Brytning av Arlandabanans monopol

Herr talman! Bosse Ringholm har frågat mig vilka initiativ jag kommer att ta för att fler resenärer ska kunna använda sig av tåg som färdmedel mellan Stockholm och Arlanda samt om jag är beredd att ta initiativ till att omförhandla det nuvarande avtalet om Arlandabanan och därmed bryta det 45-åriga privata monopolet. Jag anser det angeläget att fler resenärer ska kunna använda sig av tåget som färdmedel för att ta sig mellan Stockholm och Arlanda flygplats. När den tredje rullbanan för Arlanda flygplats tillståndsprövades sattes ett utsläppstak för mark- och lufttransporter till och från Arlanda. Taket innebär att utsläppen av koldioxid och kväveoxider inte får överstiga de utsläppsnivåer som fanns 1990. Inte minst detta tak gör att det finns mycket höga incitament att öka resandet med tåg till och från Arlanda. Antalet passagerare på Arlanda Express har sedan 2003 stadigt ökat. Marknadsandelarna har ökat från drygt 11 procent första hela verksamhetsåret till drygt 15 procent 2006. A-Train AB upplåter också Arlanda Link till trafikutövare som vill trafikera Arlanda Central. För närvarande trafikerar SJ AB och Uppsala länstrafik banan med sammanlagt ca 150 tåg per dygn. I dagsläget pågår ett aktivt arbete i Arlanda Forum och Kraftsamling Stockholm mellan Banverket, trafikoperatörer och berörda kommuner om hur spårkapaciteten till Arlanda bättre kan utnyttjas. Detta arbete kommer förhoppningsvis att resultera i att fler i Stockholmsregionen väljer tåget som färdmedel till Arlanda. I avtalet om Arlandabanan finns en option som möjliggör en eventuell inlösen av järnvägstrafiken på Arlandabanan 2010. För närvarande pågår en översyn mellan A-Banan Projekt och A-Train AB av detta avtal. Denna översyn följer jag noga.

Herr talman! Arlandabanan är en miljövänlig form för att transportera sig mellan Stockholm och Arlanda flygplats. Det finns ett problem: Det är väldigt få som använder banan. Varför bygger man en järnväg om ingen använder banan? Jo, skälet är att den dåvarande borgerliga regeringen mellan 1991 och 1994, med Mats Odell från Kristdemokraterna som kommunikationsminister, drev igenom ett projekt som var så kallad OPS, offentlig-privat samverkan. I praktiken var det ett privat bolag som fick bygga Arlandabanan. Det privata bolaget måste av naturliga skäl gå ihop och visa lönsamhet, vinst, för sina ägare. Det innebär att det privata företaget inte är intresserat av om det är många som åker med banan utan bara är intresserat av att ta ut så höga avgifter att den kan ge den vinst till sina ägare som man hade föreställt sig från början. Det är skälet till, precis som statsrådet säger, att det bara är 15 procent som åker med Arlandabanan. 85 procent väljer andra former för att ta sig till Arlanda, fast det mest miljövänliga sättet är att åka tåg från Stockholm till Arlanda - det torde ingen bestrida. Det är bara 15 procent som tar tåget. 85 procent väljer bort tåget, kan man uttrycka det. Det är det enda riktigt stora offentligt finansierade privata trafikprojekt som vi har sett, och det är fullständigt misslyckat. Det är tur att vi inte har fått fler efter det. De socialdemokratiska regeringar som har funnits därefter har väl sett till att det inte har blivit fler. Nu diskuteras bland de borgerliga att man ska ha fler sådana här projekt. Vi vill faktiskt inte ha fler sådana här misslyckade projekt, där man bygger för byggandets egen skull och ingen sedan använder banan. Varför kan man inte använda banan? Ja, det enkla skälet är att det kostar 220 kronor att åka, en sträcka på tre och en halv mil. Det är klart att det är billigare att åka buss och billigare att åka egen bil, med parkeringsavgifter och annat. Det är fullkomligt misslyckat att ha en form där väldigt få använder sig av tåget. Jag har mot den bakgrunden ställt två, som jag tyckte, rätt enkla frågor till statsrådet. Jag har inte fått något svar, som alla kunde höra av svaret. Den första frågan var: Tänker statsrådet ta någon form av initiativ för att öka resandet? Statsrådet säger: Jag följer än det ena och än det andra, men jag tänker inte göra någonting. Då undrar man: Vad har vi statsråd till om de bara ska fungera som ett slags studiegrupper? Att studera vad som händer är alltid intressant, men statsrådets uppgift är att ta initiativ till att göra någonting. När jag frågar vad statsrådet ska göra säger hon: Ingenting. Jag följer utvecklingen. Då ställer jag den andra frågan: Kan statsrådet tänka sig att bryta upp det 45-åriga privata monopolet? Den borgerliga regeringen tycks ju i övrigt vara intresserad av att bryta upp olika monopol. Den frågan får jag inte heller något svar på. En moderat, Carl Cederschiöld, har haft regeringens uppdrag att utreda trafikförhållandena i Stockholmsregionen. Till och med han har vågat föreslå att man ska bryta upp det här 45-åriga privata monopolet. Men statsrådet har ingen uppfattning. Det är lite ynkligt, tycker jag. Ska man vara kommunikationsminister, järnvägsminister, tågminister eller vad nu Torstensson är, borde man i varje fall ha någon uppfattning om det går att öka antalet resenärer på banan. Man borde ha någon uppfattning om det går att bryta upp det 45-åriga privata monopolet. Men statsrådet följer utvecklingen och studerar. God dag yxskaft - det är en kort sammanfattning av statsrådets svar.

Herr talman! Det är beklagligt om tidigare ministrar har lagt sig till med sådana olater att de inte ens läser det underlag som finns att tillgå. Men det är upp till varje interpellant att förklara sig i det sammanhanget. Tack vare att den här regeringen har givit underhåll av spårverksamheten i och kring Stockholm prioritet skapar vi bra förutsättningar för ökad kollektivtrafik, för att människor ska kunna komma i tid och känna mindre frustration när tåg och pendeltåg inte kommer i tid. Vi har också initierat att skapa förutsättningar för en kraftsamling för att få bättre kollektivtrafik och ett bättre flöde genom att utgå från människors vardag. Därför är Kraftsamling Stockholm så oerhört avgörande. Där samverkar ett flertal aktörer, de aktörer som finns i Stockholmsområdet, för att skapa förutsättningar för att fler ska ta tåget. En av de 40 punkter med åtgärder som Kraftsamling Stockholm har pekat ut är just Arlandabanan. Jag utgår ifrån att interpellanten är medveten om det arbetet eftersom han hör hemma i Stockholm. Jag ser fram emot det. Vi kan också se effekter av att människor börjar bli tillfreds med att tågen nu i större utsträckning kommer i tid i och omkring Stockholm. Det är naturligtvis en del av kraftsamlingsarbetet. Jag har också svarat på den andra frågan, som berör avtalet. Det står tydligt. Interpellanten kanske inte bryr sig om att läsa sådana här enkla snabba svar. Det står mycket tydligt att det pågår en översyn mellan A-Banan Projekt AB och A-Train AB om avtalet. Det är det arbetet och det översynsarbetet som jag följer.

Herr talman! Jag karakteriserade statsrådets svar som "god dag yxskaft". Hon bekräftar också att det var så. Hon talar om helt andra saker än de två frågor som jag har ställt. Jag tror inte att någon pendlare i Stockholmsområdet känner igen sig när statsrådet säger att pendeltågen nu går i tid. Det är inte vad pendlarna känner. Det var inte det jag frågade om. Jag frågade två andra saker. Vilka initiativ tänker statsrådet ta för att fler ska åka med Arlandabanan? Det är bara 15 procent av resenärerna som åker med Arlandabanan. Statsrådet redovisar inga initiativ i sitt svar. Hon har fortfarande chansen för hon har några minuter kvar att redovisa någon tanke och idé om hur man ska få fler att åka med Arlandabanan. Hon svarar inte ens på frågan. Jag ställde en annan fråga: Tänker statsrådet och regeringen bryta upp det 45-åriga privata monopol som finns när det gäller Arlandabanan? Det har uppenbarligen lett till att de som äger Arlandabanan gör vinster varje år. De höjer priset undan för undan och resenärerna blir ganska få, bara 15 procent. Det kostar 220 kronor att resa i dag. De kommer att höja till 240, 260, 280 och 300 kronor för att få sin lönsamhet. Om det blir fler eller färre resenärer är inte deras bekymmer, men det borde vara regeringens bekymmer. Om regeringen har någon form av miljötänkande och intresse av att bidra till att förbättra miljön i Stockholmsområdet skulle regeringen sätta upp ett mål och säga: Vi vill se till att andelen som åker med Arlandabanan ökar si och så mycket framöver. Det kan vara ett uppdrag för regeringen att sätta upp ett sådant mål. Man kan också säga att man vill bryta det 45-åriga privata monopolet. Åsa Torstensson säger: Jag studerar utvecklingen. Det pågår en översyn. Jag vet att det pågår en översyn. Det var inte det jag frågade. Jag frågade: Vill statsrådet bryta det privata monopolet som den förra borgerliga regeringen införde? Statsrådet kan säga: Nej, jag vill inte bryta monopolet. Då kan vi ta en debatt om det. När till och med en moderat framträdande företrädare i Stockholmsregionen, förra borgarrådet Carl Cederschiöld, kan tänka sig att bryta monopolet, skulle då inte en centerpartist kunna tänka sig att bryta det privata monopolet? Måste Åsa Torstensson försvara ett 45-årigt privat monopol som leder till att nästan ingen åker med Arlandabanan och som leder till hiskligt höga avgifter och till att Arlandabanan inte är den stora miljösatsning som den skulle kunna vara? Jag vill att statsrådet koncentrerar sitt svar på de två frågor som jag har ställt. Vilka initiativ avser statsrådet att ta för att fler ska åka med Arlandabanan? Tänker statsrådet försöka medverka till att riva upp det 45-åriga privata monopolet? Vi kan vid andra tillfällen diskutera pendeltågen, tidtabellerna och spårkapaciteten i Stockholmsområdet. Det är inte det jag har frågat om. När statsrådet gör utvikningar och pratar om andra saker får jag väl tolka det som att hon antingen inte har något svar på mina två frågor - det fanns inga i vare sig det skriftliga eller det upplästa interpellationssvaret - eller tycker att det är känsligt och inte vill försvara det privata monopolet och därför pratar om något annat. Det är väl enkelt att svara på mina frågor. Ska det privata monopolet vara kvar i 35 år till; det har funnits i tio år drygt? Ska statsrådet bidra till att det blir mer än 15 procent som reser med Arlandabanan i fortsättningen? Det kostar 220 kronor. Det är väl den främsta spärren för att folk inte åker med Arlandabanan. Tänker statsrådet göra något åt det?

Herr talman! Det är oerhört intressant att höra Bosse Ringholm prata om miljön. Det var inte någon djup diskussion när det gäller miljöfrågan. Det är naturligtvis monopoldiskussionen som är mest intressant för Bosse Ringholm att diskutera. Miljösituationen i Stockholm har inte Bosse Ringholm och den tidigare regeringen lagt så mycket kraft på. Därför svarar jag att Kraftsamling Stockholm är avgörande för att vi ska kunna skapa bra förutsättningar för transporter med kollektivtrafik i Stockholm. Arlandabanan är en del av alla åtgärder som Kraftsamling Stockholm har tagit sig an att förbättra genom samverkan, olika operatörer och de kommunala företrädarna. Det är ju i syfte att skapa bättre förutsättningar för människor att ta tåget och därmed skapa bättre förutsättningar för att välja Arlandabanan. Det är på det sättet man stärker inom befintliga avtal. Man stärker för hela regionen. Det måste ju integreras med andra transporter. Det kanske inte intresserar Bosse Ringholm i det här sammanhanget. Om det pågår en översyn av ett avtal måste jag ju avvakta den översynen.

Herr talman! Här står ett statsråd vars främsta uppgift är att avvakta och se. Behöver vi sådana statsråd? Statsråd är till för att uträtta något, inte för att avvakta och se. När jag ställer två enkla frågor talar statsrådet om något annat - Kraftsamling Stockholm. Det är en intressant debatt om trafikpolitiken i Stockholm, men det är inte det jag har frågat om, Åsa Torstensson. Jag har inte pratat om trafiksituationen i sin helhet. Det kan vi diskutera vid något annat tillfälle i en annan interpellationsdebatt. Jag har ställt två väldigt specifika frågor som jag tycker är viktiga ur miljösynpunkt. Åsa Torstensson tycker tydligen inte att det har någon större betydelse för miljön eftersom hon inte ens bryr sig om att svara på mina två frågor. Jag tycker att det är viktigt att mer än 15 procent av de resor som görs mellan Stockholm och Arlanda sker med Arlandabanan. Jag har frågat: Vad vill regeringen och Åsa Torstensson göra för att mer än 15 procent ska åka tåg mellan Stockholm och Arlanda? Kraftsamling Stockholm, säger statsrådet och pratar om något helt annat. Det största hindret för att folk ska åka är att det är ett så högt pris. Det är 220 kronor i dag som blir 300 kronor i morgon därför att det privata företaget naturligtvis till varje pris vill få ut sin vinst. Jag har frågat statsrådet om hon kan tänka sig att bryta det privata monopolet. Det sker en översyn, säger hon. Har statsrådet någon egen uppfattning? Hon kan ju inte vara något slags solitär studiegrupp som bara studerar och ser över. Statsrådet måste ha en uppfattning. Det är därför man är politiker. Jag har inte blivit politiker för att vara en studiegrupp som ser över och studerar saker och ting. Jag har blivit politiker för att jag vill påverka och ändra. Vill statsrådet att fler ska åka mellan Stockholm och Arlanda borde statsrådet kunna svara på frågan: Vad ska göras och vill statsrådet bryta monopolet? Det vill statsrådet inte ens svara på.

Herr talman! Jag ska nu göra en ringholmare och upprepa mig, upprepa mig och upprepa mig. Uppenbarligen har Bosse Ringholm ingen närkontakt med situationen i Stockholm och förstår inte vikten av att olika transportslag samverkar just för att skapa bra flöden för resenären. Arlandabanan har mycket tveksamheter i sig utifrån att man inte har en integration med övrig tågtrafik. Då är det naturligtvis avgörande att man just har fokus på detta för att skapa smidigare system så att människor vill ta Arlandatåget. Nu förstår jag att det inte är miljöfrågan eller resenären som Bosse Ringholm är intresserad av. Det handlar mer om att ta en diskussion om Arlandaprojektet som sådant och i detta sammanhang diskutera om privat monopol. Det har ingenting att göra med intresset för Stockholms miljö eller resenärernas vilja att ta tåget till Arlanda. Men inte desto mindre har denna regering fokus på miljöåtgärder. När Bosse Ringholm hade möjligheter att i regeringen skapa förutsättningar för bra pendling och bra möjligheter för resenärer i Stockholm valde man bort det. Den här regeringen tar ansvar för detta, och vi skapar förutsättningar för att det ska bli bättre möjligheter att just i detta sammanhang ta Arlandabanan.