Brister i äldreomsorgen

Fru talman! Tack, Lars-Arne Staxäng och Lotta Finstorp, för interpellationerna!

Lars-Arne Staxäng har frågat mig vilka åtgärder jag har vidtagit för att tillgodose kommunernas behov av särskilda boendeformer för äldre. Lotta Finstorp har frågat mig vad jag gör för att garantera att alla äldre som har behov av plats på särskilt boende faktiskt får en plats och vad jag gör för att kommunerna ska skärpa sig vad gäller platser på särskilt boende.

Äldrepolitiken ska skapa förutsättningar för jämlikhet, delaktighet och trygghet och stimulera äldre kvinnor och män till att leva ett aktivt och gott liv efter arbetslivets slut. För att kunna göra det är tillgången till ändamålsenliga bostäder för äldre en viktig fråga.

I syfte att öka antalet bostäder för äldre har regeringen i budgetpropositionen för 2016 aviserat att det ska införas ett nytt investeringsstöd. Stödet ska stimulera ombyggnation och nybyggnation av särskilt boende samt hyresbostäder på den ordinarie bostadsmarknaden som riktar sig till personer över 65 år. Stödet ska även lämnas för att främja kvarboende för äldre genom mindre anpassningar av gemensamma utrymmen i det befintliga bostadsbeståndet.

Investeringsstödet uppgår till 150 miljoner kronor 2016. Stödet beräknas därefter successivt byggas ut till 300 miljoner kronor 2017 för att sedan permanentas på 400 miljoner kronor från och med 2018. Förslaget om ett nytt investeringsstöd bereds för närvarande på Socialdepartementet.

Regeringen har dessutom gett en särskild utredare i uppdrag att ta fram förslag till en nationell kvalitetsplan för äldreomsorgen. Syftet är att genom långsiktiga insatser inom strategiskt viktiga områden säkra utvecklingen av god kvalitet i den framtida äldreomsorgen.

Utredaren ska bland annat analysera om det finns behov av en ny boendeform där äldre personer som inte behöver omfattande vård och omsorg dygnet runt får tillgång till trygghet och social gemenskap. Utredaren ska i detta sammanhang överväga om kommunerna bör ges ökade möjligheter att lämna stöd till äldre personer som inte bedöms behöva särskilt boende med dygnetruntomsorg eller om boendebegreppet i socialtjänstlagen bör utvecklas. Utredaren ska redovisa sina förslag senast den 31 mars 2017.

Regeringen har också avsatt 1 miljard kronor under 2015 och beräknar avsätta 2 miljarder kronor per år 2016-2018 för att öka bemanningen i äldreomsorgen. Rätt bemanning är en viktig faktor för att skapa ökad trygghet och kvalitet för den enskilde inom äldreomsorgen. Det ger även utrymme för personalen att tillbringa mer tid med den enskilde och ökar möjligheterna för personalen att bidra till en gemensam utveckling av verksamheten.

Att personalen har lämplig utbildning och erfarenhet är en annan viktig faktor som påverkar kvaliteten i äldreomsorgen. Regeringen avsätter därför 200 miljoner kronor under 2016 på en kunskapssatsning riktad till verksamheter inom äldreomsorgen och funktionshinderområdet.

Avslutningsvis vill jag säga att äldreomsorgen är och har sedan jag tillträdde varit en prioriterad fråga. För mig som äldreminister är det viktigt att varje äldre kvinna och man ska kunna åldras i trygghet och ha tillgång till bra vård och omsorg.

Fru talman! Jag tackar för svaret.

Bakgrunden till att jag tar upp frågan är mycket angelägen. Jag är orolig för att vi är på fel väg när det gäller just särskilda boenden. Därför vill jag kommentera statsrådets svar.

Jag har inget emot svaret. Mycket var informativt. Det handlar om stöd för dem som bor kvar hemma med hemtjänst. Regeringen har lagt fram ett nytt förslag i dag om bemanning, till exempel bättre bemanning på demensboenden. Det är mycket bra förslag. Det gäller även utbildning och erfarenhet.

Men jag ställde inte frågor om dessa saker. Mina frågor handlar om de särskilda boendena. Bakgrunden är att det har visat sig i Boverkets rapport, som framgår av min interpellation, att antalet platser i särskilda boenden sjunker kraftigt. Det är en kraftig trend, vilket gör mig orolig. Jag vet att vi behöver alla dessa boendeformer, även särskilt boende.

Historiskt har det funnits många äldreboenden i Sverige under 1900-talet fram till 1990-talet och in på 2000-talet. Kanske var de för många, eftersom allt talar för att det är bra att vara aktiv så länge som möjligt. Från och med 1990-talet, och fortfarande i dag, minskade antalet platser i särskilda boenden runt om i vårt land. Det har varit en långvarig trend. I stället har detta kompenserats med kraftigt utbyggd hemtjänst. Många gånger är detta bra, men det finns också en tydlig gräns när kvaliteten inte längre kan upprätthållas.

Det kan bli kontraproduktivt även kostnadsmässigt om den äldre är mycket nedsatt. Då blir det många hemtjänsttimmar och mycket bilkörning, och det blir dyrare för alla.

I många kommuner har man dragit ned antalet platser på särskilda boenden så mycket att det blir svårt att komma in och få heldygnsvård på dessa. Det gör att anhöriga måste ta ett mycket stort ansvar som de ibland inte klarar.

I sin statistik skickar nu Boverket tydliga signaler om att denna utveckling går åt fel håll och att det dessutom går snabbt. Jag vill därför fråga statsrådet om hon tagit del av siffrorna från Boverket som jag tagit upp och om detta i så fall föranleder att ministern tar något initiativ till förbättring av den uppkomna situationen.

Jag tror att det är viktigt att stämma i bäcken eftersom vi vet att behovet finns hos ett antal personer runt om i Sverige och att det ser väldigt olika ut i kommunerna. Vissa kommuner klarar frågan med beröm godkänt. Men det finns också kommuner där det är riktigt illa, där det till och med förekommer att äldre människor som skulle behöva heldygnsvård inte får det. Därför är den här frågan viktig.

Fru talman! Tack, ministern, för svaret!

Lars-Arne Staxäng har sagt mycket klokt. Jag tänker fokusera mer på själva vårdens innehåll.

Det är viktigt att äldre känner trygghet i sitt boende och i sitt liv. Individens behov och önskemål ska vara vägledande, precis som vi har talat om när det gäller biståndsbedömningar och sådant. Äldreomsorgen ska präglas av individuell anpassning, lyhördhet och professionalitet. Det är jättefina honnörsord när det handlar om äldreomsorgen och om social trygghet generellt sett.

Det är ju så att de flesta, en majoritet, av dem som bor på ett särskilt boende är nöjda. Det är lite grann "som man frågar får man svar", men så är det. Socialstyrelsens brukarundersökningar visar att många är väldigt nöjda med sin vård och sitt boende och även med det som kommunerna gör.

Men det finns kvalitetsbrister. Det gör mig väldigt bekymrad nu när det kommer att lagstiftas, vilket var en nyhet som kom i dag.

De som verkligen känner till sina invånares behov och ska sätta bemanning utifrån det är ju kommunerna. Att man inte kan göra detta utan att det måste till lagstiftning tycker jag är jättemärkligt. Det är ingen kritik mot lagstiftningen, men det är oerhört märkligt att inte kommunerna själva kan se var behovet är som störst.

När det kommunala självstyret sätts ur spel så som i det här fallet blir det också svårare för invånarna att ställa sina kommunala politiker till svars. Nu har ju lagstiftande församling, det vill säga den här församlingen, sett till att det blir en lag som gör att man ska ha en viss bemanning.

Det jag kan känna oro för och en fråga jag har till ministern är detta: Finns det en risk att kommunerna nu lägger sig på miniminivån, på grundbemanningen utifrån föreskriften, i stället för att verkligen se till behoven som finns på det särskilda boendet eller på demensboendet? Det är en av mina frågor.

Ofta landar debatten om kvalitet i äldreomsorgen i det numerära, alltså i hur många som arbetar, i bemanningen. Behovet av platser, som vi ser är skriande stort, kommer vi liksom aldrig till. Vi talar mest bara om hur många händer som ska finnas i vården. Det värdiga individuella bemötandet och vällagad, nyttig och god mat, sådana saker som kan innefattas av kvalitetsbegreppet, hamnar i skymundan.

SVT:s granskning av äldreomsorgen, som ministern nämnde, visar att många sköra äldre som vill komma till särskilt boende får avslag. Det är som ett nålsöga man måste ta sig igenom för att kunna komma från sitt vanliga boende till ett särskilt boende. Det fanns ett exempel där en person som inte ens kunde använda sitt trygghetslarm ändå skulle bo kvar i hemmet så länge som möjligt. Nej, stopp! Det här får inte ske. Då har man inte heller haft individperspektivet som vi har stått och pratat om i den här debatten. Man måste se till individens behov.

Samtidigt är det brist på platser. Det tycker jag är förvånande, för det är inte rocket science att veta hur man ska planera för äldreboendena. Det är ganska lätt att veta mellan tummen och pekfingret hur många som kommer att ha behov.

Det är min fråga: Hur kan det bli på det här sättet? Varför brister det i antalet platser?

Fru talman! Tack, Lotta Finstorp och Lars-Arne Staxäng, för inläggen! Det är många frågor, och de hänger ihop.

Jag tycker om tonen i debatten. Jag tycker att den leder framåt och är konstruktiv.

Jag vill bara påminna om att under alliansregeringen försvann faktiskt en femtedel av platserna på äldreboenden. Det var också nästan 100 000 framför allt kvinnor som gick ned betydligt i arbetstid eller till och med lämnade arbetskraften för att de inte litade på äldreomsorgen. Jag tycker därför att det är viktigt att satsa på alla de frågor vi tagit upp samtidigt, för de hänger ihop.

När det gäller äldreboenden har regeringen aviserat i budget att vi har ett investeringsstöd för äldreboenden som är flexibelt. Vi bereder nu hur det ska gå till. Man kan använda det till äldreboenden, till så kallade mellanformer och till anpassning för att bo kvar. Det ska utgå från de äldres behov. De här stimulansmedlen finns, och de trappas upp under mandatperioden - först 150, sedan 300 och därefter 400 miljoner per år. Det tror jag är ett viktigt tillskott för att få igång byggandet, som verkligen behövs. Det håller jag med om, och det är därför vi gör detta.

Jag har redan talat om bemanningssatsningen. 2 miljarder per år till bemanning är en historiskt stor satsning.

När jag häromdagen gick kvällspass på ett demensboende märkte jag att det här verkligen gör skillnad. Man kan lägga om schemat, och man kan ägna mer tid åt de äldres behov och åt samtal människa till människa, som man behöver i de här ibland ganska svåra situationerna.

Jag är förstås glad åt dagens regeringsbeslut. Jag vill bara klargöra att det man har fattat beslut om är en förordning som tydliggör socialtjänstlagen. Den förordningen säger att det dygnet runt ska finnas personal som utan dröjsmål kan komma när så behövs, alltså dygnet runt. Det är inte föreskrifter som säger att det ska vara tre personer här eller två personer där. Det är inte så detaljstyrt, och det är just för att det finns olika behov hos de äldre och till exempel på olika boenden.

Det är upp till kommunerna att se till att det här fungerar. Sedan ska Ivo granska så som tidigare. Men som ni vet finns det ett antal granskningar som Ivo har gjort där man inte har hållit måttet. Så vill vi inte ha det, och därför har vi nu tagit det här beslutet.

Jag hoppas också att medlen för kompetensutveckling, 200 miljoner i år, kommer att vara viktiga. Det handlar bland annat om insatser när det gäller demens.

När det gäller äldreboenden har vi alltså ett stöd. Det är en stor fråga. Jag kommer att följa den. Det är därför den finns i utredningen om kvalitet. Det är sannerligen såväl en nutids- och framtidsfråga som en kvalitetsfråga. Jag tror att vi har anledning att komma tillbaka till den. Men det här tycker jag själv är en god början, där det också finns flexibilitet för att använda investeringsstödet.

Fru talman! Jag lyssnar på statsrådet, men tyvärr hör jag inget som på något avgörande sätt skulle göra situationen bättre. Jag vill gärna ha ett lite klarare svar.

Dessa frågor är viktiga om vi menar något med att vi vill få till en förbättring av vården för våra gamla. Då måste vi få till en förändring ute i vissa kommuner - jag säger inte alla kommuner, men i många kommuner.

Det handlar definitivt inte bara om pengar. Det är en kunskapsfråga, precis som har framkommit, men också en viljeyttring om vilka åtgärder som är bäst för den enskilde pensionären.

Jag tog upp vad som har varit under 1900-talet, särskilt sedan 90-talet. Det har varit både borgerliga och socialdemokratiska regeringar. Det har egentligen inte märkts någon skillnad, utan det har hela tiden tappats på särskilda boenden sedan 20-25 år tillbaka. Men, för att säga något positivt om den förra alliansregeringen, man har ändå tillfört olika stimulansåtgärder för att få till trygghetsboenden, seniorbostäder och så vidare. Det bromsade detta i viss mån, i varje fall i slutet.

Men det är inte detta som är det viktiga här, utan det är det investeringsstöd som den nuvarande regeringen har kommit med. 150 miljoner låter jättemycket, men det är väldigt lite om man ser det i Sverigeformat. Även om det blir 400 miljoner om några år är det pyttelite och kommer inte att få någon avgörande betydelse för om kommunerna ska bygga eller inte.

Med detta sagt måste man också hålla fram de kommuner som faktiskt har gjort något åt dessa frågor på ett bra sätt, som positiva föredömen. Därför är jag väldigt glad att statsrådet åker runt i Sverige. Jag har också gjort det under några år. I vissa kommuner blir man jätteglad, men i andra kommuner är det nästan så att man kan gråta.

Det finns äldreboenden och särskilda boenden som tjänar som föredöme för alla kommuner, där man både får föredömlig vård och har en matstandard som är bra. Man känner redan när man öppnar dörren och går in att det är ett bra boende. Därför är det viktigt att de goda exemplen får lov att sprida sig till fler platser och att fler får möjlighet till riktig trygghet, liksom att de senaste rönen inom forskningen får komma fram bättre, så att de kan implementeras i vården.

Jag vill därför avsluta detta inlägg med att hos statsrådet hemställa att hon tar denna fråga med sig till departementet och försöker få till en utredning också när det gäller särskilda boenden, som kan komma med förbättringar. Framför allt hoppas jag att hon kan diskutera med SKL, som har en avgörande roll, om hur man kan gå vidare på ett positivt sätt.

Fru talman! Jag vill börja med att kommentera vad ministern sa i sitt tidigare inlägg, att det var under alliansregeringens tid som det lades ned en mängd platser inom äldreomsorgen. Det är ju varje kommun som bestämmer hur man gör. Det är inte en statlig fråga. Där har både ministerns partikamrater och våra egna partikamrater i kommunerna varit med och lagt ned platser. Vi vet alla att det har gått trender i äldreomsorgen. Det tror jag är väldigt olyckligt.

Det har varit en trend att alla ska bo kvar hemma. Då tog man bort de gamla ålderdomshemmen, som då var fel i tiden. Nu börjar det rullas tillbaka igen. Trygghetsboende är en alldeles utmärkt boendeform innan man behöver komma till ett särskilt boende.

Det kommunala självstyret innebär att det är kommunerna som avgör om de ska bygga eller lägga ned. Nu ser vi att det fattas boenden. Köerna har ökat med 20 procent de senaste åren. Det var ett feltänk att lägga ned äldreboenden och platser. Det kommer ifatt oss nu.

Man sa att det skulle bli en stor boom när alla 30-talister och 40-talister gick i pension. Så blev det inte riktigt, utan det har planat ut. Men vi ser att vi har den framför oss. Det är självklart att det behövs fler platser.

Just detta med att det går i trender skulle jag vilja ta upp. Nu känns det som om jag är jättegammal, men som ordförande i både kommunstyrelse och landstingsstyrelse har jag upplevt detta. Det är likadant i behandlingsvärlden - ska man behandlas hemma, eller ska man till ett boende? Precis så har det varit inom äldreomsorgen också. De som har farit illa av trendtänkandet är våra äldre.

Om man ska tänka individanpassat måste vi ha olika boenden för olika behov under olika skeden i livet. Det får inte bli en ny trend där alla ska in i ålderdomshem igen. Det måste finnas olika alternativ. När man nu gör föreskrifter och lagstiftning är det viktigt att man inte detaljstyr, för det kommer aldrig att gå att balansera det i förhållande till exempelvis individens behov av boende.

Vi talar mycket om bemanning. Då är det intressant att titta på de rapporter som finns. Finns det stöd för att högre bemanning leder till högre kvalitet? Och vad hjälper det med fler händer i vården när platserna saknas och köerna har ökat med 20 procent de senaste åren?

Svenskt Näringsliv har gjort en rapport om kostnader, kvalitet och bemanning i äldreomsorgens särskilda boenden, som ministern säkert har sett. Den studien baseras på aktuell statistik från Socialstyrelsen, SCB och SKL. Där kan man se ett smärre positivt samband mellan ökad bemanning, mer personaltätt och brukarupplevd kvalitet, men analysen visar att kvaliteten bestäms av en mängd andra faktorer också. Exempelvis uppvisar särskilda boenden som har lägre personalomsättning, alltså en högre grad av kontinuitet bland de anställda, bättre kvalitet i de enkäter som brukarna får svara på.

Min fråga är alltså: Vad hjälper det? Det är bra med fler händer i vården, men om platserna inte finns hjälper det inte.

Fru talman! Bristen på platser i äldreboende är belagd och tydlig, och det har varit en hel del granskningar av detta i medierna. Därför har vi investeringsstödet, som är en del av att stimulera byggande på detta viktiga område.

Hela debatten handlar om att vi vill ta ansvar för äldreomsorgen på olika sätt. Ser vi att det finns ett stort problem - vilket det gör om många äldre uppfattar att de fångas hemma för att det inte finns något annat alternativ - tycker åtminstone jag att politiken ska ha en åsikt och försöka förändra detta. Det är därför vi har investeringsstödet, även om äldreomsorgen, inklusive boenden, är ett kommunalt ansvar. Det investeringsstöd som vi har är flexibelt. Man ska kunna stödja både äldreboenden, mellanformer och anpassning av bostäder.

Jag håller också helt med om att bemanning i äldreomsorgen är en viktig fråga. Den löser en del av andra kvalitetsfrågor: om det är flera som kan komma in och jobba på ett sätt man uppfattar som meningsfullt, om man har möjlighet att delta i kompetensutveckling, om man kan jobba heltid och tycker att förläggningen av arbetstiden är meningsfull stannar man sannolikt också kvar längre, och kontinuiteten blir bättre. Då blir det färre personer som träffar den äldre, och man känner sina kollegor, sin arbetsplats och så vidare. Därför är bemanning en viktig fråga.

Detta är som sagt en historisk satsning på bemanning, och jag tror att den är viktig. Sedan löser det inte allting. Inget av det vi pratar om löser alla problem. Till exempel visar det sig att kvinnor känner sig ensammare på äldreboenden än om de bor kvar hemma. Vi måste arbeta med alla dessa frågor samtidigt.

Jag tar mig an den här uppgiften. Den utredning om kvalitet som vi har tillsatt tittar också på äldrebostadsfrågan i ett större perspektiv när det gäller nutida och framtida behov och hur rollfördelningen ska se ut.

Det är kommunernas ansvar att planera för det här och att se till att ett byggande sker. Men jag tycker att det är ett ansvar för politiken att se till att de äldre på riktigt får en bra vård och omsorg. Därför är de olika insatser som regeringen har gjort att se i en helhet.

När det gäller den förordning som vi tog beslut om i dag vill jag igen understryka att den ska säkerställa att det finns personal dygnet runt som kan komma utan dröjsmål, men det finns inga numerära bestämmelser.

Fru talman! Jag vill börja med att tacka för svaret och inte minst för att statsrådet tycker att det är en viktig fråga som vi har tagit upp. Hon har redovisat det som är på gång och som har beslutats i dag när det gäller demensboendet. Jag tycker väldigt bra om det, för vi har under en längre period behövt höja kvaliteten på detta område. Men vi behöver också höja kvaliteten när det gäller det särskilda boendet. Och jag vill att vi höjer prioriteringsgraden på detta.

Jag tror mig också veta att vi behöver alla alternativen. Hemtjänst är jättebra, men det är inte en ersättning i alla fall. Vi ser att det finns människor som far illa när de tvingas till hemtjänst när det inte finns andra alternativ.

För att gå tillbaka till min grundfråga visar Boverket att det är 40-50 procent av kommunerna som kommer att visa på en tydlig brist här. Då är det vanliga pensionärer i ett utsatt läge som kommer att bli drabbade och inte kommer att få sin vård. Det är jätteviktigt att vi på något sätt löser det problemet, och då behövs det ett antal alternativ.

Jag tänker inte förlänga denna debatt. Jag är väldigt glad att vi har fått ha den här debatten med statsrådet. Jag tror att det är viktigt att vi får upp frågorna i allmänhet men också att staten tillsammans med SKL kommer att få till stånd en förändring här.

Fru talman! Jag vill återkoppla till detta med trender. Jag tror att det är viktigt att ministern ute i landet träffar partikamrater från olika partier och diskuterar för att hitta en kontinuitet utifrån de demografiska utmaningarna.

Vi ser att många bor kvar hemma, men när den enskilde som vill flytta till ett boende och får avslag på sin biståndsansökan eller får stå i kö i månader för att platser saknas, då är det inte längre ett frivilligt val att bo kvar hemma.

Jag vill också återkomma till rapporten som jag talade om. Begreppet hög kvalitet är i mångt och mycket också en organisatorisk fråga. Det hjälper inte att ha på papperet ett visst antal händer eller huvuden, utan det gäller att bemanningen finns där behovet är störst och även under dygnet är störst. Och jag är inte säker på att det är politikerna som vet bäst hur det ska vara, utan det vet man i allmänhet ute i verksamheten.

Kontinuitet i personal är också en viktig faktor. Hur ser ministern på att ett stort antal från sysselsättningsfasen nu kommer att gå över till så kallade extratjänster, framför allt inom äldreomsorgen där de ska tas emot och introduceras av en redan pressad personal? De behöver handledning. Många har till exempel aldrig arbetat med äldre, och jag vet att Kommunal har uttalat kritik mot det. Det ger fler händer i vården. Men ger det högre kvalitet och kontinuitet? Det är frågan.

Sedan tycker jag att det är viktigt att kommunerna har värdighetsgarantier. Det borde finnas i varje kommun. De ska vara kopplade till sanktioner till förmån för den enskilde, till exempel i form av nedsättning av avgiften om man inte får möjlighet att duscha och möjlighet till utevistelse och promenader som det står i avtalet mellan vårdgivare och den enskilde.

Tack för en bra debatt så här långt!

Fru talman! Jag vill tacka båda riksdagsledamöterna för de här frågorna och för ett seriöst och intressant samtal.

Vi har berört de flesta av de frågor som ni tar upp.

Naturligtvis är den demografiska utvecklingen känd även för mig. Ett stort gemensamt åtagande som vi har är att se till att de nya personer som kommer till Sverige får arbeten, gärna i äldreomsorgen och gärna män, oavsett ursprung, tillsammans med kvinnor i denna del av arbetsmarknaden, men att de över huvud taget kommer i jobb så att vi har finansiering för framtida åtaganden när det gäller äldre.

Som jag har sagt ett antal gånger är bemanningsfrågorna väldigt viktiga här. Men vi måste också jobba med kvaliteten i hela omsorgen om de äldre. Menar vi på allvar att omsorgen om de äldre ska utgå från deras behov, oavsett kön och bakgrund, måste vi jobba med allting på en gång.

Jag är glad över att vi har tagit beslutet i dag om tillgänglighet till personal dygnet runt. Jag är glad att vi har tagit beslut om bemanningen. Jag är glad att vi har tagit beslut om kompetensutveckling. Jag är också glad över investeringsstödet, som vi har pratat om här, och andra insatser som gör att människor får lust att arbeta i den här sektorn. Det ska naturligtvis vara människor som är lämpade för det men som får syn på en typ av arbete som är väldigt givande. Därför är det viktigt ur de äldres, de anhörigas och personalens perspektiv att man ständigt stärker de här delarna.

Överläggningen var härmed avslutad.