hålla diskussionen saklig.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.