Bistånd till personer utan rätt att vistas i landet

Fru talman! Elisabeth Björnsdotter Rahm har frågat mig hur jag motiverar att det är tillåtet för kommuner att fatta beslut som undergräver den nationella lagstiftningen, i det här fallet den reglerade invandringen.

Interpellanten menar att det vore motiverat att förbjuda kommunerna att utge varaktig försörjning till den som inte har rätt att vistas i landet. Den 13 februari 2018 besvarade jag en liknande fråga från Elisabeth Björnsdotter Rahm. Mitt svar var då som nu att hänvisa till att enligt regeringsformen sköter kommunerna lokala och regionala angelägenheter av allmänt intresse på den kommunala självstyrelsens grund. Vidare svarade jag att regeringen inte avser att göra någon inskränkning i självstyrelsen och därmed deras möjlighet att ge frivilligt bistånd till personer som vistas i kommunen.

Ekonomiskt bistånd regleras i socialtjänstlagen. Enligt denna lag har kommunerna det yttersta ansvaret för att enskilda får det stöd och den hjälp som de behöver. Kommunerna har vidare möjlighet att på frivillig väg lämna bistånd utöver de skyldigheter som följer av socialtjänstlagen. Vid åtgärder som rör barn ska barnets bästa särskilt beaktas.

Regeringen anser att personer som har fått avslag på asylansökan, eller som vistas i Sverige utan tillstånd av andra skäl, ska lämna landet. Likaså värnar regeringen en reglerad invandring. Samtidigt vill jag hävda att kommunernas tillämpning av socialtjänstlagen inte kan sägas riskera undergräva den reglerade invandringen. De kommuner som i dag beviljar bistånd till personer som vistas i landet utan tillstånd gör det såvitt regeringen erfar framför allt genom sådant akut bistånd som interpellanten själv tycker är rimligt.

Fru talman! Tack, socialministern, för svaret! Vi ser fortfarande sviterna av den otroligt stora invandring Sverige hade 2015-2016. Vi ser också sviterna av Migrationsverkets problem med långa handläggningstider, som får konsekvenser också för vår integration i landet. Vi har en svår uppgift i dag med att integrera alla de människor som vi har i vårt land. Det är en delikat uppgift att göra det.

Jag ser därför med stor oro på vad som sker. Vi kan inte fortsätta att ge stöd till de personer som inte har rätt att vistas i landet. I min värld blir det fel, och det ger dubbla signaler när man gör som enskilda kommuner och erbjuder långvarigt försörjningsstöd till människor som inte har rätt att vistats i vårt land.

Det är givetvis rimligt att personer som har fått ett utvisningsbeslut eller som inte har rätt att vistas i landet kan få kortvarig hjälp. Men det ska i så fall ske i samverkan med Migrationsverket och med en tydlig plan för en återresa till hemlandet. Det är så vi får en fungerande migrationspolitik och bygger upp ett starkt förtroende. Man ska respektera de beslut som är fattade. Om man har fått avslag på en asylansökan ska man också ganska omgående återvända till sitt hemland.

Jag tycker därför att det är befogat att man i den här frågan ska kunna begränsa det kommunala självbestämmandet just på denna punkt. Konsekvenserna blir annars att det kommunala beslutet går stick i stäv med nationell lagstiftning. Kommunerna sätter sig över det beslut om reglerad invandring som vi har fattat.

Fru talman! Låt mig inledningsvis vara tydlig med att jag inte har för avsikt att föra en migrationspolitisk debatt i kammaren eftersom detta är en interpellation som handlar om ekonomiskt bistånd enligt socialtjänstlagen.

Med detta sagt vill jag också säga att det inte finns exakt reglerat vad akut nödbistånd kan bestå av. Men det är fråga om ett tillfälligt bistånd för akuta åtgärder så att den enskilde kan undvika nöd om behovet inte kan tillgodoses på annat sätt.

Jag vill även säga någonting när det handlar om avslag på asylansökan, vilket ju är den situation som Elisabeth Björnsdotter Rahm framhåller här. Då gäller rätt till bistånd enligt lagen om mottagande av asylsökande för barnfamiljer fram till dess att de har lämnat landet och för vuxna utan barn till dess att utlänningens tidsfrist för frivillig avresa löper ut eller när beslutet om avvisning eller utvisning har vunnit laga kraft. Den som håller sig gömd har dock inte rätt till ersättning från Migrationsverket även om man omfattas av denna lagstiftning.

Jag har inte något nytt svar och inget annat än det som Elisabeth Björnsdotter Rahm fick i skriftlig form för ett antal veckor sedan. Vi har inte för avsikt att begränsa kommunernas rätt att avgöra huruvida man behöver ge någon ekonomiskt bistånd. Det är ju tänkt att vara just det allra sista. Om någon behöver akut nödbistånd tycker jag att redan själva benämningen talar om vad det innebär. Som framgår av mitt frågesvar har inget annat kommit till min kännedom än bilden av att det är just kortvarigt nödbistånd som kommunerna ibland betalar ut.

Fru talman och ministern! Jag är enig om att akut nödbistånd är rimligt. Det är egentligen inte det frågan handlar om, utan det är de mer långvariga försörjningsstöd som många kommuner betalar ut till personer som inte har rätt att vistas i landet eller som har fått ett utvisningsbeslut.

Detta är intressant utifrån att ministerns eget parti den 4 maj förra året lade fram ett åtgärdsprogram inom migrationsområdet där det tydligt står: Ett antal kommuner har betalat ut pengar för varaktig försörjning till personer som inte har rätt att vistas i landet. Det minskar återvändandet och undergräver tilltron till rättssamhället, och möjligheten ska därför tas bort. Möjligheten till stöd ska finnas kvar om man inte kan få sin avvisning verkställd, eller behöver hjälp med avresa från landet.

Jag läser alltså innantill i Socialdemokraternas åtgärdsprogram om migrationsområdet. Min fråga till ministern blir: Är detta fortsatt socialdemokratisk politik, eller har man valt att ändra fokus inom frågan?

Fru talman! I egenskap av socialminister står jag här i dag och debatterar en fråga som Elisabeth Björnsdotter Rahm har ställt och som handlar om bistånd till personer utan rätt att vistas i landet. Frågan gäller helt enkelt om jag har för avsikt att ändra i kommunallagen och se till att det inte blir möjligt för kommuner att fatta dessa beslut.

Enligt regeringsformen sköter kommunerna lokala och regionala angelägenheter av allmänt intresse på den kommunala självstyrelsens grund. En begränsning av kommunernas möjlighet att frivilligt lämna ekonomiskt bistånd utgör en inskränkning i den kommunala självstyrelsen, och vi har inte för avsikt att vidta denna förändring.

Jag var tydlig i mitt svar, och jag tror egentligen inte att det har undgått Elisabeth Björnsdotter Rahm även om hon kanske försöker ge den bilden: Vi menar att den som har gjort en asylansökan, fått den prövad och fått ett avslag inte ska vara kvar i landet. Den personen ska lämna landet.

Det här är två olika frågor. Den ena handlar om migrationspolitik, enligt mitt sätt att se det. Den debatten får Elisabeth Björnsdotter Rahm gärna ta med migrationsministern. Jag tycker att det vore allra mest lämpligt.

Men om det handlar om att göra inskränkningar i det kommunala självstyret när det gäller rätten att utge ekonomiskt bistånd, som i det här fallet, skulle jag säga att bilden är att det är akut nödbistånd som är det som kommunerna ibland betalar ut. Denna avsikt finns alltså inte.

Fru talman och ministern! Jag har givetvis för avsikt att fortsätta min migrationsdebatt med migrationsministern. Men i det här fallet rör min interpellation kommunernas möjlighet att ge försörjningsstöd till personer som inte har rätt att vistats i landet.

Jag noterar ministerns svar att det inte finns någon avsikt att ändra det kommunala självstyret utifrån den frågeställning som jag har lagt fram i min interpellation. Jag kan inte göra annat än att konstatera att jag tycker att detta ger dubbla budskap, och jag tycker att vi borde vara betydligt mer konsekventa i vårt ställningstagande till personer som inte har rätt att vistas i landet.

Jag noterar dock ministerns ställningstagande, och jag är tacksam för att ministern har tagit denna interpellationsdebatt med mig.

Fru talman! Jag ska inte förlänga interpellationsdebatten så mycket mer än med att återigen upprepa att människor som söker asyl i Sverige har rätt att få en prövning och att vi naturligtvis vill att denna prövning ska göras så fort som möjligt. Det är ingen som har intresse av att den drar ut på tiden. Om man får ett avslag ska man inte stanna i landet; det är tydliga besked.

Men kommunerna har också enligt den kommunala självstyrelseprincipen ett ansvar för att kunna ge ett bistånd till människor när alla andra möjligheter är uttömda om man anser att det är nödvändigt. Det som når mig, och det som är min bild, är att det är just akut nödbistånd som ibland också ges till personer som kanske borde lämna landet och som ännu inte har gjort det men som kommer att göra det.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.