Beskrivning av den ekonomiska politiken

Herr talman! Bosse Ringholm har frågat mig vilka skäl jag har för att beskriva den svenska ekonomiska politiken som den mest expansiva av alla länders i hela världen. Han undrar också vilka åtgärder jag avser att vidta för att den ekonomiska politiken ska bli den mest expansiva. Det finns flera sätt att mäta hur expansiv ett lands politik är. Man kan till exempel se hur stora aktiva finanspolitiska åtgärder som vidtagits, man kan använda sig av förändringen i det strukturella sparandet och man kan lägga samman effekten av aktiva åtgärder och automatiska stabilisatorer. OECD och EU har löpande publicerat sammanställningar på finanspolitikens expansivitet den senaste tiden. I några av dessa sammanställningar har Sverige varit i topp, och oavsett vilket mått som används är Sverige bland de länder som för den mest expansiva politiken. Det är inget självändamål för regeringen att ha den absolut mest expansiva politiken. Det centrala är att föra en ansvarsfull finanspolitik med strukturellt riktiga reformer som kan mildra effekten av den djupa konjunkturnedgången. En utgångspunkt för regeringen är att värna ordning och reda i de offentliga finanserna. Det är viktigt att krisen inte leder till alltför stora och varaktiga underskott. För det första måste överskottsmålet upprätthållas, både för att kunna möta nästa lågkonjunktur och för att de offentliga finanserna ska vara långsiktigt hållbara. För det andra går det inte heller att utesluta att vi i denna konjunkturnedgång behöver vidta ytterligare stabiliseringspolitiska åtgärder, och då måste vi ha utrymme kvar i de offentliga finanserna. De underskott och skuldnivåer som nu finns i många länder, inte minst EU-länderna, kommer att ställa stora krav på den ekonomiska politiken framöver. För EU-länderna gäller det att snarast återställa de offentliga finanserna så att arbetet med att säkra långsiktigt hållbara offentliga finanser åter kommer i fokus. Som ordförandeland kommer Sverige att vara pådrivande i denna fråga. Sverige ska vara ett föregångsland när det gäller att vårda de offentliga finanserna.

Herr talman! Jag har frågat Anders Borg varför han i olika sammanhang beskrivit Sveriges ekonomiska politik som världens mest expansiva just nu, trots att det uppenbarligen är felaktigt. I sitt svar, som jag tackar för, retirerar Anders Borg lite grann och säger att den kanske i vart fall är bland de bättre och mer expansiva. Sedan backar han ett steg till och säger att regeringen inte ens har ambitionen att den ska vara den mest expansiva. Men Anders Borg, om regeringen inte ens har ambitionen att den ekonomiska politiken ska vara den mest expansiva, varför beskriver du då, i en intervju, Sveriges ekonomiska politik som den mest expansiva? Det finns en enkel förklaring. Anders Borg är regeringens ekonomiska propagandaminister. En propagandaminister bryr sig inte alltid om sanningen. Anders Borg är kanske en av de mest misslyckade ministrarna i den borgerliga regeringen. Det säger inte lite. Han är i varje fall en utomordentligt misslyckad finansminister. Anders Borg övertog av den socialdemokratiska regeringen ett överskott på 70 miljarder kronor. Anders Borg och hans regering - inte jag - säger själva att de kommer att lämna efter sig ett underskott på ett par hundra miljarder kronor. Anders Borg och hans regering övertog en arbetsmarknad med en arbetslöshet på 4-5 procent. Han och regeringen säger själva att de kommer att lämna efter sig en arbetslöshet på 11-12 procent - alltså mer än en fördubbling har de lyckats med under den här mandatperioden, trots att Moderaterna och Anders Borg i valrörelsen hela tiden sade att det är jobblinjen som gäller. Är det någon som har massakrerat jobblinjen är det väl Anders Borg. Är det någon som har tillintetgjort jobblinjen är det Anders Borg. Han har lyckats dubbla arbetslösheten under sin finansministertid. Tala om en misslyckad finansminister! Anders Borg brukar predika om hur viktigt det är att hålla ordning på de offentliga underskotten. Han säger i sitt svar också att han under Sveriges EU-ordförandeskap i höst kommer att undervisa de andra finansministrarna om hur viktigt det är att inte ha stora underskott. Är Anders Borg rätt läromästare att berätta för de andra ministrarna, som förvisso de flesta av dem också har jättestora underskott, hur man ska bära sig åt? Anders Borg har begått det mest elementära misstag man kan göra som finansminister i början av den här mandatperioden. Det har många av hans borgerliga kolleger gjort i Frankrike och andra länder också. Han har nämligen sänkt skatterna i en högkonjunktur och därmed bidragit till inflation och till att ytterligare pressa upp efterfrågan på ett sådant sätt att man fått obalans i ekonomin. Det är mot all ekonomisk vetenskap, forskning och teori. Anders Borg försökte till en början till och med säga att detta var i linje med vad de ekonomiska forskarna hävdar. Det slutade han säga när han blev tillrättalagd och tillrättavisad gång efter annan. Han har gjort det klassiska felet: Han har bränt ännu mer pengar i högkonjunktur, bidragit till ännu mer överhettning i ekonomin och sedan fått ännu större underskott, nu när ekonomin är dålig. Nu har han inga pengar. Jag var i en av de borgerligt styrda kommunerna i Sverige i onsdags kväll. Där tvingas den moderata kommunstyrelsens ordförande, Anders Borgs kollega, höja skatten med 1 krona nästa år - inte för att han vill men för att Anders Borg tvingar honom att höja skatten i denna kommun eftersom regeringen inte anslår pengar, beroende på en misslyckad ekonomisk politik. Ändå säger Anders Borg att detta är världens mest expansiva ekonomiska politik. Anders Borg har fel - det är bara att erkänna.

Herr talman! Det är alldeles tydligt att Sverige är ett av de länder som har haft möjlighet att föra en mycket expansiv finanspolitik. Det här kan som sagt värderas på lite olika sätt. Det görs av EU-kommissionen, det görs av OECD, IMF och nu också av Finanspolitiska rådet. Men om man bortser från alla sätt att räkna och i stället bara tittar på siffrorna har vi gått ifrån ett överskott på nära nog 4 procent 2007 till ett underskott på nära nog 4 procent 2010. Det är en omsvängning på 8 procent av bnp. Av detta har regeringens åtgärder bidragit med i storleksordningen 1,4 procent. Den övriga delen är automatiska stabilisatorer, det vill säga trygghetssystem och skattesystem i Sverige verkar för att dämpa konjunktursvängningen. Kravet från EU, alltså det vi enades om i den europeiska återhämtningsplanen, var att vi skulle vidta aktiva åtgärder på 1,25 procent av bnp. Sedan skulle ytterligare tillföras från EU-institutionerna. Sverige har klarat 1,4 procent. Det betyder att vi är ett av de länder som vida har överskridit den gemensamma målsättningen. Både OECD:s bedömning som låg i utvärderingen inför G 20-mötet och nu också Finanspolitiska rådets bedömning visar att Sverige har de största automatiska stabilisatorerna av alla de länder som ingår i undersökningarna, det vill säga, svenska skatter och svenska trygghetssystem ger en bättre broms på nedgången än andra länders. Det regeringen aktivt har gjort kan delas in i tre åtgärder. Det första är långsiktiga åtgärder som gör att vi får bättre förutsättningar för produktion i Sverige. Vi har satsat mer än de flesta andra länder på forskning och infrastruktur, och vi har gjort skattelättnader i termer av jobbavdrag, sänkta arbetsgivaravgifter och minskad bolagsskatt som förbättrar ekonomins produktionsförmåga. Det här är viktigt, för när efterfrågan kommer tillbaka är det viktigt att vi snabbt får många nya arbeten och inte fastnar, som vi gjorde under 2000-talets början, i sysselsättningslös tillväxt, det vill säga att vi trots att konjunkturen vänder upp får år med fortsatt stigande arbetslöshet som vi hade 2001-2005. Det är också viktigt att vi vidtar åtgärder som förbättrar arbetsmarknadens funktionssätt, eftersom det hindrar att arbetslösheten biter sig fast. Detta är alltså viktiga och välmotiverade åtgärder som underlättar ekonomins funktionssätt. Det andra som är tydligt är att vi gör en bred satsning på aktiva åtgärder för att förstärka arbetsmarknadsutvecklingen. Då tänker jag naturligtvis på de förstärkningar vi har gjort i form av nystartsjobb, de ytterligare resurser vi tillför Arbetsförmedlingen och de medel som under de närmaste åren kommer att byggas upp genom de olika garantisystemen. Det är viktigt. Vi får upp andelen i aktiva åtgärder från 2 procent av arbetskraften till uppemot 5 procent. Det är en mycket kraftig utbyggnad av aktiva åtgärder som jag tror är ett effektivt sätt att möta en nedgång. Det tredje vi gör är att vi tillför kommunerna resurser. År 2008 fick de 5 miljarder i höjda statsbidrag genom beslut från tidigare regering. År 2009 har vi sänkt skatter som gör att kommunsektorns ekonomi förstärks med 8-9 miljarder. För 2010 tillför vi 7 miljarder. Det är alltså stora resurstillskott till kommunsektorn för att dämpa effekterna av den mycket svåra nedgång vi ser. Det är alldeles uppenbart att Sverige tillsammans med de nordiska länderna utgör de länder som har relativt starka offentliga finanser alltjämt. Det är väldigt många länder, jag skulle gärna räkna upp dem för Bosse Ringholm, det är 21 stycken, som 2009 kommer att ha sämre offentliga finanser än Sverige. Tittar vi på långsiktig uthållighet, som vi ska få en ny rapport om i höst, i början av det svenska ordförandeskapet, ser vi att det är alldeles uppenbart att Sverige är ett av de få länder som av såväl EU som OECD bedöms ha långsiktigt uthålliga offentliga finanser. Det ska vi naturligtvis vårda, men det är också viktigt att vi står upp för värdet av starka offentliga finanser i den europeiska diskussionen och en aktiv arbetsmarknadspolitik för att säkra full sysselsättning på lång sikt.

Herr talman! Min fråga i interpellationen till Anders Borg är varför han beskriver Sveriges ekonomiska politik som den mest expansiva när det uppenbarligen är fel. Den senaste OECD-statistiken visar tio länder som har mer expansiv ekonomisk politik än vad Sverige har. Nu har Anders Borg backat lite i svaret och säger att det kanske inte är riktigt så. Även om jag har sagt det där så menar jag nog inte riktigt så. Vi kanske är bland de bättre och så vidare. Han har till och med sagt att man inte ens har ambitionen att vara mest expansiv. Sluta då att säga att ni för den mest expansiva ekonomiska politiken! Anders Borg använder ett trick som är lite farligt, nämligen att säga att vi är de som satsar mest på automatiska stabilisatorer. Jag är ganska säker på att 99,9 procent av svenska folket inte vet vad han talar om. Det han egentligen talar om är pengar för att betala till de arbetslösa, bidrag av olika slag, de bidrag som Anders Borg skulle avskaffa. I stället skulle alla få jobb. Det var jobblinjen som gällde i valrörelsen. Numera är det bara bidrag. Med Moderaterna - gärna bidrag men inget jobb. Ju mer bidrag Anders Borg betalar ut, desto mer kommer hans automatiska stabilisatorer att öka och desto mer höjs han i rankningen när det gäller automatiska stabilisatorer. Det var väl jobb som svenska folket skulle få, Anders Borg. Det var ju det ni lovade dem, inte automatiska stabilisatorer, det vill säga arbetslöshetsunderstöd eller bidrag av olika slag. Ni har ju gått från jobb till bidrag. Ni har blivit det stora bidragspartiet. Nu försöker ni dessutom göra en affär av att ni håller på att bli bäst på att dela ut bidrag: Moderata bidragspartiet - bäst på automatiska stabilisatorer. Det är en misslyckad politik, Anders Borg, som inte ska marknadsföras som den mest expansiva ekonomiska politiken, för det är den inte. Det är klart att det är en prestation att ha vänt ett överskott på 70 miljarder som Anders Borg fick ärva till ett underskott på 200 miljarder kronor. Det är en prestation av Anders Borg, måste man säga. Det är en prestation att lyckas fördubbla arbetslösheten under perioden också, ett parti som lovade jobb till alla. Det är en oerhörd prestation. Den kommer säkerligen att uppskattas av väljarna och de arbetslösa framöver. Det är en prestation av ett parti att se till att en halv miljon människor inte längre får ett arbetslöshetsunderstöd därför att de har pressats ut från a-kassan. Det är också en prestation av Anders Borg att han tvingar sina egna kommunalpolitiker i kommun efter kommun att höja skatten. Jag var, som jag sade, i Halmstad häromdagen och där tvingas den moderate kommunstyrelseordföranden, Anders Borgs partivän, att höja skatten med nästan 1 krona nästa år, inte för att han vill utan därför att Anders Borg tvingar honom. Anders Borg ger inte Halmstad kommun eller någon annan kommun en enda ny krona i tilläggsbudgeten i år. I tilläggsbudgeten får arbetsmarknadspolitiken 10 miljarder för att betala arbetslöshetsunderstöd. Det är inte en enda ny krona till arbetsmarknadspolitik, inte till några åtgärder, några program, någon utbildning eller praktik för ungdomar och andra som är arbetslösa. Tvärtom är det märkligt nog så att i Anders Borgs tilläggsbudget finns det ett minus på 5 miljoner kronor under anslaget Arbetsmarknadspolitik. Man ska sno lite pengar från arbetsmarknadspolitiken för att göra lite mer statistiska undersökningar. Arbetslösheten har blivit så omfattande att man måste öka statistiken över arbetslösheten. Anders Borgs arbetsmarknadspolitik finns ju inte. Jobblinjen som Moderaterna och Anders Borg talade om i valrörelsen har blivit bidragslinjen, om än med lägre bidrag och sämre villkor. I det läget, Anders Borg, är det inte klädsamt att försöka påstå att Sverige för någon särskilt expansiv ekonomisk politik. Sverige är strängt taget oerhört passivt, och Sverige har inte mycket att lära ut till de andra länderna i EU.

Herr talman! Låt mig igen tydliggöra hur vi beskriver expansiv politik. Det handlar om vad vi gör som aktiva åtgärder. Där konstaterar EU-kommissionen i sin bedömning att vi går långt utöver 1,2 på skalan och ligger på 1,4. Förmodligen är det snäppet högre än det och då landar vi som ett av de länder som har mer omfattande aktiva åtgärder. Vi har världens starkaste automatiska stabilisatorer, såväl Finanspolitiska rådet som OECD har tydliggjort det, åtminstone av de länder man kan jämföra med. Och de automatiska stabilisatorerna i ekonomin har inte minskat. Till det kommer det alldeles uppenbara faktumet att när vi tog över ansvaret för svensk ekonomi steg överskotten. Vi nådde strax under 4 procents överskott 2007 och nu har vi ett underskott i beräkningarna för 2010 på ungefär 4 procent. Det omslaget är 8 procent av bnp. Det är det som är dämpningen av efterfrågefallet, att vi möter det med att automatiska stabilisatorer fungerar. Vad är det då för automatiska stabilisatorer som fungerar? Det är framför allt på skattesidan vi ser dem. Det är 250 miljarder i minskade skatteintäkter som vi upplever från budgeten och under de kommande åren. Det är minskad bolagsskatt när bolagens vinster går ned och när de sedan kan utnyttja sina förlustavdrag. Det är en kraftig minskning av konsumtionen. Framför allt betyder låg inflation eller till och med deflation att momsintäkterna också nominellt minskar kraftigt. Det är minskade arbetsgivaravgifter och minskade inkomstskatter. Allt det gör att vi har de stora automatiska stabilisatorerna. Det är där den stora effekten ligger. Sedan har vi också stigande kostnader för a-kassan. Ska jag se det som ett stort problem? Jag har i många debatter här i kammaren fått höra av socialdemokrater att Sverige inte har någon a-kassa. Den är avvecklad, skrotad, nedlagd och bortförd till ett museum. Men så är det ju inte. Nu stiger kostnaderna för a-kassan, och det är rimligt. Sverige har i jämförelse med de flesta länder en omfattande a-kassa både när det gäller ersättningstidens längd, nivån på ersättningen och omfattningen av de arbetslösa. Det betyder att människor i Sverige, relativt vad man har i andra länder, har ett ganska väl fungerande a-kassesystem. Till det kommer att vi också via garantisystemen gör en mycket kraftig utbyggnad av de aktiva åtgärderna för att möta arbetslösheten. Det är viktigt med a-kassa, men det är ännu viktigare med aktiva åtgärder som gör att vi stöder de arbetslösa när de söker jobb, att vi kan erbjuda kortare yrkesutbildningar för att komplettera kompetensen och att vi kan sätta in aktiveringsåtgärder som gör att människor inte fastnar i passivitet. Det är viktiga uppgifter som Arbetsförmedlingen har att utföra, och det ska vi naturligtvis säkra att de har resurser för. Det vi inte ska göra är att bygga ut förtidspension, sjukförsäkring och permanenta arbetsmarknadspolitiska åtgärder så att vi får en ny situation där arbetslösheten ökar och utanförskapet permanentas därför att människor kommer ut från arbetsmarknaden långvarigt och permanent. Där har vi gjort viktiga strukturförändringar som gör att systemen fungerar bättre. Det är av avgörande betydelse för att vi ska kunna möta efterfrågan också när konjunkturen vänder, att arbetslösheten går ned. Vad gäller kommunsektorn tillfördes strax under 5 miljarder 2008 i ökade statsbidrag och därtill en lång rad andra medel för att göra ytterligare satsningar på att förbättra lärarutbildning inom förskola och skola och en lång rad andra saker. Därtill tillfördes under 2009 betydande skattelättnader på i storleksordningen 5-6 miljarder och tillkommande reformer på 3 miljarder. För 2010 tillför vi därtill 7 miljarder till kommunsektorn. Det är alldeles uppenbart att det är stora resurser. Kommunförbundet konstaterar att det är strax under 30 miljarder i ökade resurser. Därefter säger de att av det bortfaller 8-9 miljarder därför att vi också ålägger kommunerna nya verksamheter, det vill säga lärarutbildning och fortbildning av förskollärare. Det är naturligtvis bra verksamheter i kommunerna, som nu bidrar till att den hårda kris som världen skickar över oss dämpas när det gäller genomslaget på kommunsektorn.

Herr talman! Den här debatten har haft det goda med sig att Anders Borg inte längre torgför regeringens ekonomiska politik som den mest expansiva i världen. Han står inte längre fast vid den beskrivningen. Det vore bra om han i fortsättningen kunde hålla sig till det eftersom det uppenbarligen var ett helt felaktigt påstående. Anders Borg har mycket på sitt samvete. När han under brinnande högkonjunktur, 2006, 2007 och in på 2008, har sänkt skatterna har han bidragit till att försämra svensk ekonomi och framför allt försämrat möjligheterna att nu i lågkonjunktur bekämpa arbetslösheten. Hans skattepolitik har inte skapat några nya jobb. Däremot har han skapat jättestora underskott i statskassan och försämrat de offentliga finanserna. Detta gör att den arbetslöshetsförsäkring som han också har försämrat - en halv miljon har tvingats lämna a-kassan, lägre ersättningsnivåer och sämre villkor - har inneburit att varannan person som i dag är arbetslös får ingen ersättning från a-kassan. Det är en prestation som Anders Borg och hans regering har lyckats med, nämligen att varannan person inte längre får ersättning från a-kassan. Sedan säger Anders Borg att de automatiska stabilisatorerna ändå har ökat i omfattning. Om Anders Borg fördubblar arbetslösheten - vilket han är på väg att lyckas med - ökar naturligtvis kostnaderna för stödet till de arbetslösa. Det är väl en självklarhet. Men någon arbetsmarknadspolitik har Anders Borg inga pengar till. De har han redan spillt ut på skattesänkningarna för ett par år sedan. Faktum är att vi aldrig har haft så lite resurser för arbetsmarknadspolitik i en situation med så fruktansvärt hög arbetslöshet. Anders Borg har på ett år lyckats halvera pengarna till arbetsmarknadsutbildningen. Det är bara hälften så många personer i arbetsmarknadsutbildning. Det är en av de mest effektiva insatserna för arbetslösa. Det är en prestation, Anders Borg. Berätta gärna om det för svenska folket.

Herr talman! Som jag har konstaterat, enligt alla undersökningar som kan göras på längden och tvären, tillhör Sverige de länder som har gjort mest för att möta nedgången och krisen. Det gäller vad vi har gjort aktivt i finanspolitiken, och det gäller att vi har bland de mest omfattande automatiska stabilisatorerna av alla industriländerna. Till det kommer att vi genom vårt garantisystem och Riksbankens utlåning garanterar en större del av banksektorns inlåning. Det är möjligtvis USA som gör en mer omfattande insats där. Det är en mycket aktiv politik för att möta krisen, för att Sverige, trots att vi är ett av världens mest utrikeshandelsberoende länder, ändå ska göra vad vi kan för att dämpa genomslaget. Vi har sänkt skatterna i Sverige. Vi har förstärkt jobbskatteavdraget så att låg- och medelinkomsttagare betalar mindre i skatt. Vi har från årsskiftet infört en halvering av arbetsgivaravgiften för unga människor under 25 år. Vi har ROT-avdrag som gäller hushållssektor och byggsektor. Vi har sänkt arbetsgivaravgifterna för att möta nedgången, och vi har förstärkt lättnaderna i arbetsgivaravgifterna för arbetslösa i termer av nystartsjobben. Det är viktiga insatser som gör att färre människor förlorar jobbet under nedgångsfasen. Det är alldeles uppenbart att när Socialdemokraterna ska förhandla med Vänsterpartiet och Miljöpartiet handlar det om svåra avvägningar mellan mycket kraftiga skattehöjningar - bensinskattehöjningar från Miljöpartiet, arbetsgivaravgift och bolagsskatt från Vänsterpartiet samt Socialdemokraternas egna skattehöjningar. Det är en politik som långsiktigt skulle vara besvärlig och skadlig för Sverige och som på sikt skulle förvärra krisen. Vi för en politik byggd på aktiva åtgärder, att möta krisen i den finansiella sektorn, satsa på kommunerna för att genomslaget av krisen ska begränsas, bygga ut den aktiva arbetsmarknadspolitiken så att människor kan möta nedgången i en aktiv omställning.