Barnens rätt till båda sina föräldrar

Herr talman! Gunvor G Ericson har frågat integrations- och jämställdhetsministern om hon avser att ta initiativ till att ändra reglerna för jämställdhetsbonusen så att sambopar inte diskrimineras i förhållande till gifta par. Dessutom ställs frågan om ministern avser att ta initiativ till att ändra reglerna så att lesbiska par som blivit gravida utomlands har rätt till lika mycket bonus som om de hade blivit gravida i Sverige. Lennart Axelsson har frågat socialförsäkringsministern om hon är beredd att vidta åtgärder för att se till att adoptivföräldrar får ta del av samma rättigheter som andra föräldrar har. Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som ska svara även på dessa interpellationer. Veronica Palm har frågat mig hur min plan ser ut för att öka pappornas uttag av föräldraförsäkringen. Beträffande den del i Lennart Axelssons interpellation som behandlar beslut från CSN vill jag påpeka att dessa frågor ligger inom Utbildningsdepartementets område. Jag kommer därför endast att besvara Lennart Axelssons fråga om adoptivföräldrars rätt till jämställdhetsbonus. Att ha vårdnaden om ett barn betyder att ha det rättsliga ansvaret för barnets person. Barnets vårdnadshavare har rätt och skyldighet att bestämma i frågor som rör barnets personliga angelägenheter. Föräldrar som har gemensam vårdnad om ett barn har tillsammans ett juridiskt vårdnadsansvar för sitt barn och ska tillsammans besluta om frågor som rör barnet. Utgångspunkten är att vårdnadshavarna ska enas i frågor som rör barnet. Det är ett barns vårdnadshavare som har en självständig rätt till föräldrapenningdagarna. Om föräldrarna har gemensam vårdnad har de rätt till hälften var av dagarna med möjlighet att avstå sin rätt, det vill säga överlåta ett visst antal dagar till den andra föräldern. Som svar på Gunvor G Ericsons frågor vill jag därför informera om att med hänsyn till att föräldrar med gemensam vårdnad har ett gemensamt ansvar för barnet faller det sig naturligt att inrikta jämställdhetsbonusen på dessa. Det ligger också i sakens natur att personerna måste vara två för att kunna få jämställdhetsbonus. När ett par adopterar ett barn får de automatiskt gemensam vårdnad och därmed också rätt till föräldrapenning, vilket i sin tur ger dem rätt till jämställdhetsbonus. Rätten till föräldrapenning omfattar även personer som med socialnämndens medgivande tar emot ett barn i syfte att adoptera det. Jämställdhetsbonusen omfattar således, till skillnad mot vad Lennart Axelsson framför i sin interpellation, även adoptivföräldrar som har rätt till föräldrapenning. Familjepolitiken ska öka familjernas valfrihet och stärka föräldrarnas makt över sin livssituation. Det ska finnas förutsättningar för både män och kvinnor att ta ett aktivt och jämlikt ansvar för föräldraskapet, utan att för den skull frånta familjerna sitt självbestämmande. Målet med jämställdhetsbonusen är att skapa förutsättningar för jämställdhet mellan kvinnor och män i ansvaret för hem och barn, i uttaget av föräldraförsäkringen och på arbetsmarknaden. Svaret på Veronica Palms fråga är att den jämställdhetsbonus som infördes den 1 juli 2008 och som gäller för barn födda från det datumet har skapat bättre förutsättningar för ett jämställt uttag av föräldrapenning. Eftersom föräldrapenningen kan användas till dess barnet har fyllt åtta år är det för tidigt att redan nu dra slutsatser om effekterna av reformen. Målet med jämställdhetsbonusen betonar förutsättningarna snarare än utfallet. Olika utfall kan vara beroende av att förutsättningarna är olika, men de kan också vara beroende av att familjerna har gjort olika prioriteringar och val. Regeringen följer reformen noga. Om det visar sig att det behövs justeringar i regelverket får vi titta på det.

Herr talman! Jag drivs av en politisk tro och vilja där jag vill att varje enskild människa ska få möjligheten att förverkliga sina drömmar och välja sitt liv. Så är det inte i dag. Så är det inte för den som blir förälder eller för den som får föräldrar - för det lilla nyfödda barnet. Jag tror inte att det finns en gen som gör sådana som mig särskilt lämpade att ta hand om barn, lika lite som jag tror att det finns några hjärnceller som gör sådana som socialministern särskilt lämpade att snickra och bygga bilar. Jag tror inte att uppdelningen i kön är biologisk. Jag är hundra procent övertygad om att det är en social konstruktion, att det är kulturen och de sociala konstruktionerna som sätter hinder för människors möjligheter att förverkliga sina drömmar och att välja sina liv. Dessa hinder finns hos arbetsgivaren, i könsroller, i omgivningen, hos fastrar, mostrar, mormor och farmor, grannar och alla andra som lägger sig i när man är nybliven förälder. De finns hos mödravårdscentralen, på öppna förskolan, hos barnavårdscentralen och hos oss själva. Politikens uppgift är att undanröja hinder och att befria människor så att de kan göra sina egna fria val. Därför är frågan om barns rätt till också sina pappor så viktig för mig. Det är en frihetsfråga. TCO:s senaste pappaindex visar att om utvecklingen fortsätter som den gör nu kommer det att ta 51 år innan barn har lika stor rätt till både mamma och pappa under de första småbarnsåren. Det är inte rimligt. Det är alldeles för lång tid. Barn kan inte vänta. De är inte barn längre efter 51 år. Jag är helt övertygad om att det finns massor med saker som politiken kan göra för att undanröja hindren. Nu har vi haft en borgerlig regering i fyra år. Man har valt att införa en jämställdhetsbonus som inte har gett ökad jämställdhet. I övrigt har man gjort saker som har förstärkt hindren, som har satt upp nya hinder, infört vårdnadsbidrag, dränerat förskolan samt infört en socialförsäkring, sjukförsäkring och arbetslöshetsförsäkring som hindrar kvinnor från att jobba heltid. Hindren har förstärkts, och den könsmaktsordning som är en del av hindren har förstärkts. Jag vill ge socialministern en chans att få svara på frågan hur han vill arbeta för att undanröja de hinder som gör att män och kvinnor, mammor och pappor, inte kan göra de fria valen utan att bindas av könsstrukturer och gamla roller.

Herr talman! Tack för svaret! Jag skrev denna interpellation utifrån att jämställdhetsbonus är en av de åtgärder som regeringen har fört fram som en jämställdhetsfråga, och därför hade det varit intressant att få svar av jämställdhetsministern. Men nu är det socialministern som svarar. Det är märkligt men föga förvånande. Jämställdhet kanske inte är den starkaste grenen från regeringens sida. Jämställdhetsbonus var en politisk kompromiss för att kd skulle få igenom vårdnadsbidraget, och fp ville ha något i kompensation. Men den har blivit en flopp. Hälften av dem som är berättigade har inte ens sökt, har Försäkringskassan visat. Bara varannan som har sökt har fått pengarna. Det handlar om max 13 500 kronor i bonus, och regeringens förhoppning när bonusen infördes var att öka männens uttag med 25 procent. Men i praktiken har den inte alls påverkat uttaget. Trots förhoppningar från regeringen har det varit ett krångligt regelverk, och det är dessutom inte anpassat för alla föräldrar. Föräldrar som inte är gifta med varandra behöver fastställa och bekräfta faderskapet innan vårdnaden kan bli gemensam. Faderskapsutredning görs faktiskt för sex av tio nyfödda barn. Ibland tar det veckor innan det är klart. När jämställdhetsbonusen beräknas ingår inte föräldrapenningdagarna från barnets födelse till dess att vårdnaden har blivit gemensam. Det innebär att föräldrar som är sambor får mindre tid som kan räknas in i jämställdhetsbonusen än vad föräldrar som är gifta med varandra får. Lesbiska par som har blivit gravida utomlands får inte automatiskt gemensam vårdnad. Den icke-födande kvinnan måste ansöka om närståendeadoption för att vårdnaden av barnet ska bli gemensam. Den processen kan ta sex till sju månader. De föräldrapenningdagar som tas ut innan adoptionen är klar berättigar inte till bonus, vilket innebär att dessa familjer går miste om en stor del av bonusen. Jag undrar hur regeringen egentligen menade när regeringen skrev i underlaget till förslaget att jämställdhetsbonus är en reform som ska underlätta för föräldrar av samma kön att fördela föräldraledigheten jämlikt. Det svar jag får av ministern är att med hänsyn till att föräldrar med gemensam vårdnad har ett gemensamt ansvar för barnet faller det sig naturligt att inrikta jämställdhetsbonusen på dessa. Ja, men regelverket gör att det tar tid innan man på papperet kan få den gemensamma vårdnaden trots att man i praktiken har haft den gemensamma vårdnaden ända sedan barnet föddes. Är det så att jämställdhet inte ses som en fråga hos ett sambopar innan de har fått gemensam vårdnad? De är två föräldrar. Eller kan jämställdhet inte ses som en fråga hos ett samkönat par? De är också två föräldrar. Jämställdhetsbonusen är krånglig att förstå. Dessutom betalas inte pengarna ut förrän året efter som en skattereduktion. Jag kan förstå att det inte givit någon effekt i ett mer lika uttag. Men att konstruktionen dessutom är sådan att bonusen främst riktas till den gifta kärnfamiljen missgynnar andra familjer - var det så ni ville ha det i regeringen?

Herr talman! Tack, socialministern, för svaret! Men jämfört med de interpellationer vi har debatterat tidigare är det här svaret nog det sämsta. Det verkar nästan som att socialministern inte har läst frågan. Jag tänkte börja med den. 20-30 familjer per år adopterar barn från Thailand. Det som särskiljer adoptionerna därifrån är att de thailändska myndigheternas regler innebär att barnen från Thailand kommer till Sverige som fosterbarn. Först efter att den thailändska adoptionsmyndigheten har fått uppföljningsrapporter om barnet fattar adoptionsstyrelsen beslutet att den thailändska adoptionen kan registreras. Därför är de svenska föräldrarna inte juridiska vårdnadshavare förrän adoptionen även beslutats av tingsrätten i Sverige. Tidsperioden är vanligen ett till ett och ett halvt år då barnet är i föräldrarnas vård i Sverige och de vanligtvis tar ut sina föräldraförsäkringsdagar. Föräldrapenning kan man få som adoptivförälder från den dag man har barnet i sin vård, oavsett vem som är formell vårdnadshavare. Det verkar som om flera regler som hänger ihop med detta inte tar hänsyn till adoptivföräldrars särskilda situation. Det gäller denna regel om jämställdhetsbonus, som Försäkringskassan alltså vägrar att betala ut i dessa fall. Det är märkligt att man på just detta sätt vill straffa adoptivföräldrar, som i övrigt uppfyller de förutsättningar som är själva syftet med jämställdhetsbonusen. Jämställdhetsbonusen borde rimligtvis kopplas till själva rätten att få föräldrapenning. Det här är exempel som jag har fått från Adoptionscentrum som visar att reglerna inte går ihop och där Försäkringskassan har sagt nej till jämställdhetsbonus. Jag har personligen också träffat en man - det var upprinnelsen till interpellationen - som berättade om det här. Man kan läsa i svaret från socialministern: "Rätten till föräldrapenning omfattar även personer som med socialnämndens medgivande tar emot ett barn i syfte att adoptera det. Jämställdhetsbonusen omfattar således, till skillnad mot vad Lennart Axelsson framför i sin interpellation, även adoptivföräldrar som har rätt till föräldrapenning." På sätt och vis är det väl bra om det är så, för då behöver socialministern bara se till att upplysa Försäkringskassan om att de beslut som de har fattat om att neka dessa föräldrar jämställdhetsbonus är felaktiga. Då får vi saken ur världen. Men att svara på det viset utan att, vad jag förstår, ha tagit reda på bakgrunden till frågan tycker jag är dåligt. Jag kan mycket väl förstå att socialministern inte vill svara på sådant som inte finns inom hans område, men min sista fråga var alltså: Är statsrådet beredd att vidta åtgärder för att se till att adoptivföräldrar får ta del av samma rättigheter som andra föräldrar har? Det är en väldigt öppen fråga. Det borde inte vara så jättesvårt att säga: Ja, naturligtvis ska vi göra vad vi kan för att se till att reglerna gäller alla föräldrar på samma sätt. Oavsett vilket kompetensområde det handlar om tycker jag att man borde göra det. Sedan kan jag skicka en fråga till rätt ställe när det handlar om den andra delen. Men rent allmänt borde det vara ganska enkelt att säga: Absolut - alla föräldrar ska ha samma rätt.

Herr talman! Jag vet inte om den sista frågan är ställd med anledning av resonemanget om CSN, men det är uppenbart att det är utbildningsministerns ansvar att hantera sådana frågor. Regeringen har inte något annat syfte än att säkerställa att regelverket är lika för alla, med den reservationen att det handlar om personer som är föräldrar, antingen genom adoption eller på annat sätt, att det handlar om personer som har vårdnaden så att man har en juridisk grund för att fatta beslut omkring de regelverk som finns. Det är självklart. Då är man inne på det som Gunvor G Ericson är inne på, nämligen att utgångspunkten självklart är att alla ska få samma villkor. Man särskiljer inte sambor från gifta par, utan de behandlas lika. Men det måste vara någon som är vårdnadshavare. Är man inte vårdnadshavare kan man inte dela föräldraförsäkringen på det sätt som föräldrar gör. Det måste finnas en grund för de olika delarna av lagstiftningen. Självklart eftersträvar man en lagstiftning som är så lika som möjligt. När det gäller faderskapsfastställande anger Gunvor G Ericson siffror för väntetider som är häpnadsväckande stora. I regel går det närmast med blixtens hastighet - det är nog det normala. Om det tar väldigt lång tid i något enskilt fall är det att beklaga, och då behöver det skyndas på, på ett rättssäkert sätt förstås, men det ska inte ta extra lång tid. Idén är att det ska gå så snabbt och smidigt som möjligt för att säkerställa grunderna för föräldrarnas ansvarstagande gentemot barnen och för att de ska uppbära de förmåner som det för med sig. Jag tror att det är alldeles för tidigt att resonera så som Gunvor G Ericson gör när hon säger att det här har blivit en flopp och att det inte alls har påverkat uttaget. Det tar i regel ganska lång tid från det att en reform beslutas till det att den får en verklig effekt. Därför ska man nog vara försiktig med att göra den typen av uttalanden för närvarande. Vi får låta det här ha sin verkan så att människor blir varse att det finns och lär sig hur systemet fungerar. Jag säger också i svaret att om det finns onödiga hinder och regelverket är krångligt i överkant får vi kika på om det finns möjligheter att ändra det så att det blir begripligt och lättanvänt för föräldrarna. Veronica Palm tar upp frågan hur jag vill arbeta för att ta bort hinder som inte möjliggör fria val. Det är en väldigt viktig uppgift, som handlar om till exempel hur förskolan och skolan behandlar killar och tjejer, att man ger tjejer samma möjligheter som killar, samma utrymme och samma möjligheter att växa som personer och ta för sig på olika sätt. Det handlar förstås också om villkoren på arbetsmarknaden. Det handlar om den attityd som kan finnas på en del arbetsplatser men också om det faktum att kvinnor fortfarande tjänar ungefär 80 procent av det som män tjänar. Detta är naturligtvis en situation som behöver förändras för att vi ska få bort de onödiga hinder som kan leda till att det är annat än de fria valen som avgör till exempel hur föräldrapenningen tas ut. Det blir lite märkligt när Veronica Palm frågar hur jag vill arbeta för att ta bort hinder som inte möjliggör fria val. Det säger hon som står för en politik där det inte ska finnas så särskilt mycket av fria val. Just när det gäller föräldraförsäkringen vill ju hela vänstersidan bestämma detta åt föräldrarna, eftersom föräldrarna inte anses kapabla att fatta de besluten.

Herr talman! Om man tror att det i dag är ett fritt val att ta ut föräldraledigheten och det är en överväldigande majoritet kvinnor och få män, som tar ut lite, måste man med den bilden och den tron också tro att kvinnor är mer korkade än män, eftersom kvinnor inte har lika mycket makt som män. Man måste också tro att kvinnor gör ett sämre arbete eftersom kvinnor inte har lika mycket lön som män. Om man nu tror att det är ett fritt val måste man tro att kvinnor vill jobba deltid och gärna vill ha lite extra socialbidrag vid sidan av för att de inte får lön nog och arbetstid nog att kunna försörja sig själva och sina barn. Det tror inte jag, och jag hoppas att landets socialminister inte heller tror det. Då måste man använda politiken som verktyg. Socialministern säger att man måste ändra attityder i skolan och på arbetsmarknaden och att kvinnor måste få en större del av den disponibla inkomsten. Men den här regeringen har gjort precis tvärtom! I varje budget man har lagt fram är det inte nog med att rika människor prioriterats på bekostnad av vanliga människor, pensionärer och genomsnittsinkomsttagare. Den rikaste procenten i Sverige har fått lika mycket av skattesänkningarna som 25 procent av resten av befolkningen. Män har prioriterats på bekostnad av kvinnor. Män har under den här tiden fått i snitt 60 procent av skattesänkningarna och de ökade bidragen, och kvinnor har fått 40. Det är en ganska tydlig, skev fördelning. Samtidigt skär man i den offentliga, gemensamt finansierade välfärden, där kvinnor jobbar och som de är beroende av. Man kan göra saker. Antingen kan man göra det som Göran Hägglund säger eller låta bli, som han gör. Jag tror till exempel att man kan utveckla familjecentraler där man kan arbeta mer aktivt med könsrollsfrågor. Mödravårdscentralen kan ställa frågan: Hur kommer ni att dela på er föräldraledighet? Arbetsgivaren kan ställa frågan, både till män och till kvinnor. Om man vill ha en jämställdhetsbonus som fungerar tror jag att det vore smartare att stimulera arbetsgivare att få både män och kvinnor som är både bra föräldrar och attraktiva på arbetsmarknaden. Försäkringskassan kan ställa frågan. Barnomsorgen skulle kunna ta ett aktivt ansvar genom att alltid ringa pappa först när barnen kräks på dagis. Det vore ett jätteenkelt sätt att bryta könsroller. Rätten till heltid är en basal jämställdhetsfråga - rätten att få en lön att leva på. Att kvotera kvinnor i börsnoterade företag är ett sätt att visa symbolbilden. Kvinnor är inte mer korkade än män - de är lika kloka som män. Att höja taket, som ni sänkte, i ersättningen för vård av sjukt barn, där kvinnor tar ut en än större andel, skulle kunna vara ett sätt att stimulera fler män att få nära relationer. Man skulle kunna införa en gemensam vårdnad under barnets första levnadsår för att pappan skulle få den där nära relationen från början, så att man sedan vågar vara hemma ensam som pappa. Jag tycker också att det är dags att knyta fler föräldraledighetsmånader till varje förälder för att ge också pappor den självklara rättigheten till egen tid med barnen och åt barnen den självklara rättigheten till egen tid med sina pappor, men det är inte det enda. Detta är en av de frihetsreformer jag tycker att man ska genomföra.

Herr talman! Vi i Miljöpartiet vill se en familjepolitik som gynnar alla familjer, inte bara kärnfamiljer. Vi vet att familjer ser väldigt olika ut, och vi använder gärna begreppet "stjärnfamilj" som ett samlingsnamn. När vi talar om en politik för stjärnfamiljer menar vi alla bonusfamiljer, alla regnbågsfamiljer, alla ensamstående föräldrar, alla som har halvsyskon i andra familjer och alla barn som har kommit till utan en pappa närvarande. Jämställdhetsbonusen är inte anpassad till dagens verkliga familjer. Jämställdhetsminister Nyamko Sabuni har sagt att ni vill förenkla jämställdhetsbonusen. Men i svaret säger inte ministern något om det. Men jag uppfattade ändå att det i debatten kom fram att man ville se över regelverket. Just detta att juridiskt få vårdnaden tar ibland väldigt lång tid. Jag fick ett mejl från Sara, som är gift med Linda. De har en dotter som är ett och ett halvt år. De har delat sina föräldrapenningdagar lika, men enligt regeringens regelverk är de inte berättigade till jämställdhetsbonus trots att de båda är föräldrar och gemensamt hade beslutat att skaffa barn. Men eftersom de åkte till Danmark tog det dem sex månader att få gemensam vårdnad på grund av att de var tvungna att göra en närståendeadoption. Därför är de inte berättigade till detta. Ska jag uppfatta svaret som att regeringen ändå är beredd att se över reglerna, så att man kan underlätta även för samkönade par att få ta del av detta? Det är väl inte tanken att de som har fått insemination utomlands ska missgynnas? I debatten pratar ministern om att man vill göra det mer betydelsefullt för föräldrarna att välja. Innebär det att Kristdemokraterna och regeringen vill ta bort pappamånaderna? Det kanske är vad regeringen planerar men inte säger högt. I november 2009 skrev den moderata riksdagsledamoten från Kronobergs län, Anna Tenje, i ett pressmeddelande att pappamånaderna borde skrotas. Även moderaten Sten Tolgfors, numera försvarsminister, har motionerat i riksdagen om att slopa pappamånaderna, och jag vet att Kristdemokraterna har beslutat det på sitt riksting. Om nu jämställdhetsbonusen inte fungerar för att man ska få ett mer jämställt uttag av föräldraförsäkringen, vad tänker då regeringen föreslå i stället? Eller ser inte regeringen att köksbordsbesluten i familjen också påverkar andra familjer? Så är det till exempel med den familj där kvinnan söker arbete och arbetsgivaren krasst räknar med att kvinnan kommer att skaffa barn även om hon nu inte har barn och därmed sätter en lägre lön för att kompensera för den risken. Vad tänker regeringen göra för att åstadkomma ett mer jämställt uttag?

Herr talman! Man måste nog börja fundera på om det är rimligt att klumpa ihop svaren på interpellationer som man har gjort i det här fallet. Det är ju nästan omöjligt att ha en dialog med socialministern om den specifika fråga som jag har ställt i interpellationen när socialministern måste svara på tre olika interpellationer samtidigt och där de andra är väldigt övergripande. Det känns inte riktigt bra. För den grupp som min interpellation handlar om - den är ju inte speciellt stor, men interpellationen tar upp en fråga som är viktig för dem - är det viktigt att man behandlar interpellationen på ett sjyst sätt. Jag tycker inte att det blir riktigt som det borde här. Nu mot slutet av riksdagsåret har man lagt ihop väldigt många interpellationer i grupp. Det måste ju vara svårt också för den minister det gäller att genomföra debatten på ett bra sätt så att interpellanterna känner att de får diskutera de frågor som är viktiga för dem. Jag skulle ändå vilja ställa en fråga till ministern, och det skulle vara jättebra om jag kunde få ett klart svar. Uppenbarligen har inte Försäkringskassan samma uppfattning om hur reglerna om jämställdhetsbonus ska tolkas för denna grupp av adoptivföräldrar som den som uttrycks i svaret från Göran Hägglund. Faktum är att ett flertal adoptivföräldrar med barn från Thailand har nekats jämställdhetsbonus av Försäkringskassan med den motivering som jag redovisade i den ställda frågan. Om nu Försäkringskassan har missuppfattat reglerna hoppas jag att Socialdepartementet meddelar Försäkringskassan vad det är som gäller. Man har ju helt skilda uppfattningar om hur reglerna ska tolkas. Jag hoppas att socialministern kan ge löftet att man ska nå en samsyn med Försäkringskassan om vad som borde gälla utifrån den lagstiftning som ligger till grund för svaret på interpellationen.

Herr talman! Först vill jag vända mig till Veronica Palm som undrar om kvinnor är mer korkade än män och om tjejer är mer korkade än killar. Nej, det tror jag verkligen inte. Det är nog någorlunda jämnt fördelat mellan oss. Det finns individuella skillnader som inte är könstypiska på något sätt. Jag tror att det finns en skiljelinje i synsätt mellan oss här. Vi tror att förnuftet ska råda och att förändringar kommer genom att vi får ökad insikt. Saker och ting tar ibland lite tid, men det är bättre att de får göra det än att en politisk majoritet plötsligt beslutar om saker och ting som fungerar illa ute i verkligheten när människor utsätts för detta. Detta kommer vi säkert att kunna bråka mycket om. När man gör den här typen av generella påståenden - att regeringen skulle ha försämrat jämställdheten och så vidare - är det viktigt att framhålla att vi till exempel på pensionsområdet, när vi har lagt ut pensionerna eller gjort skattesänkningar för pensionärerna, har haft en väldigt hög träffsäkerhet. Våra reformer har nått de kvinnor som har de allra lägsta pensioner som finns i vårt land. Det är ofta personer som har kommit en bra bit upp i åren. Det är likadant med reformeringen av lönebildningen för statliga toppchefer, där det nu är ungefär lika många män som kvinnor och där lönerna är nästan exakt lika för kvinnor och män. Detta har vi kunnat göra utan kvoteringar eller lagar, utan vi har gått efter kompetens. Plötsligt visar det sig att kvinnor är lika kompetenta som män. Vi har gått från ett system där ministrar ringde till kompisar och frågade om de ville ha ett jobb till en situation där man har ett vanligt rekryteringsförfarande och går på meriter. Plötsligt får vi en helt annan situation. Därmed får vi också fler förebilder för kvinnor att vara verksamma i näringslivets styrelser eller på toppositioner i samhällslivet för övrigt, vilket jag tror är väldigt betydelsefullt. Gunvor G Ericson och Lennart Axelsson, det kan vara så att det finns någon information i detta som jag inte har och som har legat till grund för svaret. Det kan göra att vi inte har en fullständig bild. Jag svarar efter bästa förmåga. Men min generella ingång i det här är förstås att det inte ska råda några skillnader, utan alla ska behandlas på lika sätt. Men det är självklart - det tror jag också att alla här förstår - att det när det gäller föräldrapenning och därmed också frågan om jämställdhetsbonus måste vara personer som är eller betraktas som barnens föräldrar eller vårdnadshavare. Det är de som kan få del av de här förmånerna. Det tror jag inte att vi har olika uppfattningar om. Utifrån de kriterierna har jag självklart ingen annan inriktning än att alla personer, alla familjer ska behandlas på precis samma sätt. De här stöden finns ju ytterst till för att barnen ska få en så bra uppväxt som möjligt. Det handlar inte om att premiera föräldrar av ett visst slag eller familjetyper av något visst slag. Föräldrar ser olika ut. Familjer ser olika ut. Alla är lika mycket värda, och alla har rätt till det stöd som det offentliga ger i olika tappningar för att skapa så trygga förhållanden som vi tillsammans kan göra när det gäller våra barns uppväxt.

Herr talman! Ja, det är precis här som skiljelinjen går. Tror man att politiken går att använda för att ge det lilla nyfödda barn som föds i dag bättre möjlighet att få en nära relation med både sin mamma och sin pappa, eller tycker man att det får vänta i 51 år, förutsatt att utvecklingen går i samma riktning som den nu har gjort? Fortsätter vi att ha en högerregering i några år till lär det ta ännu längre tid. Jag tror att politiken kan vara ett verktyg. Då undrar man: Vem är förlorare på att man skulle låta fler pappor få en nära relation med sina barn från början? Det är inte papporna, för de får den här nära relationen, som gör att de, även om det går snett någon gång senare i livet, har en familj kvar. Det är inte mammorna, för de får en stark etablering på arbetsmarknaden och en förälder hemma som tar ansvar för det där vardagliga pysslet, som det är att vara förälder. Och det är inte barnen, för föräldraskap delas inte. De får inte två halva föräldrar. De får två hela. Det enda som tar stryk av att man ger mer stöd för att ge båda föräldrarna möjligheter att vara hemma är de traditionella könsrollerna. Det är möjligheten att bryta dessa, även på andra ställen, som gör att kvinnor får bättre arbetssituation och bättre lön, som gör att män vågar välja icke-traditionellt och som gör att pojkar och flickor får lika goda förutsättningar. Här går skiljelinjen. Jag tycker att det är dags att politiken tar ansvar för de små barnen. Då måste jag få ställa en sista fråga till Göran Hägglund: Kan vi förvänta oss att Kristdemokraterna går till val på att utveckla vårdnadsbidraget och avskaffa pappamånaderna? Är det den kristdemokratiska familjepolitiken?

Herr talman! Ja, det blir många frågor i den här debatten, eftersom det är tre interpellationer samtidigt. Både jag och Lennart Axelsson lyfter visserligen fram två specifika fall som exempel. Men det är ändå exempel på hur regelverket slår gentemot enskilda familjer, oavsett om det är sambopar, om det är adoptivföräldrar eller om det är samkönade par. Självklart ska det finnas en juridisk vårdnadshavare, en gemensam vårdnad. Där är vi helt eniga. Men på grund av de teknikaliteter som finns runt regelverket tar det ibland lite tid, och det missgynnar. Man skulle kunna tänka sig att se över regelverket, så att det, när man får gemensam vårdnad, ändå går att räkna ut det här, så att det blir möjligt att ta ut det. Eller man kanske helt enkelt ska slopa jämställdhetsbonusen och utveckla någonting annat. Jag skulle gärna vilja höra hur ministern ser på det. Jag ställde den frågan i mitt förra inlägg. Planerar regeringen att ta bort pappamånaderna? Går Kristdemokraterna till val på att ta bort pappamånaderna och utveckla vårdnadsbidraget? Hur ser ni då på jämställdhetsbonusen i det? Vad är regeringens och vad är Alliansens besked om hur den kommande föräldraförsäkringen och familjepolitiken ska se ut?

Herr talman! Jag är också politiker och vet att man ibland kanske inte kan ge riktigt glasklara svar. Så kan det speciellt vara om man inte känner sig säker på vad som gäller. Så uppfattade jag faktiskt socialministerns senaste svar på min fråga. Naturligtvis måste man vara vårdnadshavare. Det är det som är problematiken runt det här, att man inte betraktas som vårdnadshavare förrän det har beslutats av tingsrätten efter ett till ett och ett halvt år. Men då vore det ganska bra om socialministern kunde säga: Jag lovar att titta på om det med dagens regler finns några hinder för att den här gruppen ska få ta del av jämställdhetsbonusen. Och om det skulle vara så ska jag se över möjligheterna att göra förändringar i det. Mer än så tycker jag inte att man behöver avkräva. Säger man, som i svaret, att det här gäller för alla föräldrar och det uppenbarligen inte gör det måste man, tycker jag, ta konsekvensen av det och titta över vad som är bekymret.

Herr talman! Jag börjar med det sista. Jag kan säga till Lennart Axelsson att jag tycker att det är en fair deal, så att säga. Vi är överens om att vi kikar på det här. Det kan vara delar som jag i dag inte har kunskap om när det gäller de fall som har beskrivits här och finnas sådant i regelverket som ingen av oss känner till som det behöver kikas vidare på. Jag har ingen annan idé, som jag sade tidigare, än att alla ska behandlas lika, och det gäller att ha ett regelverk som fungerar praktiskt väl och som skapar de här stabila regelverken omkring barnet. Det är en viktig faktor som båda motdebattörerna har strukit under. Därför tror jag att vi är överens om detta. Gunvor G Ericson ställer ett par specifika frågor. En av dem är: Ska vi slopa jämställdhetsbonusen? Nej, det är det som ni vill på er sida, förstår jag. Det innebär då att moroten ersätts med en piska för att ni tänker er att lagstiftningsvägen kvotera föräldraförsäkringen. I den mån föräldrar inte begriper sitt eget bästa begriper ni det å föräldrarnas vägnar och kommer då att diktera villkoren för deras del. Planerar vi att ta bort pappamånaderna? Nej, det gör vi inte. Det finns inget parti i regeringen som har lagt fram något förslag i våra gemensamma överläggningar. Diskuterar man principiellt tycker jag att det inte borde finnas sådana, men det är inte en prioriterad uppgift för oss vare sig under innevarande mandatperiod eller kommande mandatperiod. Där tror jag att fajten kommer att handla om just det som vi nu diskuterar: Vet föräldrarna sitt eget bästa? Eller vet vänstersidan i svensk politik föräldrarnas bästa och har därmed rätt att avgöra? Det är det som det kommer att handla om. Också jag tror förstås att politiken har en roll att spela. Jag tror att den har roller att spela omkring det som vi resonerade om tidigare, attityder i samhället, praktiska beslut när det gäller lönebildning och annat som handlar om att ge kvinnor ett större utrymme. Men jag tror inte att vi ska bestämma över huvudet på föräldrarna hur de ska ta hand om föräldraförsäkringen, herr talman.