Bristyrken

Fru talman! Jennie Nilsson har frågat mig på vilket sätt jag avser att vidta åtgärder för att rusta de arbetslösa för att kunna matcha de bristyrken som finns i dag och i nära framtid. Regeringen har genomfört en rad satsningar för att människor ska kunna förnya och fördjupa sina kunskaper så att de står bättre rustade på arbetsmarknaden. Inom arbetsmarknadspolitiken finns det ett antal insatser som kan bidra till att arbetslösa stärker sin ställning på arbetsmarknaden. Det är allt från rehabiliteringsinsatser till möjligheten att få praktisk erfarenhet från arbetsplatser genom olika former av arbetspraktik. Insatserna ska fungera som ett smörjmedel på arbetsmarknaden. Det reguljära utbildningssystemet har en viktig roll när det gäller att mildra effekten av ökad arbetslöshet. För att öka möjligheterna till utbildning för personer som behöver höja sin utbildningsnivå eller har behov av att ändra yrkesbana har det reguljära utbildningssystemet därför tillförts ytterligare resurser. Det innebär såväl fler platser i yrkesinriktad gymnasial vuxenutbildning (yrkesvux) som i eftergymnasial yrkesutbildning inom yrkeshögskolan. Yrkesutbildningarnas inriktning styrs av marknadens behov och anpassas efter förändringar på arbetsmarknaden. Arbetslösa över 25 år kommer i år och nästa år att ges möjlighet att få studiemedel med den högre bidragsnivån vid studier inom yrkesvux. Regeringen avser att under våren lämna en proposition till riksdagen om en ny gymnasieskola. Tanken är att den framtida gymnasiala yrkesutbildningen ska vara bättre anpassad till arbetsmarknadens behov och fördjupa ungdomarnas yrkeskunskaper. Därigenom underlättas ungdomars möjligheter att etablera sig på arbetsmarknaden. Sammanfattningsvis finns det 2009 och framåt goda möjligheter för arbetslösa att stärka sin ställning på arbetsmarknaden och för arbetsgivare att få arbetskraft med rätt kompetens.

Fru talman! I någon mening blir det här en förlängning på den debatt vi hade alldeles nyss. Jag skulle hemskt gärna vilja att man kopplade ihop de här frågorna på ett betydligt tydligare sätt än man har gjort så här långt. Jag ska kommentera lite grann av det som ministern säger och som finns i båda svaren till mig - både det som gäller ungdomsarbetslöshet och det som gäller bristyrken. En av de saker som ministern lyfter fram är att för att öka möjligheterna till utbildning för personer som behöver höja sin utbildningsnivå eller har behov av att ändra yrkesbana har det reguljära utbildningssystemet tillförts ytterligare resurser. Det innebär såväl fler platser i yrkesinriktad gymnasial vuxenutbildning, yrkesvux, som i eftergymnasial yrkesutbildning inom högskolan. Här har jag några påpekanden som jag känner att jag bara måste göra även om det möjligtvis är på nivån petigt. Det ena nämnde jag tidigare. Det är totalt sett färre platser i vuxenutbildningen i dag än det var 2006. Först drog man ned jättemycket och sedan lägger man till lite grann. Det är bra, men det är inte tillräckligt. Det är dessutom magstarkt att kalla det för en satsning när man fortfarande ligger på alldeles för låga nivåer. När det gäller det andra vet jag faktiskt inte riktigt om det är en missuppfattning från mig eller från ministern. Man pratar om fler platser i yrkeshögskolan. Åtminstone enligt information som jag har fått från Utbildningsdepartementet är inte yrkeshögskolan en skola, som man skulle kunna tro av namnet. Den innehåller inte heller några utbildningsplatser, utan det är en myndighet som har till uppgift att säkerställa kvalitet och att fördela platser på andra anordnare. Det är väl i och för sig behjärtansvärt och bra på alla sätt och vis, men när ministern säger det på det sätt som han gör låter det som att det är något nytt och en faktisk satsning på unga och ungas utbildningsmöjligheter. Det är det inte; det är en myndighet. Detta vill jag ha klarlagt. Ministern säger sammanfattningsvis att det 2009 finns goda möjligheter för arbetslösa att stärka sin ställning på arbetsmarknaden och för arbetsgivare att få arbetskraft med rätt kompetens. Därom kan vi ju tvista i någon mening, delvis utifrån det som vi redan har sagt om att nivåerna trots satsningen är lägre än de var 2006. Men det handlar också om att den här våren lämnar de största ungdomskullarna i modern historia, sedan 40-talet, gymnasieskolan. De ska ut på en arbetsmarknad som redan nu, innan detta sker, ligger på 25 procents arbetslöshet för gruppen unga. Det kommer att innebära att det för att ens behålla den nivå på andelen unga som exempelvis studerar vidare på högskola behövs fler högskoleplatser, och inte färre, än det fanns tidigare. För att kunna möta dessa ungdomars behov av kompletterande utbildningar och arbetsmarknadsutbildningar på vilket område man än tittar på behövs det mer insatser och fler platser, och inte färre, än tidigare. När man diskuterar de här frågorna förstår jag att ministern måste tycka att det i någon mening känns nedtryckande i skorna att stå här en hel dag och bara prata om elände med anledning av lågkonjunktur och finanskris. Det blir lätt så. Interpellationer är till för att vi i oppositionen ska fråga er om er tjänsteutövning och de åtgärder ni vidtar, och dem gillar inte vi. Det innebär inte att det inte finns saker och ting som man faktiskt skulle kunna göra. Någon gång ibland kan man göra på ett annat sätt, och i mitt nästa inlägg tänker jag försöka prata om vad man kan göra. Vad finns det för saker och ting som man faktiskt skulle kunna göra för att få framtiden att se mer ljus ut? Politik handlar givetvis om att ta ansvar för det man gör men också, och väldigt mycket, om att skapa framtidstro och visa på möjligheter. Det hoppas jag att vi kanske ska kunna utväxla fyra gånger fyra minuter om alldeles strax.

Fru talman! Jag måste erkänna att jag gillar Jennie Nilsson och den grundläggande inställningen - framtidstro och möjligheter och att man stundtals kan gå över partigränser och fundera över vad vi kan göra. Vad är det som är mest effektivt? Och fungerar det? Jag ser fram emot det; det ska bli väldigt spännande. Vi är säkert överens om att utbildning är bra. Det är en lätt börda att bära både för den enskilde och för samhället i stort sett. Om vi inte vill bli ett land med låglönekonkurrens som konkurrerar med låglöneländer i Asien och så vidare är det utbildning, utbildningskvalitet och forskning och utveckling som är den väg framåt som vi alla söker. Det tror jag att vi är helt överens om. Jag tror också att vi kan vara överens om att det inte riktigt har funkat tidigare - inte tillräckligt bra åtminstone. Om man tittar på till exempel sambandet mellan arbetslöshet och lediga platser - det som i forskningen kallas för Beveridgekurvan - ser man att Sverige har rört sig i fel riktning under ganska lång tid. Vi har haft många lediga jobb och samtidigt många arbetssökande och arbetslösa. Det är naturligtvis ett tecken på att den här matchningen inte riktigt funkar. Det finns säkert många skäl till det, men ett av skälen har varit att utbildningssystemet inte riktigt har varit anpassat efter arbetsmarknadens behov. Det tror inte jag att man kan lösa alldeles snabbt och enkelt, utan det är naturligtvis en långsiktig process med olika typer av åtgärder som vidtas efterhand. Om man ska ta några anekdotiska erfarenheter kan man till exempel komma ihåg ett radioprogram för något år sedan. Där intervjuades en ung kvinna som var den första i sin släkt som hade gått en högre utbildning. Hon berättade att hon hade blivit lockad till en, som hon tyckte, spännande och kul medieutbildning någonstans i Mellansverige. Hon hade investerat tre år och ett par hundra tusen i studielån och kom rakt ut i arbetslöshet - även i högkonjunkturen. Hon kände sig förstås trippellurad: lurad på pengarna, lurad på tiden och lurad på jobbmöjligheterna. Det är klart att det för den enskilda personen är en fruktansvärt irriterande, besvärlig och jobbig situation. När vi har diskuterat arbetskraftsbrist och bristyrken här tidigare, när det var högkonjunktur, kunde man peka på ett antal spår som vi borde göra mer i. Det skulle till exempel vara olika typer av yrkesutbildningar. Vi saknade då, och kommer säkert att sakna om några år igen, personer med kvalificerad yrkesutbildning: CNC-operatörer, verkstadsmekaniker, finmekaniker, svetsare och liknande. Det är, trots dessa tider, fortfarande ganska svårt att få tag på svetsare. Detta är alltså något som är väldigt viktigt. Där kan man bygga på de olika typer av företagsgymnasier och annat som redan finns och där parterna också samarbetar bra för att få dem att fungera bättre. När det gäller yrkeshögskolan är det korrekt att den inrättas den 1 juli i år och syftar till att säkerställa behov av eftergymnasiala yrkesutbildningar, att statens stöd för dessa utbildningar fördelas effektivt och att de håller hög kvalitet. På det sättet är det viktigt. I den ursprungliga budgeten var det däremot färre platser. Nu har vi lagt till så att det blir fler platser. Detta kommer som sagt i gång under sommaren, med utbildningar i höst. När det gäller högskolestudier finns det just nu 10 000 lediga högskoleplatser. Där har vi via Utbildningsdepartementet uppdragit åt högskolorna att kunna vara mer flexibla vid fördelningen av de här platserna över landet. När jag var i Eskilstuna på Volvo berättade man för mig att Mälardalens högskola har varit väldigt bra på att få nya platser för att delvis tillgodose en del av det ökade behov man såg där. Slutsatsen är att det inte finns någon enkel åtgärd som löser problemen. Det är många saker som behöver göras för att koppla utbildningssystemet närmare arbetsmarknaden.

Fru talman! Det är många saker som måste göras, och ni behöver komma i gång med dem nu. Vårt dilemma är att vi inte äger makten. Det gör ni. Ministern nämner den situation som vi har haft på svensk arbetsmarknad. Jag vet också att jag har haft någon debatt med ministern tidigare om att vi hade förhållandevis många långtidsarbetslösa unga mitt under brinnande högkonjunktur samtidigt som exempelvis Svenskt Näringsliv hösten 2007 rapporterade 90 000 misslyckade rekryteringar. Som skäl för detta uppgav man i huvudsak att man inte hittade sökande med rätt kompetens eller utbildning. Varför nämner jag det nu när vi har ett helt annat läge? Är det inte irrelevant? Nej, jag anser inte att det är det, för det borde ha funnits en framförhållning och en insikt hos den ansvariga regeringen redan under högkonjunkturen att säkerställa att näringslivet kan få tillräcklig tillgång på nyckelkompetens som säkerställer att man kan utveckla sina företag, att man kan växa och få tillväxt och så vidare. Jag tror bestämt att vi lider av det nu. Att nedgången delvis går så snabbt nu beror på att man inte levererade då. Det är ett problem. Ett annat problem är att man nu, mitt under brinnande lågkonjunktur, fortfarande inte har något tydligt och starkt fokus på att identifiera vilka bristyrken som finns i dag, för trots att vi pratar om att människor är arbetslösa, att det anmäls färre lediga jobb, att det varslas och så vidare, är det fortfarande så att man anställer på svensk arbetsmarknad. Det är fortfarande så att näringslivet har problem med att hitta vissa funktioner som det inte finns tillräcklig tillgång på. Detta beror delvis på att utbildningssystemet, precis som ministern säger, inte på ett tillräckligt bra sätt har matchat de behov som näringslivet har. Här är det jättebra att man kommer med en proposition som kan ge en bättre synkning mellan skolan och näringslivets behov. Det jag inte förstår i det är bara att detta sade vi redan på vår tid. Det här är inte något nytt problem utan ett problem som vi identifierade för ganska många år sedan. Med anledning av detta tillsatte vi också en utredning som skulle se över gymnasieskolan och komma med ett förslag som levererade just detta. Den stoppade regeringen och tillsatte en ny utredning med samma direktiv. Resultatet har bara blivit att man tre år in i sitt regeringsinnehav inte har kunnat leverera någonting. Jag förstår inte hur man tänker i det läget. Låt oss vara överens om vissa saker, men gör inte det till politik! Det finns tillräckligt mycket som vi faktiskt inte är överens om som vi kan bråka om. Det finns jobb att söka i dag, men det jag framför allt tycker att jag saknar i det regeringen kommunicerar utåt är en identifiering av var vi tror att de nya jobben kommer. Ingen av oss tror väl att det här är ett permanent läge; det hoppas jag åtminstone inte att vi tror. Vi tror att det kommer att vända, och var tror vi då att de nya jobben kommer? Vi vet exempelvis att jobben kommer inom vårdsektorn, inom den offentliga sektorn. I början på 2000-talet presenterades en rapport som visade att 40 procent av alla inom kommuner och landsting kommer att gå i pension någon gång mellan 2010 och 2015. Här kommer det att behövas jättemycket arbetskraft. Ett bra tillfälle hade varit att nu erbjuda arbetslösa unga och andra arbetslösa människor att rusta sig för att kunna ta dessa jobb, exempelvis genom generationsväxlingsinsatser eller utbildningsinsatser. Motsvarande saker kan man titta på när det gäller hantverkare, verktygsmakare, specialister inom både industri och data och så vidare. Här finns ett antal grupper som man skulle kunna satsa på.

Fru talman! Det är väldigt lätt att hålla med Jennie Nilsson. Det måste jag erkänna. Men jag ska säga så här: Jennie Nilsson tog upp de 90 000 misslyckade rekryteringar som vi såg Svenskt Näringsliv rapportera om. Vilket slöseri! Det kan vi vara överens om. Det var 90 000 jobb som inte kom till som skulle ha kunnat komma till. Det är klart att man inte kan vara nöjd över det. Problemet är möjligen att de yrkesutbildningar som skulle ha kunnat fylla de 90 000 platserna skulle ha satts i gång långt före valet för att det skulle ha fått den effekten 2007. Icke desto mindre är jag helt övertygad om att en av de viktigaste diskussionspunkterna när vi nu går in för det som blev ett icke-toppmöte men som kommer att bli någon typ av stort möte i EU den 7 maj som ordförandeskapet har tagit initiativ till, och den förkonferens som kommer att vara i Stockholm i kommissionens regi den 20 april, kommer att vara just precis det som Jennie Nilsson pekar på: vår förmåga land för land men också totalt i EU att ha bättre prognosmöjligheter över arbetsmarknaden framöver. Det här är en besvärlig materia. Vi kan naturligtvis ha idéer om vilka jobb som inte kommer att finnas om tre år, men vi borde ha en mycket bättre gemensam indikation på vilka jobb som i stället ska komma till. Jag tror också att det blir en av de viktigaste insatserna som vi kan göra gemensamt på EU-nivå för att få bättre förståelse för vad vi behöver göra i form av utbildningsinsatser och annat. Den uppfattningen delar jag helt och fullt med Jennie Nilsson. Jennie Nilsson pekar också på det som Arbetsförmedlingen brukar peka på, nämligen det generationsskifte som kommer på svensk arbetsmarknad om några år och naturligtvis möjligheten att vara redo för det. Där kan vi ju tydligare se vilka som går i pension och var det behövs nya personer som kommer in. Det kan man också räkna på. Ibland förundras man dock lite grann över brister i prognosförmågan. Mitt tredje barn skulle födas i augusti, och det var då så dålig framförhållning på förlossningsklinikerna i Stockholmsregionerna att vi först blev anvisade till Mora eller något i den stilen. Då börjar man undra lite grann. Om man har nio månader på sig att prognoslägga när förlossningar kommer borde man ha lite större framförhållning. Men det är inte alldeles lätt. Där behöver vi bli mycket bättre. Jag håller helt med om det. Vi måste också parallellt med detta naturligtvis strukturera vårt utbildningssystem så att det fyller de behov vi med någon trovärdighet tror kommer att uppfyllas. Ett försök till det är vad jag har försökt att peka på, nämligen att nu gå upp i volym och också förbättra möjligheterna för yrkesutbildning - yrkeshögskolan som kommer i gång i sommar och andra saker - som syftar till att ha en bättre koppling mellan arbetsmarknaden och utbildningssystemet. Där finns det säkert mycket mer att göra för att det ska bli bättre. En sådan sak som jag personligen och anekdotiskt skulle önska kunde ske är att de olika utbildningsanordnarna blir bättre på att berätta för sina blivande elever och studenter hur de ska lyckas. Tänk om universiteten i sin iver att få studenter också kunde berätta för de blivande studenterna att om du går den här utbildningen har du si och så många procents chans att få ett jobb inom två år efter avslutad utbildning! Den typen av, ska jag kalla det för VDN-märkning, av utbildningen har vi inte i dag. Det gör att många elever och studenter lockas in i utbildningar som låter sexiga, roliga och spännande men som tyvärr inte leder till att de får ett jobb i andra ändan. Då riskerar man, precis som den unga kvinna som jag berättade om nyss, att känna sig trippellurad: på tiden, på pengarna och på möjligheterna att få ett jobb efteråt. Där kan vi bli bättre. Slutsatsen man kan dra tror jag är att långsiktigt upprusta utbildningssystemet längs hela dess kedja och vara bättre på att prognostisera. Där tror jag säkert att vi kan hjälpas åt.

Fru talman! Jag kan dela synpunkterna när det gäller prognoser. Jag har också anekdoter från den tid jag satt i exempelvis barn- och utbildningsnämnden hemma om hur svårt det är att ha rätt antal förskoleplatser på rätt ställe och så vidare. Visst är det ett problem. Sedan får man ändå fakta på hur någonting ser ut och måste i någon mening förhålla sig till en verklighet och inte till en prognos. Just nu är det så att det finns ansökningar till dubbelt så många KY-platser som regeringen har anslagit medel till, trots att vi här och nu är jätteöverens om att det är precis den typen av åtgärder som man bör satsa på för arbetslösa unga eller kanske ännu hellre för arbetslösa 55-plus. De som kommer ut från industrier där de har arbetat i 30 år och ska försöka hitta ett nytt jobb tror jag kommer att bli ett ännu större problem. De kommer att behöva rustas för att kunna ta de nya jobben. Vad kan man göra och vad bör man göra? Det här handlar ju inte om att sätta sprätt på pengarna. Det är en kommentar som både ministern och hans ministerkolleger ibland använder. Man hänvisar till att vi tror att vi har sedelpressar eller annat och så försöker man raljera över våra förslag. Det gör mig pissed, rent ut sagt. Arbetslöshet kostar pengar. Det vet ministern och det vet jag. Här finns inte valet om man ska använda skattebetalarnas pengar utan hur man ska använda dem. Det kloka att göra är att rusta för framtiden. Det är att investera i företagande, i människor, i utbildning och i omställning. Det handlar om att investera i praktik, arbetslivserfarenhet och bristyrkesutbildningar. Det handlar om att möta en generationsväxling och identifiera bristyrkena. Låt oss tillsammans vara överens om att det är rätt väg att gå och börja leverera.

Fru talman! Det är lätt att vara överens. Det måste jag erkänna. Om jag fick välja skulle jag naturligtvis hellre, av precis de skäl som Jennie Nilsson anför, lägga mer resurser på utbildning, KY-platser till exempel, och forskning och utveckling än på att kanske höja taket i a-kassan eller sänka avgifterna. Utbildning är någonstans alltid bra för en ekonomi, men det är klart att det nu är både konjunkturellt rätt och strukturellt riktigt att försöka hantera de här dystra åren genom att förbättra utbildningsnivån samtidigt som vi därmed gör oss bättre rustade för att möta en uppgång som så småningom naturligtvis kommer. Vi kan inte rädda varje enskilt jobb i Sverige, men vi kan jobba med att underlätta för varje enskild person att bli återanställbar. Det är ju den väg vi borde gå. Jag håller helt med Jennie Nilsson i den frågan och får också önska en glad påsk.