Barnskydd vid brottsmisstanke

Herr ålderspresident! Mikael Eskilandersson har frågat mig vad regeringen avser att göra för att förändra reglerna för informationsflödet så att samhället lever upp till barnkonventionen vid placering av barn i familjehem.

Sedan den 1 januari 2020 gäller barnkonventionen som svensk lag. Som stöd för den fortsatta transformeringen av barnkonventionen har regeringen gett en särskild utredare i uppdrag att kartlägga hur lagstiftning och praxis inom olika rättsområden överensstämmer med konventionen. Uppdraget ska redovisas senast den 15 november 2020.

Vad gäller barn och unga som placeras i familjehem följer av gällande lagstiftning en skyldighet för socialnämnden att inhämta nödvändiga uppgifter för att kunna bedöma familjehemmets lämplighet innan placering sker. Det kan till exempel vara uppgifter ur Polismyndighetens misstanke- och belastningsregister. Det är dock viktigt att understryka att sådana utdrag endast utgör en del av det underlag socialnämnden behöver. Ett barn som placeras ska alltid få det bättre, inte sämre, och socialnämnden har ett övergripande ansvar att säkerställa tryggheten och säkerheten för de barn och unga som placeras.

Mot bakgrund av brister som Inspektionen för vård och omsorg har lyft fram gällande den sociala barn- och ungdomsvården gav regeringen i april 2019 myndigheten i uppdrag att genomföra fördjupade analyser av socialtjänstens utredningar. Analyserna ska omfatta hela processen från hantering av orosanmälan, skyddsbedömning, förhandsbedömning, utredning, dokumentation, beslut, uppföljning samt kommunernas egenkontroll. Uppdraget ska redovisas senast den 22 februari 2020.

Herr ålderspresident! Tack, Lena Hallengren, för svaret!

Interpellationen skrevs med utgångpunkt i ett uppmärksammat fall i Vänersborg. Nu vet jag att ministern inte får yttra sig i enskilda fall, men ett enskilt fall kan ändå vara ett exempel på en brist i ett system och därför ändå ligga till grund för vår diskussion.

Fallet i Vänersborg handlar alltså om ett barn som placerats i ett familjehem där mannen i familjen misstänktes för våldtäkt mot barn, något han senare dömdes till tre och ett halvt års fängelse för. Vänersborgs kommun hävdar att man har gjort det som socialministern säger i svaret, det vill säga att man har efterfrågat uppgifter från polisen före placering, men trots detta inte fått någon uppgift om att mannen i fråga var misstänkt.

Så här säger enhetschefen för familjehem i Vänersborgs kommun: "Det är ytterst allvarligt när det handlar om så allvarliga brott att vi som socialtjänst inte får reda på de uppgifterna." Det säger alltså Karin Saini, enhetschef för familjehem i Vänersborgs kommun till radion. Vänersborgs kommun vill nu att reglerna ska ses över och att det ska utredas om kommunerna ska få information tidigare från polisen om vissa brottsmisstankar.

Man undrar då varför Vänersborgs kommun inte har fått uppgifterna om brottsmisstanke tidigare. Det står också i förordningen om misstankeregister, 1999:1135, att uppgifter ska lämnas ut om det begärs av en socialnämnd. Om det på något sätt inte gäller familjehem måste givetvis lagen ändras.

Här har vi en kommun som hävdar att man har gjort allt man kan för att barn inte ska hamna i ett dåligt familjehem men att man inte har fått information från polisen. I just detta fall kan det givetvis finnas olika förklaringar, men det vore bra om vi säkerställer att det aldrig någonsin händer igen.

Lena Hallengren hänvisar till barnkonventionen. Barnkonventionen gällde ju även tidigare, även om den numera är lag. Det är bra att det finns ett redan påbörjat arbete med att analysera socialtjänstens utredningar. Men detta är ju inget nytt. Bristerna vid placering av barn är tyvärr många, och det är också många som vittnar om att barn har fått det riktigt dåligt under socialtjänstens placeringar.

Ofta finns det information hos andra myndigheter, som polisen, Kronofogdemyndigheten eller någon annan kommun, men socialtjänsten får inte tillgång till den. Det återkommer med jämna mellanrum i nyhetsinslag att barn far illa, alltför ofta på grund av att myndigheter inte har delat information. Vi hör om barnfamiljer under utredning som flyttar till någon annan kommun för att undkomma en ofördelaktig utredning. Vi hör också om dåliga och bristfälliga familjehem, som när de blir utdömda av en kommun kan ta emot barn från en annan kommun.

I dagens samhälle, där vi har tillgång till teknik och möjligheter till blixtsnabb kommunikation, borde det inte vara besvärligt att skydda barn. I stället för det system vi har i dag, där kommunerna måste efterfråga information, borde det finnas nationella system med register över de familjehem som finns.

Herr ålderspresident! Tack, Mikael Eskilandersson, för interpellationen! Jag måste dock säga att interpellantens första inlägg förbryllar mig, för det är hur många olika frågor som helst som tas upp. Vid nästa tillfälle kanske interpellanten kunde förtydliga om det handlar om misstankeregistret, om familjehem i nationella register eller om privata HVB-hem och insynen i dem? Det finns mycket som man kan fundera och reflektera över.

Precis som jag sa i mitt svar: När man gör en placering av barn så att de inte längre kan växa upp och tillbringa vardagen med sina biologiska föräldrar och syskon i sitt ursprungliga hem ska man försäkra sig om att de får det bättre än de hade det tidigare.

Mikael Eskilandersson inledde med att säga att statsrådet inte kan svara på sådant som gäller ett enskilt fall, men sedan ägnade han en stor del av sin tid åt att beskriva ett enskilt fall, som jag alltså inte kan kommentera. Men om jag ska försöka generalisera kan jag säga så här: Insyn och kontroll genom belastningsregistret är en möjlighet när det handlar om arbete med barn och situationer där barn är i utsatta positioner. Det gäller självklart också vid familjehemsplaceringar. Men jag tror att justitie- och migrationsminister Morgan Johansson, som tidigare stod här i talarstolen, skulle kunna ställa sig bakom att det är en ganska stor sak att säga att redan detta att någon misstänks för något ska få konsekvenser. Vem som helst av oss kan hamna i misstankeregistret, och vi kan lämna det lika snabbt igen om misstanken visar sig grundlös.

Så fort åtal väcks får man information om detta. Det är ingen information som hålls hemlig för till exempel socialtjänsten. Men en person kan finnas i misstankeregistret ena dagen och veckan därefter vara borta därifrån. Någon kan stå med i misstankeregistret helt grundlöst. Det kan också vara så att man hamnar i misstankeregistret veckan efter att socialtjänsten haft kontakt.

Det är alltså viktigt att understryka - detta är inte en bortförklaring - att det handlar om att göra en mycket större bedömning från socialtjänstens sida.

Det konkreta exempel som Mikael Eskilandersson beskriver har jag naturligtvis hört talas om. Om man gör alla typer av kontroller och hembesök menar jag att man hamnar i en situation där det inte kan handla om en enskild misstanke. Dessutom ledde detta till åtal och till fällande dom. Jag utgår från att det gav konsekvenser.

Det är klart att det faktum att HVB-hem i princip är privata påverkar insynen, jämfört med om de varit offentliga. Men så ser verkligheten ut.

Det är angeläget med den översyn som vi gör. Den är väldigt omfattande. Det handlar om att analysera hur hela processen ser ut från att en orosanmälan kommer in till att man eventuellt gör en placering eller eventuellt inte gör det. Vad är det som föranleder vad?

Men, återigen, Mikael Eskilandersson får gärna precisera om han har någon annan fråga än den i interpellationen. Den handlade om informationsflödet och om att leva upp till barnkonventionen. Det informationsflödet menar jag fungerar.

Herr ålderspresident! Ja, det kanske blev mycket, men det är just informationsflödet som jag syftar på. Det gäller egentligen informationsflödet mellan alla myndigheter.

Det finns oftast en sekretess när man hanterar barn. Men man ska tänka på att den sekretessen är till för att skydda barnet. Den är inte till för att skydda förövare. Tyvärr skyddar den sekretessen väldigt ofta förövare. Kommuner vill inte gärna dela med sig av informationen till andra kommuner på grund av att det finns en sekretess. Då måste man vara tydlig med att sekretessen enbart ska vara till för att skydda barnen och inte förövare.

Sedan lyfte jag detta med register över familjehem, för jag anser att det behövs. Det är något som mitt parti har drivit under en längre tid. Vi lanserade det bland annat i valrörelsen 2014. Nu kom ju valrörelsen 2014 att handla om allting annat än utsatta barn, så detta fick tyvärr inte något större genomslag. Men det var en del av det som vi kallar för en barndomsgaranti, det vill säga ett skydd för barn i samhället.

Jag anser nog att barn i dag inte är tillräckligt skyddade i socialtjänstens omsorg. Problemet är att socialtjänsten ibland måste gå in och omhänderta barn. Alla familjer är inte perfekta, och det måste man ha en förståelse för. När man omhändertar barn måste målsättningen vara att det ska bli bättre - det är vi helt överens om. När det finns information om att till exempel ett familjehem är dåligt eller bristande på något sätt borde den informationen vara öppen även för andra kommuner, så att inte ett familjehem döms ut av en kommun och sedan anlitas av en annan kommun. Vi har sett ett antal sådana fall.

Det är en fråga för regeringen att ordna en plattform för utbyte av information. Det hade varit möjligt att göra en plattform för utbyte av information kring till exempel familjehem eller utsatta barn. Det hade man kunnat göra från 80-talet och framåt. Det är ingen ny fråga. Men vad jag förstår finns det i dag inte något fungerande register över familjehem eller någon plattform där myndigheter faktiskt utbyter information.

Man hade då också kunnat komma till rätta med detta med att en person kan finnas i ett misstankeregister en liten stund och sedan försvinna eller inte finnas där när socialtjänsten frågar men tillkomma senare. I det fall polisen upptäcker att de har en misstänkt som är med i ett register över familjehem kan de då informera kommunen om det. Om kommunen då står i begrepp att placera ett barn i just det familjehemmet kanske kommunen bör avvakta några veckor för att se hur det fortlöper.

I detta fall var personen misstänkt, och kommunen fick ingen information om det. Det gjorde att kommunen placerade ett barn i familjehemmet. När det så småningom blev tal om dom flyttade man barnet, för då fick man reda på det. Men det är en brist att man inte fick reda på det tidigare. Hade man fått det hade barnet inte behövt flyttas runt. Dessutom hade barnet sluppit den risk som det är att placeras i ett familjehem där en person är en brottsling.

Herr ålderspresident! Nu blev det precis så där som jag tycker är väldigt olyckligt: att någon som är misstänkt ses som en brottsling. Det är ju inte riktigt samma sak.

Jag tänker inte minst på många av de situationer där det är stökiga familjeförhållanden och mycket annat. Att lämna in en anmälan om misstanke eller att helt enkelt polisanmäla någon och därmed se till att den personen hamnar i ett misstankeregister är ett väldigt effektivt sätt att se till att en person får en, så att säga, samhällelig dom på sig även om åtal inte väcks och det därmed naturligtvis inte heller blir någon dom.

Jag tycker att detta är väldigt viktigt. Det behöver inte vara en dom, men så fort det finns så mycket grund att åklagaren menar att det ska väckas åtal är det offentligt, eller då får till exempel socialtjänsten tillgång till detta. Det är väldigt viktigt.

Men jag tycker att vi måste förhålla oss med försiktighet till en sådan sak som att en misstanke är samma sak som att det är en brottsling. Jag vill vända mig emot det. Det är klart att man kan hitta fall där misstanken ledde till åtal och till fällande dom. Men det är inte rimligt att misstankar som inte leder vidare får stora konsekvenser. Däremot är det rimligt att det får mycket stora konsekvenser om ett familjehem visar sig vara olämpligt. Jag vill också understryka att det är väldigt viktigt att det får konsekvenser även om det varken finns domar, åtal eller ens en misstanke. Det finns många skäl till att ett familjehem skulle kunna vara olämpligt.

Jag tycker att register över familjehem är en intressant tanke. Den har funnits under väldigt lång tid. Mikael Eskilandersson säger att man skulle ha kunnat göra detta för länge sedan. Jag kan inte svara på varför man inte gjort det, men jag kan gissa. HVB-hem är i större skala. Man ska ha tillstånd för att bedriva dem. De är ofta över lite mer tid. Familjehem kan vara över kortare tid. Jag ser framför mig att det är betydligt svårare att få ett sådant register aktuellt och uppdaterat. Men detta är inget som vare sig jag eller regeringen har någonting emot. Tanken har funnits. Jag kan inte riktigt svara på frågan om skälen till att detta inte finns. Nästa gång får Eskilandersson ställa den frågan i interpellationen, så att jag är bättre förberedd.

Jag tror att alla vi som arbetar och verkar i olika socialpolitiska sammanhang ofta får höra att sekretess är ett problem. Vilken sekretess och vilka myndigheter? Jag tycker ibland - jag måste säga det - att det finns myndighetspersoner som faktiskt skyller lite på sekretess. I ett annat sammanhang är inte sekretessen ett problem. Man hittar lösningar för att få det att fungera. Man kan samlas runt ett barn. Det kan vara barn i gängkriminalitetssammanhang. Då behöver man samla många myndigheter för att komma åt det. Då är det inte sekretessproblem, utan då handlar det om att man utbyter information enligt en ordning som fungerar på de allra flesta håll. Men det ska ju fungera på alla håll - det är jag den första att säga.

Det är ändå anmärkningsvärt, tycker jag, att man skyller på sekretessen i stället för att göra det som kanske grannkommunen gör för att faktiskt komma förbi det som kallas för sekretessproblem.

När det gäller HVB är en stor översyn på gång - jag vet faktiskt inte om jag sa det i mitt svar. En stor översyn av samtliga HVB-hem görs, och det kommer en återrapport inom någon månad. Det är IVO som gör detta. Det blir väldigt intressant, för det är klart att vi är angelägna om att det är god kvalitet. Det handlar om att se till att de barn som måste placeras blir placerade på allra bästa sätt. Detta är verkligen inte en förstahandslösning eller en andrahandslösning utan en sistahandslösning för socialtjänst och kommun. Man försöker med väldigt mycket annat, men när man tvingas göra en placering är det klart att den ska göras så att det blir bättre för barnet. Det är viktigt att de har tillstånd och att man känner till hur kvaliteten ser ut.

Herr ålderspresident! Det är viktigt att en misstänkt inte ses som en brottsling, tycker Lena Hallengren. Men jag tycker nog att det är viktigare att barnet inte hamnar hos en olämplig person. När misstanken är borta kan ju personen återigen ta emot barn. I mitt tycke är det alltså inte ett övergrepp som är så stort att det skulle vara ett problem: att en misstänkt person som inte är åtalad och som inte är dömd inte får lov att ta emot ett barn från en kommun. Kommunerna måste ju själva kunna avgöra om det är lämpligt eller inte. Annars skyddar vi förövare.

Vad gäller register över familjehem tror jag inte att det med dagens system är några problem att ha ett register över alla godkända familjehem i hela Sverige och vilka kommuner som efter undersökning har godkänt dem som familjehem. Innan man blir familjehem godkänns man ju av en kommun. Man genomgår en viss prövning och testas ofta om man är lämplig eller inte. Det bör inte vara jättesvårt att genomföra.

Vi hade som sagt med detta i vår barndomsgaranti, som vi lanserade inför valet 2014. Precis som när det gäller garantin på en bil betyder inte en barndomsgaranti att ens barndom nödvändigtvis alltid är felfri, men om brister kommer till myndigheternas kännedom ska dessa göra allt de kan för att åtgärda dessa brister så fort som möjligt. Då får det inte finnas flaskhalsar som gör att information inte går vidare från en myndighet till en annan, utan myndigheter måste kunna föra detta emellan sig.

Det ska heller inte vara möjligt att flytta mellan kommuner och komma undan en utredning från socialen, som det faktiskt är i Sverige. Det ska inte heller vara möjligt för olämpliga stödfamiljer att bara byta kommun och helt plötsligt kunna få nya barn som man har som inkomst snarare än att vara omhändertagande.

Herr ålderspresident! Retoriskt är det lätt att säga att man hellre skyddar barn än någon som är misstänkt för någonting, och det är klart att jag ställer upp på att barns bästa ska gå först.

Man måste dock ställa sig frågan hur det går till att hamna i ett misstankeregister. Vem som helst av oss kan ju polisanmäla vem som helst när som helst för vad som helst. Konsekvensen måste då bli att de barn som för tillfället vistas i det familjehemmet inte längre kan vara kvar och inte bara att man inte gör en övervägd placering där. Så får det helt enkelt gå tomt, och alla får veta att det handlar om någon som var misstänkt för sex med barn - fast det inte ledde till någonting utan var helt grundlöst.

Jag kan inte ställa en fråga till Mikael Eskilandersson, men jag skulle tro att han delar min uppfattning att det vore väldigt olyckligt om detta blev konsekvensen. Det räcker alltså att jag skickar in en polisanmälan om att någon misstänks för brott mot barn.

Däremot är det förstås otroligt viktigt att informationen fungerar och att det går snabbt att väcka åtal när det handlar om de här situationerna. Jag tycker dock inte att vi ska frita socialtjänsten från det stora ansvar de har. Man gör ju inte en förfrågan, placerar ett barn och så är det med det. En placering av ett barn kringgärdas av väldigt många kontroller och ska också följas upp med regelbundenhet. Barnet har sina rättigheter och ska ha en socialsekreterare som kan kontaktas.

Återigen, jag tycker inte att tanken med ett register är fel, men jag är ganska övertygad om att det finns svårigheter i detta och att det är skälet till att man inte har gjort det. Jag vill ändå verkligen säga till Mikael Eskilandersson att det är mycket värt att kunna samordna och underlätta för kommunerna i deras placeringar, och jag tycker att det är synd om det ska fastna i en fråga om misstankeregister. Jag tror att det finns mycket annat som man kan göra och som man verkligen bör göra.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.