Brister i krisberedskapen

Fru talman! Alexandra Anstrell har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta dels för att stärka Sveriges krisberedskap framöver, dels för att säkerställa att krisberedskapen blir likvärdig i alla Sveriges 290 kommuner.

Kommunerna har en mycket viktig roll i Sveriges samlade beredskap. De har många och omfattande uppgifter inom den offentliga välfärden och har i enlighet med ansvarsprincipen även ansvar för sin verksamhet vid en kris.

Under pandemin har frågan om beredskap när det gäller tillgång till kritiska varor aktualiserats, inte minst kommunernas och regionernas lagerhållning av personlig skyddsutrustning. För att stärka Sveriges förmåga att upprätthålla en nödvändig försörjning vid fredstida krissituationer, höjd beredskap och ytterst krig har regeringen tillsatt en utredning som bland annat ska föreslå en funktion med ansvar för nationell samordning av försörjningsberedskapen samt hur försörjningsberedskapen ska finansieras. Regeringen avser också att tillsätta ett tvärsektoriellt näringslivsråd i syfte att stärka den privat-offentliga samverkan som är en förutsättning för att bland annat försörjningsberedskapen ska fungera.

Risken för naturolyckor ökar med ett förändrat klimat. Kommunerna har en central roll i det förebyggande arbetet. För att stärka detta arbete satsar regeringen från och med 2022 en halv miljard kronor för att finansiera ersättning till kommuner för åtgärder som vidtas. Det är Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, med stöd av Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut, SMHI, och Statens geotekniska institut, SGI, som fördelar bidragen.

Medel för krisberedskap och civilt försvar fördelas också till kommunerna utifrån de uppgifter som de har enligt lagen om kommuners och regioners åtgärder inför och vid extraordinära händelser i fredstid och höjd beredskap. För 2020 fördelades drygt 420 miljoner kronor till kommuner för de uppgifter som regleras i denna lag. Fördelningen av dessa medel regleras genom överenskommelser mellan Sveriges Kommuner och Regioner och MSB.

Kommunerna kan också ansöka om bidrag från MSB för åtgärder i den tekniska infrastrukturen som bidrar till att öka ledningsförmågan i kommunen. Exempel på detta är åtgärder för att skapa redundans för telefoni och data, reservelverk, släckutrustning och skalskydd. Under 2020 fördelades drygt 42 miljoner kronor i bidrag till kommunerna för detta ändamål.

Vårt krisberedskapssystem är i grunden robust. Men utvärderingar visar att vår beredskap måste fortsätta utvecklas. Jag kommer att arbeta med att fortsatt förstärka Sveriges krisberedskap, och i detta arbete är det nödvändigt att lära från samlade erfarenheter från tidigare kriser.

Fru talman! Tack, ministern, för svaret! Det är spännande att få debattera även dessa frågor med ministern nu.

Världen är mer osäker och orolig än på länge, och oförutsägbarheten ökar. Vikten av försörjningstrygghet i händelse av kris eller krig är något som inte nog kan understrykas. Det har vi inte minst sett nu under pågående pandemi.

Det behövs verkligen övergripande och genomgripande reformer för att förstärka den civila beredskapen på ett antal områden som ansvar, ledning och samordning, men även när det gäller sådant som krislagstiftning, samverkan med näringslivet och lagerhållning. Ekot har avslöjat en rad brister i den kommunala krisberedskapen inför exempelvis stormar, pandemier, värmeböljor och skogsbränder. Detta är allvarligt med tanke på de allt större utmaningarna i krisberedskapen framgent.

Krisberedskapen utgör också en viktig utgångspunkt för det civila försvaret - en oerhört viktig del i totalförsvaret.

Problemen är särskilt stora i mindre kommuner, där den statliga ersättningen inte räcker till en heltidstjänst för exempelvis en beredskapssamordnare. Men det handlar även om att det exempelvis saknas reservström hos känsliga verksamheter som äldreboenden och att det genomförs för få övningar. Bland annat menar SKR, Sveriges Kommuner och Regioner, att de pengar kommunerna får från staten för krisberedskap inte räcker till.

Fru talman! Anslag 2:4 Krisberedskap är ett av regeringens främsta styrmedel för att stärka samhällets krisberedskap och det civila försvaret. Staten fördelar varje år ungefär en halv miljard kronor till myndighetsprojekt som ska förstärka krisberedskapen och det civila försvaret.

Tidigare i år fick vi en rapport från Riksrevisionen som tydligt visar på en risk för att projektbidragen används för ordinarie verksamhet i stället för projekt och därför inte blir den förstärkning som var tänkt.

Rapporten visar att MSB, som fördelar projektmedlen, också fördelar medel till sig själv. Projektbidragen riskerar därför att inte bli den förstärkning av krisberedskapen som det var tänkt. Jag undrar: Har ministern för avsikt att förändra detta, så att det blir tydligare att en myndighet inte ska kunna bevilja sig själv projektbidrag?

Granskningen visar också att de problem som generellt följer med projektstyrning, till exempel att det inte alltid finns resurser att förvalta eller ta hand om projektens resultat när det hela är klart, förvärras när projektmedlen utgör en stor del av myndighetens sammantagna finansiering. Detta riskerar att leda till att projektens avsedda effekter uteblir.

I rapporten konstateras även att projektbidragen i den del som betalas ut till länsstyrelsernas sammanhållna projekt används till verksamhet som regeringen uttryckligen har uttalat att anslaget inte ska användas till.

Vi fick en hel del rekommendationer. Jag är glad över att riksdagen ställde sig bakom Moderaternas förslag om en oberoende utredning av detta för att se hur det kan bli ett bättre styrmedel. För oss moderater är det tydligt att det behöver tas fram ett förslag på en hållbar finansieringsmodell för den civila beredskapen utifrån förutsättningar, kostnader och behov.

Fru talman! I likhet med vad som skett inom polispolitiken och kriminalpolitiken har vi också på den här punkten lagt om politiken i Sverige. Det fanns en tid då moderata ministrar sa att försvaret var ett särintresse och inget man skulle satsa på. Vi hade till och med en moderat försvarsminister som fick avgå på grund av den inställning som den dåvarande moderatledda regeringen hade.

Under alla dessa år hände i praktiken ingenting vare sig inom det militära försvaret eller inom det civila försvaret. Man brydde sig inte om att det civila försvaret under lång tid hade haft mycket stora behov.

Nu gör vi det. Just nu pågår den största upprustningen av det civila försvaret och den civila beredskapen i modern tid. Vi går ut med mycket stora belopp till de statliga myndigheterna, till frivilligorganisationerna och till kommunerna för att göra satsningar på den civila beredskapen och det civila försvaret. Sammanlagt kommer anslagen när hela utvecklingen är färdig 2025 att uppgå till 4,2 miljarder. Det är en trappa: I botten hade vi 400 miljoner från 2018 - nu från 2021 är det 1,4 miljarder, 2022 är det 1,9 miljarder, 2023 är det 2,9 miljarder, 2024 är det 3,4 miljarder och från 2025 är det som sagt 4,2 miljarder. Dessa medel går ut till statliga myndigheter, kommuner, frivilligorganisationer och många fler för att stärka den civila beredskapen.

Min inställning måste nog ändå vara att jag litar på att myndigheterna ser till att pengarna hamnar på rätt ställe. Jag utgår från det. Skulle det vara problem med det får vi väl ha en särskild granskning av det, men jag måste ändå lita på att de myndigheter som får del av pengarna vet vad de gör.

Sedan finns det andra anslag som särskilt går till kommunerna. Jag nämnde i mitt interpellationssvar det särskilda anslag på en halv miljard som utgår från och med 2022 för att förstärka beredskapen i samband med eventuella naturolyckor som kan komma till följd av ett förändrat klimat. Det är alltså ytterligare en halv miljard från 2022.

Sedan har vi anslaget på 420 miljoner kronor till kommunerna för extraordinära händelser i fredstid och för höjd beredskap. Det är alltså 420 miljoner till.

Sammantaget går det alltså ut mycket stora belopp, och jag tror inte att det finns någon regering som har satsat mer på civil beredskap och civilt försvar än vad vi gör just nu.

Men jag vill nog också säga att också kommunerna själva har ett ansvar. Det är trots allt ansvarsprincipen som gäller. Man kan inte utgå från att staten ska betala precis allting som har med detta att göra. Kommunerna har ett grundansvar. Kommunerna måste därmed också vara med och betala detta, särskilt mot bakgrund av att kommunsektorn förra året gick med 50 miljarder i överskott. Kommunerna har aldrig haft så mycket pengar till sitt förfogande som de har just nu. Då måste man också kunna kräva, tycker jag, att kommunerna ser att det finns ett stort behov och att de satsar på detta.

Ska denna uppskalning fungera på ett bra sätt måste kommun och stat gå hand i hand, och man måste vara beredd att bidra i båda delar. Man kan inte tro att staten ska ta alla kostnader. Även kommunerna och de kommunala politiska ledningarna måste känna ett ansvar för sina kommuninvånare och se till att göra de satsningar som behövs. Och man har, som sagt, totalt sett 50 miljarder till sitt förfogande. Då bör man kunna använda en del av de pengarna till detta.

Fru talman! Jag tänker på vilka partier som var med och nedrustade Sveriges försvar. Där tror jag att ministern ska vara lite mer försiktig.

Jag tror också att vi har väldigt många duktiga kommunstyrelseordförande runt om i Sverige som tar sitt ansvar, men de får faktiskt inte möjligheterna fullt ut från regeringen. Där behöver ministern ta sitt ansvar.

Sverige ska vara väl rustat för att möta framtidens kriser oavsett om det handlar om pandemier, avbrott i försörjningskedjor eller klimatrelaterade händelser som skogsbränder och översvämningar. Vi är inte riktigt där i dag, fru talman.

En god krisberedskap lägger också grunden för det civila försvaret. Krigets krav måste kunna hanteras. Klarar Sverige av att hantera de krav som kriget kan ställa på Sverige står vi naturligtvis också bättre rustade när krisen kommer. Men då kan man undra när regeringen ska börja ta det civila ansvaret, den delen av totalförsvaret, på allvar.

Det gläder mig att ministern lyfter fram totalförsvarets näringslivsråd i sitt anförande. Näringslivet är av central betydelse för Sveriges totalförsvar. Jag hoppas att covid-19 nu gjort det helt synligt för alla i Sverige att Sverige är i behov av ett nationellt näringslivsråd. Problemet är bara att det under denna mandatperiod har utretts och utretts och utretts men att man aldrig kommer till skott, trots att utredningarna pekar på att man behöver ett näringslivsråd för totalförsvaret.

Hela vårt samhälle är beroende av varor och tjänster som kommer från näringslivet. En stor del av våra samhällsviktiga verksamheter bedrivs av privata aktörer. Det handlar exempelvis om energiförsörjning, livsmedelsförsörjning, transporter, hälso- och sjukvård samt en hel del kommunal service.

Näringslivet, som omfattar allt från multinationella företag till små företag som främst verkar lokalt, är av central betydelse för Sveriges totalförsvar. Det innebär att även resurser som ägs av privata aktörer är nödvändiga för att tillgodose totalförsvarets behov.

Försvarsberedningen redovisade i sin rapport Motståndskraft redan 2015 att ett nationellt näringslivsråd borde inrättas i syfte att etablera en långsiktig samverkan mellan offentliga och privata aktörer på centrala, regionala och lokala nivåer - detta som ett komplement till de olika forum som i dag finns, exempelvis via branschorganisationer.

Men som jag sa: Vi har under mandatperioden fått se utredning efter utredning som pekar på att detta vore en bra grej, men ingenting händer. Då undrar man faktiskt, fru talman: Vad är problemet?

Då alla partier har stått bakom innehållet i Försvarsberedningens rapport 2015 hade detta redan kunnat vara uppe och rulla nu. Men när kommer det att ske, herr minister? Det måste man ändå fråga.

Moderaterna vill ännu mer. Vi vill se ett proaktivt arbete där till exempel omställningsavtal tecknas med svenska företag, så att de i ett krisläge kan ställa om sin produktion till att tillverka samhällsviktiga varor. Vi har redan sett prov på det. Det kan till exempel gälla när näringslivet ställer personella resurser och kompetenser till förfogande för det offentliga. Under pandemin har vi också sett exempel på det, när Scania lånade ut experter på inköp och logistik till Karolinska universitetssjukhuset för att hjälpa till att upphandla skyddsutrustning.

Det behövs en översyn av lagar och regler som styr möjligheterna att teckna avtal med näringslivet? Är det något som ministern kan tänka sig att arbeta vidare med och stödja?

Fru talman! Ja, det kan vi säkert göra.

Jag vill bara säga att detta är ett klassiskt exempel på en interpellationsdebatt. Interpellanten ställer ett antal frågor till mig som hon sedan får svar på. När hon inte kan föra den debatten vidare, eftersom hon har fått svar, tar hon upp någonting helt annat.

Interpellationsfrågorna handlar om Sveriges krisberedskap framöver och om hur krisberedskapen ska bli likvärdig i alla Sveriges 290 kommuner. Jag svarar på det och säger att vi nu genomför en historiskt stor satsning på det civila försvaret - det är faktiskt den största i modern tid. Det är 4,2 miljarder kronor som går ut i en trappa framöver, fullt utbyggd till 2025. Dessutom är det ytterligare en halv miljard kronor till kommunerna för att förebygga naturolyckor i samband med förändrat klimat - det kommer redan nästa år. Det är ytterligare 420 miljoner kronor för extraordinära händelser i fredstid och höjd beredskap.

Det är alltså oerhört stora pengar från statens sida som går ut till kommunsektorn för att man ska kunna klara den uppgiften. Lägg ovanpå det att kommunsektorn i dag har mer pengar än någonsin, 50 miljarder i överskott!

Jag skulle nog säga att Alexandra Anstrell har fått de svaren. När hon nu har fått dem säger hon: Ja, men hur ska ni göra med näringslivsrådet? Ska inte det startas? Då säger jag: Jo, det ska det. Det är därför vi skriver det i själva interpellationssvaret. Detta tänker vi göra, och det tänker vi naturligtvis göra så fort som möjligt. Vilka uppgifter man sedan ska ha i detta och hur det arbetet ska fortskrida får vi återkomma till. Men det blir naturligtvis en viktig del i det fortsatta arbetet.

Men det är på något sätt symtomatiskt. När man går ut och kritiserar regeringen för att göra för lite för den civila beredskapen smälter kritiken till slut ned till en enda punkt, nämligen huruvida vi ska ha ett näringslivsråd eller inte. Det visar kanske att invändningarna mot vår politik inte är så förfärligt starka.

Fru talman! Jag kan lova ministern att det kan komma många interpellationer i dessa frågor, för att det är frågor som vi moderater driver och kan.

Mer av samma löser inte problemet med likvärdighet. Jag hävdar att jag inte har fått svar på hur man ska säkerställa att det blir likvärdigt i kommunerna. Det är uppenbart att det i dag inte är likvärdigt.

Haninge har över 90 000 invånare. Åre har 10 000 invånare. Det ser såklart väldigt olika ut vad gäller krisberedskap. Jag får faktiskt inget svar av ministern här. Hur ska ministern säkerställa att det blir likvärdigt?

Jag tänker på en sådan sak som dricksvattenförsörjning. Vatten är ju en förutsättning för att få en bra livsmedelsförsörjning i Sverige. Livsmedelsverket ansvarar för den nationella samordningen när det gäller beredskapsplanering avseende dricksvattenförsörjning, men kommunerna är ansvariga för dricksvattenförsörjningen. En del ligger långt framme i olika projekt - jag tänker exempelvis på avsaltningsanläggningen på Öland. Andra har väldigt mycket längre att gå.

I slutändan kan problem med dricksvattenförsörjningen leda till stora kriser och hamna på såväl ett regionalt som ett nationellt större ansvar. Dagens problematik med vattenbrist visar på behovet av både kortsiktiga och tillfälliga och långsiktiga vattenfördröjande åtgärder.

De satsningar som ministern var inne på, att man sköt till extra medel för 2022, gäller väl ändå inte för torka.

För att kommunerna ska kunna säkerställa tillgången till dricksvatten vid höjd beredskap måste de få en bättre planering och logistik kring dricksvattenförsörjningen. Här behöver man förbättringar.

Håller inte ministern med om att man behöver säkerställa likvärdigheten, så att man får en nationell analys av situationen och kommunernas planering inför framtiden?

Fru talman! Det gör jag absolut. Det är därför vi har de särskilt avsatta statliga pengarna till kommunsektorn. Det är bland annat för att försöka se till att det blir en ökad likvärdighet.

Men Alexandra Anstrell tar här upp Haninge och frågar: Hur ska Haninge kunna klara av detta? Det räckte med en enkel googling för att se att Haninge gick med 235 miljoner i överskott förra året - 235 miljoner. Så min fråga är: Kan inte Haninge använda en del av dessa pengar till den civila beredskapen, till sina kommuninvånares fromma? Det tror jag nog.

Så ser det ut i kommun efter kommun. Om man tittar på deras ekonomi ser man att de nästan varenda en har mycket stora överskott nu. Mitt budskap är att vi går in med jättestora pengar från staten, sammanlagt 4,2 miljarder, till frivilligorganisationer, kommuner och statliga myndigheter i en trappa upp till 2025, för denna historiska satsning på det civila försvaret. Men kommunsektorn måste också göra sin del och använda en del av de stora belopp som de har i överskott till detta. Det tycker jag faktiskt är en rimlig utgångspunkt. Om man i en kommun har ett överskott på 235 miljoner kan man kanske avsätta i alla fall lite grann av det för dessa ändamål.

Vi kommer att fortsätta att bygga ut det civila försvaret och fullfölja den stora satsningen. När det gäller den andra delen - ett näringslivsråd - kommer vi naturligtvis att inrätta det också.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.