Fru talman! Jag tackar finansministern för svaret, men jag konstaterar att hennes svar brister i både trovärdighet och logik på flera punkter.
Före valet lovade Socialdemokraterna uttryckligen att inte höja bensinskatten. Exempelvis sa Magdalena Andersson själv i en ekonomidebatt den 16 augusti att det är jättedyrt att tanka bensin som det är och att hon inte ser något behov av att höja bensinskatten. Bara ett halvår efter valet kom så beskedet: Bensinskatten höjs kraftigt.
Det handlade inte bara om en engångshöjning utan om en extra uppräkning av indexeringen som kommer att medföra en mycket kraftig höjning av bensinskatten under mandatperioden.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer
Detta är ett av regeringens tydliga vallöftesbrott - ett av många brutna vallöften. Att säga en sak före valet och göra tvärtom efter valet undergräver all tilltro till regeringen och politiken.
När finansministern tidigare har fått kritik för bensinskattehöjningen har hon motiverat den med att oljepriset har sjunkit dramatiskt sedan valet, varför det har blivit mycket billigare att tanka. Detta är för det första en sanning med modifikation eftersom en mycket stor del av bensinpriset utgörs av skatter och moms. Det sjunkande oljepriset har inte alls slagit igenom fullt ut på bensinpriset. För det andra har oljepriset börjat stiga, och bensinpriset närmar nu sig återigen 15 kronor per liter.
Jag konstaterar också den bristande logiken i finansministerns argumentation. Hon vill höja skatten när marknadspriset går ned, men hon vill inte utlova sänkt skatt om marknadspriset går upp. För en socialdemokrat finns bara en riktning på skattetrycket, nämligen uppåt - oavsett hur skadliga skattehöjningarna är för jobb och tillväxt.
I sitt svar verkade finansministern plötsligt ha släppt linjen att skattehöjningar görs för att bensinpriset är för lågt. Det nämndes inte ens i svaret. Det kan man förstå eftersom priset har stigit en hel del den senaste tiden.
I stället sägs nu att höjningen görs av statsfinansiella skäl. Det finns då anledning att påminna finansministern om att statsskulden var 41 ½ procent av bnp 2006, när Alliansen tog över regeringsmakten. Under Alliansens åtta år i regeringsställning genomgick Europa och Sverige två djupa ekonomiska kriser. Trots detta efterlämnade Alliansen en skuld på endast 35,7 procent av bnp 2014.
Denna nivå är så låg att Riksgälden snarare ser problem med att emittera nya statsobligationer i tillräcklig omfattning för att skapa en tillräcklig handelsvolym. Även andra bedömare menar att statsskulden inte är något problem i dag. Att skylla bensinskattehöjningen på en stor statsskuld är helt enkelt inte trovärdigt.
Finansministern hävdar också att det är viktigt att öka drivmedelsbeskattningens miljöstyrande effekt. Med all respekt, fru talman, är detta kanske det mest ihåliga argumentet i finansministerns svar. Skattehöjningen saknar nämligen miljöeffekt helt och hållet, eftersom skatten på biodrivmedel höjs lika mycket i enlighet med EU:s regler. Den enda effekten blir alltså en kraftig skattehöjning på alla transporter, vilket slår särskilt hårt mot landsbygden och i förlängningen jobben.
Som om inte detta vore nog bluffar finansministern för väljarna i sitt svar. Hon påstår nämligen att skattehöjningen går till att finansiera minskad arbetslöshet och satsningar på järnvägar och annan infrastruktur. Tyvärr går endast några få procent av regeringens samlade skattehöjningar till näringslivssatsningar och satsningar på fler jobb. Nästan alltihop går till bidrag, ersättningar och transfereringar.
Den främsta anledningen till skattehöjningen är med andra ord finansministerns desperata jakt på pengar för att finansiera höjda bidrag och ersättningar. Detta kommer alltså arbetspendlare i glesbygden att få betala, även den som har investerat i en miljöbil. Sveriges bilister är återigen regeringens kassako.
Fru talman! Jag vill fråga finansministern om hon inte inser hur skadlig hennes skattehöjarpolitik är för jobb och tillväxt i Sverige eller om hon inser detta men ändå är tvungen, av politiska skäl, att lägga sig platt för Miljöpartiets tillväxtfientliga och jobbfientliga politik. Jag vet faktiskt inte vilket av alternativen som är värst.