Barnperspektivet vid vårdnadstvister

Herr talman! Eva Johnsson har frågat mig vad jag avser att göra för att säkerställa att bedömningar om barnets bästa görs inför beslut om vårdnad, boende och umgänge. Den 1 juli 2006 ändrades föräldrabalkens bestämmelser om vårdnad, boende och umgänge. Efter ändringarna är det uttryckligen inskrivet i lagen att barnets bästa ska vara avgörande vid alla beslut om vårdnad, boende och umgänge. Bedömningen av vad som är bäst för barnet ska bygga på kunskap och beprövad erfarenhet. I bedömningen ska både kortsiktiga och långsiktiga effekter vägas in. Barnet självt ska få möjlighet att komma till tals på ett tidigt stadium i vårdnadsprocesser. Risken för att barnet kan komma att fara illa har också getts en större betydelse än tidigare. Enligt lagtexten ska nu socialnämnder och domstolar vid sina bedömningar fästa särskilt avseende vid risken för att barnet eller någon annan i familjen utsätts för övergrepp eller att barnet förs bort eller annars far illa. Det är min uppfattning att reglerna om vårdnad, boende och umgänge är tydligt fokuserade på barnets bästa. Risken för att barnet kan komma att fara illa har numera en framträdande plats i regleringen. Det innebär inte att det inte fortfarande kan finnas problem. Svårigheterna handlar särskilt om hur reglerna ska få fullt genomslag i den praktiska tillämpningen. När lagändringen genomfördes hade socialtjänsten inte tillgång till utvecklade metoder för riskbedömningar. I propositionen angavs det att Socialstyrelsen och Institutet för utveckling av metoder i socialt arbete, IMS, skulle få i uppdrag att sammanställa kunskap om och medverka till metodutveckling för hur riskbedömningarna ska göras. Ett sådant uppdrag lämnades, och en första redovisning av uppdraget kom i december 2007. Under 2007 genomförde Socialstyrelsen en enkätundersökning bland kommunerna. I svaren påpekas att riskbedömningar inte är något nytt för socialtjänsten men att lagstödet har gjort det tydligare att sådana ska göras. Den nya lagstiftningen har påverkat sättet att tänka om risker, sättet att ställa frågor, att vara observant och att lämna förslag till eventuella begränsningar. Många efterlyser bättre metoder, mer kunskap och utbildning. Man vill få tillgång till utvärderade riskbedömningsinstrument och mer vägledning från Socialstyrelsen. Den rapport som lämnats visar att det behövs mer kunskap om riskbedömningar och att det finns behov av att utveckla riskbedömningsinstrument i Sverige. IMS har därför inlett ett sådant utvecklingsarbete. De nya vårdnadsreglerna har nu varit i kraft i drygt två år. De har inneburit ett delvis nytt arbetssätt för socialtjänsten och ställt nya krav på domstolarnas bedömningar. Att utveckla vetenskapligt underbyggda arbetsmetoder tar tid. Det är också oundvikligt att det kan ta en viss tid innan nya arbetssätt får fullt genomslag i en verksamhet. Det är viktigt att fortlöpande sträva efter att utveckla och förbättra de verktyg som berörda myndigheter har tillgång till för att kunna göra tillförlitliga riskbedömningar och andra bedömningar av barnets bästa. Som framgått pågår det arbete som syftar till att förstärka den vetenskapliga grunden för sådana bedömningar. Jag kommer att fortsätta att följa det arbetet.

Herr talman! Jag får tacka för svaret. Av ministerns svar framgick tydligt att det här är ett svårt arbete. Det handlar hela tiden om svåra avvägningar och bedömningar. Det är också riktigt att förändringarna i föräldrabalken bestämdes och ändrades för bara två år sedan. Samtidigt kan man tycka att det även tidigare har varit ganska tydligt både för domstolar och för socialtjänsten, även före 2006, att stor hänsyn ska tas till barnet och barnets bästa. Jag har velat lyfta upp frågan med anledning av resultatet från den studie som publicerades vid Lunds universitet tidigare i höstas. Det är ganska anmärkningsvärda resultat som framförs i den undersökningen. Där konstateras bland annat att av de drygt 55 000 barn som varje år är med om att deras föräldrar separerar är det 6 000-7 000 som tvingas vara med om vårdnadstvister där föräldrarna inte kommer överens. När föräldrarna inte kan enas vid en skilsmässa hamnar barnen oundvikligen i kläm. Därför ska också barnets bästa stå i centrum vid alla beslut, vid umgänge, vid boende, enligt föräldrabalken. Vid en djup vårdnadstvist kan socialtjänsten arrangera samarbetssamtal med föräldrarna. Men vid en enkätundersökning till landets kommuner svarade var fjärde socialtjänst att de inte vidtar några extra åtgärder under ett sådant samtal med föräldrarna, även om det finns starka indikationer på en djupare konflikt eller våld inom familjen. Lika anmärkningsvärt blir svaret när kommunerna i samma enkät får frågan om dessa samarbetssamtal innehöll något moment för att följa upp fall där det fanns misstanke om våld i familjen. Drygt 40 procent avstod från ytterligare åtgärder, trots att det kunde finnas en risk för djup och allvarlig konflikt i familjen. Enligt en rapport från Socialstyrelsen som kom i fjol är de metoder som används vid socialtjänstens bedömningar ofta otillräckliga och irrelevanta. Dessutom finns behov av en nationell bedömningsgrund eftersom beslut kan variera så mycket mellan olika kommuner. Ett uttalande från Knut Sundell, chef för IMS, bekräftar också behovet av uppföljning och tydligare redskap då han i en av våra dagstidningar säger att fler beslut än som kanske hade varit önskvärt har varit baserade på personligt tyckande. Det har varierat mycket mellan olika kommuner, vilket har varit olyckligt. Nu har visserligen en ny utredning vid Socialstyrelsen fått i uppdrag att se över socialtjänstens arbetsmetoder. Men det framgår ändå med all önskvärd tydlighet att här finns många barn som varje år kommer i kläm på grund av en viss feghet hos berörda myndigheter och domstolar. Jag har djup respekt för att det här är ett svårt arbete. Det handlar om familjer i djup kris, men från samhällets sida kan det aldrig någonsin få råda något tvivel om att man står på barnets sida. Arbetet pågår, men det går alltför långsamt - alltmedan barnen fortsätter att lämnas åt sidan. Min följdfråga till ministern är: Vad avser ministern att göra för att påskynda arbetet med att säkerställa bedömningar om barnens bästa?

Herr talman! Det här blir svårt av det enkla skälet att frågan går över till ett ansvarsområde som Maria Larsson har ansvar för, nämligen hur kommunerna hanterar riskbedömningar i socialtjänsten. Jag har i mitt svar pekat på att när domstolarna ska fatta beslut i den här typen av vårdnadstvister, som naturligtvis är alldeles för många, det kan vi alla tycka, ska man ha ett gediget underlag. Riksdagen har tydliggjort vilka grunder domstolen ska ha för sina beslut. Där har man tydliggjort barnets bästa på det sätt som jag beskrev i mitt inledningsanförande. För att kunna göra den bedömningen behöver man bättre underlag än vad man får i många fall. Jag har pekat på att det pågår ett arbete inom Socialstyrelsen och på en del andra håll för att förbättra metodutveckling för att bli säkrare på det. Det är otroligt viktigt att det görs. Jag vet att mina statsrådskolleger som har ansvar för de områdena gör mycket. Också ute i kommunerna har man ett stort engagemang i detta. Jag är lika förfärad som interpellanten över hur många barn det är som hamnar i de här situationerna och över de svårigheter som finns. Jag vill därför passa på att säga att utöver det vi gör för att se till att domstolarna har ett tydligt underlag har en utredning tittat på möjligheterna att ge en förälder beslutanderätt i vissa frågor när det föreligger gemensam vårdnad. Vuxna människor kan träta om nästan allting. Det är ofta viktigt för båda föräldrarna att känna att man har ansvar för barnen, men man kommer inte överens om hur vardagen ska vara och barnen slits med det. Det kan ta väldigt lång tid att reda ut det vare sig man har samtal eller går till jurister och domstolar med frågorna. Problemet är att barn sitter emellan för att man inte kommer överens om vilken förskola de ska gå i, vilken skola det ska vara, om de ska få gå till doktorn, psykiatern eller vad det kan vara. Det är ett antal frågor som på många sätt är livsavgörande för barnen. En utredning inom mitt ansvarsområde har tittat på möjligheten att man, utan att riva upp gemensam vårdnad, ska kunna fatta ett beslut så att man kan komma till skott med att bestämma vilken skola barnet ska gå i. Kan en förälder få bestämma om det är dags att gå till doktorn eller inte? Utredningen har varit ute på remiss. Vi bereder förslaget. Det är inte helt enkla frågor det här heller. Ambitionen hos utredningen har varit att se om det finns något sätt att utifrån ett barnperspektiv se till att verkligheten inte är hur dålig som helst för de berörda barnen. Processen mellan föräldrarna tar tid. Jag har ett bestämt minne av att riksdagens ambition när man ändrade regelverket var att minska antalet heta processer genom att tydliggöra barnets intresse och få bättre styrning på det. Jag tror att vi också kan behöva söka en del andra verktyg. Två, tre år är en evighet för ett barn som sitter i kläm. Två, tre år med föräldrar som träter om praktiska frågor är också en evighet för ett barn, och något som kan skada dem för lång tid. Jag tror att det ibland är bra om man kan sätta ned foten i enkla frågor. Det kanske också är bra att man kan bestämma på ett eller annat sätt i en del praktiska frågor utan att någon av parterna behöver känna sig ifrågasatt som delansvarig och förälder till barnet. Det är inte enkelt. Det är svåra avvägningar. Vi är inte framme med ett förslag i den delen. Det ligger på mitt bord. Där tror jag möjligen att vi kan hitta någonting som kan underlätta för de här barnen och förbättra hanteringen av de här frågorna.

Herr talman! Det är ju minst två frågor i en. Det handlar om de praktiska bedömningarna och möjligen ett något större ansvar hos en förälder vid gemensam vårdnad. Det är möjligen intressant. Det kanske också kan vara lösningen för ett antal föräldrar i de här svåra krissituationerna. I mitt första inlägg uppehöll jag mig vid socialtjänstens bedömningssamtal. Socialtjänstens vårdnadsutredningar används ofta som underlag vid domstolsförhandlingarna. Av den anledningen är de inte på något sätt oviktiga. Det är naturligtvis Maria Larsson som har ansvar för kommunernas verksamhet och socialtjänsten. Men det finns en stark koppling mellan det arbete som görs i kommunen inom socialtjänsten och det som sedan kopplas till domstolsförhandlingar. Det har tyvärr visat sig att flera experter har uttryckt åsikten att även rättsväsendets kunskaper om barn och vårdnadstvister är ganska bristfälliga. Olika tingsrätter har olika syn på vad som är bra för barn. Många domare saknar helt enkelt den kunskap som krävs för att döma i vårdnadstvister. Det verkar som om det ofta finns ganska lite kunskap om familjen. Vårdnaden avgörs på ett förhållandevis tunt underlag. Redan för två år sedan kom en lagändring som skulle förstärka riskperspektivet vid domstolsbeslut i vårdnadstvister. Fortfarande påpekas allvarliga brister. Ingen översikt har gjorts av hur lagen tillämpas och hur många domstolar som verkar sätta frågan om medling mellan föräldrarna före barnskyddet, vilket är i högsta grad intressant. Professorn i rättsvetenskap vid Stockholms universitet, Johanna Schiratzki, har granskat hovrättsdomar i vårdnadstvister mellan 2004 och 2007. Resultatet visar på flera brister. Hon har bland annat kunnat konstatera att många domstolar är dåliga på att redovisa vilka riskbedömningar som har gjorts, vilket i sin tur gör det svårt att se om barnets bästa verkligen står i centrum. Hon konstaterar också att det verkar finnas en rädsla hos domstolarna att skriva att en förälder är olämplig som vårdnadshavare. Bland alla domar som hon har granskat finns det inte en enda sådan skrivning. Min följdfråga till ministern är därför om ni tänker vidta några åtgärder för att säkerställa kompetensen bland våra domstolar inom det här området. På vilket sätt kommer ministern att göra en uppföljning av den nya lagen, hur den tillämpas och vilka konsekvenser den får för de här utsatta barnen?

Herr talman! Det är självklart att socialtjänstens underlag är otroligt viktigt för domstolarnas beslut. Det är vi helt överens om. Det jag försökte säga tidigare var att det är förment av justitieministern att ge socialtjänsten råd om hur de skulle kunna förbättra detta. Jag försökte i mitt första inlägg redovisa hur man arbetar för att förbättra metodutveckling och annat när det gäller riskbedömningar. Jag tror också att det finns anledning för kommunerna att fundera över de rapporter som finns om hur man använder bedömningssamtal. När det gäller domstolarna och barnperspektivet menar Eva Johnsson att det finns brister hos domstolarna. Med det antal olika ärenden som finns i en domstol är det svårt för domare att kunna allt om alla frågor. Det handlar om väldigt många ärendetyper. Det finns ett aktivt arbete i domstolarna för att öka kompetensen, inte minst när det gäller barnperspektivet. I förra årets regleringsbrev ställde vi krav på återrapportering om hur Domstolsverket har gjort insatser för att domstolarnas kunskaper om barns utveckling och behov ska säkerställas i domstolarna. Barn ser ju på tillvaron och världen på ett lite annat sätt många gånger. Det är viktigt att man i sin bedömning i domstolarna har det perspektivet med sig. Jag har inte sett några återrapporter av det uppdraget ännu, men det finns ett sådant krav. Det ska bli väldigt intressant att se. Mitt intryck är ändå att man gör en hel del och att det är någonting som har ökat i omfattning. Ett bekymmer i sammanhanget är naturligtvis inte bara domstolarnas kompetens, utan vi har ett reellt bekymmer när det gäller att få jurister att välja familjerätt och denna typ av frågor. Humanjuridiken är inte på förstaplats bland juriststuderandes önskemål om inriktning, fördjupning och framtida anställning. Här har vi anledning att fundera över på vilket sätt som vi ska säkerställa att det finns ordentlig juridisk kompetens i dessa ofta väldigt svåra fall, där det krävs både särskilda kunskaper och en förmåga att arbeta på ett bra sätt vid väldigt komplexa bedömningar. Jag är lite bekymrad över att det är så svårt att rekrytera duktiga jurister till detta område, och framför allt att vi inte får den mängd som kanske skulle behövas. Det har vi naturligtvis anledning att fundera över framgent. Inom Domstolsverket finns det, som sagt, en medvetenhet och ett konkret uppdrag att faktiskt redovisa på vilket sätt man arbetar för att i domstolarna förbättra kompetensen när det gäller barnperspektivet. Det är viktigt. Sedan får vi i riksdag och regering se till att vi också tar oss an de lagstiftningsfrågor som kan finnas. Med det nya regelverk som vi har efter riksdagens senaste beslut om gemensam vårdnad tror jag att det kan bli en förändring. Det handlar väl inte om att domstolarna i första hand är rädda. Men vi ska vara klara över att det för ett antal år sedan mer eller mindre skulle vara gemensam vårdnad till varje pris. Riksdagen har successivt tydliggjort att det inte ska vara gemensam vårdnad till varje pris. Det är alltså en vändning i den politiska inriktningen, eller i varje fall en nyansering. Denna nyansering hade domstolarna inte från början. Och det är klart att det tar lite tid innan sådant implementeras i praktiken.

Herr talman! All förändring tar naturligtvis tid, och det är inte helt lätt med demokrati, även om det är det bästa instrument som vi har att tillgå. Man kan blicka utanför Sveriges gränser. Detta är naturligtvis inte bara ett svenskt problem. Det är inte bara i Sverige som föräldrar separerar, och det är inte bara i Sverige som föräldrar inte kan göra upp om vem som ska ha vårdnaden om barnen. I andra länder har domstolarna tagit hjälp av sakkunskap. I till exempel USA finns det obligatoriska tester som bara får utföras av utbildade psykologer. Det tycker jag är ett strålande exempel på hur man inom domstolarna på ett kanske ännu tydligare sätt skulle använda sig av professionell sakkunskap inom detta område. Det är självklart så att en jurist inte kan vara expert på alla delar. Men genom att kanske få en ökad öppenhet, en större rutin och möjligen lite andra arbetssätt tror jag att man skulle kunna lösa en del av dessa frågor. Detta är ett väldigt viktigt område. För de barn som berörs av detta handlar det om att man tar till vara deras intressen så att också de ska få en trygg plattform i ett kaos som förhoppningsvis bara är tillfälligt för att de sedan ska kunna gå vidare som trygga människor i livet.

Herr talman! Det är vida perspektiv, och det är alldeles riktigt att familjerna numera rör sig över gränserna och att det blir alltmer komplext. När det gäller frågan om vad jag avser att göra för att säkerställa att bedömningar om barnets bästa görs inför beslut om vårdnad, boende och umgänge är det i det internationella perspektivet på det sättet att man oftast är hänvisad till de regler som gäller i respektive land. Sedan har vi Haagkonventionen som underlättar internationellt samarbete för att hantera frågor. Vi har också inom ramen för Europeiska unionen arbetat med en konvention för hur vi ska hantera frågor som rör bortförda barn och hur myndigheter och länder emellan ska hantera det på ett anständigt sätt. Det är viktigt eftersom det händer att föräldrar försöker att ta med sig barn. Det senaste, som jag tror är oerhört centralt, handlar inte heller just om beslutet om vårdnad, boende och umgänge. Men i sådana beslut, oavsett land, är det oftast så att en förälder ändå är skyldig att betala underhåll för sitt barn eftersom föräldrarna oftast har ett gemensamt ansvar för det ekonomiska när det gäller barnen. Där har vi väldigt nyligen kommit överens om regler för att underlätta indrivning och överföring av just underhåll för barn. Det är en nog så viktig fråga eftersom detta med pengar också är något som gör att föräldrar kan bli väldigt osams och att barnen får sitta emellan. På olika sätt försöker vi också på det internationella området försäkra oss om att barnets bästa sätts i centrum. Där kan vi inte alltid ifrågasätta beslut och har säkert inte skäl att göra det heller. I Europa godkänner vi ju varandras beslut. Men vi kan underlätta för föräldrar och barn så att det kan fungera på ett anständigt och bra sätt för barnen också efter en separation. Där tycker jag faktiskt att det händer mer och mer, och det finns ett ökande intresse och en insikt om att det är viktigt, åtminstone i Europa.