Barndomsgaranti

Herr talman! Mikael Eskilandersson har frågat jämställdhets- och bostadsministern med ansvar för stadsutveckling och arbetet mot segregation och diskriminering om statsrådet och regeringen kommer att agera för inrättandet av en svensk barndomsgaranti och i så fall vilket innehåll den kommer att ha. Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som ska svara på interpellationen.

Regeringens arbete för att förbättra situationen för barn spänner över många politikområden. Det handlar om barns rättigheter, skola, vård och omsorg och socialförsäkringar. Det handlar även om arbetsmarknadspolitik, socialpolitik, bostadspolitik och kriminalpolitik. Det handlar om hur vi organiserar hela vårt samhälle och om hur vi vill att det ska utvecklas. Frågan kan därför inte enbart reduceras till ett förslag från EU-kommissionen om att inrätta en europeisk barngaranti eller sammanfattas till en nollvision eller en särskild regeringsgaranti.

Bland de konkreta frågor som Mikael Eskilandersson lyfter i sin interpellation nämns brister vid familjehemsplaceringar. Det är en prioriterad fråga för regeringen, som under förra året lämnade en proposition med lagskärpningar till riksdagen avseende att stärka tryggheten för placerade barn. För tillfället bereds förslag till en så kallad lex Lilla hjärtat, och inom kort kommer regeringen också att tillsätta en utredning som ska se över kvaliteten i vården för barn och unga i familjehem, på stödboenden, HVB eller särskilda ungdomshem.

Precis som gällande många andra av de frågor som Mikael Eskilandersson lyfter fram rör barns välmående och goda uppväxtförhållanden omfattande verksamheter som påverkas både av lagstiftning, resurser, organisation och arbetssätt. Förbättringar kan därmed inte enkelt beordras fram utan måste nogsamt och steg för steg utvecklas, utvärderas, omprövas och vidareutvecklas på nytt. Jag välkomnar alla riksdagspartiers initiativ för det arbetet.

Herr talman! Tack, Lena Hallengren, för svaret!

Man kan fundera på varför utvecklingen konsekvent går åt fel håll om regeringen nu har ett så brett fokus och arbetar med situationen för barn på alla fronter. Förbättringar kan inte enkelt beordras fram, säger Lena Hallengren. Jag håller helt med om det. Men det går ju inte framåt. Det går oftast bakåt. Jag kommer att återkomma till det här, men först vill jag prata lite om ordet barndomsgaranti.

Första gången jag hörde ordet barndomsgaranti var 2016. Vi hade familjerättskonferens i Sverigedemokraterna, och vi hade grupparbete. En grupp hade i uppdrag att titta på problemen kring utsatta barn och komma med förslag till åtgärder. När gruppen presenterade sitt arbete föreslogs egentligen ganska självklara saker - ganska lika de som EU nu skissar på.

Det handlade om nolltolerans mot barnmisär, en nollvision mot hemlöshet bland barn, att kvalitetssäkra och höja kompetensen hos dem som jobbar med barnrätt och olika stödinsatser och hjälp till utsatta barn. Det var alltså sådant som jag tror att alla politiska partier egentligen jobbar för.

Förslaget var också att lägga detta i ett större paket och att det paketet skulle kallas för barndomsgaranti. Detta vidareutvecklade vi vid vår familjerättskonferens 2017, och jag fick gehör för en barndomsgaranti även av partiledningen. Barndomsgarantin blev också en del av vårt valmanifest inför valet 2018.

Nu säger jag inte att EU har kopierat mitt partis idé eller att vår barndomsgaranti ens har något med EU:s barndomsgaranti att göra. Jag kan dock konstatera att när vi sverigedemokrater först diskuterade en barndomsgaranti testade jag att googla ordet och fick inga träffar alls.

Tyvärr kom inte valet 2018 att handla om barndomsgaranti eller ens om politik för barns bästa. Socialdemokraterna använde hela sin valstab till att i stället sprida lögner om vad mitt och andra partier egentligen ville.

I stället för barnmisär fick vi prata om marknadshyror, vilket är något som vi aldrig föreslagit och som Socialdemokraterna efter valet plötsligt själva ville införa, åtminstone delvis. I stället för att prata om hemlöshet bland barn fick vi diskutera om Danmarks regler för fri abort till vecka 12 egentligen är kvinnoförtryck. I stället för att prata om hur vi blir bättre på att hjälpa utsatta barn ville Socialdemokraterna diskutera om det är kvinnofientligt att vilja ha vårdnadsbidrag och faktiskt träffa sina egna barn.

Listan på märkliga utspel från Socialdemokraterna i förra valrörelsen kan göras nästan hur lång som helst. Och jag tror att det fanns en baktanke: Man gjorde allt för att dölja det egna misslyckandet. När siffrorna pekar på ökad otrygghet och ökad utsatthet för våra barn är inte den politiken så intressant att diskutera.

Sverige hade mått mycket bättre av att prata om just barns bästa, eller, som vi då ville, om en barndomsgaranti. Självklart är det svårt, för att inte säga omöjligt, att garantera något, inte minst när det gäller uppväxtförhållanden. Extra svårt blir det kanske när man ser samhällets utveckling under senare år med växande utanförskapsområden och en barnfattigdom som faktiskt har ökat i princip konstant de senaste tio åren.

Jag skulle gärna vilja ha en förklaring rörande när Socialdemokraterna kommer att vända de här siffrorna.

Herr talman! Nu hade Mikael Eskilandersson från Sverigedemokraterna chansen att i ganska många minuter tala om hur Sverigedemokraterna tänker att en sådan här barndomsgaranti skulle se ut, men i stället landar han på något sätt i en valrörelse som ägde rum för två och ett halvt år sedan och där jag knappast noterade Sverigedemokraternas alla förslag för att lyfta barnrättsfrågor.

Det fanns också möjlighet att ganska omedelbart efter valet se till att inte bara ha en barnkonvention som är ratificerad utan också göra den till lag, men det var Sverigedemokraterna naturligtvis väldigt emot, för det skulle få konsekvenser som Mikael Eskilandersson gärna kan få påminna om. Vilka farhågor hade man med att barnkonventionen blev lag?

Jag hörde att Mikael Eskilandersson och Sverigedemokraterna 2016 påbörjade sitt arbete med hur man ska se till att ha en politik för barn eller barns uppväxt - eller hur det nu beskrevs. Jag kan garantera Mikael Eskilandersson att Socialdemokraterna inte började 2016. Det var mer än 100 år sedan som vi påbörjade ett arbete som handlade om allas lika värde, rätten till skolgång, utsatta barn och att bygga ut en förskola som omfattar alla.

Att arbeta för barns rättigheter är någonting som ligger som en linje genom den politik som vi bedriver. Men nu handlar interpellationen om en väldigt specifik fråga, nämligen: Vad ska regeringen göra med den europeiska så kallade barndomsgarantin?

Skälet till att jag står här och inte Märta Stenevi som har ansvar för barnfrågor är att detta hamnar i det utskott i rådet som faller under undertecknad. Men vill Mikael Eskilandersson bena i de olika perspektiven i barnfrågor rekommenderar jag faktiskt att han själv bryter ned det här lite och fördjupar sig i frågor som: Vad betyder det att alla barn har rätt till förskola? Vad får vi för konsekvenser när vi i stället för förskola har ett vårdnadsbidrag som innebär att mammor är hemma med sina barn? Vilka förebilder blir de mammor som är hemma under många år med sina barn i stället för att gå till ett arbete? Det skulle vara intressant om Mikael Eskilandersson kunde reflektera lite över det.

Hur ser då processen ut med anledning av interpellationen som ställdes och som jag antar att interpellanten vill ha svar på?

Den 24 mars i år presenterade kommissionen ett förslag till en så kallad europeisk barngaranti i form av utkast till en rådsrekommendation. Jag vill understryka - inte i huvudsak för interpellanten utan för andra som lyssnar, för det är ganska komplicerat vad det här får för konsekvenser i svensk politik - att en rådsrekommendation inte är ett bindande verktyg utan ett sätt för EU:s medlemsländer att komma överens om en inriktning. Om den antas innebär den inga bindande skyldigheter, utan det är en inriktning som man kan ställa sig bakom.

Sedan i mars har det här hanterats på tjänstemannanivå i det som kallas för rådsarbetsgrupper. Det innebär att det så här långt är tjänstemän från Sverige som har företrätt svenska ståndpunkter inom ramen för de mandat som finns från Sveriges riksdag.

Rådsrekommendationen har ännu inte hanterats på politisk nivå, vilket gör det lite svårt för mig att svara på väldigt specifika frågor om den. Men det kommer att ske den 14 juni, då jag eller någon av mina kollegor kommer att företräda den svenska linjen. Inför det mötet sker förankringen i två steg: dels föredrogs den av min statssekreterare för socialutskottet den 20 april, dels kommer den att föredras för EU-nämnden den 11 juni. Genom detta förankras den svenska positionen av riksdagens samtliga partier, inklusive interpellantens.

Herr talman! Jag föredrar faktiskt att ta barnets perspektiv framför att ta ett vuxenperspektiv, så som regeringen tyvärr alltför ofta gör.

När det gäller barnkonventionen var det inte ett problem att den inte var en lag innan. Problemet var att den inte följdes. Vi hade ju en skyldighet att följa den redan innan den blev lag.

När jag sålde in barndomsgarantin i mitt eget parti beskrev jag den ungefär som en garanti på en vara, till exempel en bil. Ingen kan garantera att det aldrig blir fel, men om det uppstår problem och fel som blir kända ska vi som samhälle agera. Då ska vi göra allt vad vi kan för att rätta till felen och skapa ett så drägligt och fungerande liv som möjligt med barnets bästa i fokus. Det var så det lades upp.

Sedan innehåller barndomsgarantin en lång rad åtgärder som jag tyvärr inte har möjlighet att redogöra för på tre minuter, så jag får hänvisa till våra motioner om man vill gå in på varje enskilt förslag som barndomsgarantin bygger på.

Det viktiga är att vi från början inte bygger in problem i systemet. För mig är det viktigt att barnet får sina rättigheter tillgodosedda. Och det tål att upprepas: Barn har rätt till föräldrar, men föräldrar har inte rätt till barn. Det är barnets rättigheter som är det viktiga.

Jag vet att regeringen gärna pratar om barnets bästa, men tyvärr klingar det ganska falskt när man läser de framlagda förslagen. Just nu hanterar vi ett par propositioner i civilutskottet, och det är slående hur regeringen envist håller fast vid ett vuxenperspektiv. Bland annat handlar det om föräldraskap för gifta homosexuella, där barnets rätt till sina biologiska föräldrar nonchaleras. För regeringen är det de vuxnas rätt till barnet som uppenbarligen är viktigare än barnets rätt till sina föräldrar.

Det finns också ett förslag om införande av fastställande av faderskap elektroniskt, och där har man också ett tydligt vuxenperspektiv. Detta ska göras först efter att barnet har fötts. Varför då? Varför löser man inte problemet innan? Ur barnets perspektiv borde det bästa vara om föräldraskapet är klart när barnet föds.

Vi vill att man påbörjar att fastställa faderskapet så tidigt som möjligt i processen, redan vid första kontakten med mödravården eller barnmorskemottagningen. I de allra flesta fall finns det inga tveksamheter kring vem som egentligen är pappa. Då finns det ingen anledning att vänta tills barnet har fötts och utsätta barnet för riskerna med vad som kan hända på vägen och krångla till det. En tidigare utredning och ett fastställande av faderskap långt innan barnet föds är det bästa ur ett barnperspektiv, och det är även det bästa för de blivande föräldrarna.

I onsdags skickade vi tre tillkännagivanden till regeringen, och alla tre förslagen finns i Sverigedemokraternas barndomsgaranti. Det handlar om kunskapshöjande åtgärder för dem som arbetar med familjerättsliga frågor, det handlar om möjligheten för socialnämnden att inhämta uppgifter utan samtycke från vårdnadshavaren och det handlar om att kvalitetssäkra vårdnadsutredningarna. Allt detta är sådant som skulle vara allmänt bra för barn. Jag undrar varför Socialdemokraterna väntar med att genomföra sådana här saker. Man bara avvaktar, trots att man har haft regeringsmakten under väldigt lång tid.

Under de senaste tio åren har vi bara sett hur det egentligen har gått utför vad gäller barns situation i Sverige. De utsätts för mer våld och har det allmänt sämre, tyvärr.

Herr talman! Svepande ordalag är väl i och för sig ingen nyhet i en debatt med Mikael Eskilandersson.

Det blir svårt att ha en riktigt bra diskussion om det handlar om barns rätt till förälder och inte förälders rätt till barn. Det är frågor som ligger i civilutskottet och som Mikael Eskilandersson säkert har synpunkter på, och det är jag övertygad om att också mina kollegor har. Men jag har inte ansvar för specifikt de frågorna, så det blir väldigt svårt att ha en riktigt bra diskussion om kunskapshöjande åtgärder och så vidare.

När det kommer till frågan om sekretess tror jag att Mikael Eskilandersson egentligen inser att det är en väldigt svår fråga, men det är ju inte så att den inte arbetas med.

Jag tycker att Mikael Eskilandersson ska ägna sin avslutande replik åt att berätta för alla barn som undrar varför Sverigedemokraterna inte tyckte att barnkonventionen skulle bli lag. Barnrättsorganisationer i Sverige och världen över driver som en av sina allra viktigaste frågor att få ett brett och tydligt genomslag för barnkonventionen och att inte göra den till en valfri fråga.

När barnkonventionen nu är lag i Sverige blir det ännu tydligare vilken kunskap man ska ha när man arbetar i myndigheter och organisationer och i sammanhang där man möter barn och vilka skyldigheter man har.

Det är också tydligt att vi lägger in detta i alla utredningar - det kan aldrig missas - det prövas i domstol och så vidare. Vad är då skälet till att det är så viktigt med ett brett barnrättsperspektiv men att barnkonventionen inte behövde bli lag? Jag kan fortfarande inte förstå hur man kan stå här och hävda att man går i en riktning där man sätter barnen främst men att barnkonventionen inte behövde bli lag.

Herr talman! När det gäller barnkonventionen tycker jag att jag gav en ganska klar förklaring nyss. Barnkonventionen gäller ju oavsett. Vi skrev på den redan 1989 eller när det var, så den har ju gällt under jättemånga år. Problemet är att vi inte har anpassat den övriga lagstiftningen till den. Nu har man infört den som lag. Då krockar den helt plötsligt med en massa andra lagar, och det har man fortfarande inte rättat till.

Vad som verkligen oroar mig är den långsiktiga utvecklingen i Sverige. Man kan leva med att allt inte är perfekt om man ändå ser att det blir bättre för varje år, om samhället blir lite tryggare, ekonomin lite bättre och barnen lite mindre utsatta. Men så är det ju inte. Tvärtom ser vi att utvecklingen går åt fel håll. Barnfattigdomen tenderar inte att stadigt minska. Tvärtom har den ökat, enligt SCB, de senaste tio åren.

Samma sak är det med våld och brott mot barn. Det finns ingen nedåtgående trend. Enstaka år kan visa på en nedgång, men under de senaste tio åren är trenden tydlig. Det har ökat med 29 procent. Värst av allt är att det dessutom främst har drabbat de yngre barnen. Den största ökningen av misshandelsbrott mot barn handlar om barn under 14 år.

Vi tror gärna att Sverige är bäst i klassen och att problemen är små, men verkligheten visar någonting annat. Jag är övertygad om att även Sverige behöver ta krafttag mot problemen, och en barndomsgaranti är en möjlig väg.

Mina döttrar är snart vuxna. Den äldsta är snart 21 och den yngsta fyllde 15 i veckan. Vad som verkligen skrämmer mig är det faktum att mina barnbarn löper större risk, jämfört med mina barn, att drabbas av såväl barnfattigdom som kriminalitet och våldsbrott under sin uppväxt. Det måste vi faktiskt göra någonting åt, och det måste vi göra på riktigt.

Herr talman! Jag tycker att det var ett intressant perspektiv mot slutet att tala om barnfattigdom, för barn är ju inte fattiga. Det är deras föräldrar som är fattiga. Det är inte barn som inte har ett arbete att gå till, som inte tjänar sitt levebröd och som inte har råd att betala hyra och mat.

Hur ser då arbetsmarknadspolitiken ut? Hur ser vi till att ge möjligheter att skaffa sig en utbildning, att lära sig språket, att få de möjligheter till ingångar på arbetsmarknaden som man kan behöva för att kunna försörja sig själv och sin familj?

Barnfattigdom ska inte lastas barnen, utan det har ju verkligen att göra med all annan politik.

Vi kan se det senaste året, lite drygt, hur otroligt många insatser som regeringen har presenterat tillsammans med samarbetspartierna för att se till att människor inte ska bli arbetslösa, för att näringsverksamheter inte ska gå omkull och för att socialförsäkringssystemen ska hålla måttet. Diskutera gärna de frågorna och inte bara mitt under pandemin, utan stå upp för dem framöver och se till att välfärden får de resurser som krävs! Prioritera inte det som är allt annat än vården, omsorgen och skolan som skapar en trygg tillvaro och ger förutsättningar för det offentliga Sverige att faktiskt ge stöd och uppbackning till de barn och unga som så behöver!

Klassperspektiv och socioekonomi - jag tar gärna den debatten varje dag med Sverigedemokraterna.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.