Avtalet om Citybanan

Fru talman! Jag vill börja med att tacka ministern för det snabba svaret, men det är till stor del ett icke-svar. För den fråga som kommuner och landsting i Mälardalen och Östergötland ställer sig i dag är: Kan man lita på regeringen? Kan man lita på att regeringen lever upp till det avtal som tecknades med 35 kommuner och fem landsting i Mälardals- och Östergötlandsregionerna? Tyvärr vill inte ministern diskutera den frågan i dag, av svaret att döma. Det är mycket beklagligt. För drygt två år sedan fick Carl Cederschiöld regeringens uppdrag att förhandla med lokala och regionala företrädare för Mälardals- och Östergötlandsregionerna om en medfinansiering av Citybanan. Det är en bana som kommer att fördubbla spårkapaciteten genom Stockholm. Ett avtal överlämnades till regeringen i december 2007, där de kommunala parterna accepterade en medfinansiering på 2 miljarder. Citybanans totala kostnad beräknas till 17 miljarder. För att en kommunal medfinansiering ska vara möjlig har riksdagen redan fattat beslut om att utvidga den kommunala kompetensen. Beslutet berörde däremot inte frågan om hur det här ska hanteras i den kommunala redovisningen. Den frågan utsåg regeringen Åke Hedén att titta vidare på. Grundbulten i Hedéns förslag är att det är rimligt att den kommunala medfinansieringen speglar sambandet mellan åtagande och nytta. Den matchningen går inte att göra med nuvarande regler. Han föreslår därför att redovisningslagen ändras så att medfinansieringen skrivs av under maximalt 30 år och att den påbörjas när anläggningen tas i bruk, helt i linje med den kommunala sidans krav. Men oväntat visar nu regeringen kalla handen och hävdar att avskrivningen ska aktiveras direkt vid beslutstillfället och att den ska maximeras till 15 år. Det är ett stort svek. Fru talman! Företrädarna för kommuner och landsting har hela tiden varit inställda på en lagstiftning som utgår från att medfinansieringen ska ses som en investering och skrivas av i enlighet med det. Regeringens svek riskerar nu att äventyra hela avtalet kring Citybanan. De kommunala parterna måste före den sista november fatta beslut om det här avtalet. Man kommer att godkänna det om riksdagen fattar beslut i enlighet med Åke Hedéns förslag. Allt annat uppfattar man som ett svek. Så frågan kvarstår: Går det att lita på regeringen som en ansvarstagande part som följer de överenskommelser som är gjorda i förhandlingarna om Citybanan? Vad händer nu? Min andra fråga rör löftet om fyrspår på sträckan Tomteboda-Kallhäll. I avtalet om Citybanan lovar regeringen att två nya spår på sträckan Barkarby-Kallhäll ska stå klara senast 2015. Det löftet kvarstår, säger ministern. Jättebra! säger jag. Men problemet är de två spår som ska byggas mellan Tomteboda och Barkarby. För den sträckan är inte tänkt att påbörjas förrän 2020 - i bästa fall, fru talman. Problemet är att finansieringen ännu inte är klar. Den fyrspårssträckan är oerhört viktig för att man ska kunna optimera Citybanans kapacitet, men för att det ska bli möjligt måste de båda utbyggnaderna gå hand i hand. Nu tar det mellan tio och tolv år innan den järnvägen kan stå klar. Om den inte börjar byggas förrän 2020 kommer det inte att bli något fyrspår förrän tidigast 2030. Det betyder att färdigställandet av Citybanan inte får full effekt för kollektivtrafiken förrän 2030. Anser ministern att det är rimligt?

Fru talman! Jag kan dela Pia Nilssons kritik mot svaret. Jag tycker också att man blir besviken när man läser det. Det saknar klara besked. På frågan om hur det ska lösas med avskrivningsreglerna svarar infrastrukturministern bara att frågan är för behandling i riksdagen. Då inställer sig genast motfrågan: Vad händer nu? Kan vi förvänta oss ett initiativ i riksdagen från de borgerliga partierna, eller kan vi förvänta oss ett initiativ från regeringen i frågan? Det är precis som Pia Nilsson säger. Det här är en väldigt angelägen satsning. Det är en satsning i Stockholmsregionen, men den berör hela Mälardalsregionen. Den del som kommer sedan, Tomteboda-Kallhäll, är också oerhört viktig för systemet i hela Mälardalen. Det blir en ny getingmidjeproblematik om man inte löser den delen. Om diskussionen om medfinansiering och regeringens passivitet leder till att det här förskjuts ända fram till 2030 får vi ett transportsystem som inte kommer att fungera, vare sig i Stockholmsregionen eller i Mälardalsregionen. Då skulle jag vilja fråga konkret och upprepa det jag inledde med: Vad händer nu? Kan vi få se något initiativ från de borgerliga partierna här i riksdagen, eller kommer vi att få se några ytterligare initiativ från regeringen för att rädda det här avtalet? Jag skulle också vilja fråga infrastrukturministern: När finns en lösning klar för sträckningen Tomteboda-Barkarby? Banverket har förordat en fyrspårslösning förbi Sundbyberg. Kommunen vill gärna se en nedgrävning och är beredd att bidra till det. Jag vill gärna ha svar på de frågorna.

Fru talman! Jag förstår att Pia Nilsson och Tommy Waidelich som interpellanter vill vara megafoner för den oro som kommuner och regioner nu har. Det är en tveksamhet om huruvida staten kommer att fullfölja sin roll. Jag förstår att man försöker vara megafon för detta, eftersom dessa kommuner och regioner historiskt har så dåliga erfarenheter av socialdemokratiska regeringars löften. Jag förstår detta. Jag förstår också att interpellanterna vill förändra fokus. Både till Pia Nilsson och Tommy Waidelich vill jag säga att det är tack vare den här regeringen som vi nu har en stark koncentration på att förbättra tågpendlandet och ha en modern tågtrafik i och kring Stockholm. Citybanan med anslutande investeringar är en mycket stor och prioriterad järnvägsinvestering som har betydelse, naturligtvis för Stockholm men också för hela Mälardalen och i förlängningen hela det svenska järnvägsnätet. Det är därför som det finns en medfinansiering på 2 miljarder efter den diskussion och nära dialog som har varit med kommuner och regioner. Jag upprepar: Den här medfinansieringen är en helt avgörande insats för projektets genomförande. Det är därför som jag ser att det är helt avgörande att det avtal som finns mellan regeringen och ett antal medfinansiärer kan fullföljas. Det är grunden för att hela paketet ska kunna genomföras. När vi nu befinner oss i den här diskussionen trodde jag att interpellanterna Pia Nilsson och Tommy Waidelich hade respekt för att det är finansutskottet som aktivt har att hantera och behandla propositionen. Riksdagen hanterar som ett självständigt organ propositionen.

Fru talman! Ministern är fortfarande kommuner och landsting i Mälardalen och Östergötland svaret skyldig. Det här gav absolut inget tryggt svar. Kan man lita på regeringen? Kommer ni att fullfölja den överenskommelse som man ändå har gjort med femtiotalet intressenter? Nja, det kanske man kan. Något sådant svarar Åsa Torstensson utan att lämna ett enda klart besked. Sin vana trogen måste hon ge en rejäl släng av den otäcka sleven mot de hemska Socialdemokraterna som inte har klarat någonting när det gäller infrastrukturpolitik. Nu är ansvaret ditt, infrastrukturminister Åsa Torstensson! Ta det ansvaret! Och var nu tydlig mot kommunerna och landstingen runt om i Mälardalen och i Östergötland som väntar på ett besked! Kommer Åke Hedéns förslag att också bli regeringens och till slut riksdagens förslag? Det är det man vill veta. Får man inte igenom det här förslaget att bidraget ska ses som en investering, då är det inte alls säkert att det blir några 2 miljarder. Det vore ju förfärligt olyckligt eftersom Åsa Torstensson ändå säger att hela Citybanan står och faller med denna medfinansiering. Varför över huvud taget försöka äventyra det? Jag förstår faktiskt inte det. Vi har naturligtvis respekt för finansutskottet och den behandling som pågår där - det är inte tu tal om annat. Men jag tycker ändå att i det här läget måste det ges signaler från regeringshåll åt vilket håll det lutar, för som man har uppfattat det tänker man alltså frångå Åke Hedéns förslag om en 30-årig avskrivning och att avskrivningen ska få påbörjas när den här anläggningen tas i bruk. I stället verkar det som om finansutskottet just nu envisas med att få en avskrivningstid på 15 år. Spelar då det någon roll? Se, det gör ju det. Om man ska betala av det här lånet snabbare betyder det att utrymmet krymper för att investera i skolor, i förskolor, i äldreboenden och i vårdcentraler. De flesta kommer ju att låna till den här medfinansieringen. Jag tycker alltså att Åsa Torstensson som infrastrukturminister har ett ansvar att vara tydlig och att vara det just nu. Det här kommer att få enorma konsekvenser annars, och det vore förfärligt.

Fru talman! Jag tycker det är häpnadsväckande att höra hur infrastrukturministern säger att tidigare socialdemokratiska regeringar inte har gjort någonting åt infrastrukturen i Stockholmsregionen. Det stämmer ju inte. Vi kan bara titta på de färdigställda projekt som har genomförts den senaste tiden i regionen, till exempel Södra länken och snabbspårvägen. I samtliga fall har det varit socialdemokratiska regeringar inblandade. I den här speciella frågan fanns det en uppgörelse klar med den socialdemokratiska regeringen före valet. Sedan tog ni över, började göra en ny utredning och kastade in det här med medfinansiering. Nu visar det sig att hela projektet har tappat tid och också äventyras på grund av era nya medfinansieringsidéer. Så att skylla på att den tidigare regeringen inte har gjort något är verkligen att fara med osanning. Jag skulle återigen vilja fråga infrastrukturministern vad som händer nu. Kommer det något initiativ här i riksdagen eller från regeringen? Nu fattas det 2 miljarder i finansieringen. Hur ska det lösas? Hur ska ni ta fram de pengarna om ni nu inte vill fullfölja avtalet? Ska det gå ut över andra projekt i infrastrukturplaneringen? Vad händer med hela er idé om medfinansiering som nu äventyras? Det här blir ju prejudicerande. Hur många andra projekt kommer att skjutas på framtiden eller äventyras? Det tycker jag att infrastrukturministern är skyldig att svara på utan att skylla på och fara med osanning om tidigare socialdemokratiska regeringar.

Fru talman! Jag måste upprepa att jag trodde att man som riksdagsledamot hade den respekten för sitt eget lagstiftande organ och för att propositionen nu ligger hos finansutskottet för hantering. Det är också lite anmärkningsvärt, Tommy Waidelich, att du inte också beskriver att ni i Citybanearbetet inte hade någon finansiering, inte ens en riktig kostnadsberäkning på vad Citybanan skulle kosta - därav naturligtvis att det regeringen gjorde innebar dels att vi har rätt kostnadsberäkning på Citybanan, dels att vi därtill lägger ett starkt fokus på regionen runt om Stockholm så att vi får en bra och modern järnvägsinfrastruktur till gagn för stockholmarna och för hela Mälardals- och Östergötlandsregionen och också för hela Sverige. Tillbaka till interpellanten Pia Nilssons frågeställning och kommentarer vad gäller regionen och kommunernas oro: Jag är, återigen, mycket medveten om medfinansiärernas synpunkter och den kritik som har riktats mot propositionen som nu ligger i riksdagen. Vi har fört en konstruktiv dialog med företrädarna för medfinansieringens förhandlingsgrupp, och jag är övertygad om att vi kommer att komma fram till ett bra förslag där alla är tillfredsställda.

Fru talman! Något svar har vi inte fått under den här debatten av ansvarig minister Åsa Torstensson. Kan man lita på regeringen? Kan man lita på att regeringen fullföljer det avtal om Citybanan som 35 kommuner och 5 landsting i Mälardalen och i Östergötland har tecknat med regeringen? Det kan man nog göra, säger ministern. Vi håller på att förhandla nu igen. Men förhandlingen är ju avslutad för länge sedan, Åsa Torstensson. Nu ska tydligen regeringen förhandla ånyo. I avtalet står att nu ska man bevaka att det här efterlevs, och det är precis de frågorna jag ställer nu: Kommer ni att klara av att fullfölja och efterleva det här avtalet? I stället ska man hölja det i ännu mer dunkel, och så säger man att vi ska inte diskutera det här nu utan nu måste riksdagsledamoten Pia Nilsson förstå att man ska ha respekt för finansutskottet. Det är klart att jag har respekt för det. Det är inte det som det handlar om, men jag har också en otrolig respekt för kommunernas och landstingens kritik som nu riktas mot den sittande regeringen och ytterst Åsa Torstensson som ansvarig infrastrukturminister. Man vill veta, därför att man har nämligen också andra åtaganden att fullfölja. Man behöver till exempel investera i skolor, i förskolor, i äldreboenden och i sjukvård genom att bygga vårdcentraler och annat, plus att man nu ska medfinansiera den statliga infrastrukturen. Då vill man veta: Ska denna avskrivning på 2 miljarder ske under 15 år eller ska den ske under 30 år? Och ska avskrivningen börja nu, den 30 november, eller kan den möjligen börja när Citybanan börjar ta form? Det är det här man vill veta, för man har ett ansvar för kommuninvånarna att planera sin ekonomi och sin budget. Den oron tycker jag verkligen att Åsa Torstensson ska ta på allvar. Visa ansvar och upp till bevis, infrastrukturminister Åsa Torstensson! Går det att lita på regeringen?

Fru talman! Jag har under hela min period haft en mycket nära dialog med kommuner och regioner. Jag är mycket medveten om de synpunkter som har lyfts fram. I dag pågår ett av de mötena för att se vilka justeringar som kan behöva göras. Det handlar framför allt om tiden och formerna för avskrivning och bidraget till medfinansiering, och jag har stora förhoppningar om att vi ska hitta en bra och framkomlig lösning.

Fru talman! Jacob Johnson har ställt ett antal frågor om vad jag avser att ta för initiativ för att Sverige ska klara sina åtaganden att enligt Baltic Sea Action Plan minska utsläppen av fosfor och kväve till Östersjön och Kattegatt. Regeringen rivstartade hösten 2006 sin satsning på havsmiljön. Det första som gjordes var att inrätta ett särskilt havsmiljöanslag i statsbudgeten. Drygt en miljard har avsatts i ett nytt havsmiljöanslag fram till och med 2011 till restaurering, forskning och miljöförbättrande åtgärder. Via anslaget har bland annat forskningsprojekt finansierats som studerar möjligheten att minska övergödningen genom syresättning av havsbottnar och skarpsillsreduktion. Planering och projektering av våtmarker som närsaltsfälla har också finansierats via anslaget. Vi har genom havspropositionen tagit en rad initiativ för att minska utsläppen av fosfor och kväve till Östersjön och Kattegatt. Dessa omfattar exempelvis husavdraget för enskilda avlopp, förbud mot utsläpp av toaavfall från fritidsbåtar, skärpningar av regler för spridning av stallgödsel och förstärkningar inom landsbygdsprogrammet 2007-2013. Samtidigt infördes ett statligt bidrag till lokala vattenvårdssatsningar, "LOVA", om 100-120 miljoner kronor per år. Bidraget ska användas till kostnadseffektiva åtgärder för att minska utsläppen av både fosfor och kväve till Östersjön och Västerhavet. Satsningar sker på musselodling, vilket också Jacob Johnson framhåller som en prioriterad åtgärd. Fosfater i tvättmedel har förbjudits, och vi har föreslagit att förbudet ska utvidgas till att också gälla maskindiskmedel. Förutom de aviserade åtgärderna har vi låtit Naturvårdsverket i samråd med Jordbruksverket ta fram ett förslag till hur Sverige ska kunna uppnå sitt åtagande. Förslagen bereds nu och utgör ett viktigt underlag för det svenska genomförandet av aktionsplanen. Sverige har varit drivande vid framtagandet av Helcoms aktionsplan och är nu först med att ta fram ett förslag till implementeringsplan. Planen ska presenteras vid Helcoms miljöministermöte i maj 2010. Jacob Johnson frågar mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att principen förorenaren ska betala ska gälla för bland annat jordbrukets bidrag till övergödningen av Östersjön och Kattegatt. En grundläggande princip i vår miljöpolitik är att förorenaren ska betala för sin miljöpåverkan. Vi anser att det är viktigt att alla som påverkar bidrar till att åtgärda problemen och att detta bör ske på kostnadseffektivt sätt. Regeringen har därför gett Naturvårdsverket i uppdrag att utveckla ett avgifts- och handelssystem för utsläpp av fosfor- och kväveföreningar. Systemet kommer att testas i ett pilotområde. Jordbruket står för den största andelen av de samlade svenska utsläppen till havet, och det finns därför behov av fler åtgärder för att minska utsläppen. Det är nödvändigt för att uppnå det svenska åtagandet. Regeringen kommer därför att införa ytterligare begränsningar för spridning av stallgödsel samt krav på skyddsavstånd vid spridning nära vattendrag och på starkt sluttande mark invid vattendrag. Inom landsbygdsprogrammet har åtgärder för att förbättra vattenkvaliteten hög prioritet, och landsbygdsprogrammet används för att bidra till att klara det svenska åtagandet. Gällande frågan om att genomföra strukturella förändringar av det svenska jordbruket vill jag framhålla att det hela tiden sker strukturella förändringar inom det svenska jordbruket. Inom det svenska jordbruket pågår ett systematiskt miljöarbete, och svenskt jordbruk är i flera avseenden en internationell föregångare på miljöområdet. När det gäller om jag under 2009 planerar att redovisa en finansiering av statliga insatser för att klara det svenska åtagandet tillför vi havsmiljöanslaget ytterligare 105 miljoner kronor för 2012 i budgetpropositionen för 2010. Anslagsnivån om 280 miljoner kronor för 2011 kan i och med det behållas också under 2012. I budgetpropositionen för 2010 anges också omprioriteringar inom landsbygdsprogrammet för att stärka satsningarna på att minska jordbrukets utsläpp av fosfor och kväve till vatten med omkring 165 miljoner kronor per år för perioden 2010-2013. Dessutom sker en omfördelning av det som kallas hälsokontrollen av den gemensamma jordbrukspolitiken. Av dessa medel föreslås omkring 120 miljoner kronor per år till en rad nya åtgärder för att minska jordbrukets utsläpp av fosfor och kväve till vatten.