Cykelstråk

Herr talman! Nina Lundström har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta, och när, för att underlätta markåtkomst för anläggandet av gång- och cykelstråk, vilka åtgärder jag avser att vidta för att underlätta planeringen av cykelstråk samt vad skälet är till att propositionen 2014/15:71 saknade Lantmäteriets förslag om anläggande av gång- och cykelstråk.

Först vill jag instämma i interpellantens syn att byggandet av hållbara samhällen behöver omfatta gång- och cykeltrafikanter. Att gå och cykla är ett klimatsmart, yteffektivt och hälsosamt sätt att förflytta sig. På korta, och i cykelns fall även lite längre, sträckor har dessa färdsätt förutsättningar att ta hand om en stor del av det ökande resandet. Särskilt i och omkring våra tätorter kan gång och cykling bli ett ännu viktigare alternativ och tillsammans med kollektivtrafiken bidra till ett mer hållbart transportsystem.

När det gäller möjligheten att planera för cykelvägar och möjligheten att skapa ett fungerande cykelnät är det naturligt att olika huvudmän och väghållare arbetar tillsammans. Det gäller inte bara anläggande utan även beträffande driften för att resultatet ska bli bra för cyklisterna. De regionala cykelplanerna är ett utmärkt redskap för att åstadkomma samsyn och gemensamma prioriteringar, där sedan varje väghållare genomför sin del av respektive stråk. Cykelplanerna är en oreglerad form av samplanering. Genomförandet, inklusive markåtkomst, sker med stöd av de regelverk som respektive part vanligen använder. I kommunernas fall kan det ske i form av detaljplan enligt plan- och bygglagen (PBL), eller, inom ett område där kommunen är väghållare för allmän väg, med vägplan enligt väglagen. Trafikverket använder förstås också väglagen.

Samarbete är avgörande för att cykelvägar, eller ännu längre cykelleder för turism, ska fungera över kommun- och regiongränser och med olika väghållare på olika sträckor. De ordinarie genomförandereglerna i PBL och väglagen kompletteras förstås av olika former av överenskommelser med enskilda markägare och enskilda väghållare. Sådana överenskommelser kan vara mycket effektiva för att åstadkomma en sammanhängande förbindelse och används ofta till exempel för att få utnyttja och komplettera ett enskilt lågtrafikerat vägnät, som cykelalternativ till högtrafikerade två-plus-ett-vägar. Om det i undantagsfall visar sig att markåtkomst för en cykelförbindelse varken kan ordnas med de ordinarie genomförandelagarna eller med frivilliga avtal finns ett grundläggande institut för markåtkomst i form av expropriationslagen.

Regeringen arbetar på olika sätt för att öka cyklingen på ett säkert sätt. När det gäller frågan om en nationell cykelstrategi har regeringen för avsikt att återkomma till riksdagen.

Herr talman! Jag vill börja med att tacka för svaret.

Ja, cykling är klimatsmart, cykling minskar trängseln i andra transportslag, både tåg och bilar, och cykling bidrar till folkhälsa. Men en förutsättning för att cykling ska kunna ske är att det finns cykelstråk och cykelvägar. Och det finns hinder att anlägga stråken; det är många som kan vittna om det.

Lantmäteriet tog i sin rapport redan år 2002 upp just frågan om cykelstråken men också gångstråken. De konstaterade i sin rapport 2002:9 att det behövs en översyn av lagstiftningen.

Cyklingsutredningen, som kom 2012, konstaterade också behovet av lagstiftningsförändringar - det återkommer jag till - likaså Utredningen om fossilfri fordonstrafik.

De två utredningarna, Cyklingsutredningen och Utredningen om fossilfri fordonstrafik, ställde sig bakom Lantmäteriets analys från 2002 att det behövs ändringar och en översyn av anläggningslagen. Därför har jag ställt de frågor som jag har ställt till ministern.

Man kan ibland tycka att det är en kommunal eller regional angelägenhet, och jag har också hört infrastrukturministern uttrycka att det är kommunernas ansvar att anlägga stråken. Men jag tycker att också vi i riksdagen har ett ansvar, inte minst när ansvariga myndigheter så tydligt pekar på att det finns utmaningar och problem med lagstiftningen och när också utredningar har ställt sig bakom den analysen.

Jag kan tolka svaret som att det inte finns behov av ytterligare åtgärder, utan att de lagstiftningar som vi har och de instrument som finns räcker. Då är min fråga till infrastrukturministern: Hur ser infrastrukturministern på att ansvarig myndighet och utredningar ändå har pekat på att det finns problem med lagstiftningen? Är infrastrukturministern beredd att ändra lagstiftningen?

Cyklingsutredningen sa följande: Möjligheterna att tillskapa långa strukturer enligt PBL är begränsade. Man säger också följande: Det saknas ett självständigt planinstrument för linjära strukturer och stråk för cyklingsändamål.

När vi i olika sammanhang är ute och diskuterar cykling kan vi konstatera att många på kommunnivå vittnar om de svårigheter som finns att anlägga de stråk som är nödvändiga.

Visst går det att göra mycket genom samarbete, och det är den bästa vägen, men ibland kanske det inte räcker till.

Cykelvägnäten behöver också vara utbyggda och gena för att vi verkligen ska stimulera till cykling. Vi har mycket att lära av länder som Holland, Danmark och Tyskland. Där kan vi konstatera att infrastrukturen, att cykelvägarna och stråken finns, är en förutsättning för att folk ska kunna cykla.

Jag blir lite fundersam när infrastrukturministern hänvisar till användning av expropriering. Uppenbarligen har ansvariga myndigheter och utredningar landat i en annan analys. Jag skulle vilja höra hur infrastrukturministern ser på det faktum att man tycker att det behövs lagstiftningsförändringar.

Jag tror att det finns väldigt mycket mer vi kan göra, även från riksdagens sida, för att skapa förutsättningar för cykling. Jag tror också att det bästa alltid är lösningar på frivillig basis. Men jag tror också att man måste lyssna in myndigheters och utredningars problemformuleringar och vill höra vad ministern kan bidra med då propositionen lades fram utan förslag.

Herr talman! Som jag sa i mitt svar är cykling och gångtrafik naturligtvis viktiga trafikslag. Inte minst i våra tätorter utgör de ett sätt att ta sig fram utan att det tar mycket plats och utan avgaser. Dessutom är det ett hälsosamt sätt att ta sig fram, till skillnad från många andra transportmedel. Därför är det naturligtvis viktigt att gynna både gång- och cykeltrafik på olika sätt.

Samtidigt är det så att det statliga vägnätet har staten ansvar för, medan det är kommunen som har ansvar för andra typer av vägnät för både cykling och gatutrafik. Jag tror att det är viktigt att hålla på den gränsdragningen, därför att det är två olika planeringssätt. Det ena handlar om hur man ska knyta ihop delar i en stad, en tätort eller en kommun, och det andra handlar om större delar, det vill säga av ett mer nationellt intresse. Den uppdelningen finns ju av en anledning.

I de fall där cykelvägar anläggs i anslutning till cykelvägar som sträcker sig över längre områden, vilket är vanligt, sker det ofta i anslutning till en allmän väg. Därmed omfattas den av väglagen.

Det som man hittills har sagt är att det inte finns någon större vits med eller behov av att ändra lagstiftningen. Samtidigt vill jag igen svara att regeringen har påbörjat ett arbete med att ta fram en cykelstrategi. Avsikten är att arbetet ska ske i nära samverkan med bland annat SKL men också olika intresseorganisationer.

Skulle det vid en närmare utredning av detta visa sig att det behövs en ändrad lagstiftning får man naturligtvis överväga det. Men som det ser ut i dag gör regeringen bedömningen att den lagstiftning som finns på det här området är tillräckligt god och ger tillräckliga möjligheter att upplåta mark för ny cykelbana.

Som sagt: Det har precis påbörjats ett arbete med att ta fram en cykelstrategi. Om lagstiftningen är ett stort problem kommer säkert en ändring att aktualiseras i utredningen och i arbetet med att ta fram en strategi. Men i nuläget finns det inga planer på att ändra lagstiftningen.

Herr talman! Jag konstaterar då att infrastrukturministern anser att det inte behövs lagstiftningsförändringar för att underlätta anläggandet av stråk. Jag blir aningen förvånad med tanke på utredningarna och Lantmäteriets rapport.

Till civilutskottets beredning av propositionen, som saknade det här lagförslaget, bjöds Lantmäteriet med flera aktörer in. I beredningen kunde vi konstatera att Lantmäteriet vidhöll uppfattningen att det här är en viktig åtgärd.

Jag vill också påminna om att jag ändå trodde att även Socialdemokraterna hade identifierat problemet, för det fanns en interpellation, vilken det ju inte blev någon debatt om, från en av S-ledamöterna som tog upp just bekymret med att anlägga stråk och tog upp frågan om anläggningslagen. Därför uppfattade jag att det fanns en ganska stor samsyn bland många i riksdagen som jobbar med de här frågorna om att det här är en fråga som behöver ses över.

Som sagt: Lantmäteriet har upprepat sin ståndpunkt, också formellt sett i ett pm så sent som 2013 och nyligen i civilutskottet. Och så har vi de utredningar som också anfört bekymret.

En del av bekymret är att cykling inte ses som ett eget transportslag. Den lagstiftning som vi har, väglagen, handlar om allmänna vägar. Precis som infrastrukturministern säger är det möjligt att anlägga ett cykelstråk i direkt anslutning till en allmän väg, men så fort man inte har den möjligheten blir det stora svårigheter. När det gäller kommunerna är det samma sak. Om det går inom ramen för en kommuns egen kommungräns kan man tillämpa olika typer av lagstiftning och planering, men inte om man ska anlägga de långa stråken. Ibland borde man jämföra med hur det är att köra bil. Det är väl väldigt sällan som det slutar med att vägen plötsligt bara försvinner.

Ska vi uppmuntra cykling måste vi ha tydliga pendlingsstråk. Inte minst i tätortsregionerna kan man passera en, två eller tre kommuner på sin väg till arbete, fritid och mycket annat. Då gäller det att få fram de här stråken.

Återigen: Jag noterar att den ansvariga myndigheten har identifierat att det finns ett lagstiftningsbehov. Jag noterar att Cyklingsutredningen har identifierat samma typ av utmaningar med lagstiftningen och påtalat att PBL inte räcker till. Den tredje utredningen påpekar samma sak.

Vi i riksdagen måste lyssna på de synpunkter som finns, inte minst eftersom det finns många engagerade människor i samhället som jobbar hårt med att anlägga stråken.

Några som också har identifierat problemen är de som anlägger turismstråken i syfte att locka besökare till Sverige. Besöksnäringen är en stor och viktig potential för Sverige, precis som för länderna på kontinenten. Men det förutsätter att dessa stråk finns.

Med anledning av att det finns ett tillkännagivande från riksdagen om att ta fram en nationell strategi vill jag fråga infrastrukturministern: Vad kommer en sådan strategi att innefatta? Är lagstiftning helt uteslutet i ett sådant arbete, mot bakgrund av att många aktörer har identifierat problemen med att anlägga stråken?

I interpellationen har jag också nämnt två-plus-ett-vägarna och mycket annat som ställer till hinder.

Det finns mer att göra, och det vore välkommet för alla cyklister som ska ut på vägarna i sommar att höra vilken ambitionsnivå som finns. Är infrastrukturministern beredd att även titta på anläggningslagen?

Herr talman! Som jag sa i mitt förra inlägg är det i dagsläget inte aktuellt med någon lagändring på detta område. Regeringen har dock påbörjat arbetet med att ta fram en cykelstrategi, och jag vill i detta läge inte föregripa vad det arbetet kan komma att innehålla.

Om det, som interpellanten säger, är ett stort problem antar jag att det kommer att aktualiseras på olika sätt i arbetet med att ta fram en cykelstrategi. Tanken är att detta arbete ska bedrivas i öppen form med kontakter med intresseorganisationer och inte minst i nära samverkan med SKL eftersom huvudansvaret för cykelbanor och cykelfrämjande åtgärder ligger på kommunerna.

Om det i detta arbete kommer fram behov av en förändrad lagstiftning får vi ta det i beaktande då, men i dagsläget finns inga planer på att förändra lagstiftningen.

Den bedömning som gjordes när lagen senast sågs över var att den lagstiftning som finns täcker behovet av att kunna få fram mark för att anlägga stråk av cykelbanor.

Kommer man fram till en annan bedömning vid ett senare tillfälle får lagen ändras, men i dagsläget finns som sagt inga sådana planer.

Herr talman! Det är bra att infrastrukturministern är tydlig med att anläggningslagen inte ska ändras.

Låt mig påminna om att den rapport som togs fram 2002 blev en lagrådsremiss 2005. Det är alltså ganska många år sedan denna proposition förbereddes. I år är det 2015, så det har gått tio år sedan denna lagrådsremiss togs fram.

År 2012 kom Cyklingsutredningen, och 2013 kom den andra utredningen. Dessutom kom ett pm från Lantmäteriet 2013.

Vi som jobbar med dessa frågor har förstått att det är ett problem, och infrastrukturministern har kollegor som har lyft upp frågan i riksdagen tidigare. Också utredningar och ansvarig myndighet har pekat på detta problem. Då är det anmärkningsvärt att infrastrukturministern så kategoriskt slår ifrån sig ansvaret att se över lagstiftningen.

Det jag inte riktigt förstår är varför infrastrukturministern inte är beredd att titta på anläggningslagen. Vad är det som hindrar att man tittar på frågan?

Cyklingsutredningen påpekade tydligt att för att anlägga stråk, för att se cykling som ett transportslag och för att underlätta för en klimatsmart transportform gäller det att ta ansvar nationellt, regionalt och lokalt.

Nationellt kan man göra två saker. Det ena är att se över lagstiftning, och det andra är finansiering.

Det är viktigt att fortsätta arbetet med att se över lagstiftningen. Jag tycker att man ska ta fram utredningarnas slutsatser än en gång. Jag hoppas att infrastrukturministern i kontakten med intresseorganisationer, cyklister och utredare kommer att ta till sig det underlag som finns och förhoppningsvis också se till att ändra lagen så att cykling möjliggörs och förbättras.

Herr talman! Nina Lundström hävdar att jag är bestämd med att lagen inte ska ändras. Låt mig då igen säga att om detta under arbetet med en kommande cykelstrategi lyfts fram som ett problem från olika håll och man kommer fram till att det finns skäl att göra lagförändringar får vi givetvis ta det under beaktande. Det sa jag i mitt tidigare inlägg, och det säger jag igen.

Låt mig bara påminna om hur det såg ut mellan 2005 och 2015. Nina Lundström beklagar sig över att inget hände under dessa tio år, men jag tror att vi båda vet vilka regeringar som styrde under merparten av den tiden. Det var inte denna regering eller den S-regering som tog fram underlaget som kom 2005, utan det var borgerliga regeringar. Då borde Nina Lundström rimligen ha haft god framgång med att driva sina frågor.

Jag ser fram emot arbetet med cykelstrategin. Jag vet att det finns ett stort engagemang från såväl många kommuner som Cykelfrämjandet och andra organisationer. Regeringens ambition är att öka cyklandet samtidigt som vi vill bevara den rimliga ansvarsfördelningen mellan stat, kommun och landsting.

Det finns säkert mycket mer att göra som handlar om samordning och ambitionshöjning. Jag är övertygad om att vi kommer att komma fram till bra saker som ger bättre förutsättningar för människor som vill cykla.

Överläggningen var härmed avslutad.