Bristen på specialistläkare

Fru talman! Börje Vestlund har frågat mig på vilket sätt regeringen kommer att agera för att förhindra att det uppstår brist på specialistläkare. Under de senaste åren har regeringen tagit flera initiativ för att minska bristen på läkare och specialistläkare. Sedan 2006 har regeringen beslutat att ge ökade medel för en utbyggnad av antalet utbildningsplatser på läkarutbildningen. Satsningarna kommer att få fullt genomslag 2015 och har då medfört en ökning med 36 procent. Antalet läkare som får legitimation och som kan påbörja sin specialiseringstjänstgöring ökar därmed. Regeringen har vidare beslutat att ge Socialstyrelsen 30 miljoner kronor per år under 2013 och 2014 för att utveckla kursverksamheten för läkares specialiseringstjänstgöring. Satsningen bedöms leda till ett ökat kursutbud, vilket förväntas ha en positiv effekt på utbudet av specialistläkare. En specialitet inom vilken det länge rått en brist på specialistläkare är psykiatrin. Regeringen har därför gett extra medel för att öka antalet specialister inom psykiatrin genom det så kallade Metisprojektet. Projektet innebär att Institutet för professionell utveckling av läkare i Sverige, Ipuls, har haft i uppdrag att utveckla och förstärka specialistkompetenserna i allmänpsykiatri. För att förbättra processen för godkännande av läkare som utbildats utanför EU/EES, så att den går snabbare, har Socialdepartementet och Utbildningsdepartementet gett i uppdrag till en särskild utredare att lämna förslag. Rapporten bereds nu i Regeringskansliet. Regeringen ger också varje år Socialstyrelsen i uppdrag att rapportera om tillgång och efterfrågan på bland annat läkare. Syftet med rapporten är att hjälpa landstingen i deras bedömning av behovet av att anställa läkare för specialiseringstjänstgöring, och det gäller samtliga specialiteter. I sammanhanget bör också nämnas att Läkarutbildningsutredningen alldeles nyligen överlämnade sitt betänkande För framtidens hälsa - en ny läkarutbildning , SOU 2013:15, till Utbildningsdepartementet. Utredningen föreslår att utbildningen förlängs till sex år, att kunskapsmålen för allmäntjänstgöringen inkluderas i examensordningen för läkarexamen medan kravet på allmäntjänstgöringen för att få legitimation tas bort. Därmed bör läkare kunna få legitimation snabbare och påbörja specialisering tidigare. Mot bakgrund av detta ser jag i nuläget inget behov av att vidta ytterligare åtgärder. Socialdepartementet kommer att fortsätta följa utvecklingen noga.

Fru talman! Jag ber att få tacka ministern för svaret. Jag vill börja med vad som sades i sista stycket av svaret, att man inte anser att man behöver vidta ytterligare åtgärder. Då måste jag ställa den något retoriska men ändå viktiga frågan i det här sammanhanget: Hur många vårdplatser ska vi acceptera att man stänger? Det har ju inte minst i den här regionen varit en stor diskussion om att det försvunnit ett antal hundra vårdplatser, och man grälar nu som bäst om vems felet är. Det lilla grälet kan vi ju alltid fortsätta, men det är inte det som är det intressanta. Det som just nu händer i sjukvården är att man stänger vårdplatser för att det saknas läkare och i några fall även sjuksköterskor. Det finns inga specialister som kan ta hand om dem som behöver specialistvård. Frågan måste ställas, för detta händer vecka efter vecka. Jag kan främst tala för neurologins räkning. Om det inte är varje vecka så är det åtminstone varannan månad man får stänga ett antal vårdplatser på grund av att det saknas just läkare. Många specialistläkare är också till åren komna. Många väljer att jobba kvar några år, men det finns en gräns för hur länge man kan jobba om man är läkare. Det är bra att regeringen håller på att se över läkarutbildningen. Det är bra och välkommet. Men innan man har fått dessa nya specialister på plats kommer det att hända saker inom svensk hälso- och sjukvård. Att bli specialist kan ta nästan lika många år som grundutbildningen om det är en besvärlig specialistutbildning. Dessutom är det kanske brukligt eller till och med önskvärt att man ägnar en tid åt forskning innan man går in i den mer kliniska verksamheten. Därför ställer jag mig lite frågande till svaret. Det är bra att man har satsat på den grundläggande läkarutbildningen, men det måste också bli en satsning på specialistutbildning, på att locka dem som i dag får sin legitimation att påbörja en ordentlig specialistutbildning och då inte bara inom de områden som i dag är populärast. Låt mig ta ett exempel från neurologin. För några år sedan var det ett problem att nästan inga ville utbilda sig till neurologer. I dag finns det ett litet tryck - inte ett stort men ett litet - för att bli just neurologer. Det är vi från patientorganisationerna naturligtvis väldigt tacksamma för. Problemet är dock att det är sådan konkurrens om platserna att de inte räcker till trots att det var eller varannan månad rapporteras att man måste stänga neurologkliniker - eller rättare sagt vårdplatser på neurologkliniker, för ännu har jag inte läst om att en hel neurologklinik har behövt stängas, tack och lov - på grund av att det saknas läkare och i några fall även sjuksköterskor. Min fråga är: Hur många vårdplatser tycker socialministern att man kan stänga innan läget blir så allvarligt att man borde göra något?

Fru talman! Tyvärr sammanfaller bristen på specialistläkare även med brist på specialistsjuksköterskor, och det förvärrar krisen ytterligare. Hade läget varit bra när det gäller specialistsjuksköterskor hade det kanske i liten mån kunnat kompensera för problemet, men nu har vi en dubbel kris. Det har gjorts en undersökning där man har tittat på just primärvården. Diskussionen handlar mycket om de stora sjukhusen, men även i primärvården är det viktigt att det finns specialistläkare. Denna undersökning, som Läkarförbundet har genomfört, är den första i sitt slag på 15 år. Man har frågat alla vårdcentraler i hela Sverige, både privata och offentliga, hur det ser ut när det gäller specialistläkare. Svarsfrekvensen var 98,5 procent, vilket man får säga är en hög svarsfrekvens. Det visade sig att det finns stora problem på de flesta vårdcentraler i Sverige när det gäller just specialistläkare. Det är bara på en av fyra som man känner att behovet är fullgott tillgodosett. Man kan se konsekvensen av detta: Det riskerar kvaliteten och patientsäkerheten, den ordinarie personalen riskerar att bli pressad, och risken är också att man tvingas hyra in läkare, så kallade hyrläkare eller stafettläkare, vilket kan bli väldigt dyrt och pressa budgeten ytterligare. Ofta är budgeten inom vården redan ganska pressad. Läkarförbundet varnar för att läget kan bli ytterligare försämrat när det gäller specialistläkare. De som riskerar att drabbas av detta är inte minst äldre och multisjuka. Detta sammanfaller ofta, det vill säga att man är både äldre och multisjuk samtidigt. Vårdcentralerna har ett uppdrag där man genomför hälsosamtal. Man tar emot rätt många med psykisk ohälsa, och det är väldigt viktiga uppdrag. Många upplever dock att det på grund av dessa uppdrag och på grund av bristen på specialistläkare blir en väldigt svår situation. Man kan se stor variation över landet när det gäller specialistläkare. Det som räknas som idealet är förhållandet i Jämtland, där man har 1 584 listade patienter per specialistläkare. I Örebro är siffran högst, 2 422 listade patienter per specialistläkare. Man kan alltså se att variationen är stor över landet, men över lag upplever vårdcentralerna att man inte når det behov som finns. Det är tre av fyra vårdcentraler som känner att de behöver fler specialistläkare. Det som man redovisar att regeringen gör är bra, för vi behöver verkligen satsa på läkarutbildning över hela bredden, men det behövs speciella satsningar på specialistläkare. Börje Vestlunds förslag om att regeringen ska ta större ansvar när det gäller utbildning av specialistläkare tycker jag är mycket bra, så att det inte bara blir en fråga för enskilda lärosäten att välja vad man ska satsa på. De har ju inte helhetsbilden över hela riket, och det måste ju regeringen ha. Jag hoppas att regeringen jobbar vidare med den här frågan och också överväger Börje Vestlunds förslag.

Fru talman! Jag skulle vara glad om den här debatten inte blev alltför slagordsmässig. Det skulle vara lätt för mig att säga att om ni hade skött er i regeringsställning hade saken varit biff. Vi har ökat antagningen till läkarutbildningen, vilket gör att vi kommer att ha 36 procent fler än tidigare som strömmar igenom. Men detta är naturligtvis en allvarlig och viktig fråga att fundera på ur många olika aspekter. Jag skulle vilja ta upp ett par olika perspektiv. Det finns vissa grupper och specialiteter där vi kan se uppenbara brister, och bristerna ser olika ut för olika specialiteter. Det råder brist inom psykiatrin, som jag nämnde. Vi saknar och kommer att sakna patologer, som ju är en nyckelgrupp till exempel när det handlar om cancerbehandling. Vi saknar allmänmedicinare. Vi skulle behöva fler radiologer, för att nämna några kategorier där vi har mycket stora behov. Vi har gjort en del insatser; bland annat har vi särskilt utrett patologernas verksamhet och hur många fler som behövs där. Det kommer av allt att döma att komma en hel del åtgärder längre fram. Där ser vi dock också - jag ska komma in på ett bredare perspektiv sedan - vikten av till exempel distanslösningar för att hitta kolleger. Det gör att vi kan få bättre utväxling av de personer som vi redan har. När det gäller radiologer ger telemedicin möjligheter att använda radiologisk expertis som är väldigt djuplodande, inte bara i Sverige utan i världen i stort. Det handlar om att hitta de allra bästa på en viss typ av verksamhet och dra nytta av dem också i Sverige. Det finns en del ny teknik när det gäller psykiatrin, till exempel internetpsykiatrin söder om staden, där man når lika goda resultat som man gör i öga-mot-öga-behandling, men man kan behandla 10-15 gånger så många som man gör med traditionella metoder. Jag tycker att det skulle vara värt att växla några ord om det bredare perspektivet. Det är i huvudsak landstingen som ska klura över detta, men det är också en nationell angelägenhet. Det kom nyligen en kortrapport som ger en överblick över läget i OECD-länderna. Där kan man se att Sverige ligger på tredje plats uppifrån när det gäller antalet läkare räknat mot folkmängd. Vi ligger bra till när det gäller tillgången på läkare. Tittar man dessutom på antalet patientbesök är vi ett av de länder som har det lägsta antalet besök. Där är skillnaderna mycket stora. I snitt går svensken till läkaren en fjärdedel så många gånger som till exempel ungraren. Vi har jättemånga läkare i ett OECD-perspektiv, och vi har nästan minst antal besök av alla länder. Vad är det som gör att vi inte får ut mer av den resurs som vi har? Sköterskorna i Sverige tar också ett större utrymme än vad de gör i väldigt många andra länder där man har en än mer hierarkisk organisation. Det är också någonting att fundera på. Hur använder vi de fantastiska personalresurser som vi har på bästa möjliga sätt?

Fru talman! Vi kan naturligtvis gräla om vem som har gjort mest på det här området, men jag tror inte att det ger speciellt mycket i dagsläget. Vi står inför en situation där det är väldigt många av specialistläkarna som är på väg att gå i pension. Vi vet att en del kan jobba kvar några år, men det handlar om några få år. Vi kan inte räkna med att de jobbar tills de är 80 år. Jag tycker att det projekt som fanns när det gäller psykiatrin var utmärkt. Man borde kanske utöka den typen av aktiviteter till att gälla andra områden också. Man borde kanske vara lite framåt och se vilka problem som kommer lite längre fram i tiden. Var riskerar man att få stora vakanser inom vården? Det gäller fler områden. Jag har pekat på reumatologin och neurologin eftersom de ligger mig varmt om hjärtat. Det är klart att vi kan lösa mycket med e-hälsa. Det är en väg att gå. Att ha en bättre utvärdering är naturligtvis också viktigt. Sedan har vi den eviga frågan som jag tror att alla som har sysslat med sjukvårdsfrågor har funderat över. Hur kan vi ha så många läkare i Sverige när vi dessutom har lägst antal besök, vilket var någonting nytt för mig? Varför har man inte sett över detta? Vad är det som har gått fel? Det borde man titta över. Låt mig också kommentera detta med att vi tar in utländska läkare. Det är absolut ingenting nytt, utan det har vi gjort i många år. Frågan är hur man har tagit hand om de läkare som har kommit. Där får jag väl skämmas och säga att den socialdemokratiska regeringen inte gillade att man hade mycket dyra utbildningar, men det var någonting som varenda länsarbetsnämnd - jag tillhörde en av dem i Stockholm - struntade fullständigt i. Vi tyckte att det var viktigt att vi snabbt fick in de här läkarna i verksamheterna, och det går ju också. Men vår omvärld blir rikare, och då kan vi inte räkna med att andra länder ska försörja oss med läkare. Därför måste vi göra väldigt mycket själva också. Jag vidhåller att regeringen måste ta ett större ansvar, inte bara för att det behov som finns i dag ska uppfyllas - det är ett stort behov - utan också för hur detta kommer att se ut om några år. Det är minst lika viktigt i det här sammanhanget. Det är också bra att man ser över läkarutbildningen. Men även om man ser över läkarutbildningen kommer de här specialisterna att vara klara någon gång strax innan jag går i pension, och jag skulle tycka att det var mycket otillfredsställande. Jag tänker jobba ganska många år till.

Fru talman! Det är inte bara Läkarförbundet som är oroande över den här bristen på specialistläkare utan även Socialstyrelsen som har undersökt hur det ser ut i landstingen, och det finns stora problem. Även om den här debatten handlar om specialistläkare tycker jag att det är viktigt att lyfta in bristen på specialistsjuksköterskor också eftersom detta går hand i hand och förvärrar problemet. Precis som ministern säger finns det ett stort problem inom psykiatrin när det gäller specialistläkare. Inom det området kan man också se stora problem när det gäller specialistsjuksköterskor. En stor del av den här debatten handlar om risken för pensionsavgångar. Det är många som går i pension, och det utbildas inte tillräckligt många som kan anställas. Det är väldigt få specialistsjuksköterskor inom psykiatrin som är under 35 år. De som finns är framför allt äldre som närmar sig pensionen. Jag hoppas att ministern, när han funderar vidare på lösningar på det här problemet, låter de här två frågorna gå hand i hand, det vill säga bristen på specialistläkare och bristen på specialistsjuksköterskor. Inom Vårdförbundet är de mycket oroade för bristen på specialistsjuksköterskor. En sak som de menar är problematisk är att de här sjuksköterskorna inte får någon lön medan de utbildar sig till specialistsjuksköterskor. En beräkning som Vårdförbundet har gjort visar att det tar 19 år att få igen de kostnader som det har inneburit för den enskilda. Det innebär att det kanske är färre som tycker att det är mödan värt att gå vidare och utbilda sig till specialistsjuksköterskor trots att behovet är mycket stort. Jag hoppas att regeringen tar till sig detta och tar ett övergripande ansvar. Det kan inte bara vara upp till de enskilda lärosätena att utbilda specialistläkare.

Fru talman! När min far blev färdig läkare 1943 fanns det ungefär 3 000 läkare i det här landet. Det rådde stor läkarbrist och även brist på specialistläkare. Han blev röntgenolog. När han pensionerades 1983 fanns det ca 13 000 läkare. Det var stor brist på specialistläkare. År 2013, 30 år senare, har vi ca 33 000 läkare. Och hur ser situationen ut? Vi har stor brist på läkare och särskilt på specialistläkare. Vad beror detta på? Det beror framför allt på att vi har nya krav på behandlingar, nya kunskaper och nya möjligheter. Allt fler människor ställer berättigade krav på att bli väl behandlade och kunnigt behandlade, kunnigare än någonsin tidigare. Det gör att bristen på specialistläkare, och där talar jag av egen erfarenhet, är mycket stor. Det är en mycket stor förmån att kunna bli behandlad av mycket kunniga läkare här i landet. Är det någonting som utmärker vården i Sverige är det stor kunskap hos olika specialister. Så sent som i går träffade jag en 31-årig nyligen utexaminerad specialist i neurologi på Karolinska sjukhuset. Det var en kvinna. Hon kommer att vara aktiv under många år. Jag tror för min del att vi också måste se på relationen att vi har väldigt höga krav på sjukvård och att vi är ett litet land. Sverige har 10 miljoner invånare. I Norden är vi ungefär 25 miljoner. Om vi jämför med till exempel Tyskland som har 90 miljoner, för att inte tala om Amerikas förenta stater med 300 miljoner eller någonting sådant, har de naturligtvis en helt annan bas att utbilda många fler specialister. Att vi är så få gör att ytterligare samverkan på olika specialistområden är absolut nödvändigt. Språksvårigheterna är ganska små på just läkarområdet eftersom alla läkare egentligen kan engelska språket. Jag har någon insikt i bukspottkörtelcancer eftersom en släkting är professor inom det området. En gång per år samlas 800 av världens ledande specialister i Chicago eller var det nu kan vara för att utbyta erfarenheter. Det förhållandet att man kan anslå mer pengar till olika specialistutbildningar eller till kursverksamhet - jag har själv fått delta i sådant från politisk utgångspunkt - tror jag är viktigt för att få fler läkare att intressera sig för olika områden. Det som Hillevi Larsson är inne på är viktigt, nämligen att detta även gäller sjuksköterskor. Man måste ha olika kompetenser på specialistavdelningarna - det kan jag personligen vittna om - och de ska finnas på många ställen i landet. En koncentration inte bara till Sverige utan till hela Norden och kanske till och med till Europa är viktig för att på så sätt kunna ta vara på de allra bästa kunskaper som finns.

Fru talman! Tack för alla inlägg så här långt! Det Gunnar Andrén beskriver är slående, alltså att bristen så att säga tycks vara det enda bestående. Det är intressant att fundera på detta ur ett strukturellt perspektiv - det låter jättetråkigt när jag säger det, men jag gör det ändå. Vi i Sverige har fler läkare per 100 000 invånare än till exempel Tyskland. Tysken går till doktorn tre gånger så ofta som svensken och ändå har vi en brist. Vad är det som leder till den situationen? I Stockholms läns landsting gjorde man för en tid sedan en undersökning och kom fram till att sjukhusläkarna använde 18 procent av sin arbetstid till patientmöten. Resten var förmodligen utbildning - angeläget, forskning - jätteviktigt, och administration. Endast 18 procent av tiden användes för det som vi utbildar personerna till. Det innebär inte, det förstår ni, att jag nedvärderar forskning och utbildning, det hör till, men det är ändå alldeles fantastiskt att under en femdagarsvecka endast en dag används till det som man egentligen är till för och övriga fyra dagar används till någonting annat i och för sig viktigt. Läkarna på vårdcentralerna, alltså primärvårdsläkarna, använde vid den tiden knappt hälften av sin tid till patientmöten och dryga hälften av tiden till annat. Också det är värt att fundera på. Hur administrerar vi vården på ett sådant sätt att det blir så bra som möjligt? Vi har ökat intaget på läkarutbildningen ganska dramatiskt. Själv är jag väldigt stolt över siffran 36 procent. Det är mycket. Jag säger inte att det är en optimal nivå, men vi har gjort ett rejält häv som innebär att det kommer att bli bättre. Det är dock enormt långa ledtider när det gäller dessa personer. Tiden från att de inträder i utbildningen tills de är ute i verksamheten är oerhört lång. Där har vi förstås ett stort hinder. Jag delar verkligen uppfattningen att vi måste fundera på om det finns specialiteter där vi på olika sätt, med lock och pock, kan stimulera personer att gå till dessa. Hur går det inom geriatriken? Vi kommer att ha många äldre vårdbehövande framöver. Hur möter vi de behoven med läkare och annan sjukvårdspersonal som är specialiserade på åldrandets sjukdomar, som ju ser lite annorlunda ut än det som kanske möter medelpatienten på en vårdcentral? Patologer har jag nämnt. Vi behöver radiologer. Börje Vestlund är inne på neurologer, en grupp som av allt att döma också får ett ökat söktryck i takt med att vi lever allt längre och en hel del av de neurologiska sjukdomarna ökar. Vi har verkligen stora utmaningar och därför måste vi ha ett bra samspel mellan landstingen. Socialstyrelsen gör, som jag nämnde, sina årliga rapporter som ska vara ett underlag. Den dialogen måste fungera för att kunna identifiera vilka områden som har stora behov. De som söker sig till läkarutbildningen är förstås fria och självständiga individer, men det är bra om de väljer utbildningar där det råder stor brist på specialister för att på så sätt kunna möta de medicinska behov som våra medborgare har.

Fru talman! Det positiva i det här är, kan man säga, att det behövs fler specialister inom vården. Vi har lärt oss mycket, det har skett många innovationer och upptäckter som innebär att vi kan göra människor friska, vilket vi kanske inte kunde tidigare. Jag med mitt handikapp skulle förmodligen ha suttit på ett vårdhem i dag. Jag skulle i alla fall inte ha kunnat vara riksdagsledamot om det inte hade gjorts många innovationer, framför allt under 50-talet. Låt mig säga att forskning är någonting mycket positivt, men vi som har den tvivelaktiga förmånen att tillhöra ett forskningsintensivt sjukhus får vänta lite längre eftersom forskning tar tid. Samtidigt är det en fördel, för på det sättet får vi en högkvalitativ vård. Det andra jag skulle vilja ta upp, och som jag kanske skulle ha lagt tonvikten på i min interpellation, är begreppet jämlik vård. Det är verkligen inte en jämlik vård. Framför allt är vården inte jämlik om vi ser till hela landet. Det behöver inte ha att göra med landsbygd eller storstad, utan det kan handla om hur man har organiserat vården. Jag läste någonstans att sedan man tog bort läkarsekreterarna, vilket skett i stor utsträckning, har de administrativa uppgifterna för läkarna ökat med 75 procent i förhållande till hur det var tidigare. Det är sådant som sjukvårdshuvudmännen borde tänka på. Det viktiga är att ta till sig detta. Jag har pekat på flera specialistområden. Regeringen måste helt enkelt ta sitt ansvar. Gör man inte det utan säger att det får fixas på annat sätt kvarstår vissa problem som man inte kommer ifrån. Ett sådant problem är att man har ett sjukvårdssystem som inte klarar av att fullfölja sina åtaganden. Då spelar det ingen roll om socialministern heter Hägglund eller om han eller hon heter någonting annat. Problemen kommer att landa i socialministerns knä oavsett vad han eller hon heter.

Fru talman! Även om jag skulle sitta fantastiskt länge i den position som jag för närvarande lånar kommer det säkert att finnas bekymmer med kompetensförsörjningen också i framtiden. Jag har verkligen försökt att i samarbete inte minst med utbildningssidan ta rejäla kliv för att kunna höja Sverige på ett område som är av utomordentligt stor betydelse. Det handlar om förtroendet för vården, inte minst handlar det om varje enskild patients berättigade krav på att bli behandlad av dem som har det allra största kunnandet. Börje Vestlund är inne på forskningen och den tid det tar. Det är så, och det är ett problem. Ingen av oss vill dock byta bort forskningen, utan den måste också finnas. Däremot måste vi bli bättre på att ta till vara forskningsresultaten och se till att nya metoder snabbare implementeras i vården. Vi ser att det många gånger tar omotiverat lång tid. Där har vi mycket att göra. Jämlik vård talar Börje Vestlund också om. Det är en jätteviktig fråga. Där finns ett rätt slående siffermaterial som beskriver de skillnader som finns. Det kan handla om geografi. Det kan också handla om utbildningsnivå, personer med utländsk bakgrund kontra sådana som levt i vårt land i generationer och så vidare. Där har vi alla skäl att se till att jämna ut detta även om jag inte tror att det finns medvetna anslag som går ut på att behandla vissa sämre. Det gäller att uppmärksamma problemet ordentligt. Jag är väldigt glad för de inlägg som har gjorts i den här debatten. Jag kommer inte bara att följa frågan; jag kommer även att vidta de åtgärder som jag ser är nödvändiga för att vi ytterligare ska förbättra oss när det gäller att möta de behov som vi kan se på det här området.