Anf. 42 Bosse Ringholm (S)
Herr talman! Arlandabanan är en miljövänlig form för att transportera sig mellan Stockholm och Arlanda flygplats. Det finns ett problem: Det är väldigt få som använder banan.
Varför bygger man en järnväg om ingen använder banan? Jo, skälet är att den dåvarande borgerliga regeringen mellan 1991 och 1994, med Mats Odell från Kristdemokraterna som kommunikationsminister, drev igenom ett projekt som var så kallad OPS, offentlig-privat samverkan. I praktiken var det ett privat bolag som fick bygga Arlandabanan.
Det privata bolaget måste av naturliga skäl gå ihop och visa lönsamhet, vinst, för sina ägare. Det innebär att det privata företaget inte är intresserat av om det är många som åker med banan utan bara är intresserat av att ta ut så höga avgifter att den kan ge den vinst till sina ägare som man hade föreställt sig från början.
Det är skälet till, precis som statsrådet säger, att det bara är 15 procent som åker med Arlandabanan. 85 procent väljer andra former för att ta sig till Arlanda, fast det mest miljövänliga sättet är att åka tåg från Stockholm till Arlanda - det torde ingen bestrida. Det är bara 15 procent som tar tåget. 85 procent väljer bort tåget, kan man uttrycka det.
Det är det enda riktigt stora offentligt finansierade privata trafikprojekt som vi har sett, och det är fullständigt misslyckat. Det är tur att vi inte har fått fler efter det. De socialdemokratiska regeringar som har funnits därefter har väl sett till att det inte har blivit fler.
Nu diskuteras bland de borgerliga att man ska ha fler sådana här projekt. Vi vill faktiskt inte ha fler sådana här misslyckade projekt, där man bygger för byggandets egen skull och ingen sedan använder banan.
Varför kan man inte använda banan? Ja, det enkla skälet är att det kostar 220 kronor att åka, en sträcka på tre och en halv mil. Det är klart att det är billigare att åka buss och billigare att åka egen bil, med parkeringsavgifter och annat. Det är fullkomligt misslyckat att ha en form där väldigt få använder sig av tåget.
Jag har mot den bakgrunden ställt två, som jag tyckte, rätt enkla frågor till statsrådet. Jag har inte fått något svar, som alla kunde höra av svaret.
Den första frågan var: Tänker statsrådet ta någon form av initiativ för att öka resandet? Statsrådet säger: Jag följer än det ena och än det andra, men jag tänker inte göra någonting.
Då undrar man: Vad har vi statsråd till om de bara ska fungera som ett slags studiegrupper? Att studera vad som händer är alltid intressant, men statsrådets uppgift är att ta initiativ till att göra någonting. När jag frågar vad statsrådet ska göra säger hon: Ingenting. Jag följer utvecklingen.
Då ställer jag den andra frågan: Kan statsrådet tänka sig att bryta upp det 45-åriga privata monopolet? Den borgerliga regeringen tycks ju i övrigt vara intresserad av att bryta upp olika monopol. Den frågan får jag inte heller något svar på.
En moderat, Carl Cederschiöld, har haft regeringens uppdrag att utreda trafikförhållandena i Stockholmsregionen. Till och med han har vågat föreslå att man ska bryta upp det här 45-åriga privata monopolet. Men statsrådet har ingen uppfattning. Det är lite ynkligt, tycker jag.
Ska man vara kommunikationsminister, järnvägsminister, tågminister eller vad nu Torstensson är, borde man i varje fall ha någon uppfattning om det går att öka antalet resenärer på banan. Man borde ha någon uppfattning om det går att bryta upp det 45-åriga privata monopolet. Men statsrådet följer utvecklingen och studerar. God dag yxskaft - det är en kort sammanfattning av statsrådets svar.