Begränsningar för näringslivet

Fru talman! Margareta Cederfelt har frågat mig på vilket sätt jag avser att agera för att begränsningar av näringsfriheten inom hälso- och sjukvården inte ska leda till att antalet patienter som får vård i tid minskar, samt på vilket sätt jag avser att agera för att inte näringsfriheten för vårdföretagarna ska begränsas.

Tillsammans med offentliga vårdgivare bidrar privata vårdgivare till att erbjuda svenska patienter hälso- och sjukvård i världsklass. Grunden för den här ordningen är starka yrkesprofessioner, offentlig finansiering och principen om att vård ska ges efter behov.

Därför ser regeringen med oro på utvecklingen där personer med privat sjukvårdsförsäkring har kunnat få förtur i vården. Genom olika avtal med privata vårdgivare ges försäkringspatienter en vård med kortare väntetider än patienter utan försäkring. Om vårdbesöket resulterar i en remiss kan denna direkt användas hos en helt offentligfinansierad vårdgivare. Den här ordningen innebär möjligheter för försäkringspatienter att köpa sig företräde. Utvecklingen har bland annat beskrivits av Myndigheten för vård- och omsorgsanalys.

Hälso- och sjukvårdslagen slår fast att den som har det största behovet av hälso- och sjukvård ska ges företräde till vården. Följs inte denna ordning innebär det rena patientrisker. Dessutom riskeras människors tillit till hälso- och sjukvården och i förlängningen välfärdssamhället i stort.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Av dessa skäl gav regeringen i augusti 2020 en särskild utredare i uppdrag att föreslå åtgärder som säkerställer att patienter med privat sjukvårdsförsäkring inte får snabbare tillgång till vård eller bättre vård i den offentligt finansierade hälso- och sjukvården framför patienter utan sådan försäkring. Utredningen lämnade sitt betänkande i oktober 2021, och detta bereds för närvarande inom Regeringskansliet. Den 8 februari 2022 gav regeringen härutöver en bokstavsutredare i uppdrag att komplettera utredningens förslag. Bokstavsutredaren ska redovisa sitt arbete senast den 30 juni 2022.

Parallellt med arbetet för att säkra principen om vård efter behov vidtar regeringen flera åtgärder för att öka tillgängligheten och korta väntetider i hälso- och sjukvården. En grundbult i det arbetet är att se till att det finns tillräckligt med personal med rätt kompetens. Det är en förutsättning för alltifrån att öka antalet vårdplatser på akutsjukhusen till att säkra befolkningens rätt till en egen, fast läkare på vård- eller hälsocentralen.

Regeringen har bland annat ökat antalet utbildningsplatser när det gäller vårdyrken och höjt de generella statsbidragen till regioner och kommuner med 22,5 miljarder kronor sedan början av mandatperioden. Vidare avsätter regeringen närmare 3 tillgänglighetsmiljarder för att stödja och stimulera regionala insatser för att korta väntetider och öka måluppfyllelsen för vårdgarantin.

Regeringen har även nyligen gett Socialstyrelsen i uppdrag att betala ut cirka 420 miljoner kronor till regionerna för att öka antalet vårdplatser. Statsbidraget ska bland annat kunna användas till att anställa sjuksköterskor, läkare och annan vårdpersonal och på så vis skapa fler vårdplatser. Även den pågående primärvårdsreformen är mycket viktig för att ge fler patienter vård i rätt tid.

Vård ska ges i tid och efter behov. Den som har de största behoven ska gå först. Regeringen agerar för att värna den principen.

Fru talman! Jag vill tacka socialminister Lena Hallengren för svaret.

Jag vill börja med att säga att jag tycker att det känns väldigt egendomligt att stå här och debattera när vi har ett grannland som befinner sig i krig - det är den största militära attacken mot ett land sedan andra världskriget. Jag vet att detta är en uppfattning som delas av riksdagen och av regeringen, så jag säger det inte för att starta en politisk debatt utan bara för att jag tycker att det är viktigt att poängtera.

Samtidigt är det viktigt att hålla den nationella politiska debatten vid liv. Vi är valda att stifta lagar för samhället och som parlamentariker att följa regeringens arbete. Därför ska vi också ha debatt.

Jag ställde mina frågor till socialministern, eftersom jag ser stora risker i det förslag som regeringen kommer att utarbeta. Jag känner mig inte tryggare när jag får höra socialministerns svar, som i mina öron visar en stor övertro på socialistisk hälso- och sjukvård.

Jag kan inte se att det kan leda framåt. Vi har i dag en hälso- och sjukvård som befinner sig i kris. Det är bra att det skjuts till ekonomiska resurser, det är bra att det finns kvalitetsarbete och det är bra att det blir fler studenter. Men jag kan inte se att en enbart offentligt finansierad hälso och sjukvård har en chans att klara av alla de utmaningar som finns i dag med att se till att den vård som patienterna faktiskt har rätt till finns.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Socialministern nämner läkare och sjuksköterskor. Övriga benämndes som andra professioner och grupper. Låt mig också nämna sjukgymnaster, dietister och biomedicinska analytiker - stora grupper som har privat verksamhet och som samtidigt har avtal med den offentliga sidan. Det kan inte vara meningen att en fungerande hälso- och sjukvård ska strypas och slås sönder på grund av en socialdemokratisk filosofi om att det är den offentliga sidan som är absolut bäst lämpad att bedriva hälso- och sjukvård.

När jag är i kontakt med medborgare hör jag många säga om till exempel den offentligt finansierade vårdcentralen att de tillbringar dagar med att försöka komma fram på utsatt telefontid. När de väl ringer klockan åtta på morgonen har alla akuta tider gått, och de får en besökstid om två månader. Så ringer de nästa morgon - samma visa. Jag kan inte se att detta är ett problem som på något sätt har att göra med vad socialministern säger om att vård inte ges i tid.

Där finns ytterligare en clou som jag inte har hört socialministern beröra över huvud taget. Det är bra att det skjuts till pengar till utbildning, för det behövs mer personal, inte minst barnmorskor, specialistläkare och specialistsjuksköterskor. Men hur ska de här studenterna fullfölja sin utbildning om de inte kan göra den kliniska utbildningen på grund av att det saknas vårdplatser och personal och att köer och väntetider är långa? Den dimensionen måste också in.

Jag vill se en fungerande hälso- och sjukvård som kan använda sig av ett fungerande näringsliv som är villigt och intresserat av att erbjuda hälso och sjukvård. Det är precis vad som görs exempelvis på Sankt Görans sjukhus i Stockholm.

Fru talman! Jag är inte helt säker på att Margareta Cederfelt har förstått vare sig vad utredningen ska göra eller den socialdemokratiska politiken. Låt mig därför ta tillfället i akt att beskriva detta lite mer.

Att teckna avtal med privata aktörer är vad vi vill åstadkomma. Vi vill ha en vård som hänger ihop och där alla tar ansvar. Man kan inte bara plocka ut och splittra upp vården, men det är i stor utsträckning det som händer.

Margareta Cederfelt kommer in på utbildning. Jag är fortfarande inte riktigt klar över på vilket sätt det underlättar för utbildning. Vi har ju ett dilemma i dag, och det är att många privata aktörer inte bidrar. De har varken AT, ST- eller VFU-platser. Det kan ju bero på att de har fått ett sjyst avtal av Region Stockholm som säger att de inte behöver ha det, men det är någonting som vi har sett. Det är ett problem att inte alla delar av vården bidrar i utbildningshänseende. Däremot vill man naturligtvis ta del av de personer som sedan är färdigutbildade, allmänt eller som specialister.

Något annat som jag tycker är väldigt problematiskt är det faktum att Margareta Cederfelt inte verkar tycka att det är ett problem att man köper sig före i kön. Det är alltså rimligt att en del av dem som är utbildade för att arbeta i svensk hälso- och sjukvård ska arbeta och bara hjälpa den som har haft råd att teckna en privat försäkring. Och vem är det då som har en privat försäkring? Det är ju inte vem som helst. Gränsen för att ens teckna en försäkring går ofta någonstans mellan 63 och 70 år, och personer med kroniska sjukdomar som verkligen har ett stort vårdbehov har i praktiken mycket svårt att få teckna en försäkring.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det är dessutom så att de granskningar som finns - de är inte så många, vilket den första utredningen som regeringen tillsatte pekade på - visar att det är svårt att få riktig insyn och kunna se hur man prioriterar. De förslag som vi kommer att lägga i en första proposition handlar därför om att underlätta för regioner att försäkra sig om att det är behoven som styr och att man inte går före bara för att man har tecknat en privat försäkring. Dilemmat är det att om det enligt Vård- och omsorgsanalys visar sig att personer som har en privat sjukvårdsförsäkring får vård snabbare skulle man kunna anta att alla dessa personer råkade ha större behov än dem som inte hade en privat försäkring. Men det är väl inte helt sannolikt.

Jag vill gärna höra Margareta Cederfelt lägga ut orden kring frågan om ledig vårdkapacitet som kan nyttjas och om vi ska dela upp det i Sverige och säga att den som har en privat sjukvårdsförsäkring liksom har ett eget spår.

Det moderata regionrådet i Stockholm skrev för inte så länge en bok om att hon gärna skulle avveckla sig själv, eftersom vi i stället kunde ha privata sjukvårdsförsäkringar och en helt annan styrning av vården. Är det det Moderaterna ser framför sig? Ska privata sjukvårdsförsäkringar ersätta det system vi har? Annars måste ni bestämma er vad det är som ska vara vägledande i svensk hälso- och sjukvård: att man kan betala för sig eller att man har behov som en sammanhållen vård ska tillgodose.

Fru talman! Jag tackar Lena Hallengren för svaret, men inte har jag blivit klokare för det.

Det var socialministern som tog upp studentfrågan, inte jag. Jag responderade på frågan, eftersom det är ett problem med brist på kliniska platser.

Låt mig ändå påminna om att det finns ett stort antal sjukhus som tar emot studenter. Lena Hallengren verkar inte se detta. Jag tänker på Sophiahemmet, jag tänker på det lilla som finns kvar av Ersta sjukhus och jag tänker på Sankt Görans sjukhus. Jag tänker också på ett stort antal vårdcentraler och så vidare.

Det här är ett dilemma som jag inte hör att socialministern berör med ett enda ord.

I min fråga ingick vad socialministern avser att göra för att antalet patienter som får vård i tid inte ska minska. Socialministern verkar inte vara riktigt medveten om mitt exempel med vårdcentralen, där den kroniskt sjuka patienten som har sin vårdkontakt får beskedet att vänta ett par månader. Nu är det upptaget, för tiderna försvann fem över åtta i morse.

Lite mer fokus på detta vill jag se från regeringen - ett fokus på hur alla medborgare faktiskt ska kunna få vård och vad som ska göras, inte bara blint prat om att det finns några som kan få vård via en försäkring. Säg i stället: Hur ska vi kunna samordna detta? Hur ska vi kunna göra det möjligt för privata initiativ?

Något som jag har funderat över under alla dessa år som frågan har varit uppe är att det är samma retorik från Socialdemokraterna precis hela tiden, men det är ett perspektiv som saknas. Ni säger att ni vill ha fram fler kvinnor och att kvinnor ska ha samma möjligheter som män. Då är det så att det finns ett stort antal sjuksköterskor, ofta kvinnor, och ett stort antal dietister, biomedicinska analytiker och sjukgymnaster som har sina mottagningar och är beroende av att kunna få både försäkringspatienter och offentligt finansierade patienter för att deras verksamhet ska gå runt. Är det detta som socialministern tillsammans med sina kollegor vill stoppa? Det är ju att säga att färre kvinnor ska kunna vara företagare och använda sin kompetens.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag ser att socialministern inte tycker om frågan, så jag utgår från att det kommer ett svar som är i linje med det tidigare. Men jag vill se ett könsperspektiv när det handlar om möjligheten att både arbeta privat och kunna driva privat verksamhet, för jag tror att detta är hälsosamt för hälso och sjukvården. Jag ser stora fördelar med detta, eftersom det ger en variation i hur patienter ska bemötas liksom möjligheter att kunna specialisera sig på ett annat sätt.

Sedan pratade socialministern om Region Stockholm och min partikollega finansregionrådet i Region Stockholm. Men det är inte detta det handlar om. Detta handlar om regeringen och vad regeringen vill göra. Så sluta att kasta smuts på andra, utan se till att svara på vad som ska göras för att inte begränsa näringsfriheten! Se också till vad som ska göras för att patienter ska få vård i tid och för att den grupp som står utanför ska minska. Det är precis vad det handlar om.

Fru talman! Det är klart att det är intressant vad det största oppositionspartiet har för svar på hur vi ska öka tillgängligheten i vården. Ni har fått pröva er politik i 16 år i Region Stockholm. Regionrådet där har själv skrivit en bok, och hon talar om att hon gärna avvecklar sig själv.

Moderaterna hade en stämma i höstas där de talade om att man kunde privatisera akutsjukhus men även annan hälso- och sjukvård.

Margareta Cederfelt kanske kan ägna sina sista två minuter till att tala om hur mycket som ska privatiseras. Och är det privatiseringar som är lösningen?

Det finns någonting som är fundamentalt olika mellan Margareta Cederfelt och mig i denna debatt, och det är att jag inte för en debatt som handlar om att jag vill åstadkomma mesta möjliga näringsfrihet. Jag vill åstadkomma vård efter behov. Jag vill att människor i Sverige som behöver vård ska få det. Därför tycker jag att detta är helt orimligt. Och jag är övertygad om att merparten av svenska folket och ganska många i denna kammare, med handen på hjärtat, inte tycker att det är rimligt att man köper en försäkring för att på så sätt hamna före i en kö, så länge det finns en sådan. Det är klart att ambitionen är att vi ska öka tillgängligheten.

Men detta är fullständigt obegripligt för mig. Varför måste det vara så att en privat aktör ska ha en gräddfil för försäkringspatienter? Varför gör man inte ett avtal med regionen för 100 procent av sin kapacitet och bidrar med den kompetens man har - som vi gemensamt har finansierat utbildningen för? Sedan bidrar man genom att se till att både grundutbilda och specialistutbilda. Så är det inte i dag.

Mitt svar är därför att det inte handlar om näringsfrihet och kvinnligt företagande. Det handlar om förutsättningar för att bedriva verksamhet och samtidigt bidra till vård efter behov.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Det handlar om vård i tid. Det är precis det som jag har ställt min fråga om - antalet patienter som ska få vård i tid.

Låt mig lyfta fram ett exempel här som gäller de patienter som står i kö i regioner för att byta ut sin höftled. Vårdgarantin är passerad, men smärtan kvarstår.

Regionen skickar ofta patienter till exempelvis Sankt Görans Sjukhus och till Sophiahemmets sjukhus. Anser socialministern att det är helt okej, alltså att när det är en region som remitterar på grund av att den inte lyckas fullfölja sitt eget uppdrag ska den kunna remittera patienter till privata enheter, men inte om det är patienter som har besvär och som inte kan få den hjälp som de behöver och på eget initiativ faktiskt ser till att skaffa sig en garant för att få vård? Det är detta det handlar om för väldigt många som har en privat vårdförsäkring, antingen själva eller via sin arbetsgivare, alltså att det finns en bristande tilltro till den offentliga sjukvården och vad den kan prestera.

Detta är perspektiv som är viktiga, och detta är perspektiv som jag är orolig för inte ska ingå i den socialdemokratiskt tillsatta utredningen. Frågan är nämligen inte så endimensionell som socialministern anser.

När vi talar om vård och vårdpersonal finns det naturligtvis möjligheter att hitta andra vägar fram än en offentlig anställning. Det är en viktig fråga och en viktig parameter. Inte minst kan man titta på att många privata vårdgivare har betydligt enklare att rekrytera personal än offentliga vårdgivare. Arbetsmiljön sägs också ofta vara bättre.

Fru talman! Det är fascinerande hur enögd Margareta Cederfelt är i fråga om att de privata vårdgivarna alltid är bra och bäst. Jag säger inte att de privata vårdgivarna är bra och bäst, och jag säger inte att de offentliga vårdgivarna alltid är bra och bättre. Jag säger att man gemensamt ska bidra till att människor får vård efter behov.

Min uppfattning är att en privat aktör ska ha ett avtal med en region. Man ska se till att man bidrar så att människor som behöver vård inte ska behöva fundera på om de borde teckna en privat försäkring och inte ska behöva fundera på vilket sjukhus de ska vända sig till eller vem de ska ringa till. Människor betalar skatt, har vårdbehov och vänder sig till vården. De börjar lämpligen med primärvården, där vi också lägger fram förslag om förändringar och förbättringar för att öka tillgängligheten. Men sedan ska det vara ointressant för den enskilda människan om det är en privat eller offentlig aktör. De ska samarbeta och samverka för patienternas bästa. Det är Socialdemokraternas uppfattning, och det är också det som denna utredning syftar till att säkerställa.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.