Barnäktenskap och familjeplaceringar

Fru talman! Tack, Christina Örnebjär, för frågan!

Christina Örnebjär har frågat mig vad jag avser att göra för att se till att socialtjänsten runt om i landet inte legitimerar barnäktenskap genom att exempelvis placera flickor hos personer de påstås vara gifta med.

Christina Örnebjär har också frågat mig vad jag avser att göra för att se till att socialtjänsten runt om i landet gör skyddsbedömningar av alla ensamkommande barn som placeras hos anhöriga och att uppföljningar avseende barnens situation återkommande görs.

Barn ska vara barn, och i Sverige är det inte tillåtet att ingå äktenskap med barn. Varje flicka och varje pojke har rätt till sin barndom och ungdom. Barn ska inte vara gifta och leva i äktenskap. Barn ska utvecklas, gå i skolan och leva i frihet från vuxenlivets ansvar.

Jag är bekymrad över de ensamkommande flickor som kommer till Sverige och andra länder i Europa som riskerar att utsättas för till exempel människohandel, våld eller sexuella övergrepp. Vi vet att det går sämre när det gäller utbildning och arbete för ensamkommande flickor än för motsvarande pojkar. De här skillnaderna är en viktig utmaning för regeringen och samhället i stort.

Sedan den 1 juli 2014 är den lägsta åldern för att få ingå äktenskap i Sverige, utan undantag, 18 år. På många håll i världen ser det fortfarande annorlunda ut och det är inte möjligt att i svensk lagstiftning förbjuda barnäktenskap i andra länder. Däremot kan vi verka för att andra länder förbjuder barnäktenskap. För de barn som befinner sig i vårt land ska vi säkerställa att de får det skydd och stöd som de behöver och har rätt till.

Det är också viktigt att tydliggöra i debatten att det finns ett visst utrymme enligt svensk lagstiftning att erkänna äktenskap som har ingåtts i utlandet, trots att äktenskapet ingicks vid en tidpunkt när någon av parterna var under 18 år. Det är ytterst en fråga för domstolar och andra myndigheter än socialtjänsten att avgöra om ett äktenskap som har ingåtts utomlands ska erkännas eller inte i Sverige.

Asylsökande barn som kommer till Sverige utan sina föräldrar och är gifta betraktas som ensamkommande barn. Det innebär att gifta flickor ska behandlas på samma sätt som övriga ensamkommande barn i vårt mottagningssystem. Socialtjänsten ska utreda och bedöma vad barnet har för behov av insatser enligt socialtjänstlagen. Den omständigheten att ett barn är gift utgör ofta skäl för socialtjänsten att särskilt uppmärksamma barnets situation och behov av stöd. När socialtjänsten tar ställning till var det är mest lämpligt att barnet placeras måste alltid en individuell bedömning göras. I socialtjänstens bedömning ska alltid barnets bästa beaktas.

Jag och övriga i regeringen förutsätter att svensk lag följs. Socialstyrelsen har på regeringens uppdrag inrättat en svarsfunktion för frågor som har koppling till flyktingsituationen för att stödja socialtjänsten i arbetet med de ensamkommande barnen. Socialstyrelsen arbetar också med att förtydliga stödet för socialtjänsten avseende placering av ensamkommande barn som är gifta.

När det gäller frågan om bedömningar och uppföljningar av ensamkommande barn som placeras hos anhöriga delar jag Christina Örnebjärs ståndpunkt att det är särskilt viktigt att flickor inte placeras hos personer som uppges vara anhöriga utan att det görs en bedömning som visar att det är bäst i det enskilda fallet.

När ett barn placeras ska det i första hand övervägas om barnet kan tas emot av någon anhörig eller annan närstående enligt socialtjänstlagen. Vad som är bäst för barnet ska givetvis alltid beaktas. Då barnet ska placeras hos en anhörig eller närstående ska det alltid göras en sedvanlig utredning som för övriga familjehem och vården följs upp på samma sätt som övriga familjehem av socialnämnden.

Barn kan även tas emot i ett enskilt hem hos släktingar, så kallad privat placering. Det krävs då en uttalad överenskommelse mellan vårdnadshavarna och släktingarna i Sverige. Därefter ska socialnämnden göra en medgivandeutredning. Om det skulle visa sig i utredningen att barnet kan behöva stöd eller skydd från socialtjänsten ska en utredning av barnets behov inledas och en sådan utredning kan i sin tur visa att det är motiverat att i stället placera barnet i ett familjehem.

Jag vill understryka att privat placering inte är en placering som Socialstyrelsen förordar för ensamkommande barn, tvärtom. Sannolikt kan socialtjänsten inte vara helt säker på att det är vårdnadshavarnas egna beslut eftersom de inte finns tillgängliga. Utifrån en livssituation som ensam flicka eller pojke i ett nytt land kan det också finnas behov av särskilt stöd för att leva och utvecklas på bästa sätt. Här måste socialtjänsten uppmärksamma flickor som behöver särskilt stöd.

När det gäller skyddsbedömningar regleras det i socialtjänstlagen. När socialtjänsten får in en anmälan, till exempel om att en flicka är gift, ska de genast göra en bedömning av om barnet är i behov av omedelbart skydd. En sådan bedömning ska dokumenteras.

Regeringen har vidtagit en rad åtgärder för att stödja kommunerna med anledning av flyktingsituationen. Exempel på sådana åtgärder är att ersättningarna till kommunerna för mottagande av nyanlända höjdes den 1 januari 2016, genom överenskommelse med oppositionen gjordes ett extra tillskott på 9,8 miljarder kronor. Satsningar på socialtjänsten och den sociala barn- och ungdomsvården uppgick till 1 miljard under fyra år. Vi har alltså vidtagit en rad åtgärder för att stärka den sociala barn- och ungdomsvården.

Regeringen tar arbetet mot barnäktenskap på största allvar. De lagändringar som gjordes 2014 för att stärka skyddet mot barnäktenskap och tvångsäktenskap kommer att utvärderas.

Det är väldigt viktigt för mig som barnminister, jämställdhetsminister och ansvarig för socialtjänsten att alltid stå på flickors och kvinnors sida.

Fru talman! Tack, statsrådet för svaret!

Nej, vi kan inte förändra andra länders lagar. Vi kan inte förbjuda barnäktenskap i andra länders lagar, men vi kan välja hur vi förhåller sig till dem.

För några år sedan var det ett ganska uppmärksammat fall i Sverige. Det var en italiensk pappa som slog sin son. De var här på semester.

Från myndighetshåll var man väldigt tydlig om att i Sverige gäller svensk lag. Barnaga är inte tillåten, så mannen blev fälld för misshandel. Detta svenska fall väckte frågan om barnaga i Italien. Ett forum för debatten var bland annat italienska Rädda Barnens sida på Facebook där man ställde frågan: Tror du att du kan uppfostra ett barn utan att använda slag och lindrig fysisk bestraffning? Det självklara svaret från de allra flesta var ja. Även frågan om en lagändring lyftes fram.

På samma sätt är det viktigt med tydlighet från Sverige i den här frågan. Barnäktenskap och tvångsäktenskap är aldrig tillåtna och kommer aldrig att sanktioneras av det svenska samhället. Det är en viktig och tydlig signal till andra länder. Lagen måste ju gälla lika för alla. Vi liberaler kräver att alla dispenser som bidrar till att upprätthålla barn- och tvångsäktenskap ingångna utomlands tas bort.

Ekot avslöjade tidigare att flickor under 18 år - och några så unga som under 15 år - som har gifts bort i hemlandet registreras som gifta när de kommer till Sverige och placeras under samma tak som de män som de gifts bort med. Vi är med rätta stolta över att vara världens fjärde mest jämställda land. Frågan är då hur detta kan tillåtas.

Jag ska redovisa en kort bakgrund till att det ser ut som det gör i dag.

Under 2015 gjordes 46 polisanmälningar som inte gick vidare till åtal. Åklagaren lade ned samtliga anmälningar om barn- och tvångsäktenskap. De lades ned i brist på bevis. Frågan är hur många offer som nu vågar gå till polisen och anmäla hedersförtryck när de vet att alla anmälningar från föregående år lades ned. Det är också en viktig signalfråga.

Politik är att visa en vilja och en riktning. Jag är glad över att statsrådet är så tydlig i sitt svar om att i Sverige gäller svensk lag, och att hon förutsätter att den följs.

Nu har vi tyvärr sett att så inte är fallet. Jag skulle vilja att statsrådet ännu tydligare beskrev hur hon ska se till att socialtjänsten följer de lagar och regler som finns.

Vi i Liberalerna vill se en haverikommission om barnäktenskap. Är statsrådet beredd att tillsätta en haverikommission?

Statsrådet avslutade sitt skriftliga svar med att hon och regeringen är beredda att vid behov överväga ytterligare åtgärder för att skydda alla flickor och pojkar i Sverige mot barnäktenskap. Vi har nu sett att behovet finns. Frågan är hur länge dessa flickor och pojkar ska vänta. Vi ser ju att det inte fungerar. Vad mer behövs?

Lagstiftningen har uppenbarligen inte hängt med. För mig är det självklart att en ny lagstiftning på det här området behövs. Utomlands ingångna barnäktenskap ska aldrig kunna erkännas i Sverige. Lagstiftningen stärktes 2014, men det är fortfarande möjligt - precis som statsrådet säger - för svenska myndigheter att erkänna barnäktenskap eller tvångsäktenskap som ingåtts utomlands, om det finns synnerliga skäl.

Vi liberaler har föreslagit att lagen ska ändras så att den sista luckan täpps till. Personer som hamnat i barnäktenskap och flyttat till Sverige får aldrig vara ett argument för svenska myndigheter att kompromissa om grundläggande principer om jämställdhet och individens okränkbarhet.

Jag vill därför också fråga: Är statsrådet beredd att säkra barns rättigheter genom att verka för att de sista luckorna i förbudet mot barnäktenskap täpps till?

Fru talman! Tack, Christina Örnebjär, för att du nämnde slutet på mitt svar!

Det här är en komplicerad fråga som innehåller många olika skeenden i människors liv. Samtidigt tycker jag att principen är väldigt viktig. Barn ska inte vara gifta och svensk lag ska följas.

När det gäller andra länders lagstiftning har vi ju internationella överenskommelser, en del bindande och andra inte, om barns rättigheter, kvinnors rättigheter samt sexuell och reproduktiv hälsa. Frågan om barnäktenskap ses ofta i sammanhanget av sexuella och reproduktiva rättigheter och hälsa.

Jag har följt den internationella debatten under ganska många år, både från internationellt håll och från svensk sida. Det är få av EU:s medlemsländer som uttrycker förståelse eller stöd för barnäktenskap. Däremot är man mycket mer kluven till sexuella och reproduktiva rättigheter som ifrågasätts just när det gäller flickor.

Det är till och med så att stödet för sexuella och reproduktiva rättigheter i många länder har försvagats under en 20-årsperiod, trots bra internationella överenskommelser. Hade flickor haft mer rätt till självbestämmande, sin egen kropp och större frihet att bestämma om sin sexualitet och så vidare, tror jag att vi hade kommit längre. Därför är det viktigt att på olika sätt verka även för detta och använda våra olika nätverk, partikontakter och vad det nu kan vara, för att påverka utvecklingen i en bättre riktning.

Naturligtvis kommer jag att verka för det här när jag åker till New York och leder den svenska delegationen vid kvinnokommissionen. Vid ett seminarium om migration och jämställdhet kommer jag att ta upp de här frågorna tillsammans med FN.

Jag tycker att det är väldigt viktigt att följa upp de här frågorna. När det gäller de kommuner som varit aktuella i Ekots granskning har JO inlett ett arbete. Jag inväntar det och vill titta på det.

Den senaste lagstiftningen om barnäktenskap är relativt ny, från 2014. Justitieministern har uttryckt att den bör följas upp, och det håller jag med om.

Socialtjänsten och den sociala barn- och ungdomsvården över huvud taget var under en väldigt stark press redan när vi tillträdde. Det är väl belagt. De många ensamkommande flyktingbarn som socialtjänsten ska hantera, förutom andra barn som behöver stöd av socialtjänsten, har bidragit till ett ännu tuffare läge.

Jag hoppas att vi kan föra en dialog, inte minst när det gäller de medel som blev ett resultat av uppgörelsen mellan regeringen och oppositionen om flyktingmottagande, 8 miljarder till kommunerna. Det tänker jag definitivt göra från min sida, och jag har redan börjat. Man kan investera delar av de medlen i den sociala barn- och ungdomsvården för att kunna arbeta ännu mer individbaserat, utgå från barnens behov, orka se situationen som den är med många ensamkommande flyktingbarn och lösa den. Samtidigt måste man ha ett starkt jämställdhetsperspektiv med sig när man möter de här barnen och försöker tänka på olika frågor som man behöver väga in för att kunna stödja barnen på allra bästa sätt.

Fru talman! Jag tackar åter statsrådet. Jag delar helt åsikterna kring sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter och är glad att debatten förs från Sveriges sida både nationellt och internationellt.

Vad gäller lagändring och behovet av att utreda och se över tycker jag som sagt att vi redan har sett att behovet finns och att lagen behöver ändras. Inte minst måste vi se till att tillämpa den lag som finns i dag. Jag håller också med om att det finns andra åtgärder och ser att många är på gång, men det är fler saker som behövs. Inte minst behövs utbildning och kompetensutveckling för att man ska förstå i vilken kontext saker och ting sker.

Jag ser positivt på Socialstyrelsens arbete med att förtydliga stödet till socialtjänsten avseende placeringen av barn som är gifta. Det behövs mer där också. Vi vill ha ett samhälle där mångfald värnas, ett öppet samhälle. Men det står inte i motsats till att vi samtidigt säger att vi aldrig kan acceptera barnäktenskap och tvångsäktenskap. Det är självklart att vi inte accepterar att flickors och kvinnors självbestämmande begränsas, eller för den delen pojkars. Rädslan och oron för att bli bortgift är något som gäller båda könen. Det drabbar både flickor och pojkar.

Ungdomsstyrelsens rapport Gift mot sin vilja från 2009 visade att 70 000 personer i Sverige i åldern 16-25 upplevde att de inte kunde välja partner fritt. Det var ungefär 6,6 procent av flickorna och kvinnorna och 3,8 procent av pojkarna och männen. Någonstans runt 8 000 barn och ungdomar levde då med oro för hot och allvarliga påtryckningar från släkt och föräldrar, och jag har tyvärr svårt att tro att siffrorna ser bättre ut i dag. Det är viktigt för socialtjänsten att ha kunskap kring detta område för att veta hur man ska agera, inte minst när det gäller placeringen av ensamkommande barn hos anhöriga.

I dag ryms många brott som begås med hedersmotiv inom ramen för våld i nära relationer, men mekanismerna bakom brotten är olika, och det är därför viktigt att särskilja dessa brott, så att man förstår strukturerna och kan agera utifrån det - inom rättsväsendet, men också inom socialtjänsten, där barnen befinner sig. Det är inte minst viktigt för barnens trygghet och tillit till det svenska samhället och dess förmåga att försvara och skydda dem.

Vi liberaler har bland annat drivit frågan om lex Fadime, en särskild straffskärpningsregel för brott som begås med hedersmotiv. Brottsrubriceringar och lagändringar ligger inte inom statsrådets område, men jag hoppas att hon som jämställdhetsminister ser både att och varför det här är viktigt. Tydlig lagstiftning är en förutsättning även för socialtjänstens arbete, och det är givetvis främst inom de områden där det finns lagstiftning som man utbildar personalen.

Kunskap är makt och en förutsättning för att veta vilka rättigheter och skyldigheter man har. I dag omfattas inte ensamkommande barn av gällande regler om samhällsorientering. Det finns behov av att se till att alla barn tidigt får samhällsinformation om sina rättigheter och skyldigheter, om demokratiska värderingar och om hur det svenska samhället är organiserat. Vi liberaler har föreslagit att informationen också ska nå de barn som placerats hos anhöriga. Vi ser detta som självklart. Barn och unga ska veta att rättsstaten står på deras sida.

Men i går röstade riksdagen emot Liberalernas förslag om att barn och unga ska ha tillgång till målgruppsanpassad och tillgänglig information om sina rättigheter. Jag har svårt att förstå hur övriga riksdagspartier resonerade. Jag begär inte att statsrådet ska svara för hur övriga riksdagspartier har tänkt. Däremot undrar jag om statsrådet inte håller med om att alla barn och unga, också ensamkommande, ska få kunskap om sina rättigheter.

Fru talman! Jo, jag tycker att alla ska ha kunskap om sina rättigheter. Det faktum att det kom över 35 000 ensamkommande barn till Sverige bara förra året skapar ett starkt tryck på socialtjänsten. Jag har stor respekt för de personer - framför allt kvinnor, men också en del män - som arbetar där under högt tryck och gör allt de kan för att försöka klara situationen. Väldigt ofta gör man också det.

Jag nämnde förut de medel som vi tillsammans har kommit överens om när det gäller flyktingmottagande. Regeringen stärker också den sociala barn- och ungdomsvården med 250 miljoner per år under en fyraårsperiod för att man ska kunna bemanna det som behövs eller på olika sätt organisera om och strukturera så att man kan rekrytera och behålla personal. Den sociala barn- och ungdomsvården var redan från början ett eftersatt område.

Jag tror att den här sortens kunskap är sådant som många socionomer och socialsekreterare har med sig, men det är också sådant som man vill utveckla. Det är därför man ringer till Socialstyrelsens stödtelefon och frågar om det här. Man har också ringt till Länsstyrelsen i Östergötland, som har ett särskilt ansvar för att samordna frågor som gäller hedersrelaterat våld och förtryck.

Man måste försöka använda de här resurserna på bästa sätt. Jag utesluter inte att man behöver göra mer, men vi har tagit en mängd beslut för att stärka den sociala barn- och ungdomsvården och stärka mottagandet av ensamkommande barn.

Jag tycker att det är väldigt viktigt att poängtera att man måste ha ett jämställdhetsperspektiv i det här arbetet, precis som i alla andra arbeten. Därför har socialtjänsten också fått i uppdrag att till exempel fråga systematiskt efter upplevelser av våld eller liknande händelser för att man ska kunna ha klart för sig vem man har framför sig och hur man på bästa sätt kan stödja den individen.

Jag håller med om att det är viktigt att följa upp lagstiftningen om barnäktenskap. Jag ska inte tolka lagen. Möjligtvis finns det situationer där till exempel de två parterna är väldigt nära varandra i ålder på varsin sida om 18-årsstrecket och har ett barn. Det finns förmodligen ett och annat undantag.

Vi behöver se över hur det här fungerar. Mina utgångspunkter är att svensk lag ska följas, att barn ska behandlas som barn och att flickor ska ha rätt att bestämma över sitt eget liv. Det ska vara ledstjärnorna.

När det gäller hedersrelaterat våld och förtryck stämmer det att flera av de saker som Christina Örnebjär tog upp är sådant som Morgan Johansson har ansvar för i regeringen. Men för mig, som samordnar frågor om jämställdhet och våld mot kvinnor, är detta en central fråga.

De siffror som Christina Örnebjär räknar upp är naturligtvis alldeles för höga. De borde vara noll. Det är också ett mål i jämställdhetspolitiken att våldet mot kvinnor ska upphöra. Regeringen har tillskjutit 100 miljoner till kvinno- och tjejjourer. Inte minst tjejjourer får ofta samtal om sådana här situationer.

Jag har möjlighet att ta ett helhetsgrepp om detta, eftersom jag har fått ett underlag till en strategi mot våld mot kvinnor där det här ingår. Jag ska lägga fram en skrivelse om jämställdhetspolitiken där detta ska ingå. Jag avser också att skärpa styrningen av jämställdhetspolitiken, även på det här området, för att se till att det vi har tänkt ska hända verkligen händer med hjälp av de resurser vi använder i form av pengar, tid och personer.

Fru talman! Jag vill tacka statsrådet för debatten, som jag tyvärr tror kommer att fortsätta. Det är en debatt som vi egentligen inte borde behöva ha, för detta är någonting som över huvud taget inte borde existera. Ordet barnäktenskap borde inte finnas.

När jag berättade att jag skulle debattera barnäktenskap i dag fick jag en kommentar av Aya - det är en 18-årig tjej från Kumla, som jag kommer ifrån. Hon sa: Vad jag undrar är hur man kan debattera barnäktenskap. Vad finns det att debattera? Är det inte redan självklart att det inte får förekomma?

Det var lite jobbigt att behöva svara på det. Jag tror att både mitt och statsrådets svar till henne är att det självklart borde vara så. Vi är helt överens om att barnäktenskap inte får förekomma i Sverige. Samtidigt förekommer det. Det finns luckor i lagen.

Från Liberalernas sida har vi varit tydliga. Vi vill ha en haverikommission mot barnäktenskap. Vi vill att asylsökande barn och alla andra barn ska veta att de aldrig placeras med den som uppges vara deras make. Vi vill att Migrationsverket och socialtjänsten ska göra noggrannare skyddsbedömningar för alla ensamkommande barn som ska placeras hos anhöriga. Vi vill att alla barn, inklusive ensamkommande, ska få kunskap om sina rättigheter. Sist men inte minst vill vi täppa till de sista luckorna i förbudet mot barnäktenskap.

Min önskan är givetvis att man från regeringens sida kan tänka sig att titta på Liberalernas förslag och vara lika tydlig som vi är mot barnäktenskap. Ett undantag leder nämligen tyvärr ofta till ett annat.

Jag håller fullständigt med om att socialtjänsten under många år har varit under ett stort tryck. Man gör stordåd där. Men oavsett hur ofta det här sker är varje enskilt fall en tragedi, och det är ett misslyckande för samhället.

Fru talman! Jag håller med om att vi inte borde behöva diskutera den här frågan. Barnäktenskap är ytterst ett sätt att kontrollera flickors sexualitet. Det är också en syn som handlar om att sexualitet styr det mesta som flickor gör. Det måste tyglas, och de ska inte ha rätt att bara vara.

Det är naturligtvis föreställningar som vi måste bekämpa. Det gäller på internationell nivå. Det gäller på EU-nivå, och det gäller i Sverige.

Jag har i regeringen ansvar för barnfrågor, jämställdhetsfrågor och socialtjänsten. När det gäller lagstiftningen om barnäktenskap är det justitieministern som har ansvaret i regeringen. Men vi samarbetar förstås. Jag har redan sagt att jag tycker att en uppföljning är behövlig.

När det gäller socialtjänsten ska de göra med de här barnen som med alla andra. De ska göra individuella bedömningar. De ska göra bedömningar av skydd. De ska följa upp placeringar. Och de ska se till barnets bästa när de gör det. Jag vet att de arbetar efter bästa förmåga.

Det är en sak som vi inte har berört här. De här frågorna går in en hel del i frågan om våld och förtryck mot flickor, kvinnor och hbtq-personer och andra som bryter normer när det gäller kön. Vi behöver över huvud taget göra mycket mer för att förebygga den sortens attityder och våld i samhället. Vi behöver återkomma från regeringens sida när det gäller förebyggande insatser generellt men också för gruppen nyanlända.

Det finns flera tillfällen under våren att komma tillbaka till det. Ett sådant handlar om skrivelsen om jämställdhetspolitiken.

Överläggningen var härmed avslutad.