avvisning av barn som omhändertagits enligt socialtjänstlagen

Herr talman! Anne-Marie Ekström har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att inte små barn avvisas tillsammans med föräldrar som de inte känner och som inte kan ta hand om dem. Jag vill inledningsvis framhålla att för barn liksom för vuxna gäller att åberopade skyddsskäl för uppehållstillstånd ska prövas först, innan en bedömning görs av om det föreligger humanitära skäl för uppehållstillstånd. Barn kan självfallet vara flyktingar eller skyddsbehövande i övrigt. Det finns i detta sammanhang skäl att påminna om att barn ska uppmärksammas som individer som kan ha egna skäl för uppehållstillstånd. Regeringen har i lagrådsremissen Ny instans och processordning i utlännings- och medborgarskapsärenden föreslagit att skyddsgrunderna för uppehållstillstånd ska få en mer framträdande plats. Jag är förhindrad att uttala mig i ett enskilt fall men vill framhålla följande. Det är inte rimligt att överlämna ett barn till vårdnadshavaren om denne uppenbart är ur stånd att ta hand om barnet och om barnets liv och hälsa därigenom kan sättas i stor fara. Samtidigt vore det inte heller rimligt om omhändertagande av barn enligt lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) automatiskt skulle innebära att barnet och dess vårdnadshavare fick stanna i Sverige. En individuell bedömning - med hänsyn tagen till barnets bästa - måste ske i det enskilda fallet. Den parlamentariska Barnkommittén, vars uppgift var att göra en översyn av hur svensk lagstiftning och praxis förhöll sig till bestämmelserna i barnkonventionen, tog upp denna utomordentligt viktiga fråga som rör utlänningslagens förhållande till LVU. Kommitténs överväganden och förslag ledde till ändringar i utlänningslagen. Den ordning som nu gäller är att Migrationsverket eller Utlänningsnämnden alltid ska inhämta socialnämndens yttrande i de fall där ett barn är omhändertaget enligt LVU och där det kan vara aktuellt med en avvisning. Socialnämndens yttrande bör enligt förarbetena i sådana fall tillmätas stor vikt. Enligt utlänningslagen kan ett tidsbegränsat uppehållstillstånd beviljas om barnet behöver vård enligt LVU även om barnet eller barnets familj saknar asylskäl eller andra skäl för uppehållstillstånd. Kan ändamålet med vården tillgodoses i hemlandet saknas i princip tillräcklig anledning att meddela tidsbegränsat uppehållstillstånd för vård enligt LVU. Socialtjänsten ansvarar för barnets vård och har kontakt med Migrationsverket som i sin tur undersöker om barnet kan få motsvarande vård i hemlandet, till exempel om föräldrarna med hjälp av anhöriga kan ta hand om barnet. Migrationsverket har i dessa fall kontakt med bland annat ambassaden och frivilligorganisationer i det aktuella landet för att kunna bedöma om vård eller behandling kan ges där. Jag utgår från att myndigheterna fullgör sin uppgift i detta avseende.

Herr talman! Jag tackar ministern för svaret, men som vanligt är jag inte nöjd. Jag förstår visst att ministern inte kan uttala sig i ett enskilt fall, och det var inte heller det som var meningen med min interpellation. Det jag vill göra är att ge några exempel på barn som far illa eller som riskerar att fara illa. Jag vill lyfta fram problematiken kring barn som omhändertas och placeras i fosterhem för att sedan avvisas tillsammans med föräldrar som inte kan ta hand om dem. I det här fallet utelämnar jag det här med asylskäl lite grann. Många av dem har asylskäl, och kanske får ännu mer rätt till asylskäl enligt det nya förslag som vi har presenterat i dag. Herr talman! För mig är det en fullständig gåta att samma föräldrar som här i Sverige inte kan ta hand om sitt barn ska kunna det när de återvänder till sitt hemland, dessutom efter en hemresa som ofta är traumatisk. I svaret håller migrationsministern dessutom med mig om det. Sedan tar hon tillbaka det i nästa mening. Redan det faktum att barnet är omhändertaget visar att det är en individuell bedömning. Sociala myndigheter har gjort bedömningen att föräldrarna inte kan ta hand om barnet. Herr talman! Det är dags att ministern börjar inse att det här är en viktig fråga. Det berör inte bara den asylsökande familjen utan också de familjer som ställer upp som fosterfamiljer. De känner ansvar för det barn de tar hand om. Vilka signaler sänder det inte till fosterfamiljens eventuella egna barn och till samhället i övrigt att barn från andra länder inte har samma rättigheter som svenska barn. Enligt barnkonventionen har alla barn samma rättigheter och lika värde. Det är ett budskap som vi alla som har ett ansvar i samhället har en skyldighet att sprida. Herr talman! Även de personer som inom socialtjänsten försöker göra det så bra som möjligt för barnen påverkas. När det gäller svenska barn är man mycket noga med att allt ska få ta sin tid för att barn och föräldrar ska lära känna varandra när barn och föräldrar har skilts åt och ska försöka återförenas. Varför ska det då vara annorlunda för asylbarn? Där räcker det med att barn och föräldrar träffas på flygplatsen utan att de sett varandra på ett år. De vackra orden om hur det går till, att socialtjänsten undersöker om barnet kan få vård i hemlandet och att kontakt tas med ambassaden och frivilligorganisationer för att bedöma om behandling kan ges där, är just bara vackra ord. De stämmer inte med verkligheten. Det händer alltså att små barn träffar sina föräldrar på flygplatsen utan att ha sett dem på ett år. De talar inte ens samma språk. Föräldrarna mår så dåligt att de knappt kan ta hand om sig själva. Hur ska de kunna ta hand om sina barn? Det finns inga frivilligorganisationer som väntar på flygplatsen, och ambassaden är inte inblandad. Herr talman! Jag förstår inte heller riktigt vad ministern menar med att barnen ska få vård. Det är oftast inte barnen som behöver vård i de här fallen, även om barnen också kan ha behov av vård. Det är föräldrarna som mår dåligt av olika skäl och behöver ha vård men framför allt trygghet. De har varit med om svåra traumatiska upplevelser som de själva inte fått bearbeta. Någon vård lär de inte få när de återvänder till samma ställe där de blev misshandlade eller våldtagna, snarare mer ångest och förtvivlan. Det är dags att migrationsministern börjar inse att verkligheten inte är önskedrömmar i rosa och vitt utan mer lik mardrömmar. Vad tänker ministern göra för att de här barnen ska få en chans att få stanna och komma tillbaka till livet?

Herr talman! När det gäller den lagstiftning som vi har i dag ska jag upprepa det som Anne-Marie Ekström bad mig upprepa i den förra interpellationsdebatten, nämligen att Sverige följer barnkonventionen. Det brukar jag säga ganska ofta, för jag får väldigt många frågor om detta. I förarbetena till den nu aktuella paragrafen hade den parlamentariska Barnkommittén - jag tror att det var mellan 1996 och 1997 - ett speciellt uppdrag att se över lagstiftningen, alltså utlänningslagen, i förhållande till FN:s barnkonvention. Det var en parlamentarisk utredning, och den leddes av en partikamrat till Anne-Marie Ekström, Gabriel Romanus. Jag var sekreterare i den kommittén. Nu ska jag naturligtvis inte gå in på alla interiörer i kommittén, men jag kan säga så mycket som att den här frågan verkligen var en fråga som diskuterades väldigt mycket. Det var många och långa diskussioner. Det här är, precis som Anne-Marie Ekström säger, väldigt svårt. Det finns de som hävdar att LVU ska stå över utlänningslagen. Det betyder att ett barn som är omhändertaget enligt LVU ska ha uppehållstillstånd per automatik. Då blir det så att människor som har asylskäl, som har skyddsskäl och som alltså har rätt till uppehållstillstånd i Sverige, blir jämställda med människor som får sina barn omhändertagna enligt LVU. Det kan handla om barn som blir misshandlade. Det kan handla om en rad olika typer av svårigheter. Jag tycker att kommittén efter många och långa diskussioner gjorde en väldigt bra avvägning när man sade så här: Självklart måste man tillmäta bedömningen från de myndigheter som har fattat beslut om LVU mycket stor vikt. Är det så att ett barn är omhändertaget och skulle fara väldigt illa av att återvända till sitt hemland tillsammans med sina föräldrar går det inte att genomföra en avvisning. Det betyder att Migrationsverket och Utlänningsnämnden alltid måste inhämta yttrande av socialnämnden när man planerar att genomföra en sådan avvisning. Om man kommer fram till att det här barnet och den här föräldern skulle kunna återvända till sitt hemland, måste det föregås av intensivt samarbete mellan socialnämnden, Migrationsverket och Utlänningsnämnden, och man måste också se vad det är som väntar på barnet hemma. Finns det ett nätverk? Många har väldigt många släktingar och så vidare som kanske är ett enormt stöd för barnet, kanske är ett bättre stöd för barnet än vad ett svenskt fosterhem skulle vara. Men allt det här måste finnas med innan man kan fatta ett beslut.

Herr talman! Vi lever i helt skilda världar, Barbro Holmberg och jag, tyvärr. Jag vill att våra världar ska mötas. Det är fina ord. Jag tycker också att visst ska det vara så som Barbro Holmberg säger, att man ska ha noggranna kontakter med socialtjänsten och Migrationsverket om vad det är som händer på hemmaplan. Men jag har ett antal exempel där det inte är så. Jag behöver inte rada upp alla här, utan vi kan prata om dem vid något annat tillfälle. Barbro Holmberg kan få mina exempel. Det går inte till så. Man måste komma ur de vita och rosa drömmarna. Det finns barn som far fruktansvärt illa. Ett exempel rör ett barn som har en mamma som har hallucinationer och mardrömmar hela nätterna. Barnet, en pojke, är omhändertaget. Han är 18 månader. Jag tror att Barbro Holmberg har läst om honom i tidningarna. Mamman kan inte ta hand om barnet, men de ska ändå avvisas. En tvååring flicka skulle avvisas i vintras med sina föräldrar som var så sjuka att man var tvungen att låsa in dem på häktet för 24-timmarsbevakning för att de inte skulle ta livet av sig. Det var meningen att de skulle träffa sin tvååriga dotter på flygplatsen. Flickan var på flygplatsen. Tack och lov fanns det människor som lyckades stoppa avvisningen. Sedan har mamman och flickan varit på familjehem. Det börjar gå bättre. Men innan behandlingen är färdig fattar man bara beslut om att de ska avvisas, trots att socialnämnden och de som sköter behandlingshemmet säger att vi ska vänta åtminstone till augusti. Jag tycker också att det ska vara så som ministerns säger, och visst finns det nätverk på hemorten, men i det exempel jag tar upp finns inga nätverk. Den här kvinnan mår väldigt dåligt. Hennes man övergav henne när det visade sig att hon hade blivit våldtagen. Det är viktigt att man lyfter upp det här och tar tag i det. Barbro Holmberg har ansvaret för de myndigheter som fattar de här besluten. Jag hoppas och tror att Barbro Holmberg ska ta tag i detta nu. Det kan hända att det blir bättre i framtiden. Vi har pratat om kvinnors asylskäl. Många gånger har dessa kvinnor som är mammor till dessa barn egna asylskäl, fastän de inte har fått dem prövade. Det är ingen som har trott på dem. Man talar om för dem att de ska återvända till poliser som har våldtagit dem, att de får skydd där. Men det stämmer inte, så som det ser ut i dag.

Herr talman! Jag tror inte att vi lever i olika världar. Men verkligheten är ju sådan att man ser allt ur olika perspektiv. Jag och delvis också Anne-Marie Ekström måste böja oss för att vi kanske inte har alla fakta. Vi vet inte allt om vad som finns i hemlandet. Vi ser kanske inte helheten i alla enskilda ärenden. Men jag tvivlar inte på Anne-Marie Ekström. De som har alla fakta i enskilda ärenden är ju myndigheterna. Som jag också har sagt är lagstiftningen och förarbetena väldigt tydliga. Innan Migrationsverket fattar ett avvisningsbeslut måste man ha en kontakt. Man måste samverka med socialtjänsten. Det står också väldigt tydligt - jag tror till och med att jag skrev den raden själv i betänkandet - att socialnämndens yttranden i dessa ärenden måste tillmätas väldigt stor vikt. Man har hittat en bra avvägning. Det leder inte per automatik till att en person får uppehållstillstånd, men det tas väldigt stor hänsyn till sociala myndigheters yttranden i de här ärendena. Sättet att lagstifta när det gäller barnkonventionen är unikt, om man jämför med i stort sett alla andra länder. Ibland när jag deltar i debatter här blir det en så otrolig svartmålning av svensk flyktingpolitik, men det finns ingen motsvarighet i något annat land till den bestämmelse som vi nu diskuterar. Självklart måste vi hela tiden se till att kontinuerligt följa upp den lagstiftning som vi har. Det har vi också gjort genom den proposition som regeringen lämnade till riksdagen i dag. Vad vi nu behöver göra är att vi behöver utvidga skyddsskälen och vi behöver också - inte minst mot bakgrund av alla interpellationsdebatter som jag har haft med Anne-Marie Ekström - betona vikten av barns egna asylskäl alltid ska utredas och bedömas innan man fattar beslut.

Herr talman! Jag har velat lyfta den här frågan om barns omhändertagande därför att jag tycker att den är viktig. Man har inte uppmärksammat detta tidigare. Jag har fått fakta från dem som har varit ombud för dessa barn, och jag kan läsa vad det finns för skäl i olika beslut, så jag har en del på fötterna. Det här med den tvååriga flickan som man började att jobba med - så blir hon avvisad innan man är färdig med behandlingen. Mamman mår fortfarande väldigt dåligt. Och den här kvinnan som har mardrömmar och hallucinationer, hur ska hon klara av barnen? Visst kan man jämföra med hur det är i andra länder. Men när jag var i Bosnien träffade jag UNHCR där dagen efter att migrationsministern hade varit där. Man hade inte så mycket positivt att säga om Sverige, utan man hade mycket kritik att framföra. Människor lämnas av på flygplatsen utan att landet i fråga vet om att de kommer. Ambassaden blandas inte in. Samtidigt som jag var där nere återvände en familj med en dövstum pojke på fyra år och en pojke på tre år. Pojkarna kunde inte prata med sina föräldrar. De träffades på flygplatsen efter att i princip inte ha sett varandra på ett år. Familjen har stora problem, och jag försöker att följa vad som händer med den. Pojken har ett öronimplantat och är på ett sjukhus i Banja Luca. Han får inte åka till Sarajevo där han skulle kunna få vård, men han får inte åka dit. Länderna ser olika ut. Det finns kanske vård att få för den här pojken i Bosnien, men inte där han bor. Det måste man också ha med. Det finns tillgång till vård. Både migrationsministern och jag har varit på barnkliniken i Sarajevo, men det finns inte vård i Banja Luca.

Herr talman! Jag är helt enig med Anne-Marie Ekström om att detta är en mycket viktig fråga. När jag arbetade som sekreterare i Barnkommittén diskuterade vi den här frågan, och då fanns det ett mycket fåtal fall av avvisning å ena sidan och barn som omhändertogs i andra sidan. Jag kan inte säga exakt hur många, men om jag inte missminner mig kunde man räkna dem på ena handens fingrar. Nu ser det inte ut så, utan det har blivit mycket vanligare. Jag kan inte svära på att antalet ökar, men jag får rapporter som ändå tyder på att det sker en ökning. Här måste vi fråga oss hur detta hanteras, som Anne-Marie Ekström tar upp i interpellationen. Vi måste också fråga oss vad det beror på att alltfler barn omhändertas enligt LVU. Det är en mycket viktigt fråga som vi säkert återkommer till.