Barnidrottsombudsman

Fru talman! Saila Quicklund har frågat mig hur jag avser att gå vidare med förslaget om att inrätta en barnidrottsombudsman.

Jag vill tacka interpellanten för att hon lyfter frågan om skyddet av barn inom idrottsrörelsen. Den här regeringen tar arbetet med att skydda barn och deras rättigheter på allvar. Så sent som den 22 juni beslutade regeringen om en uppdaterad handlingsplan till skydd för barn mot människohandel, exploatering och sexuella övergrepp. Regeringens avsikt att göra barnkonventionen till lag ligger fast.

Skyddet av barn och barnets rättigheter ska alltid stå i första rummet, och detta ska gälla inom livets alla områden. Bristande skydd av barn samt övergrepp på barn förekommer tyvärr inom livets alla områden. Idrotten är en stor del av många människors liv, och den utgör inget undantag i detta avseende. Idrotten har sina idrottsspecifika utmaningar att arbeta med på samma sätt som det finns specifika utmaningar inom trossamfunden, skolan och familjen, på festivaler eller på internet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag vet att den svenska idrottsrörelsen har gjort mycket för skyddet av barn, och jag vet att det finns mycket kvar att göra. Jag vet också att arbetet är svårt och att det kräver såväl kunskap och långsiktighet som öppenhet och civilkurage. Ett bra samarbete med socialtjänst och polis är nödvändigt. Att anmäla misstankar om att barn far illa till socialtjänsten ska vara en självklarhet. Stödmaterialet om trygga idrottsmiljöer som Sisu Idrottsutbildarna har tagit fram hjälper föreningar att jobba med de här frågorna.

Som interpellanten väl känner till är den svenska idrottsrörelsen en fri och självständig folkrörelse som fattar sina beslut utan statlig inblandning. Detta är lika självklart som att idrotten verkar under samma lagstiftning som övriga samhället. Jag tror inte på idén om att staten ska inrätta en särskild barnombudsman för just idrotten. Jag tror på idén om att idrotten ska ta det ansvar som ankommer Sveriges största folkrörelse och att Riksidrottsstämman är rätt forum för interpellantens förslag.

Fru talman! Tack, ministern, för svaret!

Idrotten är i dag den i särklass största folkrörelsen i Sverige med 650 000 ideella ledare som varje dag gör fantastiska insatser för våra barn och ungdomar och för samhället i stort. Jag hyllar ofta idrottsrörelsen, och jag har under hela mitt liv verkat inom den på olika positioner. Därigenom vet jag också vilken fantastisk samhällsnytta idrotten gör.

Ca 1 miljon barn och unga i åldern 6-18 är medlemmar i en förening som är ansluten till Riksidrottsförbundet. Lägg därtill också dem som inte är anslutna men som ändå idrottar. 90 procent av alla barn och ungdomar är någon gång medlem i en förening inom idrotten. Det innebär också att idrottsrörelsen har ett otroligt stort ansvar för att verksamheterna utövas på bästa sätt.

Fru talman! Idrottsministerns svar förvånar mig verkligen oerhört mycket. I svaret finns flera felaktiga tolkningar av idrottsrörelsens uppbyggnad och organisation och hur den fungerar.

Jag ska bemöta några av påståendena från ministern. Ministern säger: Regeringen tar arbetet med att skydda barn och deras rättigheter på allvar. Notera då att barnens skydd och rättigheter skiljer sig avsevärt mellan idrottsrörelsen och övriga samhället. Det är till exempel inte möjligt för ideella ledare att begära utdrag från belastningsregistret. Det kan ju ske inom skolans verksamhet.

I fråga om uteslutning kan, beroende på hur idrottsföreningens stadgar lyder, sexuella övergrepp vara en grund för uteslutning ur idrottsföreningen. Sexuella övergrepp kan vara en grund för uteslutning.

Ministern uttrycker att skyddet av barn alltid ska komma i första rummet. Inom idrotten förekommer det och har det förekommit till exempel sexuella övergrepp. Varför får då barnen inom idrotten inte det stöd som så många efterfrågar? Det gäller till exempel stöd i det enskilda fallet, som i dag inte kan ges. Ministern säger en sak om skydd för barn, men i verkligheten fungerar det helt annorlunda.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Samarbetet med socialtjänsten är viktigt, säger ministern, och att anmäla misstankar om att barn far illa till socialtjänsten ska vara en självklarhet. Ja, men inom idrotten finns ingen anmälningsplikt till socialtjänsten så som det gör under skoltid. Hur sker samarbetet mellan idrottsrörelsen och socialtjänsten, anser ministern? Är ministern inte medveten om att det inte finns någon anmälningsplikt?

Den svenska idrottsrörelsen ska vara fri och självständig, säger ministern. Jag håller med. Dock kan inte hälso- och sjukvårdsministern, som idrottsministern också är, strunta i eller blunda för att barn far illa fysiskt eller psykiskt och inte får de insatser som de behöver för att idrotten är självständig. Idrottsministern skjuter över problematiken och sitt övergripande ansvar på idrottsrörelsen. Det tycker jag är oansvarigt, då det handlar om utsatta barn och ungdomar.

Vi har hört om många fall av övergrepp, och de som har varit utsatta har varit tydliga med att resurserna inte är tillräckliga. Ministern säger att det här är en fråga för Riksidrottsstämman. Ska Riksidrottsförbundet besluta om en barnidrottsombudsman? Det är helt felaktigt.

Frågan är: Har alla de människor som påtalar brister för ministern fel?

Fru talman! Saila Quicklund påstår att det finns en massa felaktigheter i mitt interpellationssvar. Hon har inte kunnat bevisa ett enda av sina påståenden i det inlägg hon gjorde nyss här i riksdagen.

Däremot verkar det finnas ett stort missförstånd hos Saila Quicklund, och det verkar vara det som ligger till grund för hennes förslag om inrättandet av en barnidrottsombudsman. Missförståndet är att hon jämför idrottsrörelsen med skolan, rakt av.

Det är klart att det finns många likheter mellan svensk skola och svensk idrottsrörelse. Båda har en verksamhet där företrädesvis barn och ungdomar befinner sig. Båda har en verksamhet där man är beroende av vuxna ledare som tar ett stort ansvar som kanske ligger utöver det som man kan beteckna som ett professionellt ansvar.

Den stora skillnaden är att skolans verksamhet är myndighetsutövning. Idrottens verksamhet bedrivs i folkrörelsetraditionens anda. Det sker självständigt från staten och myndigheterna. Det sker många gånger på ideell basis. Verksamheten bedrivs företrädesvis inte av professionella anställda utan av ideella ledare, många gånger föräldrar. Det är en helt annan typ av verksamhet, där det inte går att ställa samma krav som på en myndighets verksamhet utan att göra våld på det som är själva grunden för föreningstraditionen.

Det här har dock inte varit min största kritik mot förslaget om en barnidrottsombudsman. Förslaget handlar om att särskilt peka ut idrottsrörelsen och idrotten och säga att vi behöver en särskild myndighet för just den här delen av det ideella samhället. Kommer Saila Quicklund att följa upp sitt förslag om en barnidrottsombudsman med förslag om en barnombudsman för scouternas verksamhet? För kyrkans verksamhet? För de politiska ungdomsförbundens verksamhet? För alla andra sektorer där barn och ungdomar har en aktiv fritid eller befinner sig?

Jag tror inte på att särskilja på det här sättet. Jag tror att om vi ska komma till rätta med problemet att barn och unga far illa på grund av sexuella övergrepp, våld, trakasserier och diskriminering måste alla samhällsaktörer hjälpas åt. Men de måste göra det utifrån sina respektive roller. Staten, kommunerna och landstingen och myndigheterna ska göra det utifrån sina roller, men idrottsrörelsen och andra ideella organisationer måste göra det utifrån att de är folkrörelser och därmed har andra förutsättningar men också andra möjligheter att bedriva ett aktivt arbete mot den här typen av våldsamheter och trakasserier.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag är därför väldigt glad att Riksidrottsförbundet har ett samarbete med Bris och att man tar frågan på stort allvar, för det är där man måste börja. Men fortsättningen måste naturligtvis bli att medvetenheten om problematiken växer i hela idrottsrörelsen och att man tar detta på allvar, inte bara inom Riksidrottsförbundet eller specialidrottsförbunden utan ända ned på klubb- och föreningsnivå. Det är där man har möjlighet både att upptäcka de felaktigheter som begås och att bygga en kultur och en verksamhet som gör att det inte förekommer i framtiden.

Fru talman! Idrottsministern har lyft fram att insatser redan finns som ska kompensera för de saker som till exempel Patrik Sjöberg och Klas Östberg med flera - många flera - driver. Tyvärr räcker de här insatserna inte till. Vi vet nu att RF tillsammans med Bris har en stödtelefon. Det finns statliga pengar för det här - det är integrationspengar, vilket gör att de är vikta för nyanlända - och stöd för ledare.

Det här kommenterade Bris i en artikel i Aftonbladet så sent som i förra veckan. Bris säger att nu måste vi ta övergreppen som sker inom idrotten på allvar. Det är alltså inte bara vi som driver den här frågan utan även organisationerna själva.

Om ministern hade läst på hade han också noterat att jag säger att man bör utreda förutsättningarna för att inrätta en barnidrottsombudsman. Det kan också betyda att Barnombudsmannen får ökade mandat och resurser för att kunna arbeta i det enskilda fallet, vilket också Bris föreslår.

En annan fråga som absolut måste lyftas fram i en större utredning är att Riksidrottsförbundet anmärkningsvärt nog har en egen, specifik preskriptionstid för anmälan i sina stadgar. Så här står det: "Påföljd för förseelse får inte åläggas någon, om inte förseelsen anmälts för bestraffning senast inom två månader från det förseelsen begicks eller blev känd." Två månader! Det här är mycket anmärkningsvärt. Varför har idrottsrörelsen egna preskriptionstider som missgynnar barnens trygghet, dessutom för anmälan och två månader?

Inom skolväsendet, som ministern inte vill dra paralleller till, finns ett utökat skydd via anmälningsplikten. Jag måste fastställa: Finns det någon variant som kan gå i liknande riktning inom idrottsrörelsen? Den frågan är relevant.

Ministern har flera roller: folkhälsominister, hälso- och sjukvårdsminister och idrottsminister. I de andra rollerna har ministern uttryckt att det är oerhört viktigt att vi nu utreder svenska folkets sexvanor. Det är viktigt bland annat för hälsan. Men att barn inom idrotten inte kan få det stöd i det enskilda fallet som organisationer, företrädare för idrotten och så vidare tycker att vi ska införa engagerar inte ministern till att vidta en åtgärd. Han skjuter i stället över hela ansvaret på idrottsrörelsen, är nöjd och har förtroende för den.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag har också förtroende för idrottsrörelsen, jag om någon. Men det finns problem, och vi kan inte blunda för dem. Ministern har flera poster som skulle kunna passa för att vidta en åtgärd där.

I radioprogrammet Kaliber i P1 den 6 juni tog man upp osunda relationer inom idrotten. Jag lyssnade på det och berördes otroligt mycket. Jag rekommenderar och hoppas att ministern lyssnar på det programmet. Det är otroligt värdefullt. Jag tror att man kan få större förståelse för den problematik som ändå finns i en i övrigt fantastisk idrottsrörelse som gör mycket gott.

Min fråga är varför idrottsministern inte ser allvaret och kraftfullt agerar i den här frågan. Vi är många som väntar på svar. Det finns ett otroligt tryck i detta, men ministern skjuter det ifrån sig och säger att idrotten är självständig.

Fru talman! Det som Saila Quicklund gör i sitt senaste inlägg är en retorisk finess. När hon inte får gehör för sitt förslag om en barnidrottsombudsman, som är ett ganska avgränsat förslag som hon drivit vid flera tillfällen, hävdar hon att regeringen och jag som idrottsminister inte bryr oss om frågan att det sker övergrepp på barn inom bland annat svensk idrottsrörelse.

Jag vill tydligt säga att regeringen vidtar en rad åtgärder för att trygga barn på olika sätt och i olika verksamheter. Men att tro att man, för att man inrättar en myndighet som ska ha ett speciellt intresse enbart för idrottsrörelsen, kommer ifrån att barn far illa i vårt samhälle - i idrottsverksamhet eller annan typ av verksamhet - menar jag är att göra ett kraftigt felslut.

Denna typ av problematik kommer vi åt först när vi låter olika aktörer samverka. Som jag sa i mitt tidigare inlägg handlar det om statliga myndigheter, kommuner och landsting, men i detta fall handlar det om idrottsrörelsen som sådan. Till syvende och sist handlar det om enskilda föreningar, ledare och föräldrar, som har ett stort ansvar och som vi måste hitta vägar att stödja.

Jag och flera andra vänder oss mot förslaget om en barnidrottsombudsman. Jag vill betona att det inte bara är jag och regeringen enskilt som tycker att det är ett dåligt förslag, utan väldigt starka krafter inom svensk idrottsrörelse, bland andra Riksidrottsförbundets ordförande Björn Eriksson, har sagt att det är en återvändsgränd.

Det som gör att vi är så många som vänder oss emot förslaget är att det handlar om en särreglering av en del av Folkrörelsesverige, det vill säga idrottsrörelsen. Det handlar om att man inte har förstått att svensk idrott är en rörelse som i första hand sker på ideell basis och som har andra förutsättningar än till exempel en myndighet som svensk skola. Därmed krävs andra typer av åtgärder och lösningar än dem man kan ha för en verksamhet som exempelvis skolan. Så enkelt är det.

Jag välkomnar en diskussion med Saila Quicklund om vad vi kan göra mer för att komma till rätta med övergrepp som sker inom idrottsrörelsen men också inom andra delar av svenskt samhälle. Jag tror att förslaget om en barnidrottsombudsman är illa underbyggt och inte kommer att lösa några problem. Däremot kommer det att skapa nya genom att göra svensk idrott mindre självständig än vad den borde vara och vad den är i dag.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Ministern lyssnar inte på de röster som talar för en barnidrottsombudsman. Man bör utreda förutsättningarna, som jag poängterade tidigare.

Följande personer som jag ska räkna upp är helt opolitiska och stöder barnidrottsombudsmannaförslaget i sakfrågan, och jag vill poängtera att de är opolitiska: Patrik Sjöberg, Klas Östberg, Börje Salming, Anna Haag, Emil Jönsson, Björn Ferry, Heidi Andersson, Mattias Andersson, Marcus Hellner, Per Fosshaug, Douglas Murray, Östersunds Fotbollsklubb, Handbollsklubben Varberg, Anna Carin Zidek, Lisa Nordén, Martin Lidberg, Mathias Fredriksson, Johanna Ojala, Bernt Johansson, Susanne Gunnarsson, Kajsa Bergqvist, Mikaela Laurén, Louise Karlsson, Mikael Tellqvist, Staffan Kronwall, Tommy Söderström, Caroline Seger, Magdalena Forsberg med flera. Kan signalerna om behovet bli tydligare än så?

Det räcker inte med att säga att idrotten är självständig och ska så vara. Det finns statliga mål för idrottspolitiken. Därför pågår just nu en parlamentarisk utredning här i riksdagen, och jag har förmånen att vara ordförande för den. Vi har speciellt fokus på barn- och ungdomsfrågorna, och den kommer att redovisas i vår.

Jag kommer att återkomma i frågan, tro mig! I de svar som ministern har gett mig i dag finns det ingenting som kommenterar till exempel Riksidrottsförbundets preskriptionstid på två månader för att anmäla missförhållanden och så vidare. Detta är värt att återkomma till, och det kommer jag att göra.

Tack för debatten!

Fru talman! Jag tycker att mina svar här i dag var solklara. Den fråga som Saila Quicklund ställde i sin interpellation var: Hur avser statsrådet att gå vidare med förslaget om att inrätta en barnidrottsombudsman? Mitt svar var att jag inte tror på förslaget om en barnidrottsombudsman och att vi därför inte kommer att gå vidare med det.

Vi kommer däremot att gå vidare och i nära dialog med Riksidrottsförbundet se vad vi kan göra mer för att barn och ungdomar inte ska fara illa i idrottsverksamhet och hur vi ska kunna stoppa trakasserier, sexuella övergrepp och våld, som har förekommit och som tyvärr förmodligen fortfarande förekommer, och förhindra det i framtiden.

Saila Quicklund kan vara alldeles övertygad om och säker på att inte bara jag utan hela regeringen arbetar för att detta ska undvikas och för att se till att det upphör. En barnidrottsombudsman tror jag inte på, och stora delar av svensk idrottsrörelse delar min uppfattning i den frågan.

Överläggningen var härmed avslutad.