Bristen på vårdplatser i sjukvården

Fru talman! Ylva Johansson har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att säkerställa att det finns tillräckligt med vårdplatser för patienterna så att det inte negativt påverkar patientsäkerheten. Socialstyrelsen skriver i sin tillsynsrapport att hälso- och sjukvårdspersonalen uppfattar utvecklingen med ständiga överbeläggningar och utlokalisering av patienter som riskfylld. Samtidigt har dessa förhållanden accepterats som ett normaltillstånd inom hälso- och sjukvården. Rapporten visar också att personalen många gånger är osäkra på vad en avvikelse inom hälso- och sjukvården är och hur de ska använda systemen för avvikelserapportering. Detta är naturligtvis inte godtagbart. Överbeläggningar och förflyttningar av patienter innebär bland annat risk för ökad smittspridning, risk för förväxlingar av läkemedel och att patienter vårdas av personal som inte besitter rätt kompetens. I rapporten påtalar Socialstyrelsen att det bör föranleda huvudmännen att se över hela systemet med att utlokalisera patienter. De bör också se till att avvikelsesystemen fungerar så att risker i verksamheten kan uppmärksammas och dokumenteras. Det finns redan i dag bestämmelser i hälso- och sjukvårdslagen som ställer krav på att det ska finnas den personal, de lokaler och den utrustning som behövs för att god vård ska kunna ges. Vidare ställs krav på att vården ska tillgodose patientens behov av säkerhet. Socialstyrelsen utfärdar också föreskrifter som ytterligare tydliggör huvudmännens ansvar för det förebyggande arbetet. För bara några månader sedan tog vi del av Socialstyrelsens vårdskademätning som visade att 8,6 procent av patienterna inom somatisk slutenvård hade fått vårdskador. Vilket lidande dessa skador har medfört för den enskilde patienten kan vi bara ana. Vårdskadorna innebär dessutom höga kostnader för huvudmännen, bland annat i form av hundratusentals extra vårddygn. Min uppfattning är att patientsäkerhet är oerhört viktigt för att medborgare och patienter ska känna sig trygga och ha förtroende för svensk hälso- och sjukvård. Därför har jag bett Patientsäkerhetsutredningen att ur ett patientsäkerhetsperspektiv se över gällande lagstiftning. I december i år överlämnar Patientsäkerhetsutredningen sina förslag till regeringen. Min förhoppning är att förslagen ska kunna leda till en bättre lagstiftning med ett tydligt patientsäkerhetsfokus. Mot denna bakgrund har jag inte för avsikt att nu vidta några åtgärder utan ser fram emot utredningens förslag.

Fru talman! Tack, socialministern, för svaret! Jag beklagar att socialministern inte vill ta några initiativ med anledning av detta. Det här är dessvärre inget nytt problem. Socialstyrelsen gjorde en tillsyn redan 2003, då man undersökte 36 sjukhus och konstaterade att det fanns överbeläggningar vid flertalet av dem och att hälften av sjukhusen hade utlokaliserade patienter. När en sådan rapport kommer förväntar man sig naturligtvis att sjukvårdshuvudmännen kommer att vidta åtgärder för att se till att ta itu med problemet, eftersom man redan då bedömde att patientsäkerheten var hotad. När Socialstyrelsen nu i augusti gjorde en förnyad tillsyn och granskade sex större sjukhus i landet vid oanmälda besök konstaterade man att problemet kvarstår. Visserligen har sjukvårdshuvudmännen vidtagit åtgärder för att skaffa sig bättre rutiner, men man har gjort det på ett sådant sätt, enligt Socialstyrelsen, att man betraktar det som ett normaltillstånd att ha överbeläggningar och utlokaliserade patienter. Man har liksom permanentat det problem som påvisades 2003 och har skaffat sig lite bättre rutiner för att behandla ett permanent patientsäkerhetsproblem. Detta menar jag är oerhört allvarligt. Det är inte så att problemet är större nu, tror jag, än det var 2003. Det allvarliga är i stället att effekten av rapporten 2003 inte har blivit något annat än att man så att säga har vant sig vid och har skaffat sig goda rutiner för att hantera ett permanent problem som är allvarligt för patientsäkerheten. Vi vet i dag att framför allt läkare men också annan vårdpersonal ägnar orimligt många timmar åt att finna platser åt sina patienter. Det här är en total felanvändning av viktig tid som vårdpersonal och läkare förstås skulle ägna åt patienterna i stället. Det resulterar också ofta i att det blir en för patienten mindre bra lösning och en för vårdpersonalen mindre bra lösning i och med att man får arbeta på permanent överbelagda vårdavdelningar. Vi känner väl till problemet med att man tvingas skriva ut patienter i förtid, ofta kanske mycket sköra äldre patienter som inte är redo att klara sig enbart med hjälp av kommunal omsorg. Det här problemet orsakar alltså problem i flera led, också för personalen, ska jag säga. Läkarförbundets undersökningar visar att deras medlemmar pekar på att arbetsbelastningen ökar kraftigt på grund av vårdplatsbristen och att man går hem från jobbet med en känsla av otillfredsställelse och oro. Det är väldigt energikrävande att uppleva att man inte kan ge sina patienter den bästa vården. Jag menar att det är mycket bra att utreda patientsäkerheten. Det är en välbehövlig utredning, och vi ser fram emot resultaten som ska presenteras snart. Men just den här frågan, problemet med bristen på vårdplatser och att vi nu vet att sjukvårdshuvudmännen trots påtagliga brister inte har kunnat åtgärda problemet, är ju redan utredd, och här behöver åtgärder vidtas, socialministern.

Fru talman! Jag vill återigen börja med att tacka socialministern för svaret. Det är uppenbart, eftersom interpellanten just har fokuserat på patientsäkerhet, som är så viktigt, och utfallet av detta med att fördela vårdplatser, att socialministern också avvaktar en av regeringen tillsatt patientsäkerhetsutredning som kommer att lämna sitt förslag här i december. Jag har själv följt arbetet och inte minst har regeringen följt det väldigt nära, och det är klart att det är det som ligger till grund för att uttala sig om konsekvenser så småningom. Det är alltså lite förtida att kräva alla svar nu. Jag tycker att den fråga som interpellanten har rest är oerhört viktig. Jag vill ge lite perspektiv åt den. Jag började själv min läkarbana i slutet av 70-talet och vann legitimation 1982. Efter det märkte jag faktiskt år efter år hur just det som interpellanten lyfter fram har blivit alltmer tidskrävande. Då ska man komma ihåg att offentliganställda läkare i alla undersökningar som görs har mycket mindre patientrelaterad tid än de som utför vården efter eget huvud, som vi brukar säga, alltså den mångfald som vi gärna från alliansregeringens sida ser ska samarbeta med den offentligdrivna vården. Det är klart att de här få procenten, relativt sett, som man ägnar åt patienterna, bland annat är ett utslag av konsumtionen av tid för att söka vårdplatser. Då kommer man in på en fråga som jag tycker att socialministern lyfter fram i sitt skriftliga svar och som också interpellanten faktiskt nämnde. Det här har blivit ett normaltillstånd i svensk vård, alltså att man ska ha det som kallas överbeläggning. Då får man fundera på vad överbeläggning betyder. Det är alltså en överbeläggning i förhållande till en prognos om hur många vårdplatser vi ska ha. Men ur ett medicinskt perspektiv skulle jag vilja säga - om jag tilltror mina kolleger medicinsk kompetens, vilket jag verkligen gör - att inga av de här överbeläggningarna är någon överbeläggning utifrån ett medicinskt synsätt. De är nödvändiga beläggningar, för annars riskerar patienter både liv och lem om de skickas hem när de borde ha sluten vård. Det här leder till att vi kanske måste fundera lite grann på om vårdplatsantalet har blivit för litet och hur detta i så fall ska öka. Vi från alliansregeringens sida tror att det är en möjlig väg att gå att också öka mångfalden av utförare så att vi kan ägna mer kraft och tid åt att rusta upp beläggningssidan inom slutenvården, inte minst där den är offentligdriven vilket den är till största delen, för att kanske avlasta annan vård som kan drivas bättre utanför det offentligas direkta uppdrag, naturligtvis med offentlig finansiering. På det sättet är jag absolut säker på att man effektiviserar vården, alltså att öppenvården i större omfattning kan bedrivas av andra än landstingen själva. Landstingen kan då koncentrera sig på den här viktiga uppgiften och också ta stöd av myndigheterna, som förhoppningsvis tillsammans med Patientsäkerhetsutredningen kommer att anvisa förslag och idéer om hur man ska lösa ett problem som jag som sagt var tycker under den tid jag beskrev, flera decennier tillbaka, har blivit värre för varje år. Här måste också den tidigare regeringen ta ett ansvar för att detta har blivit ett normaltillstånd. Sammanfattningsvis, fru talman, är jag väldigt glad att interpellationen kom upp. Vi har ett vårdplatsproblem i landet, inte minst det som har lyfts fram av alliansregeringen, det särskilda problemet med krisen inom psykiatrin. Det har varit en dramatisk nedmontering av antalet vårdplatser, och jag tror att de initiativ som socialministern och regeringen har tagit för att stärka psykiatrin kan bli ett inslag för att rädda den viktiga disciplinen just genom att vårdplatstillgången blir bättre. Det har också uttalats så tydligt från regeringen. Detta kan också följas på andra områden där överbeläggningar i dag är ett normaltillstånd, vilket det inte borde vara. Vi bör komma fram till en rimlig medicinsk beläggningsgrund baserad på patientsäkerhet. Här kommer inte minst, som socialministern säger i sitt svar, Patientsäkerhetsutredningen att vara en väldigt viktig komponent när det gäller kunskapen om hur vi ska nå dit.

Fru talman! Jag vill stryka under att Patientsäkerhetsutredningen så småningom kommer med sitt förslag, och där tror jag att vi kan hitta åtskilliga förslag som kan bidra till patientsäkerhetshöjande åtgärder. Den andra fråga som nu diskuteras gäller antalet vårdplatser. Om vi tittar på kurvor från några år bakåt i tiden och fram till i dag ser vi en dramatisk minskning av antalet vårdplatser. Delvis är det en önskad utveckling. Vi har alltså kommit dithän att i stället för att ta in folk, genomföra stora operationer, hålla folk inne för vård några dagar innan de kvicknar till ordentligt och sedan skicka hem dem kan vi i dag med nya metoder genomföra till exempel titthålsoperationer som gör att patienten omedelbart kan gå hem. Väldigt mycket av det som tidigare var tvunget att skötas i slutenvård kan i dag skötas i öppenvård, och övernattningar har blivit ovanligare, eller mindre vanliga, än tidigare. Att saker och ting kan göras mycket enklare än tidigare är naturligtvis helt fenomenalt - och betydelsefullt för den enskilde patienten. I regel blir det förstås också väldigt mycket billigare. Finns det då för få platser i dag? Ja, kanske är det på det viset. Om man skulle komma fram till att det finns för få platser är frågan: Vem avgör det bäst, och vem fattar de besluten? Vi har den uppdelningen mellan de olika nivåerna att det är landstingen som bestämmer detta. De känner rimligen sin verksamhet bäst och beslutar själva om det antal platser som de ska ha. Jag tycker att man ska tänka efter om man inom ramen för den nuvarande kostymen, inom den nuvarande storleken, utnyttjat alla möjligheter innan man investerar nytt. Jag kan kort berätta att jag i slutet av förra veckan, i fredags, besökte Karolinska universitetssjukhuset i Huddinge. De berättade om det arbete som de där genomför och som handlar om att förbättra patientflödet från akuten och in i sjukhuset. De beskrev att ett av de problem de vill komma åt är att läkare, eller annan vårdpersonal, använder oproportionerligt mycket av sin tid till att jaga sängplatser för inkommande patienter. Det är naturligtvis inte rimligt att vi utbildar folk till att bli duktiga medicinare för att sedan fungera som möbel- eller rumsrekvisitörer. Det är en orimlig ordning. Vid Karolinska i Huddinge håller de på med ett arbete som tidigare även genomförts vid Sankt Görans sjukhus. Där möter man i dag patienterna på akuten mycket mer effektivt och kan snabbt se vart de ska komma. Man har, i just det momentet, i stort sett eliminerat jakten på sängplatser och kan i stället använda sin energi på annat. Det är naturligtvis oändligt mycket bättre än att börja bygga till sjukhus och skaffa nya sängar och sådant. Det är väldigt mycket dyrare och sämre för patienterna, självklart. Jag vill peka på ytterligare ett par saker. Till att börja med tänkte jag nämna investeringsstödet till kommunerna för nybyggnad av särskilt boende. Är det viktigt i detta sammanhang? Ja, det är viktigt i detta sammanhang, eftersom vi vill undvika en situation där äldre personer behålls alltför länge på sjukhus för att det råder brist på boenden som är anpassade till de äldres situation. Fler äldreboenden gör alltså att man snabbare frigör sängplatser på sjukhusen. Det är en betydelsefull sak. Det finns ytterligare några som jag skulle vilja nämna i ett senare inlägg, fru talman.

Fru talman! Slutenvårdsplatser är mycket dyra, och de ska självfallet inte användas i onödan. Jag tror inte att man gör det heller särskilt ofta i dag. Tvärtom ser jag ibland exempel på motsatsen; personer som kanske skulle ha behövt några dagar till i slutenvård har inte fått det. Sverige har, som socialministern beskriver, mycket få slutenvårdsplatser i en internationell jämförelse. Det har i huvudsak varit en bra utveckling. Den ska vi inte skämmas för utan i stället vara stolta över. Det har betytt att vi kunnat modernisera vår sjukvård. Mycket vård kan i dag ges i öppenvård, och en del saker som tidigare krävde kirurgiska ingrepp kan vi i dag behandla med läkemedel. Det är en positiv utveckling. Jag tror emellertid inte att det finns särskilt mycket luft i systemet. Även om det naturligtvis är bra med utvecklingsprojekt där man systematiskt jobbar med förbättringar - och det går säkert att åstadkomma sådana, inte minst genom att lyssna mycket på personalens erfarenheter, förslag och insikter - är läget ändå bekymmersamt. Att man ute hos sjukvårdshuvudmännen inte kunnat göra någonting åt det sedan larmrapporten kom 2003, mer än att permanenta det och skaffa bättre rutiner, tycker jag visar på att problemet inte är löst. Trots allt har vi nu gått igenom ett antal år med relativt god ekonomi för landstingen, och läget för att bedriva utvecklingsarbete inom vården har varit ganska bra. Man har också, menar jag, på många sätt bedrivit utvecklingsarbete, men det har alltså inte löst detta problem. Läget nu, när vi står inför 2009, gör att vi har anledning att bli bekymrade. Landstingen, som nu ska besluta om budgeten för nästa år, är i en situation där det finns en akut broms i ekonomin. Finansministern kom i går med nya prognoser som pekar mot att vi redan nästa år får ett underskott i de samlade offentliga finanserna. Ett sådant resultat är för landstingssektorn katastrofalt, eftersom vi vet att landstingssektorn är den som är mest känslig och snabbast går nedåt när konjunkturen nu vänder. Att tro att landstingen, när de är tvungna att slå till akutbromsen, skulle sätta i gång ett utvecklingsarbete med anledning av problemen med slutenvårdsplatser, något som de inte mäktat med de senaste fem åren, är nog att vara väl optimistisk. Även om jag naturligtvis delar uppfattningen att det är landstingen som känner till behoven och ska ta sitt ansvar är det ändå fråga om både påtryckningsmedel gentemot landstingen och ekonomiska förutsättningar för att kunna åtgärda den här patientsäkerhetsfrågan, som jag menar inte i första hand är en fråga om lagstiftning utan om resurser för att få fler vårdplatser.

Fru talman! Socialministern gjorde i sitt inlägg en problematisering som verkligen var intressant och som jag gärna skulle vilja uppehålla mig vid, nämligen om det enbart är negativt att vårdplatserna kanske inte ökar och att vi talar om överbeläggningar på det sättet. Jag tror att det är en riktig ingång. Låt oss ta läkemedel som exempel. Under den utveckling som jag själv kan överblicka inom sjukvården har vi alltmer gått från till exempel kirurgiska åtgärder till läkemedelsterapi. Det gör naturligtvis att vårdplatsbehovet minskar, och man får en mer rationell terapi av nytt snitt. Samtidigt kan vi konstatera att det finns andra anomalier, alltså skador eller oegentligheter om vi uttrycker det så, i sjukvårdsstrukturen när det gäller läkemedelshanteringen. Vi har nyligen diskuterat äldre som felaktigt får läkemedel i så stor omfattning att det är en av de största anledningarna till akutinläggning av äldre, som därmed konsumerar vårdplatser. Det är givetvis alldeles riktigt att det då inte hjälper att ropa på fler vårdplatser. Det gäller att i stället få en mer rationell läkemedelsanvändning i landet. Jag tror att regeringen har ytterst goda förutsättningar att ta proaktiva steg i den riktningen. Jag ska i detta inlägg också göra en etisk reflexion. I interpellationen tas frågan om överbeläggning upp. Om vi talar om överbeläggning och normaltillstånd är det egentligen förfärande att tänka sig vem det är vi anser vara överbelagd. Det ligger i sakens natur att det är den som så att säga har prioriterats lägst. Med tanke på hälso- och sjukvårdslagen är jag säker på att socialministern och jag är överens om att detta med prioriteringar delvis har vantolkats i en del landsting. Inte minst har jag egna erfarenheter från ett socialdemokratiskt styrt landsting där man på gruppnivå prioriterat på ett sådant sätt att man helt enkelt lyft bort patienter från vård. Det är klart att dessa patienter ses som legitima överbeläggningar i stället för att tänka på deras medicinska behov som de facto finns. Jag tror alltså att även den etiska debatten om behov och prioriteringar inom vården, som inte minst Kristdemokraterna med stöd av de andra allianspartierna kommer att kunna föra under den här mandatperioden, innebär en spännande diskussion och kommer att leda oss längre när det gäller hur vi ska förhålla oss till ordet överbeläggning.

Fru talman! Det var en intressant reflexion om den etiska aspekten av detta som Finn Bengtsson gjorde i senare delen av sitt inlägg. Jag tänkte gå tillbaka till det som jag var inne på tidigare, nämligen att det kan vara så att vi har för få vårdplatser. Arbetsfördelningen är emellertid sådan att jag som socialminister inte avgör det, utan det måste avgöras i varje enskilt landsting. Där måste man fråga sig: Hur många vårdplatser har vi behov av? Hur många vårdplatser har vi? Utifrån det får man sedan fundera på om det behöver vidtas några ytterligare mått och steg. Innan man kommer fram till det bör man ha tänkt igenom eller prövat möjligheterna att organisera sig på ett sådant sätt att man onödiggör tomma platser, som då och då finns och som jagas upp genom att personer som är medicinskt utbildade tvingas använda sin tid till att hitta rum och sängar. Jag talade tidigare om investeringsstöd till kommunerna för nybyggnad av särskilda boenden. Det har också tillkommit föreskrifter när det gäller samverkan mellan kommuner och landsting, som ska underlätta utslussningen av patienter från sjukvården till äldreomsorgen i dess olika tappningar. Det finns projekt som handlar om forskning omkring vårdens och omsorgens praktik. Det gäller det så kallade Vinnvårdprojektet, som också är någonting att peka på i detta sammanhang. Hur kan vi genom forskningen höja kvaliteten på vård och omsorg och på det sättet utveckla välfärdssystemet? Jag ville peka på kömiljarden som finns i budgeten nu och ger mer pengar till landsting som presterar mer när det gäller att korta köer och öka tillgängligheten inom vården, vilket också är ett sätt att frigöra platser. Jag ser också exempel runt om i landet på att man genom organisatoriska förändringar kan se till att patienten är i centrum. Det kan vara så att man när man har prövat alla andra möjligheter hamnar i situationen att man måste ha fler vårdplatser. Då är det upp till varje landsting att besluta om det. Regeringen har i den budget som nyligen levererades och ännu inte har hunnit träda i kraft gett kraftfullt med ytterligare resurser till kommuner och landsting. Ylva Johansson pekar på det som har inträffat i form av ett dramatiskt fall i världsekonomin, som självklart också påverkar landstingens ekonomi och ekonomin på alla olika nivåer. Vi behöver naturligtvis gemensamt se vad som behöver göras framöver för att kunna möta alla de behov som finns. Jag sätter givetvis hälso- och sjukvården som ett för mig och för regeringen prioriterat område. Men även om man bestämde sig för att bygga nya platser står de inte, hur gärna vi än skulle vilja, till förfogande i brådrasket, utan då handlar det om att planera för framtiden, men också organisera sig på ett sådant sätt att man inom ramen för de nuvarande lokalerna och sängplatserna ordnar det på bästa möjliga sätt. Återigen vill jag peka på Patientsäkerhetsutredningen, som kommer med sitt betänkande inom kort. Vi kan säkert se fram emot en rad goda förslag.

Fru talman! Visst är det bra med stimulansbidrag för att bygga fler särskilda boenden. De inrättades under vår tid, och den nya regeringen har fortsatt med det. Det är mycket bra. Men det räcker inte. Det har försvunnit 3 500 särskilda platser det senaste året i särskilda boenden. Även om stimulansbidrag är bra är den faktiska utvecklingen också där sådan att det har blivit färre platser. Fru talman! Jag beklagar att socialministern inte vill ta några initiativ med anledning av Socialstyrelsens larmrapport om hur vårdplatsbristen, som hotar patientsäkerheten, har permanentats ute på våra sjukhus. Nu säger socialministern med anledning av det bekymmersamma ekonomiska läget och den allvarliga kris som gäller för jobben i Sverige att vi behöver se gemensamt vad som behöver göras. Det är en välkommen attitydförändring från regeringen. Hittills har vi enbart hört från regeringens sida att vad som behöver göras allaredan är gjort. Under tiden drar man i nödbromsen ute i kommuner och landsting och ute på företagen, en nödbroms som riskerar att ännu mer förvärra den jobbkris vi nu har. Vi socialdemokrater har med anledning av det mycket allvarliga läget på arbetsmarknaden lagt fram en motion med förslag om både åtgärder för fler jobb och riktade förstärkningar direkt till landstingen och kommunerna, som nu går en mycket bekymmersam utveckling till mötes. Det Göran Hägglunds regering har presterat för 2009 är 1 miljon till landstingen. Det är det som är de nya pengarna för nästa år. Det är inte mycket att komma med i det läge när alla andra resurser försvinner från landstingens ekonomi.

Fru talman! Ylva Johansson sade på slutet "1 miljon". Jag gissar att hon menade 1 miljard, men inte ens det är rätt, förstås. Den budget som vi har presenterat ger för kommun- och landstingssektorn i storleksordningen 24 miljarder kronor under den kommande treårsperioden. Det är en kraftig resursförstärkning för Sveriges kommuner och landsting som ligger i den budget som nu har presenterats. Vi har utmaningar inom hälso- och sjukvårdens område. Vi har en regering som har tagit tag i utmaningarna för att möta dem på bästa möjliga sätt. Det är under de många år när Ylva Johansson och hennes partikamrater fanns i regeringsställning som vi har sett det kraftiga raset i antalet vårdplatser. Sedan infinner sig i en tid när man har hamnat i oppositionsställning något slags insikt om att det här kanske inte var rätt. Det är kanske bra att hamna i opposition för att verkligheten ska komma i kapp en. Men likafullt är det så att ansvaret ska ligga på den nivå där ansvaret ligger. Vi har en arbetsfördelning mellan staten och kommunerna som gör att det är landstingen som är vårdhuvudmännen. Staten ansvarar för vissa delar, bland annat när det gäller lagstiftning och riktlinjer. Vi har myndigheter som sköter tillsynen. Vi kan ge tillskott i form av ekonomiska resurser. I den budget som nyligen presenterades fick kommuner och landsting ett kraftigt tillskott som kan användas bland annat till vårdområdet. Det är viktigt att slå fast, fru talman.