Brist på arbetskraft som flaskhals för tillväxt

Fru talman! Peter Persson har frågat mig genom vilka åtgärder jag avser att förhindra att brist på utbildad arbetskraft bromsar den ekonomiska tillväxten. När efterfrågan på arbetskraft ökar är det viktigt att det finns tillgänglig arbetskraft så att den ökande efterfrågan kan omsättas till ökad sysselsättning. Det handlar om att säkerställa att de arbetslösa har rätt kompetens, är geografiskt rörliga och söker de jobb som finns. Grunden för det är de förändringar som regeringen genomfört på bland annat arbetsmarknads- och skattepolitikens områden, till exempel jobbskatteavdraget och reformeringen av trygghetssystemen. Enligt Konjunkturinstitutet har andelen företag som rapporterar brist på arbetskraft ökat. Detta indikerar antingen ett högt resursutnyttjande eller svårigheter att rekrytera personal. Det är inte självklart att höga bristtal innebär en ökad risk för flaskhalsar på arbetsmarknaden. En tydligare bild ges av Statistiska centralbyråns statistik över genomsnittlig rekryteringstid och Arbetsförmedlingens undersökning om företagens möjligheter att hitta rätt personal. Dessa indikatorer visar att det även fortsättningsvis finns lediga resurser på arbetsmarknaden. Inte heller Arbetsförmedlingens bristindex visar att det finns någon generellt sett ökad risk för flaskhalsar på arbetsmarknaden. Inom enskilda yrken finns det dock sedan lång tid brist på arbetskraft. Samtidigt finns det ett överskott inom andra yrken. Regeringen arbetar för att stärka rörligheten och säkerställa att de arbetslösa har rätt kompetens. Stora tillfälliga satsningar har gjorts på utbildningsplatser inom yrkesvux, Yrkeshögskolan samt universitet och högskolor. Inom arbetsmarknadspolitiken genomförs kortare utbildningsinsatser. Även Arbetsförmedlingens uppdrag att förmedla jobb och de arbetsmarknadspolitiska programmens inriktning mot ökad sökaktivitet syftar till att förbättra matchningen.

Fru talman! Jag tackar finansministern för svaret på min interpellation, men om man gladde sig över påskens härliga väder är svaret en påminnelse om att frosten kommer i november. Jag tycker inte att finansministern på ett seriöst sätt har besvarat min frågeställning. 400 000 människor i vårt land är arbetslösa. Det har gått snart fem år med Reinfeldts första och andra regering, och arbetslösheten är högre än när ni tog över efter Socialdemokraterna. Arbetslösheten är högre. Glädjande nog har vi nu en bättre konjunktur, men en konjunktur som redan har börjat nå sina begränsningar därför att det inom flera områden har uppstått så kallade flaskhalsar. Man kan inte utnyttja den fulla kapaciteten. Det handlar om infrastruktur. Det handlar om bostadsbyggande och, som i mina frågor nu, om brist på utbildad arbetskraft. Jag behöver bara återge det några som har haft anledning att lämna synpunkter har sagt. Carina Eriksson, Microsoft: Det råder kompetensbrist i Sverige just nu. Det finns verkligen all anledning att satsa på utbildning i IT. Inom småföretagen säger man enligt Småföretagarbarometern att 40 procent av företagen har svårighet att växa på grund av arbetskraftsbrist. Svenskt Näringsliv säger att sju av tio företag har svårt att rekrytera. Vart femte av dessa företag har därför tvingats tacka nej till order. 400 000 människor går arbetslösa. De behöver kompetensförstärkning. De behöver en annan utbildningsgrund att stå på för att komma vidare. I stället svarar finansministern att enda vägen är fortsatta skattesänkningar och reformering av arbetsmarknaden. Läs: Försämra för de arbetslösa både när det gäller ersättningsvillkor och utbildningsmöjligheter. Redan har vi kommit in i en sådan situation att begränsningar i ekonomins växt leder till en högre ränta och förtar än mer förutsättningarna att få ned arbetslösheten. Jag vill påstå att den ensidiga inriktningen av Anders Borgs ekonomiska politik, skattesänkningar, är slösaktiga. Har vi inte råd att i dagens läge satsa på utbildning, bostadsbyggande, att bygga vägar och järnvägar och ordentligt ta ut kraften ur konjunkturen kommer vi att stå mycket svagare när det vänder på allvar igen.

Fru talman! Tack Peter Persson för en viktig interpellation som trots allt tar upp ett mer angenämt problem att hantera än den massarbetslöshet som rådde när alliansregeringen förra gången tog makten, 2006, under en högkonjunktur där jag vill hävda att vi hade betydligt fler arbetslösa än i dag. Jag vill också tacka finansministern för ett väldigt uttömmande svar som berör många av de viktiga åtgärder som har vidtagits. Jag vill ändå lyfta upp bland annat reformeringen av trygghetssystemen. Där handlar det både om arbetsmarknadspolitiska åtgärder i en lågkonjunktur, som har varit väldigt viktiga för att föra folk närmare arbetsmarknaden, och om jobb- och utvecklingsgarantin, som är mycket mer aktiv på det området än den tidigare arbetsmarknadspolitiken var. När det sedan gäller reformeringen av sjukförsäkringen och den reformering som ständigt pågår inom detta viktiga område kan vi konstatera att vi i dag har hälften så många som är hälften så sjuka hälften så länge som tidigare. Det är naturligtvis en väldig framgång att ett ökat antal av dem som tidigare hade problem med sjukskrivning och sjukdom också kommer närmare arbetsmarknaden. Till detta noterar vi med stor glädje att den senaste reformeringen som föreslås av regeringen innefattar just förstärkt fokus på yrkeslivsinriktad rehabilitering, alltså de svagaste, de som står längst ifrån arbetsmarknaden får nu med Alliansen ett starkt stöd för att kunna närma sig arbetsmarknaden. Det är också så att man sätter av, mycket generöst och humanitärt, tycker jag, 3 000 platser till dem med funktionshinder för att också ge den gruppen möjlighet att komma in på arbetsmarknaden. På det här sättet arbetar man ju med reformering av trygghetssystemen parallellt med det som också tas upp av interpellanten, nämligen skattepolitiken. Låt mig då stanna vid detta, fru talman. Jag tycker att just det uttryck som Peter Persson lyfte fram i sin interpellation förtjänar att bemötas, om inte av finansministern så av mig. Interpellanten skriver: "Skattesänkningar ger oss bara mindre resurser till framtidsinvesteringar i till exempel utbildning." Fru talman! Ingenting kan vara mer fel. Om man har ett högskatteland som har de kanske högsta skatterna av jämförbara länder i hela världen leder detta till mindre incitament att arbeta. Mycket konsekvent har också de upprepade jobbskatteavdragen, som Socialdemokraterna nu dessutom ställer sig bakom i allt väsentligt, givit de incitamenten till mer arbete i befolkningen som också leder till att statskassan får mer resurser. Nettoinflödet blir alltså större. Det är ju den ekvationen som Socialdemokraterna vägrar att se. Man anser att det är bättre att färre betalar mer än att fler betalar mindre. Jag kan tycka att det ideologiskt skulle passa Socialdemokraterna ganska väl, om jag förstår er rätt, att just fler är med och bidrar men att alla bidrar med något mindre. Det är rättvist. Det är också arbetsskapande och bidrar till större resurser så att man kan genomföra de reformer i bland annat trygghetssystemen som i sin tur leder till att fler den vägen kommer in på arbetsmarknaden. Jag vill därför påstå, fru talman, att vi genom alliansregeringens enträgna arbete i olika samhällssektorer, såväl inom arbetsmarknadspolitiken som inom hälso- och sjukvårdspolitiken och socialförsäkringspolitiken, har givit svenska folket betydligt större möjligheter att få vara med och bidra till de gemensamma skatteinbetalningar som också används på ett klokt sätt till fortsatta satsningar för att bland annat få ännu fler i arbete.

Fru talman! Det här är en viktig diskussion. Hur långt arbetslösheten kan pressas tillbaka beror på hur väl efterfrågan kan öka utan att vi får flaskhalsar och obalanser i ekonomin. Vi har nu en stark utveckling på svensk arbetsmarknad. I dag på förmiddagen presenterade Statistiska centralbyrån arbetskraftsundersökningen för mars och konstaterar där att sysselsättningen ökat med 115 000 personer. Av dessa är 80 000 fast anställda, 40 000 i kommunal sektor. Det sker nu en snabb ökning av sysselsättningen i Sverige. Det är naturligtvis väldigt glädjande. Den historiska erfarenheten har ju varit att Sverige har kunnat växa i relativt god takt och samtidigt klara en relativt låg inflation. Att vi nu har gjort omfattande strukturförändringar för att förbättra arbetsmarknadens funktionssätt bör tala för att vi kan ha en relativt stark jobbtillväxt under ytterligare några år utan att det för den skull leder till allvarliga problem vad gäller prissättning och prisstabilitet. Ett tecken på det är också att vi trots ökningen arbetade timmar på 3 ½ procent, som SCB rapporterar, har en ännu snabbare ökning av industriproduktionen, vilket tyder på att det nu är en mycket dramatisk förbättring av produktiviteten i svensk industri. Har vi så att säga en tvåsiffrig förbättring av produktiviteten samtidigt som vi har löner som stiger med de normala 2-3 procenten har vi ett väldigt bra kostnadsläge för svensk industri. Det skulle tala för en bra sysselsättningsutveckling. Det är klart att regeringens politik för att underlätta för fler i arbete har varit väldigt tydlig. Den har byggt på tre huvudspår. Det första är att förstärka arbetslinjen. Vi har också varit tydliga i vårpropositionen med att vi har anledning att återkomma med hur vi ska kunna förstärka den om ekonomin så tillåter och vi också klarar nödvändiga välfärdsreformer. Vi har också förstärkt anställningsviljan på ett väldigt tydligt sätt. Det är fler företag som uppenbarligen är beredda att tidigt i en återhämtning anställa än vad som historiskt har varit mönstret. Där finns det naturligtvis osäkerhetsmoment. Är man orolig för att det kommer framtida skattehöjningar eller att villkoren ska läggas om i en riktning som gör att det inte lönar sig att driva företag blir man mindre benägen att anställa. Ju mer tydlighet vi kan få om ett brett stöd för regeringens politik, desto fler jobb får vi och desto mindre arbetslöshet får vi. Det är också viktigt att vi fortsätter att signalera att det kommer fler förbättringar. Vi har ju sagt att vi vill titta på villkoren för tjänstesektorn, framför allt inom hotell och restaurang. Gör man det mindre kostsamt att driva den här verksamheten, genom till exempel minskad restaurangmoms, får man också fler som vill driva servicenäringar och då stiger sysselsättningen. Det är naturligtvis det vi eftersträvar. På utbildningssidan har vi inlett en lång väg tillbaka från de betydande problem vi har haft i svenskt utbildningsväsen med bristande kunskapsinriktning, bristande resurser och bristande inriktning på yrkesutbildning. Där ser vi också att vi gradvis börjar komma tillbaka. Men just utbildningssystemet är ju väldigt tungrott, och det kommer att dröja lång tid innan vi har fått ordning på detta därför att Sverige under lång tid har haft ett eftersatt utbildningssystem där kunskap inte har haft den roll man skulle ha kunnat önska. Det är klart att man ibland har anledning att bli oroad eller bekymrad. Vi är inte alltid säkra på att Socialdemokraterna stöder linjen med de grundläggande förändringarna när det gäller arbetslinjen och när det gäller att öka anställningsviljan och att säkra kunskap i hela utbildningssystemet. Det skapar naturligtvis en onödig osäkerhet som kan bidra till att vi får en något högre arbetslöshet och en något lägre sysselsättning än som annars skulle vara fallet. Som jag ser det är det centralt att vi till företag, till fackföreningar och till hushållen i Sverige fortsatt signalerar att vi kommer att fortsätta att driva en reformpolitik vars syfte i grund och botten är att gå tillbaka till full sysselsättning. Det är den övergripande inriktning som vi har på politiken.

Fru talman! Det är glädjande att Finn Bengtsson är med och förstärker debatten; det är viktigt. Men jag undrar var han höll hus i går eftermiddag då åtskilliga människor på ett fyrtiotal platser i vårt land samlades för att protestera mot de reformer som du, Finn Bengtsson, påstår har lett till ett ökat inträde på arbetsmarknaden. Vad de lett till är att människor plågas som varit sjuka och som nu efter att ha upplevt ett oerhört tufft samhälle till hälften är tillbaka igen i sjukförsäkringen. Man undrar var Anders Borg var när den viktiga nyheten kom om att det är ett dramatiskt tapp i söktalen när det gäller yrkesorienterade program som han här säger att man vill uppgradera. Det är ett dramatiskt tapp beroende på att ni inte längre har dessa program som behörighetsgivande till högskolesystemet - en stor debatt pågår ju om detta. Poängen med min interpellation är att påvisa det som verkligen uppvisas här i talarstolen från Moderaterna. Man har bara en politik: skattesänkningar. Man har ingen politik för att hjälpa 400 000 arbetslösa tillbaka till arbetslivet. Arbetslösheten har inte minskat. Den har i stället ökat, Finn Bengtsson, sett till antalet arbetslösa människor runt om i vårt land. Vad ni också gett dessa är sämre ekonomiska förutsättningar och små resurser för att kunna komma vidare i utbildning, kompetensförstärkning och omskolning. Det är det allvarliga, men inte bara därför att det plågar människor utan också därför att det kommer att plåga hela vårt lands tillväxtförutsättningar när vi inte har utbildad arbetskraft att tillgå. I stället ska vi försörja 400 000 personer - om än med de små skärvor som ni har givit. Det är oerhört svagt att inte kunna kommentera mina många citat här av uttalanden från ett brett näringsliv som säger att kompetensproblemet, anställningsbegränsningen, är vårt stora problem, vår flaskhals. 20 procent av företagen säger att de inte kan expandera, att de inte kan ta order och inte kan anställa de nya som behövs. Vilka intäkter förlorar inte vårt land i och med detta? Jag tror att det här med utbildning, brister i infrastrukturen och brister i bostadsbyggnationen - som alla beror på att ni vill göra samhället svagare - inte bara gör människor svagare utan också gör framtiden mer begränsad liksom våra förutsättningar för att ha resurser att bygga ett mer jämlikt samhälle och ett samhälle som präglas av mer välfärd. Det är ett oerhört tungt ansvar som vilar på två Reinfeldtsministärer. Arbetslösheten minskar inte - den ökar - och ni gör i verkligheten ingenting åt det!

Fru talman! Interpellationen berör, som vi sagt, flera domäner. Den berör både arbetsmarknadspolitiken och trygghetssystemen, bland annat beträffande sjukförsäkringarna. Med tanke på just den politik som bedrivits är i dag hälften så många hälften så sjuka hälften så länge. Det är klart att det är väldigt viktigt att konstatera att den här utsatta gruppen som tidigare i många stycken varit passivt verkande i ett sjukskrivningsscenario snarare än att kunna vara med och bidra på en arbetsmarknad har varit ett kapitalt misslyckande för den senaste socialdemokratiska regeringen. Göran Persson insåg mycket riktigt detta och såg till att det kom fram ett förslag från en tidigare socialdemokratisk socialförsäkringsminister - ett förslag som sedan genomförts av alliansregeringen, dessutom nu med ytterligare förstärkta resurser för att tillmötesgå sjukas rehabiliteringsbehov så att de kan närma sig arbetsmarknaden. På så sätt är det en gåta för mig att man kan stå här i talarstolen och tala om att den här gruppen på något sätt skulle ha fått det sämre genom våra reformer, alltså genom att man flyttats från en passiv sjukskrivning till ett aktivt närmande till arbetsmarknaden. På något sätt är det helt obegripligt att detta skulle vara kontraproduktivt med tanke på de flaskhalsar som tas upp i interpellationen. Snarare är det så att alliansregeringen på detta sätt visar inte bara hur man värnar - som finansministern skriver i sitt svar - detta med hur flaskhalsarna ska bemötas för dem som är friska och som inte i onödan varit försatta i sjukförsäkringssystem utan också att vi ser dem som faktiskt felaktigt kommit att hamna i olika försäkringssystem. Man har nu goda möjligheter att ta sig från de försäkringssystemen. Det här är ett humanistiskt inslag. Jag kan berätta för interpellanten - en fråga ställdes ju om var jag i går befann mig - att jag satt och läste om hur farligt det är att vara förtidspensionär. Glädjande nog kan vi konstatera att det nu är hälften så många förtidspensionärer jämfört med toppåret 2002/03. Det här är en hälsoaspekt av stora mått men också något som för dessa människor närmare arbetsmarknaden. Jag väntade på att lite grann få berätta för dem i det så kallade påskuppropet. Men ingen kontaktade mig. Jag hade mycket av information att delge dem men fick, tyvärr, ingen inbjudan.

Fru talman! Det här är en viktig diskussion. Vi ska säkra en stark sysselsättningstillväxt under flera år och en sjunkande arbetslöshet utan samhällsekonomiska obalanser. Det vi nu ser är att vi, som sagt, har en stark sysselsättningsutveckling. 115 000 i sysselsättningsökning i förhållande till samma månad förra året är en så pass stark utveckling både på privat sida och på offentlig sida att man får gå långt tillbaka i tiden för att hitta något liknande. Det är definitivt inte vad vi upplevde efter IT-kraschen och lågkonjunkturen i början av 2000-talet. Det som hände under 1990-talet och tidigare under 2000-talet var att varje nedgång följdes av en ökad frånvaro från arbetsmarknaden med sjukskrivningar, förtidspension och omfattande Amsåtgärder som låste in människor och som närmast dömt dem till ett permanent utanförskap. Vad är det som gör att vi nu kan ha en förhoppning om att Sverige fungerar annorlunda än tidigare? Ja, det har varit en bred omläggning av politiken. Vi har etablerat en trovärdighet för låg inflation. Vi har etablerat en trovärdighet för stabila offentliga finanser. Vi har etablerat en trovärdighet för en lönebildning som bygger på samhällsekonomisk stabilitet. Detta bygger på att vi har förstärkt både arbetslinjen och anställningsviljan. Det är därför vi kan se en så remarkabel förstärkning på sysselsättningssidan - en mycket starkare förstärkning än vi kan se i praktiskt taget något annat land i Europa och även en mycket stark förstärkning jämfört med traditionella jobbmaskiner, exempelvis USA. Om lösningen vore de 3 000-4 000 ytterligare platser i arbetsmarknadsutbildning som man här diskuterar borde vi ha haft en jobbexplosion även efter IT-bubblan. Då satt Socialdemokraterna vid makten. Vi hade en återhämtning som varade i flera år. Trots det kom inga jobb. Arbetslösheten steg i stället. Nu ser vi någonting annat, nämligen att vi har hanterat arbetsmarknaden med en större noggrannhet och med större kraft. Därför förbättras utvecklingen. Det som bekymrar mig är att alternativet till den politik som jag här noga beskrivit är ytterligare några tusen platser i arbetsmarknadsutbildningen. Vidare är det en kraftig utbyggnad av a-kassan, en återreglering av arbetsmarknaden samt kraftiga skattehöjningar för alla löntagare och företagare. Vi vet att det är en politik som skulle bryta sysselsättningsuppgången, som skulle öka riskerna för att människor med svag ställning på arbetsmarknaden fastnar i långvarig arbetslöshet. Det skulle öka riskerna för att inflationen driver fram ett kostnadstryck som stryper tillväxten och låser fast arbetslösheten på en hög nivå. Skulle man därtill genomföra de förändringar som ibland diskuteras kring sjukförsäkring och a-kassa är det också stor risk att vi skulle landa i att det samlade utanförskapet åter långsamt började växa och att vi kom allt längre ifrån full sysselsättning. Det är därför det är så viktigt att vi står fast vid den grundläggande politik vi har börjat etablera i Sverige - en politik som leder till att sysselsättningen ökar i både kommunal och privat sektor, inte minst när det gäller fasta anställningar. Jag såg i arbetskraftsmeddelandet från Statistiska centralbyrån att det nu är 80 000 i fasta anställningar som ökar, så pass tidigt i återhämtningen som vi nu befinner oss. Det är naturligtvis väldigt glädjande. Det är bra att människor har bra jobb med trygga villkor som är satta på avtalsenligt sätt. Detta är en bra och viktig diskussion, men den måste föras utifrån insikter om att det som bestämmer hur bra en arbetsmarknad fungerar är hur mycket det lönar sig att arbeta, hur många det är som vill anställa och om vi har utbildningssystem som fungerar. Börjar vi backa på dessa tre huvudlinjer börjar arbetslösheten åter bita sig fast och sysselsättningen mattas, och då är vi tyvärr tillbaka på den väg från full sysselsättning som vi tidigare haft. Vårt mål är naturligtvis trygghet och välfärd genom full sysselsättning.

Fru talman! Anders Borg vet naturligtvis att antalet öppet arbetslösa är 70 000 fler än 2006. Han vet att sysselsättningsgraden har minskat med 1 procent. Han vet att långtidsarbetslösheten har ökat med nära 10 procent. Det är ett misslyckande. Detta misslyckande förstärks av att man i en situation som är gagnelig för att bryta långtidsarbetslöshet och massarbetslöshet inte orkar använda tillgängliga resurser till annat än skattesänkningar. Nu skulle vi behöva investera i utbildning. Nu skulle vi behöva investera i bostadsbyggande. Nu skulle vi behöva investera i infrastruktur. Detta vägrar regeringen göra. Vad händer då? De som har känt att det har lättat runt omkring dem och att de har fått en annan ekonomisk situation - snart plågas deras hushållsekonomier av förändringarna i ränta när Riksbanken försöker korrigera de inflationstendenser som uppkommer i en ekonomi där man låter flaskhalsar bestå och växa. Det är Anders Borgs ansvar att arbetslösheten kvarstår och att människors ekonomiska situation kommer att förändras. När vi gör samhället svagare blir också människor svagare.

Fru talman! Peter Persson vet naturligtvis att arbetslinjen är det centrala för att arbetsmarknaden ska fungera väl och att faran ligger i om vi backar från den. Peter Persson vet att det är anställningsviljan som gör att företag är beredda att anställa, och han vet att det är starka offentliga finanser och prisstabilitet som är grunden för den politik vi har för att skapa sysselsättning i Sverige. Det är därför det enligt min uppfattning är så farligt om vi inte utnyttjar de möjligheter vi nu ser framför oss. Med 115 000 i stigande sysselsättning och 80 000 fast anställda ser vi för första gången på decennier en svensk arbetsmarknad som skapar sysselsättning i privat sektor, vilket gör att vi kan lägga grunden för både välfärd och trygghet för människor. Möjligheten är att sysselsättningen stiger, att vi samtidigt har bra produktivitet - vilket vi nu kan se i näringslivet - och en måttfull lönebildning som gör att sysselsättningen gradvis kan stiga genom åren och att vi därigenom tar oss tillbaka till full sysselsättning. Det är det vi nu kan blicka fram över om vi tittar på de prognoser som regeringen presenterade i den ekonomiska vårpropositionen: ett par år av relativt starkt stigande sysselsättning och ett antal år där arbetslösheten minskar och det samlade utanförskapet pressas tillbaka. Det är naturligtvis detta som också kommer att vara den diskussion vi ska föra med varandra när vi närmar oss valet 2014: Har vi kommit närmare eller längre ifrån full sysselsättning? Gör vi det med Alliansens politik, eller ska vi byta väg? Min uppfattning och bedömning är att vi här har en mycket stark utveckling framför oss, och här har vi förutsättningar att komma tillbaka till full sysselsättning.