barnsoldater i Uganda

Herr talman! Rosita Runegrund har frågat mig om jag avser att utnyttja den specifika relation som Sverige har med flera ledare inom Ugandas ledarskikt för att sätta ytterligare press på landets regering för att få ett slut på det lidande Ugandas barn utsätts för. Jag delar Rosita Runegrunds oro över konflikten i norra Uganda och barnens utsatthet. Det meningslösa och grymma våld som drabbar barnen så hårt måste stoppas, och vi försöker på olika sätt utnyttja Sveriges inflytande, både multilateralt och bilateralt, för att försöka få till stånd en fredlig lösning av konflikten. Ugandiska regeringen, som försöker lösa konflikten med både militära och fredliga medel, har bland annat förlängt amnestin för Lord's Resistance Army , LRA, till den 17 april. Förmodligen kommer den därefter att förlängas, men undanta LRA-ledarna. Stora förhoppningar knyts nu till fredsprocessen i Sudan och den positiva inverkan den kan ha på norra Uganda. Det finns också tecken som tyder på att LRA försvagas då flera rebeller har deserterat. Ugandas president Museweni har förklarat att regeringen är beredd att inleda fredsförhandlingar med LRA, gärna med stöd från en internationell medlare. Ugandas regering försöker också öka den internationella uppmärksamheten på läget och välkomnar internationella besök. Som exempel kan nämnas att Ugandas regering har hänskjutit situationen rörande LRA till Internationella brottmålsdomstolen, ICC. Domstolens chefsåklagare har tydliggjort att man avser att utreda brott begångna av alla sidor i norra Uganda. Norra Uganda är högprioriterat av Sverige i dialogen med Uganda. Genom vår ambassad i Kampala följer vi frågan på nära håll, och detta engagemang återspeglas i EU-kretsen. I samtal med representanter för Ugandas regering har både jag och min företrädare uppmanat regeringen att mobilisera alla resurser för att få till stånd en fredlig utveckling. Likaså har EU-ambassaderna i Kampala vid upprepade tillfällen gjort uttalanden riktade till regeringen att uttömma alla fredliga medel för att lösa konflikten. UD:s statssekreterare Annika Söder besökte i mitten av februari Uganda och hade då samtal med flera företrädare för regeringen, inklusive president Museweni samt företrädare i norra Uganda. Statssekreteraren tog då bland annat upp barnens utsatta situation liksom frågan om humanitära hjälporganisationers tillträde till och skydd av befolkningen. Grundläggande för att få en bestående fred är att de norra delarna inkluderas i Ugandas utvecklingsansträngningar. Därför är stöd till befolkningen i norr ett högt prioriterat område för vårt bilaterala utvecklingssamarbete, vilket också framgår av Sidas landstrategi för Uganda. I dag finns det flera biståndsinsatser som innehåller komponenter för norra Uganda, vilka i dagsläget dock inte kan genomföras i någon större skala på grund av säkerhetsläget. Sida kommer också att särskilt beakta norra Uganda i beredningen av nya insatser. Svenskt stöd till utsatta barn är trots säkerhetsläget relativt omfattande för åren 2003-2005 och inbegriper bland annat humanitärt bistånd genom FN-systemet och enskilda organisationer. Sverige avser också att lämna finansiellt stöd till genomförandet av den policy som Ugandas regering har utarbetat för att utforma det legala ramverket för människor i flyktinglägren att flytta tillbaka till sina byar och få förstärkt skydd, så snart denna policy har antagits av Ugandas parlament. Regeringen avser att fortsätta ansträngningarna, både multilateralt och i våra bilaterala kontakter med Uganda, för att få till stånd en förhandlingslösning i konflikten i Uganda, samt försöka bidra till att förbättra människornas, i synnerhet barnens, situation.

Herr talman! Först vill jag tacka för svaret från utrikesministern, men jag tycker att det andas att man i stora delar försvarar de otillräckliga åtgärder som Ugandas regering hittills vidtagit. Museweni inledde år 2002 operation Järnhand som i dag utvecklats i en andra fas. Men principen är precis densamma. Den handlar om att med militära medel knäcka LRA-gerillan. I själva verket har strategin lett till militär upptrappning av våldet mot civilbefolkningen. Visst är det svårt förneka våldsanvändning i kampen mot den obarmhärtiga gerillan, men till vilket pris? Bara för någon månad sedan mördades 300 människor av LRA-gerillan, och i dag beräknas mer än 1 ½ miljon människor leva i internflyktingläger. 50 % av dessa människor är barn under 18 år. Det finns i dag bara tre eller fyra länder i världen som har fler internflyktingar. Nej, i själva verket är Musewenis strategi ett totalt misslyckande. Man är fortfarande, två år efter det att presidenten inledde sin nya strategi, långt ifrån att lyckas med att krossa fienden. Det fredsteam som bildades för att öppna en dialog med gerillan är i praktiken mandatlöst. Om det över huvud taget kan sägas ha funnits en fredsprocess sägs denna i praktiken vara helt död sedan ett år tillbaka. Hittills har Ugandas president vägrat att acceptera all form av internationell inblandning i syfte att lösa konflikten, trots att detta önskas av majoriteten av ugandierna i dagsläget. Någon verklig vilja från presidentens sida för att lösa konflikten verkar därför faktiskt inte finnas. Herr talman! Utrikesministern påpekar att Sverige på alla sätt försöker utnyttja sitt inflytande för att få till stånd en fredlig lösning av konflikten och för att finna ett slut på lidandet för alla de ugandiska barn som drabbas av kriget. Men går det verkligen inte att göra mer än vad den socialdemokratiska regeringen faktiskt gör? Jag menar att det gör det. Sverige har, precis som vilket givarland som helst, en möjlighet att agera genom sitt bistånd. Självklart måste man som givare ställa krav på en regering som i snart 20 år påstått att LRA:s senaste attack skulle vara de sista sparkarna från en döende häst, som vi hörde i höstas, samtidigt som tiotusentals barn kidnappats de senaste 18 månaderna för att bli dödsmaskiner i kriget mot regimen. Alltså 80 % av dem som dödas av regeringsstyrkorna är barn. Att som utrikesministern påstå att LRA försvagats på senare tid är, som jag ser det, att alltför okritiskt gå på presidentens propaganda. Visst ger man förmanande råd och uppmaningar till Ugandas regering och uttömmer alla fredliga medel för att lösa konflikten, som ministern mycket riktigt påpekar, men samtidigt öser man biståndsmedel över Museweni. Kristdemokraterna anser att det finns all anledning att känna tveksamhet inför effektiviteten i en sådan metod. Vad tänker ministern göra för att barnen i norra Uganda ska prioriteras i Sveriges bistånd?

Herr talman! Sverige är återhållsamt när det gäller biståndet till Uganda. Biståndet till Uganda har legat på en oförändrad nivå mellan 250 och 300 miljoner kronor de senaste åren. Skälen till det har varit fler, kanske främst Ugandas trupper i Kongo, som nu dragits tillbaka. En annan viktig fråga när vi avgör biståndets inriktning och volym är den om norra Uganda. Vårt utvecklingssamarbete med Uganda styrs också av demokratisk samhällsstyrning inklusive framsteg i korruptionsbekämpning och respekten för mänskliga rättigheter. Vi ställer krav på Ugandas regering.

Herr talman! Då kan man undra varför ministern eller de som var där nere inte skrev ett treårigt biståndsavtal med landet. Man sänkte det med några ynka procent. Den svenska regeringen borde väl ha markerat sitt missnöje med att bara skriva ett ettårigt avtal och tydliggjort sambandet mellan årliga avtal, det fortsatta kriget och den försämrade demokratiska utvecklingen. Museweni utreder, det vet vi, för närvarande möjligheterna att ändra konstitutionen för att på så sätt kunna sitta kvar en femte termin som president. Jag är övertygad om att ett tydligt ställningstagande från svenskt håll skulle ge mer ljud i skällan hos andra biståndsgivare som inte heller hittills vågat sätta ned foten. Herr talman! Det är mycket allvarliga konsekvenser av den på många sätt förvrängda bilden av Uganda som ett av de få framgångsländerna för utvecklingsbiståndet till Afrika. Vi vet vad det har lett till. Jag vill i det här sammanhanget också nämna den rapport som finns på regeringens hemsida om mänskliga rättigheter i Uganda och som jag tycker på ett väldigt tydligt sätt påtalar bristerna i landet. Man kan se, som jag sade tidigare, vad konsekvenserna blir. Nummer ett: Biståndsgivarna drar sig för att sätta ned foten och ställa krav på regeringen att verkligen anstränga sig för att få slut på lidandet. Nummer två: Den bild av Uganda som sprids i internationella medier blir felaktig, och konflikten glöms bort. FN:s utsände i landet Jan Egeland menar att den fruktansvärda konflikten i landet troligen är en av de mest bortglömda i världen. Visserligen har Musewine uträttat mycket för sitt land, men för varje dag som går i konflikten i norra och östra Uganda förlorar landet i trovärdighet och även de internationella biståndsgivare som bara pumpar in pengar till en regim som inte på allvar gör slut på lidandet, däribland Sverige. På Sidas hemsida ser man vad Sida gör i Uganda. Nu är det inte uppdaterat med det senaste, men de tre målen är att bekämpa fattigdomen, att bidra till en uthållig ekonomisk och social utveckling och att främja demokrati och mänskliga rättigheter, barnens rätt och jämställdhet mellan kvinnor och män. I sista delen av en och en halv A 4-sida står det humanitärt bistånd. Uganda får också humanitärt stöd från Sverige. Pengarna går bland annat till dem som drabbas av torkan och till barn som far illa av konflikterna i norra Uganda. Herr talman! Jag tycker att just barnens situation, som regeringen säger sig vilja värna, skulle ha stått högst på agendan när det gäller biståndet till Uganda. Här vill jag ha ett klart svar från ministern: Vad tänker hon göra för att det är barnen som ska prioriteras i biståndet till Uganda i dag, barnen som hotas att dödas av regeringsstyrkorna?