Barnfattigdom

Herr talman! Hillevi Larsson har frågat socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsson vad hon avser att göra för att hjälpa barn i familjer med knappa ekonomiska omständigheter, om hon planerar extra insatser till barn vars föräldrar fått sänkt ersättning till följd av regeringens politik och vad hon anser att man kan göra med anledning av de barnfamiljer som inte fått sitt socialbidrag utbetalt förrän 27 december. Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som ska svara på interpellationen. Jag vill börja med att beskriva regeringens politik för varaktigt högre sysselsättning och minskat utanförskap. Det är en bred ansats, och den är långsiktigt syftande, inriktad på åtgärder inom både skatteområdet och ersättningssystemen. Regeringens målsättning är ett arbetsliv som gör det möjligt för fler att använda sin förmåga utan att behöva hamna i långtidssjukskrivning eller sjuk- och aktivitetsersättning. Att förhindra långvarig frånvaro från arbetsmarknaden är en central uppgift för regeringen, och för den enskildes trygghet är det viktigt med en väl fungerande socialförsäkring. Barnfamiljernas viktigaste inkomstkälla är förvärvsarbete, vilket innebär att arbetslöshet är en vanlig orsak till dålig ekonomi. Att skapa goda förutsättningar för arbete är således den viktigaste åtgärden för möjlighet till god ekonomisk standard. Familjepolitiken ska utöver det bidra till att ge alla barnfamiljer förbättrade förutsättningar för en god levnadsstandard. Det är också viktigt att betona att den ekonomiska familjepolitiken bara är en del av regeringens samlade familjepolitik. Det är riktigt att barn är en del av familjerna och därmed i hög grad beroende av sina föräldrars ekonomi och försörjningsmöjligheter. Mot bakgrund av att goda förutsättningar för arbete är avgörande för den enskilda familjens möjlighet till en god ekonomisk standard är utvecklingen av samhällsekonomin betydelsefull tillsammans med ett väl utvecklat stöd till barnfamiljerna. Välfärden för barn och deras familjer finns i alla delar av samhället och handlar också i hög grad om att stödja föräldrarna och ge barn i ekonomiskt utsatta familjer stöd. Vi har ett väl utbyggt trygghetssystem för familjer och barn. Såväl de behovsprövade bidragen, som till stor del är inkomstprövade, som de generella bidragen verkar inkomstutjämnande. Genom rätten till ekonomiskt bistånd tillförsäkras familjer en skälig levnadsnivå. Biståndet utgör det yttersta skyddsnätet i trygghetssystemet och regleras i socialtjänstlagen. Det är kommunerna som beslutar om formerna för utbetalning, och när det gäller bistånd till barnfamiljer ska även barnens särskilda behov uppmärksammas.

Herr talman! Det är många ute på socialkontoren som nu vittnar om att trycket har ökat, framför allt på grund av nedskärningar inom a-kassa, förtidspension och sjukkassa. Då hamnar ju en del på så pass låga nivåer att de inte längre kan försörja sig. De tvingas då gå till socialen. Jag ser inte det här som lösningen på människors ekonomiska problem. Det känns som att de här människorna flyttas ned ytterligare ett trappsteg till det yttersta utanförskapet, som det är att leva på socialbidrag. Sedan finns det så klart ett mörkertal med människor som är beredda att leva under existensminimum eller att låna pengar hellre än att gå till socialen. Många upplever det som så förnedrande och som det yttersta steget. Man gör allt för att undvika det. Man försöker kanske låna av släkt och vänner eller till och med ta sms-lån eller något annat. Och det här drabbar också barnen. Vi kommer, tror jag, aldrig att vara i den situationen att alla människor har arbete, av olika anledningar. Då tycker jag att det är väldigt viktigt att ha ett väl utbyggt trygghetssystem. Och även om man skulle komma mycket längre på vägen med att få alla i arbete kommer det att vara perioder av sjukdom och arbetslöshet. Människor byter jobb. Man hamnar i trubbel genom livet. Då är ett trygghetssystem helt avgörande, inte minst för barnen. Sedan är det också så att de som bor i bostadsrätter, villor och radhus tvingas sälja det boendet om de ska söka socialbidrag. Man tvingas avyttra alla sina egendomar. Man kanske har någonting sparat på ett konto, kanske i barnets namn. Det är inte en självklarhet att man kan ha bil. Det är inte ens en självklarhet att man kan ha hund. Det kan bli väldigt traumatiskt både för de vuxna och, i synnerhet, för barnen. Jag ställde den här interpellationen före jul. Det är först nu den blir besvarad. Det visade sig också att det var ett par kommuner som valde att betala ut socialbidraget efter julafton. Det blir då ännu tyngre för de här drabbade familjerna. De flesta löntagare får ju sin lön före jul, enligt avtal, just på grund av att man vet att det då ofta är extra mycket utgifter. Det är julklappar, inte minst till barn. Det är julmat. Det är eventuella resor till släkt och vänner. Det är julgodis och gran och allt möjligt. Jag förstår att ministern inte kan lägga sig i vad enskilda kommuner gör, men samtidigt tycker jag att staten och regeringen har det yttersta ansvaret för barnens väl och ve. Det är kanske inte heller så positivt att en ny trend det här året var sms-lån till julklappar. Man kan kanske tänka sig att det sker i en del fall för att det är så viktigt att barnen på julafton får öppna sina paket som alla andra barn, vars föräldrar har en bättre ekonomi. Jag ser ändå det här som väldigt bekymmersamt. Det handlar om att det faktiskt är människor som har fått ekonomiskt sänkt standard, vilket drabbar barnen. Men det blir även det här extra utanförskapet av att man får gå till socialen, som också drabbar barnen. I den bästa av alla världar har alla arbete och kan leva på sin lön. Men verkligheten ser inte ut så. Även för dem som har arbete är det ingen självklarhet att man kan försörja sig på sin lön. Det gäller inte minst alla de som har deltidsarbete som framför allt är kvinnor. Det råkar dessutom vara så att de flesta ensamstående föräldrar är kvinnor. Då har man ansvar för barnen. Då drabbas de.

Herr talman! Barnfattigdom är ett mycket allvarligt problem som måste elimineras. När man läser interpellationen kan man få uppfattningen att det är de ändrade reglerna för a-kassa och sjukförsäkring som ligger bakom. Så är inte fallet. Barnfattigdomen uppkom inte över en natt när vi bytte regering. Den har funnits långt innan. Enligt Rädda Barnens rapport Skilda uppväxtvillkor är det två faktorer som särskilt ökar risken att växa upp i en fattig familj. Det är utländsk härkomst och att leva med en ensamstående förälder. Den ekonomiska fattigdomen mångdubblas om båda faktorerna sammanfaller. Jag vill också att vi i denna fråga ska ha i minnet att regeringen har möjliggjort förbättrade ekonomiska villkor för familjer med låga inkomster, bland annat genom införandet av jobbavdraget. Jag är överens med interpellanten om att inga barn ska behöva leva i ekonomisk utsatthet. Men jag tycker inte att ökade bidragsnivåer är det bästa sättet. Det finns ett bättre sätt. Med införandet av nystartsjobb underlättas för personer födda i utlandet och för arbetslösa att få inträde på arbetsmarknaden. Livet blir därmed lättare också för deras barn. De förbättrade materiella förutsättningarna är bara en dimension av värdet att ha eget arbete. En andra och kanske viktigare är känslan av sammanhang, att vara behövd, att ha en mening med sitt liv och kanske viktigast av allt att kunna göra rätt för sig. Det är en långsiktig process att hjälpa individen att stå på egna ben, tro på sig själv och utveckla sina förmågor genom arbete. Kortsiktigt är det mycket lättare att fortsätta att satsa på bidragspolitik. Långvarig arbetslöshet skadar självkänslan och skapar frustrationer. Det är svårare att vara en god förälder när man inte mår bra. Att inte kunna ge sina barn kärlek, omtanke och uppmärksamhet är minst lika allvarligt som att inte kunna ge dem en semesterresa. Därför är min inställning mera hjälp till självhjälp, i detta fall hjälp till att på individuell nivå eliminera barnfattigdomen. Det är min övertygelse att vi ska låta de ekonomiska resurserna arbeta på ett bättre sätt för att skapa nya arbetstillfällen i stället för att permanenta bidragsnivåer som faktiskt tar bort de egna incitamenten. Jag tror mer på ordspråket: Ger du en man en fisk blir han mätt för dagen. Ger du honom ett spö blir han mätt för livet.

Herr talman! Jag vill gärna spinna vidare på vad Boriana Åberg sade i sitt inlägg nyss. Analysen av Hillevi Larssons interpellation kan fördjupas något. Jag konstaterar att precis som förra interpellationen ställdes till fel minister är det om man har barnperspektivet som utgångspunkt det statsråd som har ansvar för barnpolitiken som bör svara på frågan. Jag tycker att det är ganska naturligt att det i det här fallet inte huvudsakligen är en försäkringsfråga utan en fråga för de mest utsatta barnen. Det är fundamentet för detta. Interpellationen anspelar på julafton. Det är nog så trevligt. Det finns mycket empati som väcks hos oss inför julen. Men det finns fler dagar på året än julafton. För alla dessa dagar, inklusive julafton, lämnade den socialdemokratiska regeringen över till alliansen en massarbetslöshet som vi inte har haft på mycket länge i Sverige. Vad hade då detta för konsekvenser för de mest utsatta barnen som interpellanten säger sig värna om? Jo, att hundratusentalet fler än i dag när alliansen tog över regeringsmakten var beroende av att någon annan försörjde dem. Denna någon annan fick alltmer ökade skatteutgifter för att ekvationen skulle gå ihop. Under tolv år av socialdemokratiskt regeringsinnehav har man kunnat skapa såväl en massarbetslöshet som vad det har lett till i form av utanförskap. Det betyder rimligen att ännu fler utsatta barn under årets alla dagar har haft föräldrar som har haft svårare att göra sig gällande ekonomiskt. Dessa säger man sig värna om. Det klingar falskt, tycker jag. Jag har också en käpphäst när det gäller utanförskapet som är nog så viktig. Det är min erfarenhet som medicinare. Studier har visat siffror på upp till sju gånger ökad för tidig dödsrisk för dem som är satta i utanförskap jämfört med åldersrelaterad befolkning som har arbete och sysselsättning. Det här är ett rent medicinskt problem. Man kan naturligtvis ta till sig av det känslomässiga anslaget av flickan med svavelstickorna som beskrivs i interpellationen. Men allt är inte pengar. Hälsan går först. Man kan också tycka att de allra mest utsatta barnen vill ha en förälder i livet. Därför är det viktigt att göra såsom alliansregeringen gjorde strax efter maktskiftet: att offensivt satsa på en jobblinje där utanförskapet bryts med de satsningar man har på skattereduktioner för låg- och medelinkomsttagare. Det handlar också om det hälsobringande att komma ifrån utanförskapet. Allt detta är för att gynna just de svagaste i vårt land, i detta fall de utsatta barnen som beskrivs i interpellationen. Eftersom det anspelas på julen nämner interpellanten att kommuner ibland väljer att efter julen betala ut socialbidrag, som vi hellre skulle överföra till egen inkomst förstås, den typ av socialbidrag som vi måste ha för dem som inte förmår och som behöver stödjas. Då måste jag ändå säga att vi har haft regeringsmakten en ganska kort tid. Tidigare har tolv år förflutit med socialdemokratisk makt i det här landet. Min fråga tillbaka till interpellanten är: Är det så att inga kommuner har betalat ut dessa socialbidrag vid ungefär den här tidpunkten efter julaftonen under alla år dessförinnan? Om svaret är ja på den frågan: Varför gjorde den socialdemokratiska regeringen inget åt detta om man delar interpellantens bekymmer just för denna särskilda del av interpellationen?

Herr talman! Det här är förstås en väldigt viktig diskussion som vi för. Hur kan vi få ned antalet barn som lever ekonomiskt utsatt? Detta gör att de får en begränsad möjlighet att få tillgång till allt det som många andra barn får del av, men det riskerar också att hämma deras utveckling mer långsiktigt när det gäller utbildning och väldigt mycket annat. Hur skapar vi så goda förutsättningar som möjligt? En viktigt sak är att titta på hur det ser ut. Storleken på utbetalningar när det gäller barn, bortsett från flyktingar, vet vi minskade under 2006 och också under de tre första kvartalen 2007 som vi har statistik över. Färre barnfamiljer har varit beroende av socialbidrag. Det är naturligtvis något som är betydelsefullt. Vi kan också se att några saker görs, att riksnormen för försörjningsstödet höjdes den 1 januari 2008 och att man håller på att bereda förslag inom Regeringskansliet när det gäller en översyn av riksnormen. Men som flera debattörer tidigare har strukit under: Långsiktigt måste ändå målsättningen vara att människor kan försörja sig själva. Huvuduppgiften måste vara att ingen ska behöva vara beroende av ekonomiskt stöd av olika slag. Regeringen har därför slagit in på en ny linje som handlar om att göra det möjligt för fler människor att få arbete genom nystartsjobb, jobb- och utvecklingsgarantin, jobbgarantin för unga och instegsjobb för personer med utländsk bakgrund. Genom att nystartsjobben öppnas för offentlig sektor från och med den 1 januari 2008 förbättras möjligheterna för långtidsfrånvarande, inte minst kvinnor, att kunna få sådana jobb. Detta är oerhört betydelsefullt. Lösningen är förstås inte att hitta nya dagar för utbetalning av bidrag. Det tror jag att alla är överens om. Frågan är större än så. Hur hittar vi vägar så att alla, eller så nära det målet man någonsin kan komma, kan försörja sig själva? Hur hittar vi vägar som gör det möjligt för fler människor att kunna ha ett vanligt jobb? Sedan ska vi naturligtvis ha trygga system för dem som inte kan ha ett vanligt jobb så att det blir möjligt för dem att överblicka sin tillvaro. Detta gäller naturligtvis inte minst när det är barn med i bilden. För dem tror jag att vi alla ömmar alldeles särskilt. Men jag vill återigen säga: Utgångspunkten måste vara en väl fungerande arbetsmarknad där det blir möjligt för fler människor att försörja sig själva.

Herr talman! Vi kan nog vara överens om att denna fråga är otroligt viktig, oavsett vilken regering som sitter vid makten. Man måste självklart vara beredd att ifrågasätta, oavsett om det är en socialdemokratisk eller en borgerlig regering. Jag har under min tid i riksdagen ifrågasatt ett och annat även under den socialdemokratiska regeringstiden, för jag tycker att sakfrågorna är så pass viktiga. Man kan inte hålla med om allt som görs och blunda för problem bara för att en viss regering sitter vid makten och inte heller hitta på problem bara för att en annan regering tillträder. Det här är ett reellt problem, och det som bekymrar mig mest är inte att man inte gör något för att minska barnfattigdomen, även om det självklart är ett stort bekymmer. Det som bekymrar mig ännu mer är att regeringen hittills faktiskt har gjort saker som ytterligare har ökat barnfattigdomen och framför allt ökat klyftorna. Barn till föräldrar som har arbeten, framför allt föräldrar som lever tillsammans och har två relativt goda inkomster, har fått jobbskatteavdraget. Och även om det är en del avgiftshöjningar är det klart att de klarar sig rätt bra. Men när man kommer ned på de låga inkomstnivåerna blir det ett nollsummespel, eftersom jobbskatteavdraget är så litet att det slås ut av alla avgiftshöjningar i den andra ändan. Ännu värre är det för dem som inte har ett arbete utan är sjuka, förtidspensionerade eller arbetslösa. De har fått en rejält sänkt inkomst. Jag har inte riktigt fått motiverat för mig varför det är nödvändigt att göra detta för att alla människor ska få arbete. I retoriken ligger underförstått att dessa människor inte vill arbeta, utan man måste sänka ersättningen för att pressa dem att ge sig ut för att ta ett arbete. Hittills har effekten inte bara varit fler arbeten. Visst har det blivit fler arbetstillfällen, men det blev det redan under det sista året med Socialdemokraterna. Vi var inne i en högkonjunktur, och det kom faktiskt väldigt många jobb på sluttampen, även om jag håller med om att det dröjde alldeles för länge. Hittills med den borgerliga regeringen har hälften av dessa arbetsfällen tillkommit. Men vad händer med alla dem som inte har fått jobb? Vad händer när lågkonjunkturen kommer, vilket den de facto gör? Vad gör man då? Jag tycker att det känns ganska hemskt att man säger till föräldrarna att nu ligger det på er. Hittar ni ett jobb kanske ni kan få en relativt bra tillvaro. Hittar ni inte ett jobb får ni leva med den sänkta ersättningsnivån, underförstått: Ni har själva valt er situation. Det är det som oroar mig mest i dagens situation. Socialsekreterarna ute på socialkontoren vittnar om att trycket nu har ökat. Det har inte minskat. Då är det någonting som är fel i politiken, för då för man ju faktiskt ned människor ett trappsteg och inte upp, vilket skulle behövas. Detta drabbar väldigt många barn. Det finns forskning om barn som lever i fattigdom, ytterst vars föräldrar är socialbidragsberoende. Den största tragedin är att fler hamnar i socialbidragsberoende. Det finns barn som hittar på semesterresor för att det är pinsamt att erkänna att familjen inte hade råd att resa någonstans. Det finns familjer som väljer att skuldsätta sig och hamna hos kronofogden för att kunna köpa den där cykeln till pojken i familjen så att han inte ska bli utstött av kamraterna. Sådant har vi svårt att tänka oss in i. Det handlar kanske om någon hundralapp hit eller dit som avgör om man kan överleva eller inte. För dessa människor är neddragningarna avgörande. Vi kan inte blunda för dem, utan vi måste hjälpa dem.

Herr talman! Jag kan inte hålla med om att jobbskatteavdraget inte kommer ensamstående eller lågavlönade tillgodo. Jag är en sådan. Jag är ensamstående förälder och relativt lågavlönad - jag jobbar som socialsekreterare dessutom. Jag märkte väldigt tydligt skillnaden när jag fick 700 kronor extra i plånboken förra året. Jag kommer att få ungefär 350 kronor till. Löftet om en extra tusenlapp i månaden till alla som arbetar kommer att uppfyllas. Under valrörelsen drev vi jobblinjen. Den blev vi valda på, och den driver vi fortfarande. Det är fortfarande bättre att ha jobb än att leva på diverse transfereringar. Naturligtvis är det tragiskt att tvingas gå till socialkontoret för att be om pengar. Men samtidigt är det bra att det finns ett system med ett yttersta skydd för människor som inte klarar sin ekonomi själva. Jag önskar att man inte såg det som skamligt. Vidare önskar jag att fler människor fick arbete, för ju fler som betalar skatt desto mer av välfärd finns det att fördela till dem som inte kan skaffa sig ett jobb av egen kraft.

Herr talman! Jag vill instämma med föregående talare och samtidigt hälsa henne välkommen hit eftersom det är hennes jungfrudebatt här i kammaren. Interpellanten beskyller alliansregeringen för att skapa ökade klyftor. Det är en intressant socialdemokratisk retorik som nu kommer tillbaka till utgångsproblemet för oppositionen, nämligen att om fler får arbete blir det helt naturligt färre som är utan arbete och beroende av bidragsförsörjning. Då kan man naturligtvis på något konstigt sätt konstatera det som en ökad klyfta, eftersom fler så att säga mår väl och färre mår sämre. Interpellanten undrar varför man gör detta för att fler ska arbeta. Jo - när fler arbetar betalar fler skatt. Det innebär alltså att man får en större skattebas och kan sänka skatten för de enskilda. Med den genialiska lösningen som alliansregeringen har fört fram, alltså med en låg- och medelinkomsttagarprofil, får man med all rimlighet fler människor som går ur utanförskapet utan att man för den sakens skull ökar klyftorna. Vi får då rimligen mer resurser att fördela till de allt färre som, hur tråkigt det än är för oss, finns kvar i socialbidragsberoende. Vad är alternativet som Hillevi Larsson från Socialdemokraterna har? Naturligtvis det klassiska: Höj skatten! Så är vi inne i den negativa spiralen att fler slås ut från arbetsmarknaden, och så får vi fler i denna fattigdom trots allt. Detta speglar nämligen, herr talman, en skild syn på det vi kallar klyftor. En traditionellt välkänd socialdemokratisk företrädare och statsman sade en gång i tiden: Det är förvånansvärt hur väl folk fördrar fattigdom om väl tillräckligt många är med och delar på den.

Herr talman! Jag tror att det är viktigt att komma tillbaka till det grundläggande. Den viktigaste åtgärden mot en dålig fördelning är att fler måste ha möjlighet att gå till ett arbete och att kunna försörja sig själva. Vi har, som det har understrukits flera gånger, ökat stimulansen för arbete. Det leder till att fler människor har arbete än vad som annars skulle ha varit fallet. Hillevi Larsson frågar vad som händer med alla dem som inte har fått jobb när lågkonjunkturen kommer. Det kan vi naturligtvis vara bekymrade över. Men vi för en politik som dels ökar utbudet av arbetskraft, dels öppnar behovet av att anställa. Jag hävdar att om den gamla politiken hade fått fortsätta hade vi haft en betydligt högre arbetslöshet när vi går in i en svagare konjunktur. Därmed hade naturligtvis de offentliga finanserna varit oerhört mycket svagare, och fler människor hade varit mer utsatta och beroende av det offentligas hjälp och stöd. Arbete är inte ett nollsummespel. Vi kan faktiskt påverka genom den politik vi för. Det här är en oerhört viktig del i regeringens politik. En annan viktig del är att förstärka och förbättra rehabiliteringskedjan och göra det möjligt för fler människor att komma tillbaka i arbete. För människor som under den tidigare regeringen alltför ofta förgäves har fått vänta på den hjälp och det stöd som de behövt för att komma åter i arbete vidtas nu väldigt viktiga åtgärder för att de snabbt ska komma tillbaka. Vi tror att det spelar en stor roll för att fler hushåll ska kunna försörja sig själva och för att barnfattigdomen ska trängas tillbaka.

Herr talman! Vi kan vara överens om en sak, nämligen att det självklart är otroligt viktigt att få så många som möjligt i arbete. Det är självklart grunden för allt. Jag är beredd att kritisera även min egen regering. Självklart gjordes inte tillräckligt i tid. Det sista året vi satt vid makten hade åtgärderna börjat sättas in ordentligt. Högkonjunkturen gjorde att jobben kom. Jag är inte säker på att det hade blivit färre jobb om Socialdemokraterna hade suttit kvar. Det tillkom trots allt dubbelt så många jobb det sista året som vad som hittills har tillkommit efter regeringsskiftet. Jag tycker inte att det väsentliga är att träta om vem som vill kämpa mest för att få fler i arbete. Där är vi överens. Vi är självklart överens om att rehabiliteringen ska fungera så bra som möjligt. Det vi inte är överens om är att det är nödvändigt att vända ryggen åt dem som inte har jobb för att arbeta för att alla ska få arbete. Jag menar att det ena inte utesluter det andra - att kämpa för att få alla i arbete och att hjälpa människor som av olika anledningar ännu inte har kommit i arbete. Många av de nya jobben har tyvärr gått till de människor som redan är starkast på arbetsmarknaden, medan de som är svagast har hamnat ännu mer i utanförskap. Ett nytt hot som har seglat upp är kvinnor som deltidsstämplar. Många av dem vill inget hellre än att få heltidsarbete, men de får inte det. Det gäller inte bara offentlig sektor utan även privat. Här finns också hotet att de här kvinnorna inte kommer att kunna försörja sig i framtiden. Det är dessutom i strid med arbetslinjen. Regeringen är svaret skyldig. Hur kan det vara en motsättning mellan att hjälpa barn som har fattiga föräldrar och att kämpa för att alla ska komma i arbete?

Herr talman! Efter att ha lyssnat på den här debatten kände jag att det var dags att kliva in. För oss socialdemokrater är arbetslinjen den absolut viktigaste. Det är självklart att människor ska ha ett arbete. Det är alltid prioritet nummer ett. Jag tror att de flesta människor i Sveriges land vill göra rätt för sig. Man vill ha ett arbete och kunna säga: I morgon går jag till jobbet. Ni hade nu ett läge att kunna bygga ut den svenska modellen och bygga framtiden ljust. Ni hade en god ekonomi som ni tog över. Vad gör ni? Ni börjar plocka ned samhällssystemet och trygghetssystemen. Ni för en klasspolitik som heter duga. Det är skönt att skiljelinjerna i politiken visar sig. I valrörelsen sade man att det inte finns några skillnader i politiken. I dag ser vi i Sveriges riksdag att skillnaderna mellan den moderatledda regeringen och oss i oppositionen är gigantiska. Det är en verklighet att titta på Djursholmsbon och överklassen. Det är en helt annan bild att titta på glesbygden. Det handlar om att titta på de olika verkligheterna i samhället. Den ena är inte den andra lik. Märker inte ni i majoriteten de skrik som finns ute i Sveriges land över hur människor slås ut? Vad har ni gjort? Ni sänkte skatterna för dem som redan har. Ni säger i talarstolen här i riksdagen att folk får tusen spänn i plånboken. En sak är säker: Många av dem jag möter har inte tusen spänn kvar i plånboken. Det har blivit höjda avgifter i a-kassan. Det har blivit höjda avgifter när det gäller bostadspolitiken. Ni tog bort fastighetsskatten, men i stället blev det höjda avgifter. I min kommun, Orsa, får folk betala mycket mer i kostnader. Ni ser till att plocka ned hela samhällssystemet, den svenska modellen som många andra länder ser som en helt otrolig sak. Man säger att det är självklart att människor vill arbeta. Men den dag man blir utan jobb hoppas jag verkligen att ni tänker om. Det gäller att ha en liten försäkring. A-kassan är inte något bidrag. Det är en samhällsförsäkring. Vi har byggt upp modellen med försäkringssystem där vi via skatten gemensamt betalar så att inte plånboken ska styra när man har blivit sjuk eller arbetslös. Det är självklart, som Hillevi Larsson säger, att det blir skillnad för de barn där mamman blir tvingad att flytta. De bor kanske i Norrland, men hon ska åka till Skåne för att ta ett arbete där hon kanske får gå från en viss procent till deltid. Man kan undra hur det blir i de familjerna. Arbetsförmedlingen i vårt land är stenhård. Man tvingar folk från hus och hem. Om ni inte har upptäckt det kanske det är dags att ni ger er ut på en resa i Sveriges land. Ni för en klasspolitik som enbart gynnar dem som redan har. Sjuka och arbetslösa ska bekosta och stå där när ni ger dem som redan har väldigt mycket i plånboken ännu mer. Det är långt till 2010, men jag hoppas att ni lyssnar på de rop som skallar här utanför. De är ganska höga i dag. Jag hoppas att ni tar till er det lite mer i framtiden.

Herr talman! Det sista var naturligtvis ett brinnande inlägg. Man kanske hade behövt höra den rösten i valrörelsen förra året när hundratusentals människor stod utanför arbetsmarknaden och Socialdemokraterna vägrade att göra något. Människor väntade förgäves på att få en fungerande rehabilitering och Socialdemokraterna sedan 1997, med armarna i kors, gjorde inte någonting över huvud taget. Under valrörelsen 2006 var skillnaderna i svensk politik väldigt tydliga mellan dem som såg arbetslösheten och dem som vägrade att se den - de som menade att det inte skulle vara en fråga att diskutera under valrörelsen där den främste företrädaren sade att det inte skulle bli någon fråga. Vi var de som såg människor som saknade arbete och ville ha möjlighet att försörja sig själva, de som såg sambandet mellan arbetstillfällen och en offentlig sektor som hade tillgång till de resurser som kommer av att människor har ett arbete. Det var det som gjorde att svenska folket valde bort en regering som vägrade att se sanningen i vitögat och verkligheten som den är. I stället röstade man fram en ny regering som hade de perspektiven och en politik för att förändra och bygga en skola som ser den enskilda eleven och ger den möjlighet att fungera, en politik för att skapa ett samhälle där fler vågar starta företag och erbjuda anställning och för att se till att vi har resurser för en fungerande äldreomsorg och så vidare. Det är vårt uppdrag, herr talman. (Applåder)