Åtgärder vid en eventuell militär kris i Baltikum

Svar på interpellationer

Herr talman! Allan Widman har frågat mig vilka åtgärder jag är beredd att vidta för att Sverige, vid en militär kris i Baltikum, ska underlätta tillförseln av militär hjälp från Nato.

Den svenska säkerhetspolitiken ska, inom ramen för målen för vår säkerhet, förebygga krig och framväxten av hot mot svensk, nordisk och europeisk säkerhet. Sverige har såväl möjlighet som ansvar att påverka utvecklingen i Östersjöområdet. Genom utveckling och fördjupning av bi- och multilaterala försvarssamarbeten bidrar Sverige till att stärka säkerheten i vår region. Det skapar en förutsägbarhet, främjar fredlig utveckling och höjer tröskeln för militära incidenter och konflikter.

Sveriges säkerhetspolitiska linje ligger fast. Den militära alliansfriheten bidrar till stabilitet i närområdet och ger oss handlingsfrihet. Sveriges säkerhets- och försvarssamarbeten utvecklas tillsammans med Finland, de övriga nordiska länderna och de baltiska länderna, samt - inom ramen för EU - med FN, OSSE, Natos partnerskap och den transatlantiska länken. Dessa samarbeten kompletterar och stärker varandra och stärker säkerheten i vår del av världen.

Svaret på Allan Widmans fråga är tvådelat. Dels handlar det om de åtgärder Sverige vidtar i fredstid, dels om de faktiska åtgärderna i händelse av en militär kris i vårt närområde, till exempel i något av de baltiska länderna.

Vad gäller faktiska åtgärder vid en eventuell militär kris i Baltikum vill jag vara tydlig. Hot mot freden och vår säkerhet avvärjs bäst i gemenskap och samverkan med andra länder. Det går inte att se militära konflikter i vårt närområde som skulle påverka endast ett land. Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat EU-medlemsland eller nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas. Sverige bör därför kunna ge och ta emot civilt och militärt stöd. Exakt utformning av åtgärder måste anpassas till varje enskild situation.

Inom ramen för ansatsen att utveckla försvarssamarbeten i regionen har jag under hösten fört enskilda samtal med samtliga baltiska försvarsministrar. Vi har bland annat diskuterat utökade möjligheter till övnings- och träningsverksamhet samt svenska bidrag till Natos kompetenscenter för cyberförsvar i Estland respektive strategisk kommunikation i Lettland och till fördjupade bilaterala samarbeten med Estland, Lettland och Litauen. Ett ramavtal har under hösten tecknats mellan Sverige och Polen. Inriktningen är att fördjupa den strategiska dialogen och fördjupa bilateralt samarbete.

Det samförståndsavtal med Nato om värdlandsstöd som Sverige undertecknade i september 2014 syftar till att säkerställa att Sverige som värdland ska kunna lämna effektivt stöd för militär verksamhet på vårt territorium i samband med övningar, krishanteringsinsatser eller andra insatser. Avtalet bygger helt och hållet på frivillighet mellan parterna, vilket innebär att det blir tillämpligt endast i de fall Sverige först skulle fatta ett nationellt beslut om militärt samarbete med Nato i något avseende.

Avtalet skulle kunna användas över hela skalan av situationer, från fred och kriser till krig, och skulle komma att förenkla det redan pågående övningssamarbetet med Natos medlemsländer. Avtalet förutsätter vissa lagändringar för att Sverige ska kunna uppfylla samtliga åtaganden. Dessa bereds nu inom Regeringskansliet.

Försvarsbeslutet som riksdagen godkände i juni i år tar sin utgångspunkt i Sveriges militärstrategiska läge. Med tanke på utvecklingen i Östersjöregionen är militär närvaro på Gotland av särskild strategisk betydelse i förhållande till Baltikum. Under nästa inriktningsperiod förstärks det svenska försvaret. Detta inkluderar förstärkningen av den militära närvaron på Gotland, inklusive luftvärn, som kompletteras med en intensifierad övningsverksamhet på och omkring Gotland.

Herr talman! Bakgrunden till min interpellation är det besök här i Stockholm som Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg genomförde för en dryg vecka sedan. Generalsekreteraren träffade då bland annat ledamöterna i försvars- och utrikesutskotten.

Av all den information som gavs uppehöll sig generalsekreteraren vid det faktum att det nu när ryskt luftvärn med lång räckvidd har utplacerats i enklaven Kaliningrad är en mycket smal korridor mellan det militärt alliansfria Sverige och just Kaliningrad. Det är en mycket smal korridor genom vilken Nato eventuellt kan komma att behöva tillföra militär hjälp till de baltiska staterna.

Jag grundar min fråga till försvarsministern på den solidaritet Sverige uttrycker med EU:s medlemsstater och de nordiska länder som står utanför EU. Den är närvarande på två sätt - inte bara genom den så kallade solidaritetsklausulen, försvarsklausulen, i Lissabonfördraget utan också genom den ensidiga solidaritetsförklaring vi har riktat mot EU och övriga Norden innan Lissabonfördraget trädde i kraft.

Både jag och försvarsministern kunde i går höra hur Margot Wallström inför det sammansatta utrikes- och försvarsutskottet villkorade den svenska solidariteten med just vår militära alliansfrihet. Det var inte bara solidaritetsklausulen, där det finns en uttrycklig reservation, utan utrikesministern menade att samma reservation gäller vår ensidiga solidaritetsförklaring.

Det svar försvarsministern nu har gett, och som jag är tacksam för, bekräftar regeringens hållning. För Sverige är solidaritet uppenbarligen ett val, herr talman, och inte någon skyldighet. Försvarsministern betonar också att militär alliansfrihet ger oss just handlingsfrihet. Detta gör han innan han räknar upp den imponerande lista av samarbeten som Sverige i dag försöker underhålla på olika sätt. Det gäller Finland, de övriga nordiska länderna, de baltiska staterna samt - inom ramen för EU - FN, OSSE, Natos partnerskap och den transatlantiska länken.

Min poäng är dock följande, herr talman: Så länge vi villkorar vår solidaritet kommer våra samarbetspartner att göra detsamma. När det inte finns något verkligt förtroende och när det inte finns bindande skyldigheter i våra samarbeten kommer ingen att vilja investera i dem.

På ett ställe i svaret sägs det att en militär konflikt i vårt närområde inte bara kommer att påverka ett land. Så brukar socialdemokrater uttrycka sig när de hyser en from förhoppning om att Sverige på något sätt kan komma i vägen när Nato eller någon annan ska undsätta tredje land. Man hoppas på att få hjälp fastän man står utanför den verkliga solidariteten.

Herr talman! Jag kan inte låta bli att ibland dra slutsatsen att svensk säkerhetspolitik vilar på och utgår från föreställningen att inget ont någonsin kan inträffa i vårt land.

Herr talman! Man kan fundera på vad det egentligen är som Allan Widman försöker åstadkomma här. Plötsligen blir det stora frågor av att militär alliansfrihet står före uppräkningen av saker vi gör tillsammans med andra länder, och det blir djupsinniga analyser och viktningar av varje millimeter i detta.

Det vi gör är precis det som Försvarsberedningen i första skedet redovisade i maj 2014 och det som står i inriktningspropositionen som riksdagen har ställt sig bakom i en bred politisk överenskommelse. Vi har en plan för att höja den militära förmågan fram till 2020, samtidigt som vi fördjupar alla våra samarbeten.

Det är ingen som hyser några fromma förhoppningar om vare sig det ena eller det andra, utan det är bara att konstatera hur världen ser ut och vad som händer i vår nära omvärld. Sedan försöker vi agera därefter. Det är liksom ingen terapeutisk verksamhet att vi nu har genomfört ett stort antal övningar där även baltiska länder har varit inblandade. Övningsverksamhet innebär en säkerhetspolitisk signal, men det är också övningar med militära resurser som skulle kunna användas, om man så bestämde, i ett givet läge. Det ligger alltså en skarp del i det här i förlängningen. Det är själva poängen med detta.

Det är ingen liten sak att vi nu ska gå vidare in i Cyber Defence Center of Excellence i Tallinn och att vi ska bereda möjligheten att gå in i Stratcom i Riga. Polensamarbetet har vi nu förstärkt reellt med ett avtal som kommer att omfatta både övningsverksamhet och materielsamarbete. Vi har sedan gammalt utbildningssamarbete med de baltiska länderna. Så det pågår här mycket omfattande verksamheter.

Hur man sedan agerar i en reell krissituation avgörs av hur krissituationen ser ut. Den formulering som vi använder, att flera länder förmodligen kommer att drabbas, är ingen formulering som är specifik för socialdemokrater, utan den är förankrad i både Försvarsberedningen och inriktningspropositionen och behöver omfatta ett brett fält i Sveriges riksdag.

Den här typen av försök att förklena begrepp är jag inte beredd att ställa upp på. De begrepp vi rör oss med har en bred förankring i riksdagen och i tidigare långvarigt arbete mellan partierna.

Det samarbete vi nu bygger är främst ett sätt att förebygga och stabilisera, så att vi inte ska hamna i olika typer av konfliktsituationer. Det spelar en viktig roll att man gör sådana saker. I det svensk-finska samarbetet går vi till och med bortom fredstida förhållanden i våra planer och skapar optioner och handlingsfrihet att använda den typen av möjlighet om olyckan skulle vara framme. Det är också ett sätt att höja tröskeln.

I jämförelse med de åtta åren av borgerligt regerande kan vi konstatera att vi har flyttat fram positionerna rätt rejält när det gäller att öppna upp för olika saker och fördjupa olika typer av samarbeten, och dessutom göra det på ett aktivt sätt.

Vi har också en process med USA där vi nu tittar på en road map för fördjupat samarbete enligt fem punkter. Det är inte något specifikt för socialdemokrater, utan det är också förankrat i ett brett riksdagsbeslut som i sin tur grundar sig på det som Försvarsberedningen sa. Jag skulle nog vilja uppmana Widman att ha lite mer respekt för den plattform som riksdagen utgör i det här sammanhanget.

Herr talman! Jag menar inte att brista i respekt. Jag respekterar andra partiers ställningstaganden. Men försvarsministern måste också respektera att Folkpartiet och undertecknad inte var en del i de säkerhetspolitiska slutsatser som Försvarsberedningen lade fram för drygt ett och ett halvt år sedan. Vi var inte heller ett av de partier som medverkade till att rösta igenom inriktningsbeslutet i Sveriges riksdag. Det är korrekt att försvarsministern inte ensam svarar för de här formuleringarna utan det gör också en lång rad andra partier, dock inte mitt.

Jag skulle vilja passa på tillfället att ställa en fråga till försvarsministern, eftersom han var i kammaren i går när Margot Wallström uttolkade Sveriges ensidiga solidaritetsförklaring. Den har ju, herr talman, som jag nämnde i mitt inledande anförande ingen uttrycklig reservation med hänvisning till militär alliansfrihet. Faktum är att i sitt svar citerar försvarsministern denna ensidiga solidaritetsförklaring. Min fråga är: Är det också försvarsministerns uppfattning att den militära alliansfriheten villkorar till exempel den solidaritet som regeringen nu sagt att man vill visa gentemot bland annat Frankrike?

Herr talman! Det är naturligtvis väldigt bra med samarbeten på ett allmänt plan. Man lär känna varandra, man lär känna varandras utrustning, materiel, insatsregler, övningsförhållanden och mycket annat. Men min poäng är att när omvärldsläget nu snabbt försämras är det en lång rad länder som sätter sig ned och faktiskt planerar för ett försvar, en del enskilt, andra kollektivt. Om Sverige då har den inställning som uttrycks av försvarsministern som att man från svensk sida skulle kunna - mycket tydligt konditionalis - hjälpa till, kan ju detta aldrig läggas till grund för vare sig de baltiska staternas contingency planning, Finlands försvarsplanering eller Natos planering. Man vet helt enkelt inte hur Sverige i ett allvarligt läge, som nu tyvärr rycker allt närmare, kommer att agera.

Jag hade en fråga till försvarsministern om hur försvarsministern uttolkar den ensidiga solidaritetsförklaringen, och jag vore mycket tacksam om han kunde ge mig ett svar på den.

Herr talman! Allan Widman för gärna ned resonemanget till att vi är isolerade och inte ställer upp på någonting, och att det mesta är tveksamt.

I måndags var jag på försvarsministermöte i Bryssel där den franske försvarsministern begärde hjälp, stöd och assistans av övriga europeiska länder enligt Lissabonfördraget 42.7. Det är första gången som det prövas över huvud taget. Jag sa på regeringens uppdrag ja till detta, precis som de andra gjorde. Nu förväntar vi oss en beskrivning från Frankrike av vad det är de önskar. Det hoppas jag och är rätt säker på att vi får inom en snar framtid. Därefter får vi ta ställning till vad vi ska göra i det läget.

Jag förutsätter att vi kommer att delta i någon form av antingen militär eller civil verksamhet eller en kombination av dessa. Det får vi se. Olika länder kommer att göra olika saker. Men det här är ju den reella prövningen av EU-fördraget. Och vi, precis som de andra länderna, bejakar Frankrikes förfrågan. Det tycker jag är självklart.

Vad visar då detta? Jo, det visar att man utifrån uppkommen situation måste ta ställning till vad man ska göra. Det går inte att säga att man kommer att göra på exakt detta sätt när krisen väl är där, för man vet inte exakt hur den ser ut. Däremot kan man förbereda sig på olika typer av scenarier. Man kan förbereda sig på agerandesätt, men man kan inte säga att exakt så här blir det.

För att underlätta att ge och ta emot hjälp i en krissituation förbereder vi också värdlandsavtalet med Nato, och jag hoppas att vi ska kunna komma tillbaka till riksdagen med det under nästkommande halvår. Det är också ett sätt att förbereda sig.

Alla övningar vi genomför viktar jag och Allan Widman nog på lite olika sätt. Jag ser dem som realiteter i en säkerhetspolitisk strategi. Varje övning, stor som liten, har en betydelse och knyter samman detta på olika sätt. Att vi börjar bygga upp en verksamhet på Gotland igen ser jag också som en del i en säkerhetspolitisk strategi som har en direkt betydelse även för de baltiska länderna.

Vi gjorde en uppgörelse i riksdagen om ett mekaniserat kompani och ett stridsvagnskompani, och vi har en del andra resurser på Gotland. Vi har genomfört en omfattande övning med ca 1 000 personer, och även luftvärnet hade en frontsituation. Vi kan behöva göra mer på Gotland i framtiden, men det vi har beslut på håller vi på att genomföra och bygga upp.

Vi kan diskutera historien i detta, som jag inte har varit delaktig i. Men framtiden kan vi påverka.

Utifrån rådande säkerhetspolitiska läge är det nödvändigt att genomföra detta. Det noteras också att Sverige förflyttar sin position. Det är viktigt och har betydelse även för de baltiska staterna.

Allt det vi gör med incidentberedskapen och suveränitetsförsvaret har betydelse också för dessa länder vad gäller det som dagligen pågår i Östersjön och i vårt närområde.

Utifrån mina kontakter kan jag konstatera att vi har djupa relationer med de baltiska länderna och mycket djupa relationer med Finland. Det finns en process där vi successivt fördjupar detta samarbete. Jag vill i sammanhanget också peka på värdlandsavtalet med Nato.

Allt detta kan vi göra utifrån en alliansfri position. Är olyckan får vi se vem som gör vad i det läget.

Herr talman! Det var bra att den förra regeringen 2009, bland annat genom Folkpartiets försorg, placerade ett stridsvagnskompani på Gotland.

Det är bra att Peter Hultqvist trycker på för att det ska komma ett mekaniserat kompani, kontinuerligt anställt, till denna ö. Jag instämmer helt i det han säger om att det behöver göras mer, för de förbandstyper som finns på Gotland kommer först att kunna göra verkan när en eventuell motståndare har stigit i land. Det är inte så bra, för då är det oändligt mycket svårare att hantera honom.

Försvarsministern säger att när Frankrikes förfrågan kommer får vi se vad vi kan göra. Jag kan inte annat än att uppfatta att Sverige i denna stund när solidariteten så väl behövs i Europa fortsätter att reservera sig och vara grumligt med vad som är våra skyldigheter, både enligt solidaritetsklausulen och enligt vår egen ensidiga solidaritetsförklaring.

Herr talman! Detta är mycket olyckligt. När vi nu för första gången tillämpar dessa statuter i Lissabonfördraget kommer inte bara Europa utan hela världen att noga följa hur varje medlemsland tolkar de förpliktelser man har. Jag hade hoppats att Sverige skulle vara helt klockrent här.

Herr talman! Ett exempel på ett tydligt agerande var när Nederländerna bara några dagar efter terrordådet i Paris sa: Om Frankrike är i krig är också Nederländerna i krig.

Denna tydlighet har så här långt inte präglat den svenska regeringen.

Herr talman! Allan Widman säger att den förra regeringen placerade ett stridsvagnskompani på Gotland. Det ligger nog lite vid sidan av sanningen. Man placerade 14 stridsvagnar på Gotland. Men sedan är det en fråga om personal, och personal placerar vi där genom det beslut som vi nu har fattat. Det blir också ett mekaniserat kompani.

Vi bygger upp en enhet på Gotland där personalen ska vara. Det finns personal knuten till stridsvagnarna, men de befinner sig på annan plats. Nu ska vi bygga upp en stridsgrupp på Gotland, och det är en viss skillnad jämfört med det beslut som den förra regeringen fattade.

Allan Widman säger att Sverige reserverar sig. Vi har sagt entydigt ja till Frankrike. Frankrike ska presentera sin behovsbild för oss. Därefter ska vi komma överens om vad vi i så fall ska göra. Det är ett rent och tydligt agerande.

Jag vänder mig mot de lite sliriga formuleringar som nedtonar att vi har varit tydliga. Jag delar över huvud taget inte den bilden utan ser det som att man försöker förminska det vi har varit tydliga med. Det är märkligt att det ska behöva vara på det sättet.

Vi kommer att bjuda in de andra partierna och fortsätta diskussionerna. Vi hoppas på en bred uppgörelse i Sveriges riksdag om en insats i detta sammanhang. Även om det finns intresse av att försöka förminska regeringens agerande kommer vi att bjuda in och ha en öppen attityd, och jag hoppas som sagt på ett brett stöd i Sveriges riksdag så småningom.

Överläggningen var härmed avslutad.