Avbytartjänst för animalieproducenter

Fru talman! Staffan Eklöf har frågat mig om jag kommer att verka för att utreda ett statligt stöd till avbytartjänst för animalieproducenter och för att Sverigedemokraternas förslag eller liknande förslag ska kunna bli verklighet.

Jag delar bedömningen att det kan vara en utmaning för företagare inom animalieproduktionen att exempelvis ta semester eller få avlastning vid sjukdom. Animalieproducenterna är viktiga för den svenska livsmedelsproduktionen och förverkligandet av den svenska livsmedelsstrategin, samtidigt som betande djur är helt avgörande för den biologiska mångfalden i jordbrukslandskapet.

Att stärka och öka konkurrenskraften inom jordbruket och att svensk livsmedelsproduktion är helt avgörande för jobb och tillväxt på landsbygden är en punkt i januariavtalet, den sakpolitiska överenskommelsen mellan Socialdemokraterna, Centerpartiet, Liberalerna och Miljöpartiet de gröna.

En viktig del i detta arbete är att regeringen i december 2019 fattade beslut om ytterligare en handlingsplan för livsmedelsstrategin. Handlingsplanen innehåller satsningar på 122 miljoner kronor årligen till och med 2025. Dessutom gjordes ytterligare satsningar på totalt 114 miljoner kronor under 2020.

I budgetpropositionen för 2021 tillfördes och aviserades ytterligare 74 miljoner kronor 2021-2023 för att stärka arbetet med livsmedelsstrategin. De föreslagna åtgärderna ska tillsammans utgöra den tredje delen av en handlingsplan. Handlingsplanen utgör ett viktigt steg i att stärka konkurrenskraften och öka lönsamheten genom satsningar på till exempel forskning och innovation, regelförenkling och kompetensförsörjning.

Jag vill understryka att vi är inne i en positiv trend. Enligt färska siffror från Statens jordbruksverks sektorskalkyl bedöms det totala produktionsvärdet för 2020 uppgå till 64,3 miljarder kronor - en ökning med 0,8 miljarder kronor, eller drygt 1 procent, jämfört med 2019. Värdet av animalieproduktionen förväntas öka med 0,8 miljarder kronor, eller 3 procent, och beräknas till 28,4 miljarder kronor.

Sverige har sedan 1970-talet haft en statligt finansierad avbytartjänst som drivits genom olika bolag där Lantbrukarnas Riksförbund, LRF, varit huvudman. I samband med avregleringen av jordbruket under 1990-talet upphörde den statliga finansieringen, och LRF fortsatte driften på affärsmässiga grunder. År 1999 beslutade LRF att lägga ned verksamheten helt. I nuläget planerar inte regeringen någon utredning av ett återinförande av en statligt finansierad avbytartjänst.

Regeringen arbetar med andra åtgärder som främjar jobb och tillväxt i hela landet. I livsmedelsstrategin tar regeringen ett brett grepp om frågor som är viktiga för konkurrenskraften och kompetensförsörjningen såväl i livsmedelssektorn som i lantbruket. Sverige behöver ha en god försörjningsförmåga avseende livsmedel - en fråga som aktualiseras i tider som dessa.

Livsmedelsstrategins mål om en ökad och hållbar livsmedelsproduktion beslutade riksdagen om 2017, och detta ska uppnås år 2030. För att nå målen i livsmedelsstrategin behövs ett långsiktigt och kontinuerligt arbete genom livsmedelsstrategins handlingsplaner men också genom hur Sverige utformar åtgärder och insatser i kommande period för den gemensamma jordbrukspolitiken, som startar 2023. Min bedömning är att dessa åtgärder och satsningar inom ramen för livsmedelsstrategin och den gemensamma jordbrukspolitiken kommer att underlätta situationen även för företagare inom animalieproduktionen.

Fru talman! Tack, ministern, för svaret!

Den här debatten handlar om den sociala situationen för våra svenska djurhållare. En god social situation är viktig på många sätt för jordbruket och för Sverige som samhälle, men i mitt första anförande fokuserar jag på frågan om social hållbarhet och djurskydd. Jag återkommer till de andra frågorna i anförande nummer 2.

Först vill jag kort säga att jag håller med ministern om att ökad lönsamhet och konkurrenskraft inom jordbruket är helt avgörande för framtiden och underlättar mycket annat, till exempel ett gott djurskydd. Det är därför vi sverigedemokrater i vår budget lägger mycket mer pengar än regeringen till jordbrukssektorn för minskade omkostnader och skatter för lantbruket samt ersättning för svenska merkrav.

Jag går nu över till social hållbarhet och djurskydd. SVT:s Uppdrag granskning visade ett reportage om dåligt djurskydd vid ett antal gårdar. Detta har rönt mycket uppmärksamhet och förfärat. Det är också rätt - i Sverige har vi bestämt oss för att djuren ska ha det bra. Det är ett grundkrav för att djurhållning över huvud taget ska vara försvarbart.

Hur ska vi komma till rätta med dåligt djurskydd i animalieproduktionen? Vi har tydliga och långtgående djurskyddslagar. Det är bra. Vi har stränga straff. Det är bra, fast vi vill skärpa dem. Vi har tillsyn, fast vi vill öka den. Men man måste vara ödmjuk och inse att bara straff och tillsyn inte räcker och att det bara är färre än 1 procent av djurhållarna som misssköter sina djur. 99 procent gör det inte. Märk väl att jag inte viftar bort problemet. Dåligt djurskydd är alltid oacceptabelt. Det är snarare så att den sista procenten är den svåraste att upptäcka genom tillsyn. Då måste man tänka i nya banor.

Det som saknas är det förebyggande arbetet. Det är något som samtliga riksdagspartier bejakar när det gäller vanlig brottslighet. För att kunna förebygga måste vi först förstå bakgrunden till de fall av missförhållande som hittas. Jag tror inte att man blir djurhållare om man inte tycker om djur. Många gånger bottnar de tragiska djurskyddsfallen i personliga tragedier. Det kan vara skilsmässa, sjukdom eller andra problem.

En grundorsak till att personliga problem i sin tur kan resultera i vanskötsel av djur är att det saknas marginaler, i synnerhet för mindre mjölkgårdar. Det gäller både tid och pengar. Det finns inget utrymme för tillfälligt sämre prestation. Därmed kan man komma in i en negativ spiral där det är svårt att hinna ifatt. Man är hela tiden efter och känner sedan skam när det har gått för långt och vill därför inte ta kontakt med till exempel LRF:s omsorgsgrupper, som faktiskt finns.

Det behövs alltså avlastning som kommer snabbt och där tröskeln är låg när det gäller att ropa in hjälp, så att man undviker att dras in i den negativa spiralen. Eftersom mjölkbranschen är mycket ekonomiskt pressad måste avlastningen vara billig.

Sverigedemokraterna motionerar om en utredning av statliga subventioner till avbytartjänst för djurhållare. Det skulle bland annat kunna användas till akut krisavlastning och på så sätt förebygga att situationer uppstår där djur far illa. På så sätt kommer vi åt en kategori djurskyddsärenden som är svåra att komma åt.

Vi har även lagt 20 miljoner kronor i vårt förslag till statsbudget på ett pilotprojekt i Västernorrlands län och Hallands län. Det pilotprojektet skulle kunna ge värdefull information om vad som egentligen efterfrågas och var behoven egentligen finns.

Vad jag förstår arbetar regeringen med en arbetsmiljöstrategi för 2021-2025 som inkluderar arbetsolyckor i lantbruket. På regeringens hemsida betonas behovet av att kontinuerligt arbeta med frågan. Det skulle passa mycket bra in i strategin om regeringen skulle lägga ett utredningsuppdrag om hur subventioner för en avbytartjänst för djurhållare skulle kunna se ut, för att lösa de arbetsmiljöproblem som hör ihop med svårigheterna att ta ledigt.

Fru talman! Tack, Staffan Eklöf, för frågan!

Jag håller med om den problembeskrivning och bild som Staffan Eklöf inleder sitt anförande med att ge uttryck för. Sverige har och ska ha en god djurvälfärd. Det är givetvis inte acceptabelt när djur far illa. Men det vi ser i olika medierapporteringar utgör också en väldigt liten andel. Den bilden ska ges på ett rätt sätt. Det finns olika förklaringar till att det blir som det blir. Men inte sällan är det personliga tragedier som ligger bakom att man tappar greppet om sin verksamhet.

Jag tror alltså att vi är ganska överens om problembilden. Däremot landar vi i olika lösningar på problemet. Vårt fokus är på att lägga de politiska verktygen och incitamenten på att öka lönsamheten i branschen. Det gör vi genom att vi har fått en livsmedelsstrategi på plats. Sverige har inte haft någon sedan tidigare. Den är historisk. Jag tror att det är en jätteviktig grund för att kunna förändra förutsättningarna och lönsamheten i branschen långsiktigt och hållbart.

De fokusområden som vi har lyft upp och identifierat tillsammans med branschen är regelförenklingar. Det innebär att man sparar både tid och pengar, vilket är viktigt i sammanhanget. Det påverkar säkerligen både möjligheterna och intresset för att vara lantbrukare. Men det underlättar säkert också för att man inte ska bli pressad och utbränd av att i alltför stor omfattning behöva göra sådant som man kanske inte i första hand vill och som inte är skälet till att man vill vara lantbrukare.

Också forskning och innovation är viktigt. Vi behöver säkerställa att vi utvecklar varor och tjänster, produktionsmetoder och affärsmodeller för att bli konkurrenskraftiga och kunna utveckla verksamheten. Men det kan kanske också leda till nya marknader både inom och utanför Sverige. Det kan i sig bidra till ökad lönsamhet.

Till det kopplar vi export. För att få upp lönsamheten tror vi att det är viktigt att få upp volymerna. Då behövs en marknad som är större än Sverige. Vi behöver alltså säkerställa att vi får bästa möjliga avsättning för allt det som görs i Sverige. Därför är det högt prioriterat.

Vi har också identifierat kompetensförsörjning som kritiskt avgörande för att branschen ska ha förutsättningar att växa och nå sin fulla potential. Jag är övertygad om att det är en potential som är stor.

Det är positivt att Staffan Eklöf har noterat det arbetsmiljöarbete som regeringen har intensifierat inom ramen för det arbete som görs på Arbetsmarknadsdepartementet. Men jag har också tagit ett särskilt ansvar och lyft upp frågorna utifrån mitt perspektiv, givet att jag i min portfölj har de gröna och blå näringarna. De ligger absolut sämst till i olycksstatistiken när det gäller både olyckor och olycksfall med dödlig utgång. Det är djupt bekymmersamt och helt oacceptabelt. Det är nästan dubbelt så höga tal som i den bransch, bygg- och transport, som har de näst högsta talen. Det är jätteviktigt.

Vi kommer nu att använda medel från Landsbygdsprogrammet - vi öppnar upp för den möjligheten - för att i första hand ha rådgivningsinsatser och för att öka kunskapen.

Fru talman! Jag vill vara tydlig med att jag tycker att de satsningar som regeringen gör är mycket positiva. Jag håller också med om att ökad lönsamhet är extremt viktigt och att regelförenklingar, forskning och innovation och export är viktigt. Initiativet när det gäller att stävja olyckor är också mycket bra. I den mån jag har kritik gäller det det som inte händer.

Jag ser det som en helhet, och i den helheten fattas en bit. Det handlar om en del av den sociala hållbarheten. Jag tror att den delen kan bidra till lönsamhet. Det hänger ihop. Eftersom Jennie Nilsson brukar lyssna på argument matar jag på med lite sådana.

Social hållbarhet inom livsmedelsproduktionen har i dagarna blivit högaktuellt - med rätta. Det svenska lantbruket är mycket pressat. Vi vet sedan tidigare att många djurhållare inte har råd att ta semester.

I förmiddags höll Kungliga Skogs- och Lantbruksakademien ett webbinarium om social hållbarhet i livsmedelssystemet. Flora Hajdu från SLU redogjorde för en studie av lantbrukets förändringar sedan 1992 och visade att synen på arbete har ändrats. Man tycker numera att det är viktigt att ha utrymme för familjeliv och en rik fritid. Hon vittnade om att många kämpar för att få möjlighet till en veckas semester. Ja, jag sa en vecka. Att få ledigt en långhelg kostar för en intervjuad lantbrukare 6 000 kr. Då blir det inte av i en pressad bransch.

Vi tror att en subvention skulle kunna leda till att det blir lättare att ta lite ledigt för att vila, umgås med familjen eller bara få möjlighet att träffa barn och barnbarn som bor på avstånd; så är det ju nu för tiden. Allt det som är naturligt för oss andra blir i dag mycket svårt för lantbrukare.

I går på den offentliga utfrågningen om jordbrukets sårbarhet, där ministern också var med, fick vi höra att social hållbarhet minskar sårbarheten. Annsofie Wahlström på SLU menade att en lag om avbytartjänst skulle öka attraktiviteten i jordbruksnäringen. Det är precis vad vi sverigedemokrater tror.

En subventionerad avbytartjänst skulle kunna ge positiva effekter för måendet, familjelivet, näringens motståndskraft och yrkets attraktivitet. Det är just det som behövs för att rekrytera ungdomar. Men det skulle även öka möjligheten att vidareutbilda sig och i förlängningen underlätta användning av ny teknik eller nya rön för miljövänlighet. Enligt en OECD-undersökning är Sverige bra på innovationer men lite sämre på att just sprida kunskapen.

Ytterligare en spännande potentiell effekt är jämställdhet. Finland har ett väl utvecklat socialt skyddsnät för sina lantbrukare och har betydligt fler kvinnliga lantbrukare. En kvinnlig lantbrukare som deltog i gårdagens utfrågning gav också uttryck för att hon älskar att jobba men att det är viktigt med ledighet. Det instämmer jag helt i.

Det finns mycket mer som skiljer mellan oss och Finland. Men man kan notera att Finland har en självförsörjningsgrad på 80 procent, vilket kan jämföras med 50 procent i Sverige.

Om vi tar tag i den här frågan tror jag att vi visar att lantbrukarna är viktiga och att svenskt lantbruk är viktigt. Det behövs i dag. Jag kan inte se vilka de negativa effekterna skulle vara när det gäller att utreda frågan. Jag uppmanar ministern att göra det. Då blir vi klokare i fråga om både fördelar och nackdelar, och så kan vi ses här igen.

Fru talman! Det finns givetvis utmaningar kopplade till jordbrukets och lantbrukets konkurrenskraft, men framför allt finns det en stor potential. Det är glädjande att vi nu ser några trendbrott. Jag hoppas att de håller i sig och att vi kan växla upp dem.

Jag vill kalla dem trendbrott eftersom vi ser det i flera delar. Lönsamheten ökar i stort sett i alla segment. Trots att köttkonsumtion totalt sett går ned i Sverige ökar andelen svenskproducerat kött som man köper. Här har vi alltså kurvor som skär varandra på ett sätt som visar att svenska konsumenter är medvetna konsumenter som gör medvetna val och är beredda att betala för de mervärden som svenskproducerat kött ger.

Vi ser också att mjölkinvägningen ökar för första gången på väldigt länge. Den ökar med 69 000 ton, vilket också är ett tydligt trendbrott.

Det finns alltså mycket som går åt rätt håll. Något av det viktigaste som går åt rätt håll, utöver det jag nämnt, är dock att söktrycket till de gröna utbildningarna ökar. Det gäller både till naturbruksgymnasierna och till utbildningarna vid SLU. Ett vikande intresse för dessa utbildningar är annars något som man väldigt länge har brottats med.

Det samlade intrycket av arbetet och utvecklingen just nu visar att det går bättre för branschen, och unga människor har fått upp ögonen för det här som en framtidsbransch. Det är bra.

Precis som Staffan Eklöf säger tror jag att det krävs att man jobbar bredare än så här. Vi kan givetvis inte slå oss till ro. Man kommer kontinuerligt att behöva titta på olika saker som påverkar intresset, lönsamheten och kvinnors och mäns deltagande. Generationsväxlingsfrågan bekymrar mig, och skulle jag utreda något och få resurser till det skulle jag i första hand vilja få ett bredare perspektiv på generationsväxlingsfrågan som sådan. I den ligger nämligen så mycket mer än det vi talar om i denna debatt.

Staffan Eklöf tar upp Finland som exempel. Vi jämför oss ofta med Finland och gör det ofta lite vanvördigt. Man tar den del som man gillar och tittar kanske inte på helheten. Precis som Staffan Eklöf säger har de avbytartjänster i Finland. Drygt 100 personer är anställda. Staten tar ungefär 70 procent av den totala kostnaden för dem. Men kostnaden är stor. Man betalar 150 miljoner euro för detta, vilket motsvarar 1 ½ miljard kronor. Det är betydande summor.

Sverige har valt andra åtgärder inom ramen för sitt landsbygdsprogram, där man kan göra sådana satsningar som ett undantag från statsstödsreglerna, vilket Finland förmodligen utnyttjar. I Sverige har vi tillsammans med branschen identifierat andra behov. Jag vill betona att det har gjorts tillsammans med branschen, för jag har inte uppfattat att det i nuläget är en fråga som tas upp och prioriteras av branschen. Jag är övertygad om att man gärna skulle vilja ha denna möjlighet, men man prioriterar den inte. Man prioriterar andra saker, och det är dessa som vi i första hand nu har valt att lyfta upp.

Såvitt jag vet har jämförbara länder, såsom Danmark och Tyskland som vi ofta jämför oss med, inga avbytartjänster som bekostas av staten i sina system, utan det byggs på kommersiell grund. Det tror jag är ett klokt sätt att i första hand ha som ingångsvärde. Vi ska dock se till att det finns en lönsamhet i branschen så att man har råd att betala för avbytare vid semester eller sjukdom.

Fru talman! Även jag hoppas att det är ett trendbrott. Om jag får vara en dysterkvist tror jag att det delvis kan bero på pandemin. Man äter mer hemma än på restaurang. På restaurangerna är man generellt sämre på att använda svenska råvaror, vilket vi borde åtgärda genom märkning.

Vidare talade ministern om att eventuellt utreda generationsväxlingsfrågan. Att åtgärda de sociala frågorna och få en social hållbarhet skulle verkligen underlätta generationsväxling. Det är min övertygelse. I dag vill man nämligen inte gå in i samma hårda arbete som föräldrarna har haft.

Det är möjligt att branschen inte kräver detta utan prioriterar annat. Strukturrationaliseringen har kanske minskat behovet i genomsnitt, men behovet finns kvar hos många små brukare. Det kanske är färre i dag som behöver det här, men de som behöver det gör det lika mycket som tidigare. Som jag ser det är det en rättvisefråga. Det känns inte bra om konkurrensen på jordbruksmarknaden handlar om att konkurrera med dåliga arbetsvillkor. Det är värt mycket pengar för att få bort en sådan effekt.

En subventionering av avbytartjänster skulle alltså potentiellt kunna leda till att djurskyddet stärks och att måendet och familjelivet blir bättre. Sårbarheten minskar, vidareutbildningen och teknikanvändningen förbättras och jämställdheten tar ett kliv framåt. Om jag hade varit minister hade jag inte tvekat om att utreda frågan.

Fru talman! Att utreda det här finns inte i planen just nu. I detta läge är det viktigare att titta på bredare perspektiv.

Staffan Eklöf sa i ett av sina tidigare anföranden att ministern brukar lyssna på goda argument. Självklart lyssnar jag på de argument som finns. Jag delar bilden av att det sociala sammanhanget och tryggheten är viktigt. I första hand behöver den nog åstadkommas med andra hjälpmedel. Om man skulle få upp lönsamheten och frigöra resurser skulle man kunna köpa den här tjänsten på vanlig kommersiell grund. Exempelvis finns föreningen Växa Sverige som driver en kommersiell service på området. Där kan man köpa tjänster som dessa. För mig handlar det mer om att säkerställa att man har råd och möjlighet att göra ett sådant val.

Eftersom vi har en konstruktiv anda vill jag ta upp den utfrågning som miljö- och jordbruksutskottet hade i går och som Staffan Eklöf hänvisar till. Något jag noterade angående lönsamheten var att en av de absolut viktigaste frågor som både primärproducenterna, livsmedelsföretagarna och flera andra aktörer hade identifierat var att vi måste få till ett bra UTP-direktiv. Branschen vädjade till de partier som har lagt motioner på området att tänka igenom det här en gång till.

Jag tror att det är viktigt. Vi måste ta varje tillfälle i akt och leverera resultat på sådant som vi har varit överens om, till exempel att få en livsmedelsstrategi på plats som också knyter an till andra frågor. Det gäller den gemensamma jordbrukspolitiken, UTP-direktivet och en rad andra frågor som lägger en bra grund för fortsatt utveckling av en sektor som vi alla vill väl.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.