Avtal för allhjulsdrivna lastbilar

Fru ålderspresident! Mikael Oscarsson har frågat mig om jag anser att det är försvarbart att inköpsavtalet med Rheinmetall MAN Military Vehicles avseende allhjulsdrivna lastbilar förlängdes 2018 med ytterligare fem år trots kraftiga förseningar och skenande kostnader, bland annat för anpassningar av de utländskt tillverkade fordonen. Han har också frågat varför detta avtal ska fortlöpa när vi står inför de samhällsutmaningar vi gör, då Sverige endast har köpt ett antal hundra fordon medan Norge har köpt ett mindre antal. Vidare har han frågat mig om jag anser, mot bakgrund av att de svenska tillverkarna, inte minst under coronakrisen, visat hur snabbt de kunnat bistå samhället med kompetens, fordon, förare och omställning av produktion till skyddsmateriel, att fördelarna med det så kallade Norgeavtalet fortfarande överväger och kommer att leda till ytterligare förlängningar av avtalet. Slutligen har han frågat om jag är beredd att säga upp det rådande avtalet och göra en ny upphandling som även tar hänsyn till behovet av försörjningstrygghet.

Jag vill inledningsvis påminna om de grundläggande förhållanden som gäller i fråga om förvaltningens självständighet. Ingen myndighet, inte heller riksdagen eller en kommun, får bestämma hur en förvaltningsmyndighet ska besluta i ett ärende som rör myndighetsutövning mot enskild eller som rör tillämpning av lag. Det är Försvarets materielverk i samverkan med sin norska motsvarighet som ansvarar för upphandlingen och den kommersiella relationen med leverantören. Ett statsråd är således förhindrad att ingripa i upphandlingen.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Den anskaffning som Mikael Oscarsson frågar om inleddes för mer än tio år sedan. Efter bemyndigande av regeringen ingick Försvarets materielverk i mars 2010 avtal med sin norska motsvarighet om att upphandla utveckling och produktion av en fordonsflotta allhjulsdrivna lastbilar. Efter upphandling i konkurrens tilldelades i december 2013 den tyska fordonstillverkaren Rheinmetall MAN Military Vehicles, RMMV, kontraktet.

Sverige har hittills beställt 330 fordon och 24 släp för stridsvagnstransport, varav 221 fordon är levererade. Totalt har fyra avrop gjorts från ramavtalet. Det första avropet drabbades av förseningar, men senare avrop följer leveranstidsplanerna. Enligt Försvarets materielverk fungerar ramavtalet väl och tillgodoser Försvarsmaktens nuvarande behov av militäranpassade allhjulsdrivna lastbilar. Jag noterar i detta sammanhang att avtalet har varit av stor betydelse för anskaffningen av de bärare som behövs för det nya medelräckviddiga luftvärnssystemet 103 Patriot. Vidare är lastbilen ett möjligt alternativ som bärare till artillerisystemet Archer.

Avtalet med RMMV löper till utgången av 2023. Med utgångspunkt i den fastställda investeringsplanen kommer Försvarsmakten och Försvarets materielverk inför detta att analysera vilka typer av fordon, till vilka krigsförband som fordon behövs och i vilken ordning fordon ska upphandlas. Ett eventuellt avslutande i förtid av avtalet är en fråga för Försvarets materielverk. Vad jag förstår kan de verksamhetsmässiga, upphandlingsrättsliga och diplomatiska konsekvenserna av att i förtid avsluta ett giltigt ramavtal och avbryta lagda beställningar med det tyska företaget och därmed samarbetsavtalet med Norge i dag inte överblickas. En omedelbar risk torde vara att den svenska staten blir ersättningsskyldig för företagets upparbetade kostnader och förlorade intäkter.

Jag kan slutligen konstatera att de svenska lastbilstillverkarna Scania och Volvo, genom både tidigare och pågående beställningar, är betydelsefulla leverantörer till det svenska försvaret. Sedan 2019 har Försvarets materielverk beställt över 370 lastbilar från företagen. Försvarsbeslutet 2020, som innebär en fortsatt utveckling av det nationella försvaret och en förstärkning av Försvarsmaktens krigsorganisation, kommer även att kräva omfattande tillväxt i Försvarsmaktens transportresurser, underhållstjänst och andra stödfunktioner.

Fru ålderspresident! Bakgrunden till denna interpellationsdebatt är avtalet för allhjulsdrivna lastbilar.

Låt oss först konstatera att historiskt har Scania och Volvo levererat tusentals fordon till Försvarsmakten. Vi kan lära oss mycket av historien och inte göra om misstagen.

Vi ska inte sticka under stol med att avtalet skrevs 2013-2014, men det skulle vara intressant att få höra hur Peter Hultqvist tänkte när han förlängde avtalet. Det visade sig ju att mellan 2 ½ och 5 procent av fordonen levererades, men från början var det sagt att det skulle röra sig om 2 000-4 000 fordon.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag är säker på att försvarsministern har besökt regementena, och då har han sett att fordonen inte fungerar särskilt bra. Vi kan titta på exemplet med en lastbil. Svenska folket vet att man ska kunna sätta ett släp efter lastbilen. Men vad händer? Jo, lastbilen och släpet blir så klumpigt att man knappt kommer igenom en svensk rondell, och man kan inte vända inne på kasernområdet. Det är inte tillfredsställande.

Det norska samarbetet lyftes fram. Men hur är det egentligen, försvarsministern? Har Norge betalat något för att man bröt avtalet och inte gick vidare med Archer? Det kan vara intressant för kammaren att få höra. Varför ska Sverige hålla fast vid ett avtal när det inte fungerar som det var tänkt?

Vi ska nu öka försörjningstryggheten och tänka på totalförsvaret. Vi vet att logistiken är blodomloppet i ekonomin, och det gäller i fredstid, kris, höjd beredskap och krig. Vi vet vidare att varor, läkemedel och livsmedel måste nå invånarna. Ytterst sett handlar det om överlevnad.

Volvo och Scania är djupt engagerade i arbetet med förstärkt försörjningsberedskap, men de får alltså inte leverera i det här fallet. Varifrån kommer egentligen tanken att ge monopol till en leverantör? Det är ju inte ett modernt sätt att arbeta på. Varför förlängdes avtalet?

Det är också viktigt att titta på vad Volvo och Scania har gjort under pandemin.

De har donerat eget skyddsmaterial. De har köpt in ett antal hundra tusen skyddsmasker, handskar och ansiktsvisir från marknaden och donerat till regioner och stat. De har ställt om sin produktion och producerat flera hundra tusen skyddsvisir och skänkt till sjukvården och regioner och kommuner. De har producerat ett par hundra tusen skyddsförkläden. De har stöttat Försvarsmakten med transportkapacitet, med fordon och frivilliga, vid transport av medicinsk materiel och annan utrustning - utan kostnad. Och de har hjälpt andra företag att skala upp produktionen av respiratorer och skyddsmaterial och stöttat dem för att kunna skänka till sjukvården.

Jag vill ge statsrådet en ny chans att svara. Vad ligger egentligen bakom att han, nästan nio månader innan det ens behövdes, förlängde det här avtalet?

Fru ålderspresident! Det är ju bra att vi har klarat ut historien i det här och att det skedde rätt långt tillbaka i tiden.

Det är viktigt att man har klart för sig att oavsett vad man tycker om det här avtalet och oavsett vad man tycker om att det är myndigheten som har ansvaret för det är det där ansvaret ligger och där det ska hanteras. Det är liksom grundförhållandet.

Det här är också en upphandling som har granskats av Konkurrensverket, som har konstaterat att man inte har någon anledning att utreda saken vidare och avskrivit ärendet.

Jag vill också påminna om att avtalet tidigare har överprövats. Scania har ansökt om överprövning hos Förvaltningsrätten i Stockholm. Den ansökan har återkallats.

Det kan finnas många synpunkter och funderingar kring enskildheter i det här sammanhanget. Det är ändå myndighetens bedömning att efter inledande problem löper avtalet i dag på på ett tillfredsställande sätt.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det första avropet omfattade 232 fordon, varav 188 är levererade. Där var det problem.

I det andra avropet handlade det om 40 fordon, och där är det ingen befarad försening.

I det tredje avropet är det 58 fordon, varav 33 nu är levererade - en del före kontrakterad leveranstid.

I det fjärde avropet är det 24 trailrar med avtalad leverans 21 och 22, och där är det ingen befarad försening.

Det man har pekat på från myndighetssidan är att det är problem i det första avropet. Det är där vi befinner oss i dag.

Sedan vill jag understryka att det inte är så enkelt här i livet som att det bara är att säga upp det här avtalet. Jag får frågan om att göra det eller att myndigheten ska ta det steget.

Man ska ha klart för sig att här är både Tyskland och Norge inblandade, och det får naturligtvis både verksamhetsmässiga och upphandlingsrättsliga men också diplomatiska konsekvenser att i förtid avsluta ett giltigt ramavtal och avbryta lagda beställningar. Det här är konsekvenser som i dag är svåra att överblicka, och oavsett om man vill betala någon ersättning eller inte kommer frågan om ersättningsskyldighet naturligtvis upp.

När det gäller Archerfrågan, som jag inte anser hör till den här debatten, har jag inga kommentarer i nuläget.

Fru ålderspresident! Det är ju också så att Norge, som hade lead i det här, bara har beställt mellan 80 och 100 fordon.

Det finns en del paralleller här, tycker jag, för när det här avtalet gjordes upp var det i samarbete mellan Sverige och Norge. Man diskuterade Archer, och man debatterade frågan om transportfordon.

I Norge var de inte nöjda i det ena fallet utan sa upp det. Vad jag förstår har det inte blivit några diplomatiska konsekvenser av det. Frågan är om det ens har kostat något - det kan statsrådet komma tillbaka och berätta en annan gång.

Faktum kvarstår att det här lämnar mycket övrigt att önska. Först var det en modell som hette HX som skulle tas fram. Där blev det förseningar. Sedan tog man fram en annan, enklare modell som hette TG. Då passade man på att höja priset i ramavtalet med 1 ½ miljard.

Överprövningen lades ned efter att Scania hade tagit tillbaka sin anmälan, men frågetecknen finns likväl kvar.

Jag tror, fru ålderspresident, att man skulle behöva göra en vitbok om det här för att lära sig hur man inte ska göra. Hur kom man över huvud taget på tanken att ge monopol till en leverantör?

Tittar man på detta ser man att det här är funktioner som efterfrågas. Nu levereras en del av Scania och Volvo, men det är standardfordon. Pratar man med Försvarsmakten om vad som behövs vid en kris eller i värsta fall ett krig säger de att det är de här allhjulsdrivna fordonen.

Det här är viktigt också ur ett skattebetalarperspektiv, för det sas ju i samband med försvarsuppgörelsen att det skulle beställas tusentals fordon. Då vill det till att vi gör rätt framöver och inte gör som man gjorde senast, 2018, då man förlängde avtalet innan man ens behövde det.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det handlar också om att förstärka försörjningsberedskapen. När vi nu ska göra just det måste det finnas all anledning att se över detta.

Det ju inte för inte som det finns verkstäder för de världsledande svenska tillverkarna på Gotland, runt om i Norrland och så vidare. Det är inte oväsentligt att det är på det viset. Vi brukar påpeka i andra sammanhang att om inte Sverige köper fordonen, hur ska då företagen lyckas på exportmarknaden? Ofta är ju förutsättningen för det att man lyckas på sin hemmamarknad.

När vi tittar framåt är frågan hur viktig statsrådet anser att logistiken är, såväl i fredstid som i kris. Anser statsrådet att försörjningsberedskapen kan förbättras, och vilken roll anser han att de svenska företagen kan ta i uppbyggnaden av totalförsvaret?

Det är ju det det handlar om nu - att återskapa. Vi lever i en allt tuffare omvärld. I går fick vi årsrapporterna från Säpo och FRA. Läget är det värsta sedan kalla kriget. Då kommer kärnfrågan: Hur agerar vi för att se till att vi har ett försvar som fungerar och använder våra resurser och våra skattepengar på bästa sätt?

Fru ålderspresident! Det är väl så att Oscarsson befinner sig i den positionen att han kan spekulera om juridiska processer som inte har ägt rum och som inte kommer att äga rum. Jag befinner mig tyvärr inte i den bekväma positionen. Därför spekulerar inte jag om den typen av process eller vad som skulle kunna bli det eventuella utfallet. Jag vill bara ha det sagt.

Sedan har jag ingen möjlighet att hoppa bock över det som gäller när det gäller förvaltningars självständighet och vilka befogenheter som ett statsråd har.

Jag har heller ingen möjlighet att ge Försvarets materielverk något utrymme att åsidosätta de regler som finns.

Det här bör man ha klart för sig. Sedan får väl olika parter värdera vad det är för typ av debatt vi för och vad som är substansen i det hela.

Jag kan i alla fall säga att Sverige hittills har beställt 330 fordon och 24 släp, varav 221 är levererade. Jag har redogjort för hur det ser ut på leveranssidan, med problemet med det första avropet och bedömningen när det gäller de tre ytterligare avropen. FMV:s uppfattning är att detta numera löper på acceptabelt.

När det gäller ordervärdet uppgår det i sammanhanget till totalt 160 miljoner euro, varav 28 miljoner euro utgör den svenska delen av de utvecklingskostnader som omfattades av det ramavtal som är finansierat tillsammans med Norge.

Vi beställer från de svenska tillverkarna. Sedan 2019 har Materielverket beställt över 370 lastbilar från Scania och Volvo. Det är alltså inte noll som har beställts. Enligt det försvarsbeslut som ligger kommer det att beställas ytterligare lastbilar. Det skulle förvåna mig väldigt mycket om inte Volvo och Scania skulle kunna hävda sig i de sammanhangen.

I andra sammanhang talas det om hur viktigt det är att vi samarbetar med andra länder också kring materiel. Men Oscarsson får väl redogöra för om han anser att vi ska ha någon form av materielprotektionism eller inte. Han får fundera på vad han egentligen har för uppfattning om detta.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

När det sedan gäller försörjningsfrågorna kan jag säga att vi har en utredare som ska redovisa en strategi som på ett uthålligt och kostnadseffektivt sätt ska bidra till det militära försvarets behov av materiel, teknikutveckling och tjänster i fred, kris och krig. Vi ska klarlägga materielförsörjningen, analysera försvarsmarknaden och utveckla statens relation till försvarsföretagen. Detta känner Oscarsson till; det diskuterades i Försvarsberedningen. Betänkandet överlämnas i maj nästa år.

Fru ålderspresident! Jag undrar om statsrådet inte är överens med mig. När han är ute på regementena och förbanden, framgår det inte att det är de allhjulsdrivna fordonen som behövs vid kris och krig? Standardfordon i all ära, men vi har ju sagt att vi inte kan utesluta att Sverige kan angripas militärt. Då måste vi se till att det kan fungera även då.

Får statsrådet när han är ute på regementena höra att man när man sätter på släpet knappt kommer runt i rondeller och inte kan vända på kasernen, att fordonen är klumpiga och tunga och att man har problem med reservdelar och med dokumentationen så att FMV fick behålla dem ett år extra? Detta är kantat av problem. Hur kommer man i Herrens år 2021 över huvud taget på tanken att ge monopol till ett bolag, allrahelst som vi har två världsledande företag i Sverige?

Bästföredatumet har för länge sedan passerats när det gäller detta avtal. Det finns all anledning att säga upp det. Och det finns sannerligen anledning att åtminstone se till att klargöra så att misstaget inte sker igen.

Detta tycks oreflekterat; det är det intryck jag får av försvarsministern. Han kan utveckla det. Var detta något han reflekterade över när han fortsatte det här trots att det hade kommit så lite ur kranen, att så lite hade levererats och att detta missnöje fanns? Varför fortsatte han på den här vägen? Man brukar ju försöka vända om ifall det inte fungerar. När det gäller något så viktigt som Sveriges försvar och transporter måste vi få bättre svar än så här.

Fru ålderspresident! Jag har redogjort för de fyra avropen och för hur leveranserna ser ut. Det är det faktiska läget. Sedan kan Oscarsson naturligtvis ha en massa synpunkter på detta och dra sina slutsatser. Men detta är fyra grundläggande faktaförhållanden när det gäller hur dessa avrop faller ut.

Jag har även redogjort för ekonomin i detta och för Materielverkets bedömning av hur avtalet fungerar. Jag har redogjort för konsekvenserna av att säga upp det eller frångå det.

Det är klart att man kan tänka bort denna del av verkligheten när man inte själv är i den position att man måste tänka in den. Detta är inte så enkelt som Oscarsson säger.

Det är klart att det finns många bedömningar av hur man kan använda mängder av materiel inom Försvarsmakten och effekterna av detta. Det är också en diskussion man kan föra i all oändlighet. Men i grunden är det Försvarsmakten som utifrån de politiska direktiven ansvarar för materielen, och Försvarets materielverk ansvarar för inköpen. Det är i det häradet detta måste hanteras.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag är försvarsminister, inte inköpsminister på Försvarets materielverk. Man måste ha respekt för vem som har ansvar för vad i de olika leden i detta sammanhang.

Sedan kan man föra en diskussion om allhjulsdrivna fordon. Det är klart att vi ska ha allhjulsdrivna fordon. Det är väl ingen politisk fråga som vi behöver ha någon stor träta kring, som om jag inte skulle begripa den typen av perspektiv. Men Oscarsson måste också begripa att det finns en del regelverk som även han kanske rimligen måste respektera.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.