Herr talman! Clara Aranda har ställt flera frågor till mig om hur jag och regeringen arbetar för att psykiatrivården ska få ett tydligare ansvar för det brottsförebyggande arbetet.

Jag vill först och främst tacka för Clara Arandas engagemang i frågan om den psykiatriska vården. Jag vill också lyfta fram att de allra flesta personer med komplicerad psykiatrisk och social problematik aldrig begår några våldshandlingar. Flera våldsdåd den senaste tiden där kvinnor har dödats eller skadats visar dock att psykiatrin tillsammans med många andra aktörer behöver bli bättre på att bedöma och sätta in insatser för personer som faktiskt riskerar att begå våldsbrott och på att förebygga framtida benägenhet att begå våldsbrott både i och utanför nära relation.

Regeringen genomför omfattande reformer och stora satsningar för att stärka och utveckla insatserna för psykisk hälsa och suicidprevention.

Psykiatrin har ett särskilt ansvar att göra bedömningar av enskilda patienters farlighet för andra i syfte att förhindra våldshandlingar. Att genomföra sådana riskbedömningar är erkänt svårt, men vi vet att det förekommer att risker inte upptäcks och att insatser därför inte anpassas efter behoven. Samverkan mellan olika aktörer som bland annat hälso- och sjukvård, socialtjänst och rättsvårdande myndigheter behöver också utvecklas.

Regeringen beslutade därför förra veckan om två uppdrag. Det ena uppdraget, till Socialstyrelsen, innebär att myndigheten ska genomföra insatser för att stärka och utveckla stödet till hälso- och sjukvården i arbetet med att förebygga, bedöma och hantera patienters risk för att skada andra (S2026/00227). Det andra uppdraget, till Inspektionen för vård och omsorg, består i att granska arbetet med bedömningar av patienters risk avseende framtida benägenhet att begå våldsbrott i samhället (S2026/00228). Det uppdraget gäller verksamheter i den psykiatriska tvångsvården och inom rättspsykiatrin.

Regeringen har vidare för avsikt att utreda hur den psykiatriska tvångslagstiftningen kan förbättras för att få till stånd ett regelverk som tillgodoser patienters, anhörigas och samhällets behov. I dag är avståndet mellan tvångsvård och frivillig vård inte sällan för stort och övergången för abrupt. Tvångsvården trappas inte in och framför allt inte ut. Det blir korta, återkommande perioder av tvångsvård som inte leder till verklig förbättring. Direktiven bereds inom Regeringskansliet, och regeringen avser att återkomma i frågan.

Herr talman! Jag vill börja med att tacka socialminister Jakob Forssmed för svaret på min interpellation. Bakgrunden till denna interpellation är i grund och botten det faktum att det sedan en lång tid tillbaka har funnits otydlighet och brister när det gäller psykiatrins uppdrag och möjlighet att fånga upp personer med allvarlig psykisk ohälsa som utgör en risk eller fara för andra människor.

Under förra året förekom exempelvis många både brutala och uppmärksammade fall där människor föll offer för dödligt våld och där det visade sig att gärningspersonerna haft en dokumenterad historia med allvarlig psykisk ohälsa. Jag menar att det är dags att vi lyfter upp sambandet mellan dödligt våld och psykisk ohälsa till ytan. Det här är ju något som måste tas på allvar.

Som socialministern lyfter fram är det givetvis så att de allra flesta personer med psykisk ohälsa inte begår våldsbrott. Samtidigt är det också viktigt att understryka det faktum att vi måste sluta vara rädda för att ta i den här typen av svåra frågor på grund av en överhängande rädsla för att stigmatisera personer med psykisk ohälsa. Vi måste kunna se saker och ting för vad de är och agera därefter.

Jag är övertygad om att vi är överens om bristerna i den psykiatriska vården. Dessa brister, exempelvis långa vårdköer och obefintlig uppföljning, bidrar till att skapa en försämrad psykisk ohälsa och till en frustration och desperation hos patienter. Detta kan i sin tur kan innebära allvarliga konsekvenser som exempelvis självmord och allvarliga våldsbrott.

Herr talman! Brottsförebyggande rådet har i en egen studie undersökt sambandet mellan dödligt våld och psykisk ohälsa. Resultaten bekräftar vad tidigare forskning har visat, nämligen att många gärningspersoner har haft kontakt med psykiatrin före brottet. I studien framgår att det är sju gånger vanligare att gärningspersoner haft kontakt med psykiatrin året före brottet jämfört med befolkningen i stort under ett kalenderår. Fyra av tio gärningspersoner som mellan 2006 och 2017 var aktuella för dödligt våld hade haft minst en kontakt med psykiatrin året före brottet, och så många som var sjätte gärningsperson hade dessutom vårdats på sjukhus för allvarlig psykisk ohälsa.

Vi kan se hur sekretessregler försvårar samverkan mellan aktörer som borde samarbeta, att uppföljningen efter olika vårdinsatser i många fall är obefintlig och att det inte verkar finnas fungerande verktyg för att i ett tidigt skede hantera allvarliga varningssignaler och hot om skada. Faktum är att psykiatrin med dagens regelverk och resurser helt uppenbart inte ens i fall där riskerna är helt uppenbara har tillräckliga möjligheter att arbeta brottsförebyggande.

Samtidigt vittnar anhöriga om en känsla av maktlöshet, och det finns föräldrar som kämpar för att deras barn ska få vård utan att någonting händer. Därför är det relevant att diskutera hur dagens lagstiftning och resursfördelning behöver förändras för att psykiatrin ska kunna motverka dödligt våld och andra grova brott som kan kopplas till allvarlig psykisk ohälsa.

Herr talman! Socialministern har uttalat sig om det faktum att psykiatrin har för lite kapacitet och om att det pågår ett arbete med att försöka få till fler mellanvårdsformer för att se till att personer som är i behov av vård också får vård. Det är bra att det pågår ett arbete för att hantera detta och att regeringen så sent som förra veckan, vad jag förstår, gav Socialstyrelsen och Ivo uppdrag med anledning av den problematik som jag lyfter i interpellationen.

Trots att det mesta enligt mig pekar på att den psykiatriska vården i vårt land måste reformeras i grunden är det här i alla fall en bra början.

Herr talman! Tack, Clara Aranda, för interpellationen och för möjligheten att diskutera de här väldigt viktiga frågorna! Jag tycker att interpellanten i sitt anförande pekar på väldigt många av de problem som psykiatrin brottas med. Jag vill säga att vi nu gör förändringar på i princip varje punkt, och det är också helt nödvändigt.

Psykiatrin har under alldeles för lång tid varit nedprioriterad av regionerna, tycker jag. Det har skett nedskärningar. Man har lagt ned vårdplatser. Man har minskat kapaciteten inom psykiatrin, och det är min absoluta övertygelse att detta har lett till att människor nu vårdas för korta tider, skrivs ut för tidigt och inte får den vård och hjälp de behöver. Personalen kan inte göra ett tillräckligt bra arbete, och man utvecklar inte verksamheten på det sätt som skulle behövas.

Det här är väldigt allvarligt, och det är därför regeringen – trots att detta är regionernas ansvar – nu tillskjuter medel i den budget som vi har arbetat fram tillsammans med Sverigedemokraterna. Vi tillskjuter 1,5 miljarder per år under ett antal år för att faktiskt få till en ökad vårdkapacitet. Det är grundläggande för att psykiatrin ska klara sitt uppdrag.

Vi satsar också särskilt på det som heter självvald inläggning. När personer med sjukdomar och tillstånd som går i skov känner att de är på väg in i ett försämrat mående ska de veta att det finns en plats för dem. Det är ett väldigt bra arbetssätt som skapar trygghet. Ibland leder det faktiskt också till att man inte behöver nyttja den där platsen, eftersom man känner en trygghet i att man kommer att få den vård man behöver den dag man behöver den. Det där är något vi nu satsar extra resurser på.

Sedan tycker jag att det är viktigt att lyfta fram just detta att vi i många av de exempel vi har sett – även om man ska vara försiktig med att dra slutsatser från enskilda fall – ser saker som måste åtgärdas. Vi ser att anhöriga varnar och larmar och ibland lyckas få personen inskriven i psykiatrin, alltså i tvångsvård. Sedan skrivs personen ut, och då får anhöriga inte ens information om detta. Personen skrivs ut till ingenting.

Det är samma sak när det gäller Polismyndighetens möjligheter att samverka med psykiatrin. De sekretessregler som finns leder ibland till att personal liksom går utanför sin yrkesroll – så att säga tar av sig sina arbetskläder – för att som privatpersoner ringa polisen och underrätta dem om saker. Så ska det förstås inte vara, och därför kommer vi att se över sekretessreglerna mellan psykiatrin och andra aktörer. Det handlar om att skapa en situation där alla de som bryr sig om de här personerna kan förhindra att de hamnar i lägen där de begår den typ av förfärliga våldsdåd som vi har sett på senare tid. Det är oerhört angeläget.

Det gäller alltså inte minst de anhörigas roll. De känner ofta att de tar hand om en stor del av vården men inte riktigt blir involverade. Man måste komma ihåg att det här är en väldigt speciell patientgrupp; de är inskrivna i tvångsvård eller heldygnspsykiatrisk vård därför att de inte riktigt har kapaciteten att rå om sig själva. Därför måste de som bryr sig om dem få större möjligheter att göra det på ett bra sätt, så det där måste vi ändra på.

Sedan ska vi se även över lagen om psykiatrisk tvångsvård. Vi ser till exempel alldeles för små möjligheter att skriva ut personer på ett mer strukturerat och bättre sätt. Ofta är man antingen inskriven på hundra procent eller får noll procents vård, och det fungerar inte. Vi måste ha en utslussning eller en mellanvård – någonting som träder in när man lämnar heldygnsvården. Det är nämligen målet att man ska kunna göra det, förstås, men då krävs väsentligt mer än det vi ser i dag.

Herr talman! Jag håller med statsrådet om väldigt mycket. Jag tänkte fortsätta utveckla mina tankar kring vilket uppdrag och ansvar den psykiatriska vården faktiskt behöver ha.

Ministern och jag delar uppfattningen att psykiatrins arbete med att göra riskbedömningar inte fungerar ändamålsenligt. Eftersom det inte gör det behöver vi en lagtext som definierar ett brottsförebyggande uppdrag, och det måste gälla vid konkret uttalad risk för allvarlig skada på andra. Den lagstiftningen kan i sin tur ge vården utökad möjlighet att fortsätta följa upp högriskpatienter efter utskrivning. Det kan exempelvis ske med hjälp av schemalagda kontakter och öppenvårdsplaner.

En annan helt avgörande faktor är tydliga regler för informationsdelning, vilket vi har pratat om. Det gäller alltså informationsdelning mellan socialtjänst och polis vid konkreta hot, där det ska finnas krav på dokumentation. Det är också viktigt att lagtexten anger vad vården inte får eller ska göra, i syfte att skydda patienten från godtycke och onödigt tvång. Utöver det är det även helt grundläggande att den psykiatriska vårdens primära uppdrag ska vara vård och riskminimering.

Det här är viktigt för att säkerställa att psykiatrin förblir en vårdprofession och för att upprätthålla förtroendet för psykiatrin. Det finns möjligheter att skapa en lagstiftning som tillåter psykiatrin att agera vid tydliga risker, utan att äventyra patientens säkerhet och rättigheter, för att kunna förhindra exempelvis grova våldsbrott. Det behövs helt enkelt ett nytt uppdrag och ett utökat ansvar utan att förändra grunduppdraget.

Herr talman! Det jag lyfter i min interpellation är inte direkt ett främmande uppdrag för psykiatrin. Ett förebyggande arbete ligger i linje med vårdens befintliga uppdrag. Psykiatrins själva kärnuppdrag är att behandla psykiska sjukdomar och psykisk ohälsa och att minimera risken för allvarlig skada.

Om en patient uttrycker en avsikt att begå brott eller uppvisar ett beteende som kan leda till skada behöver åtgärder sättas in. Det måste finnas välfungerande rutiner. Att inkludera brottsförebyggande insatser som en del av arbetet inom svensk psykiatri kan därför ses som en förlängning av vårdens grunduppdrag, med särskilt fokus på trygghet och säkerhet. Detta ställer också krav gällande patientens långsiktiga säkerhet och rehabilitering, och utöver det kan det minska lidandet både för patienten själv och för omgivningen.

Herr talman! Ett formellt brottsförebyggande uppdrag skulle innebära tydliga befogenheter för psykiatrin samtidigt som både ansvaret och kravbilden utökas. Det gläder mig att vi är överens om att samverkan mellan olika aktörer – som hälso- och sjukvård, socialtjänst och rättsvårdande myndigheter – behöver utvecklas. Det finns mycket vi kan göra för att säkerställa att psykiatrin kan fullfölja sitt ansvar på ett etiskt, medicinskt och juridiskt hållbart sätt. Jag ser fram emot att se vad pågående insatser kommer att leda till.

Herr talman! Jag tackar återigen för möjligheten till den här diskussionen. Det är väldigt angeläget att psykiatrin blir bättre på att förebygga våldshandlingar i samhället, och jag tror att det krävs många olika saker för att den ska bli det.

Det första är det vi nu gör, det vill säga att se över möjligheten att göra bättre riskbedömningar och granska hur de görs i dag. Hur ofta ställs den här typen av frågor? Min bild efter att ha pratat med många inom sektorn och professionen är att de inte ställs i tillräckligt stor utsträckning.

Det andra handlar om att ge personalen konkret stöd. Via ett uppdrag till Socialstyrelsen etablerar vi nu en nationell funktion för att stötta personalen i att göra de här riskbedömningarna. Vi har också, via Statens beredning för medicinsk och social utvärdering, tagit fram underlag för att de ska kunna bli bättre. Jag tror att det är väldigt angeläget, för även om detta trots allt händer relativt sällan är det väldigt allvarligt när det händer. Man behöver därför ge personalen bättre stöd i att göra de här bedömningarna på ett så bra sätt som möjligt.

Samtidigt kan vi inte förlita oss på riskbedömningarna. Det är nämligen 500 000 personer som har kontakt med den specialiserade psykiatrin varje år, och av utvärderingar och den forskning som finns vet vi att det finns stora brister också i de bedömningar som görs – även om de görs på bästa sätt. De måste dock göras ändå, för det är väsentligt bättre att göra dem än att inte göra dem. Men det är därför vi behöver även de andra sakerna, exempelvis uppföljningen. Personer ska inte skrivas ut till ett ingenmansland där ingen har ansvar för dem bara för att de inte längre uppfyller kriterierna för psykiatrisk tvångsvård.

Vi vill titta på hur vi kan jobba mer med det som interpellanten också pekar på, det vill säga öppenvård – och även öppen psykiatrisk tvångsvård. Det handlar om att människor på ett bättre sätt än i dag exempelvis ska kunna bli skyldiga att följa medicinering eller ha vissa vårdkontakter.

Utredningen kommer också att titta på något som jag tycker framstår som viktigt att titta på, och det är att vi med dagens LPT inte har möjlighet till öppen psykiatrisk tvångsvård innan personen skrivs in på heldygnsvård. Vi får alltså inte använda oss av mindre ingripande åtgärder, till exempel ålägga någon att komma på vissa vårdbesök eller ta sin medicinering, utan att den först har varit inskriven för heldygnsvård. Det framstår inte som det mest ändamålsenliga sättet att hantera den typen av åtgärder.

Vi behöver alltså kunna göra fler saker på ett bättre sätt och också skapa de gemensamma arbetssätt mellan polis, psykiatri och socialtjänst som dagens sekretesslagstiftning försvårar. Det kommer i sin tur att vara brottsförebyggande. Det kommer att leda till att färre lämnas vind för våg och att färre hamnar i de situationer där det blir ett totalt kaos som sedan går ut över personer som råkar vara på fel plats vid fel tillfälle.

Det är alltså oerhört angeläget att göra detta, och jag är väldigt glad för det engagemang som visas från interpellantens sida. Jag är också glad att vi nu vidtar de här åtgärderna – och inte minst att vi tillskjuter stora resurser för att det ska vara möjligt att bedriva psykiatrisk vård i Sverige på ett bättre sätt än vi hittills har sett.

Jag vill dock säga att vi inte skickar ut de här pengarna till regionerna kravlöst. Varje region behöver sätta sig ned med Socialstyrelsen och beskriva exakt på vilket sätt man tänker sig att öka sin kapacitet. Det handlar om vårdplatser, mobila team och annat för att kunna genomföra avancerad psykiatrisk hemsjukvård och för att följa upp mycket bättre än vad vi gör i dag.

Det finns mycket att göra, men mycket är också på gång.

Herr talman! Jag håller med om i stort sett allt som socialministern lyfte fram här. Detta är väldigt viktiga och bra åtgärder. Jag vet dock inte om jag riktigt kan hålla med om att de är tillräckliga. Man måste ju kunna ha två tankar i huvudet samtidigt. Med det menar jag att vi behöver göra vad som krävs för att förhindra att oskyldiga medborgare faller offer för dödligt våld och allvarliga brott som vi vet hade kunnat förhindras med rätt insatser. Det är vårt ansvar att göra så.

Det är också helt avgörande att den som är allvarligt sjuk får vård och behandling och att insatserna står i proportion till det faktiska behovet. Det är inte en fråga om vilka resurser som finns tillgängliga.

Detta handlar i grund och botten om vilket samhälle vi vill ha. Vi har färska undersökningsdata som visar på en ökande känsla av otrygghet i samhället. En betydande andel av Sveriges befolkning, 57 procent, upplever ökad otrygghet till följd av de brott som ägt rum på senare tid. Denna otrygghet visar sig särskilt bland unga kvinnor, inte minst med de brott som ägde rum under julen. Det är helt förståeligt.

Samtidigt tycker jag att det är viktigt att också i det här sammanhanget understryka det som Brottsförebyggande rådet har konstaterat, nämligen att det inte går att betrakta de mord som nu har skett som en del av den större problematiken kring mäns våld mot kvinnor, eftersom det i åtta av tio fall som avser vansinnesdåd faktiskt handlar om en man som dödats av en annan man. Därför blir det lite missvisande, skulle jag säga, när man försöker att göra detta till en fråga om mäns våld mot kvinnor. Det är trots allt viktigt att vi förhåller oss till verkligheten och hur problemen faktiskt ser ut.

Fru talman! Jag vill tacka för den här viktiga debatten och för de svar jag har fått. Det känns ändå betryggande. Det arbete som görs är otroligt viktigt, och jag tackar för det.

Fru talman! Det finns platser i och runt psykiatrin i Sverige som är ett slags ingenmansland där människor lämnas vind för våg och inte får den hjälp och det stöd som de behöver. De hamnar i ett mörker, eller kaos, som riskerar att gå ut över människor som finns i närheten. Det kan vara i nära relationer eller utanför nära relationer. Det kan vara kvinnor eller män som drabbas av detta. Vi behöver göra mer för att dessa situationer inte ska uppstå på det här sättet.

Förutom alla de initiativ vi har tagit och kommer att ta vill jag nämna en fråga i sammanhanget som är väldigt angelägen. Det finns personer som har en samsjuklighet mellan psykiatriska tillstånd och beroende samt ett substansbruk som kan bidra till väldigt stora risker. Vi genomför nu en samsjuklighetsreform för att dessa personer inte ska bollas mellan kommunala och regionala vård- och stödinsatser. Det ska i stället bli ett samlat ansvar för att ge de personerna rätt vård och rätt stöd. Det är väldigt angeläget.

Det är en stor reform som vi genomför, men den är också otroligt angelägen. Vi har sett alltför många exempel på personer som har vänt sig till psykiatrin, som har sagt till personen i fråga: Du har en beroendesjukdom; du behöver vända dig dit. När personen har kommit dit har den fått höra: Du har psykiatriska problem; du behöver vända dig till regionen för att få hjälp.

Nu samlar vi ansvaret för vården av dessa personer hos regionerna. Det tycker jag känns väldigt angeläget, både för att hjälpa de här personerna på bästa sätt och för att minska riskerna för att det drabbar andra i termer av våld, till exempel våld i nära relation, när de inte får hjälp.

Jag vill tacka för debatten och för möjligheten att redogöra för det som regeringen gör. Jag vill också tacka för interpellantens kloka inspel i det här sammanhanget.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.