Åtgärder mot ungdomsarbetslösheten

Fru talman! Veronica Palm har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att pressa tillbaka den höga ungdomsarbetslösheten i Sverige. Börje Vestlund har frågat mig vilka aktiva åtgärder jag avser att genomföra för att ungdomar ska få jobb, praktik eller utbildning. En hög ungdomsarbetslöshet är inte ett svenskt fenomen utan ett problem vi delar med stora delar av Europa. Utmärkande för just ungdomsarbetslösheten är att den ökar snabbt i en lågkonjunktur, men också att den minskar snabbt när konjunkturen vänder igen. Regeringen har sedan den tillträdde arbetat hårt för att minska utanförskapet och för att fler människor ska kunna komma i arbete. Ungdomar har varit och är en viktig grupp i detta arbete. Regeringen har vidtagit en rad viktiga åtgärder för att underlätta för unga personer att komma i arbete, vilket jag också har redogjort för i flera andra interpellationsdebatter här i riksdagen. Så sent som den 1 januari i år trädde flera förändringar i kraft som syftar till att ytterligare förstärka jobbgarantin för ungdomar. Deltagarna i garantin kan numera till exempel ta del av stöd till start av näringsverksamhet och arbetslivsinriktad rehabilitering. Dessutom har vi som ett komplement till den utbildning som erbjuds inom jobbgarantin för ungdomar satsat på kortare, studieförberedande utbildningar inom folkhögskolorna för arbetslösa ungdomar som saknar slutbetyg från grund- eller gymnasieskolan. Utöver detta kan deltagarna i garantin även ta del av insatsen Lyft. Vidare har regeringen tillfälligt ökat antalet platser i yrkesvux inom den kommunala vuxenutbildningen, yrkeshögskoleutbildningen samt högskolor och universitet, vilket ger fler möjligheter att börja studera. Börje Vestlunds påstående att vi skulle ha minskat antalet högskoleplatser är direkt felaktigt. Antalet studenter i högskolan var under 2009 det högsta någonsin. Ungdomar mellan 20 och 25 år som varit arbetslösa i sex månader kan dessutom anställas med ett nystartsjobb. Det innebär att arbetsgivaren kompenseras med ett belopp motsvarande arbetsgivaravgiften och den allmänna löneavgiften under upp till ett år. Nystartsjobben tillsammans med nedsättningen av socialavgifter för ungdomar innebär att lönekostnaden blir ca 40 procent lägre vid anställning av en ung person med nystartsjobb än vad den annars skulle ha varit. Detta är bara några exempel på regeringens senaste satsningar som syftar till att bekämpa ungdomsarbetslösheten genom aktiva arbetsmarknadspolitiska insatser och utbildning. Regeringen har - som jag tidigare nämnt - vidtagit en rad åtgärder för att arbetslösa ungdomar ska få ett aktivt stöd, och vi följer naturligtvis resultaten och utvecklingen av insatserna för ungdomar mycket noga.

Fru talman! Arbete är förutsättningen för all annan välfärd. Det är inte bara en sanning man kan säga i den här kammaren. I mitt parti, det socialdemokratiska partiet, har det varit ledstjärnan i mer än 100 år. Arbete är förutsättningen för all annan välfärd, liksom en tro på att människor vill arbeta, att människan i grunden är god, vill göra rätt för sig, vill bli en del av det sociala sammanhanget och - när det gäller unga människor - vill få bli vuxna. Så är det inte i Sverige i dag. Vi har massarbetslöshet, och vi har en skenande massarbetslöshet när det gäller unga människor. Det gör mig djupt orolig. Mer än var fjärde ung människa får inte rätten att bli vuxen, att kunna skaffa sig telefonabonnemang, skriva kontrakt på en lägenhet, fundera på om man kanske skulle ta och skaffa barn, spara pengar för att åka ut och resa eller flytta hemifrån - rätten att få vara vuxen och få göra rätt för sig. Det gör mig också orolig att vi har en högerregering som så lamt lutar sig tillbaka. Arbetsmarknadsministern säger i sitt svar: När högkonjunkturen kommer löser det sig! Unga människor kommer tillbaka igen. Det är en hel generation unga människor som i dag, när Sven Otto Littorin är arbetsmarknadsminister, inte har rätten att få ett lönekuvert i slutet av månaden. Det måste vara den här arbetsmarknadsministerns och den här regeringens ansvar. Man kan välja, och det gör Sven Otto Littorin. Han väljer att stillasittande se på. Man hade kunnat välja att föra en aktiv investeringspolitik. Man hade kunnat välja att värna välfärdens verksamheter och de jobb som finns där. Man hade kunnat välja att utveckla ROT-avdraget för fler jobb. Man hade kunnat välja att utveckla investeringar i infrastrukturen för fler jobb. Man hade kunnat välja aktiva arbetsmarknadspolitiska åtgärder för unga människor. Men det har man inte valt, i tron att det löser sig. Jag vill bara förvarna Sven Otto Littorin om att jag inte har någon lust att lyssna mer när du och regeringen skyller ifrån er. Skyll inte på den internationella globala finanskrisen! Ja, den har drabbat Sverige. Ja, den har drabbat resten av världen. Men Sverige har tagit sig sämre ut än jämförbara länder. Sverige har tidigare haft den lägsta ungdomsarbetslösheten, men har nu bland de högsta. Det går inte att skylla ifrån sig på vare sig globala finansiella kriser eller ungdomarna själva. Min fråga kvarstår. I Sverige står mer än var fjärde ung människa utanför arbete. Jag tror inte att det är deras fel och vilja. Jag tror att det är den regering som är ansvarig i Sverige som har möjlighet att göra någonting åt det. Jag ställer åter frågan, som jag inte tycker att jag fått svar på: Vilka åtgärder avser landets arbetsmarknadsminister att vidta för att pressa tillbaka ungdomsarbetslösheten från denna skyhöga nivå?

Fru talman! Vi har diskuterat den här frågan ett par gånger förut, Sven Otto Littorin och jag, och den är lika intressant varje gång. Abrovinkerna blir alltid väldigt olika för varje svar, och jag måste säga att det här svaret uttrycker en stor självgodhet hos regeringen: Vi har varit väldigt duktiga och gjort allting rätt. Vi har inte gjort några misstag. Framför allt kommer vi att ha lösningen för alla framtidens frågor vad gäller ungdomsarbetslösheten. Sanningen är nog att ingen har den lösningen helt och hållet. Men man kan ha olika ingångar i detta. Min interpellation handlar om vilka aktiva åtgärder man ska vidta för att få ungdomar i jobb, praktik och utbildning. Man har i praktiken i väldigt stor utsträckning avskaffat de utbildningsinsatser som man tidigare gett inom ramen för arbetsmarknadspolitiken. Där finns heller inga svar. Man hänvisar till att man har ökat antalet platser i yrkesvux och den kommunala vuxenutbildningen och så vidare. Men det handlar oftast om att ungdomar behöver komplettera sin tidigare utbildning för att återigen kunna bli attraktiva på arbetsmarknaden. Den typen av åtgärder ryms kanske inte helt och hållet inom detta. Littorin säger i svaret: "Så sent som den 1 januari i år trädde flera förändringar i kraft som syftar till att ytterligare förstärka jobbgarantin för ungdomar." Men om det skedde redan den 1 januari borde det ha gett resultat nu. Tyvärr är det väl så att siffrorna talar lite grann emot regeringen i det här sammanhanget. Den ger inga bättre siffror i alla fall. Statsrådet säger också i sitt svar att det här inte är något svenskt fenomen utan finns över hela Europa. Det är sant, men ungdomsarbetslösheten har varit ett mindre stort problem för Sverige än vad den varit för många andra europeiska länder. I dag leder vi ungdomsarbetslösheten i Europa. Man kan inte säga att detta skulle ha varit en framgångsrik politik för att pressa ned utanförskapet. Jag ska inte kommentera just utanförskapet, utan det får vi kommentera senare i debatten. Sven Otto Littorin skriver: "Nystartsjobben tillsammans med nedsättningen av socialavgifter för ungdomar innebär att lönekostnaden blir ca 40 procent lägre vid anställning av en ung person med nystartsjobb än vad den annars skulle ha varit." Ja, men problemet är, arbetsmarknadsministern, att ungdomsarbetslösheten inte har minskat. Om detta var åtgärderna som man ville sätta in, varför har då inte ungdomsarbetslösheten minskat? Det är helt rätt som arbetsmarknadsministern säger: Ungdomsarbetslösheten stiger väldigt snabbt vid lågkonjunktur men minskar också väldigt snabbt när det blir högkonjunktur. Då borde vi väl kunna se siffror på detta och inte som tvärtom redovisas att det just nu händer väldigt lite på detta område.

Fru talman! Veronica Palm sade att arbete är en förutsättning för all annan välfärd. Jag håller fullständigt med. Min farmor brukade säga att arbete befrämjar hälsa och välstånd, och jag tror att det är precis på det sättet. Arbete är både bra och rätt. Det är vår uppgift att försöka göra vad vi kan för att så många som möjligt ska få ta del av denna möjlighet och rättighet. Vi ska ha lite perspektiv på vad vi diskuterar. Det finns 1 243 800 ungdomar i Sverige i åldern 16-24 år. Av dem är 175 800 registrerat arbetslösa. Av dem är 63 procent heltidsstudenter som söker en timmes extrajobb i veckan eller mer. Av 1 243 800 ungdomar är 64 300 heltidsarbetslösa, om jag får kalla det för det. Det är 64 300 för många. Men det är viktigt att vi har rätt siffror klart för oss. Vi har gått igenom den värsta lågkonjunkturen på 80 år. Samtidigt kom vi ur den med den starkaste tillväxten i hela OECD-området och det lägsta budgetunderskottet i hela EU. Det är väldigt bra. Börje Vestlund frågade mig varför det ser ut som det gör. Det glädjande är att om man tittar på hur statistiken ser ut för det senaste året, från maj förra året till i maj i år, har ungdomsarbetslösheten, arbetslösa exklusive heltidsstuderande, sjunkit med ungefär en femtedel från 81 900 till 64 300. Det som Börje Vestlund efterfrågade är precis det som nu håller på att hända, det vill säga att arbetslösheten bland ungdomar sjunker. Mätt på det sätt som ILO och Eurostat mäter är den 27,8 procent. Det är naturligtvis ohyggligt mycket i den statistiken. Samtidigt är det mindre än när vi tillträdde. Trots denna lågkonjunktur och den värsta krisen på 80 år är ungdomsarbetslösheten mätt på samma sätt lägre nu än när vi tillträdde. Vad ska man då göra framöver? Det blir den viktiga frågeställningen. Det första man ska göra är att undvika att, som ni vill, göra det dubbelt så dyrt att anställa ungdomar. Att höja arbetsgivaravgiften för ungdomar är ett kirurgiskt träffsäkert sätt i en uppåtgående konjunktur att tvinga bort ungdomsjobben från arbetsmarknaden. Det skulle jag gärna vilja höra er förklara. Vi säger nej till det. Det andra som man måste göra är att se till att skolan över tid levererar bättre. Det är klart att när en fjärdedel av de ungdomar som lämnar skolan lämnar den utan fullständiga betyg blir det en avsevärd press på arbetsmarknadspolitiken senare. Framför allt betyder det för de ungdomar som lämnar skolan att de inte är rustade på det sätt de behöver vara för att kunna fungera på arbetsmarknaden. Vi vill i stället gå vidare med lärlingsutbildning, mer praktik och mer kontakter mellan skola och arbetsliv. Det tror vi är rätt medicin för att gå vidare. En tredje fråga handlar om en arbetsförmedling som fungerar och förmedlar arbete. Nu när vi har 1,2 miljoner jobbyten i år ska den se till att ungdomar lättare hittar de jobb som finns. Det kan vara både ren arbetsförmedling och coachning. Men det kan också för dem som varit borta lite länge från arbetsmarknaden vara att de får ytterligare stöd och hjälp att komma tillbaka. Man ska komma ihåg att även i detta konjunkturläge har hälften av de ungdomar som är arbetslösa nytt arbete efter tre månader. Det är väldigt bra att det är på det sättet. Vi har snabb omsättning på arbetsmarknaden för unga, och vi har väldigt få långtidsarbetslösa ungdomar jämfört med övriga världen. Mitt fokus kommer att vara på de allra svagaste på arbetsmarknaden. Det är de helt sysslolösa ungdomarna som varken pluggar, jobbar eller finns hos Arbetsförmedlingen. De är 70 000 eller så. Den siffran har varit ungefär lika stor i högkonjunktur som i lågkonjunktur och tyvärr lika stor när ni regerade. Där måste vi sätta in mer krut.

Fru talman! Arbetsmarknadsministern ställde ett gäng frågor. Eftersom han inte svarade på mina kanske jag skulle ta och svara på hans. Den åtgärd som regeringen tror är lösningen på alla problem är sänkta skatter. Jag vill inte säga att man skulle vara enkelspårig och kanske inte vidgar vyerna. Men så enkelt kan det inte vara. När man har sänkt skatterna har den rikaste 1 procenten har fått lika mycket skattesänkningar som 25 procent av resten av befolkningen. Det blir inte fler jobb utan bara ökade klyftor. Jag vill ha det motsatta. Jag vill ha fler jobb och minskade klyftor. Dessutom leder skattesänkningarna till olika skattetariffer där man medvetet straffbeskattar landets pensionärer. Det tycker jag är orättfärdigt. När jag möter pensionärer tycker de också att det är orättfärdigt. Men de bryr sig också om sina barnbarn. Det är inte oroliga bara för sin egen ekonomiska situation utan också för hur landets unga har det och undrar varför de inte kommer in i arbete. Detta är en viktig fråga där regeringen medvetet sänker skatter, mest till dem som har mest, straffbeskattar pensionärer och inte engagerar sig i unga människors möjlighet att komma in på arbetsmarknaden. Arbetsmarknadsministern tog upp tre saker. Den första var varför vi tycker att det är dåligt att smeta ut skattesänkningar till alla som har någon ung människa anställd. Vi tycker att det är slöseri med resurser. Det är smartare att använda gemensamma pengar genom att rikta dem till de arbetsgivare som väljer att anställa en ung människa som går från arbetslöshet och in i arbete än att smeta ut dem till en subvention till de arbetsgivare som har många unga anställda. Det är att använda ekonomiska medel mer effektivt. Sedan gäller det skolan. Det finns ingenting som gör mig så djupt upprörd när det gäller ungas människors möjligheter att komma ut på arbetsmarknaden som när en högerregering säger att vissa människor är korkade. De slipper skolan. De behöver inte den. Vi låter dem vara. Hela politiken för skolan och skiktningen i skolan bygger på att vissa människor inte vill, inte kan och inte behöver läsa. De ska vara vid sin läst och fortsätta att ha ett yrkesarbete under hela sitt liv utan att utvecklas och växa vidare. Jag tror inte på det. Jag har inte den människosynen. Jag tror att alla människor har möjlighet att utvecklas. När jag valde att läsa ett tvåårigt vårdprogram var det inte för att jag trodde att jag var dummare än någon annan. Det var för att jag ville bli barnskötare. Jag upptäckte sedan hur återvändsgränden fanns där att det inte fanns någon möjlighet att gå vidare. Jag är glad att vi förändrade skolan så att alla har möjlighet att ha högskolekompetens. Där vänder ni nu tillbaka och straffar de elever som har det lite halvtaskigt och halvjobbigt när de går i nian. Det vill inte jag. När det gäller arbetsmarknadsutbildningen och arbetsmarknadsprogrammen är det väldigt tydligt. Den här regeringen säger: Vi tycker inte att alla ska ha del av det. Vi tycker inte att unga människor från första dagen ska få möjlighet till aktivitet. Vi får se vad de gör. De kanske vill ut och resa eller spela tv-spel. Det vet vi inte. Jag vill ta bort aktivitetsförbudet för unga människor på Arbetsförmedlingen. Jag vill att de ska ha rätt till aktivt stöd och aktiva åtgärder redan från dag ett. Det är en socialdemokratisk politik. Jag har inte fått svaret på frågan vad arbetsmarknadsministern ska göra för att pressa tillbaka ungdomsarbetslösheten.

Fru talman! Vi är på samma ställe där vi brukar hamna i de här debatterna. Arbetsmarknadsministern säger att det inte är så farligt med de 27 procenten eftersom en hel del av ungdomarna är deltidsarbetssökande. Tänk om man skulle säga det till någon annan grupp i samhället. Vilket ramaskri det skulle bli då. Man återkommer med det ständiga argumentet som har använts. Det höll inte att säga: Ni hade makten i tolv år. Ni gjorde minsann ingenting, och det ni eventuellt gjorde var bara fel. När det inte höll och man började tjata ut det kom lågkonjunkturen som en skänk från ovan. Ni kunde skylla alla politiska misslyckanden på lågkonjunkturen. Det är fegt och orättvist i båda fallen. I det här fallet handlar det om att man inte har en politik som täcker upp för de problem man har. Här gäller det ungdomsarbetslösheten. Jag håller också med om att den fjärdedel som inte går ut med fullständiga betyg är en grupp som man kanske behöver lägga ned lite extra omsorg på. Där tror jag att vi är ganska överens i salen. Det som är problemet här är ju att det man erbjuder är mindre av utbildning, mindre av att få den andra chansen och mer av att man ska få träffa någon i en slags organisation kallad coach, och detta ska lösa nästan alla problemen. Det är väl det som är bekymmersamt. Det andra som jag tycker att jag också måste ta upp är det som Veronica Palm har tagit upp, aktivitetsförbudet upp till tre månader. Jag måste säga att jag har väldigt svårt att förstå det, för är det några som man borde sätta in alla klutar för på en gång är det väl just ungdomar. Det är just de som snabbast kan komma ut på arbetsmarknaden. Precis som vi har konstaterat tidigare i debatten är det också de som snabbast kommer ut så fort det ges arbete. Då borde man väl sätta in alla klutar för dem. Slutligen, fru talman, skulle jag vilja ta upp den generella nedsättningen av arbetsgivaravgiften för ungdomar. Om detta hade varit lösningen hade vi inte haft de här problemen. Problemet är att man säger att man vill ha en särskild ungdomsskatt och att det blir en skattechock för dem som har ungdomar anställda. Vi har ju ett annat problem med dem som har passerat 50. Har man jobbat i många år på samma arbetsplats och blir arbetslös har man väldigt svårt att få arbete. Men den här debatten handlar som sagt var om ungdomar och där är det inte så att man inte skulle få ut dem på arbetsmarknaden. Tvärtom är det här egentligen ett sätt att generellt sänka skatten för de hundratals, förmodligen tusentals företag som i huvudsak anställer många ungdomar, medan andra företag inte får del av detta. Det tycker inte jag är försvarligt. Däremot ska man sätta in mycket resurser för de ungdomar som är svårplacerade på arbetsmarknaden och framför allt rikta pengarna dit där de allra bäst behövs.

Fru talman! Alla debatter i Sveriges riksdag är viktiga, och arbetsmarknadsministern har fört väldigt många sådana här debatter under väldigt lång tid. Jag har inte varit med så ofta men tänkte att jag skulle göra ett kort inlägg här. Ungdomsarbetslösheten är ju en väldigt viktig fråga. Den är för hög i Sverige. Den var för hög 2006 också i en extrem högkonjunktur. Trots lågkonjunkturen är den inte högre i dag, vilket visar att Alliansens samlade åtgärder har haft effekt. Men det behöver göras mer. Regeringen har gjort stora insatser: sänkta arbetsgivaravgifter, nystartsjobb, lärlingsplatser och så vidare. Veronica Palm är rätt skicklig och fick i vanlig ordning in regeringens jobbskatteavdrag i den här frågan, som Socialdemokraterna nästan helt har accepterat, vilket hon kanske glömde att säga. Hon fick även in pensionärernas skattesituation i debatten om ungdomsarbetslösheten. Det tycker jag också är träffande. I Centerpartiet har vi jobbat mycket med frågorna. Vi har en del förslag som vi diskuterar och jobbar med: ingångslönernas storlek, enklare regelverk i LAS, avdrag för IT-tjänster i hemmet och lägre tjänstemoms som vi diskuterar i Alliansen. Jag vill också bara uppmärksamma, vilket arbetsmarknadsministern också gjorde, det famösa kravet från Socialdemokraterna och De rödgröna på att fördubbla arbetsgivaravgifterna för just ungdomar. Det är en skattehöjning på 11 miljarder för dem som anställer ungdomar. Sedan ska man återföra 750 miljoner, under 10 procent av detta. Det är ett mycket märkligt förslag som jag tror att alla inser inte gagnar de unga om det blir 35 000 kronor dyrare per år för arbetsgivarna att anställa dem. Flera debattörer har med emfas hävdat att det visst blir enklare att anställa unga om kostnaden för dem höjs med 35 000 kronor per år. Den logiken kommer jag gärna att diskutera med vänsterpartierna på torgmöten över landet i valrörelsen. Till sist vill jag också säga några ord om ungdomars situation, för vi har en hög arbetslöshet och ungdomar förvägras ju rätten att komma in i en a-kassa, vilket gör att de hänvisas till behovsprövade socialbidrag i sista hand. Det är 150 000 av dem som är arbetslösa som inte har a-kassa eller ersättning från sjukförsäkring. Oppositionen och Socialdemokraterna slåss sedan decennier för att man inte ska kunna komma in i trygghetssystemen om man inte har haft ett första jobb på sex månader. Alliansen diskuterar detta, och vi tycker att det vore rättfärdigt med en allmän a-kassa som omfattar även ungdomar. I ett läge med en bestående och sedan lång tid hög ungdomsarbetslöshet vore detta en rättvisereform. Jag återkommer till det i kommande interpellationsdebatter. Jag beklagar att oppositionen är de som aktivt slåss för att förhindra att ungdomar får del av de 20 miljarder som pumpas in i a-kassesystemet årligen.

Fru talman! Jag vill bara reda ut lite grann av det Staffan Danielsson menar. Staffan Danielsson, som ju har varit försvarsadvokat här tidigare i dag, börjar sitt försvarstal med att säga - det här är inget direkt citat, men jag tolkar - att Alliansens politik mot ungdomsarbetslösheten har varit väldigt framgångsrik, exempellöst framgångsrik. Han säger att trots lågkonjunkturen är inte fler ungdomar arbetslösa och så vidare. Bortsett från innehållet i det här påståendet, som man naturligtvis skulle kunna riva ned och riva sönder, var det inte det som fick mig att begära ordet. Trots den enormt framgångsrika politiken från Alliansens sida, enligt Staffan Danielsson, och trots att det inte finns några som helst problem med ungdomsarbetslösheten vill Staffan Danielsson ta bort anställningsskyddet för unga och sänka ingångslönerna för unga. Varje sådan punkt för sig skulle naturligtvis förtjäna ett kraftfullt motinlägg från en socialdemokrat, men det som egentligen är min fråga till Staffan Danielsson, om det nu inte finns några som helst problem med ungdomsarbetslösheten, vilket var Staffan Danielssons första ingång i debatten, är: Varför då försämra anställningsskyddet och sänka ingångslönerna? Även om det hade varit ett stort problem hade det varit fullständigt missriktade åtgärder. Den debatten kan vi nästan lämna därhän. Att inta två ståndpunkter samtidigt har blivit Centerns senaste varumärke. Man röstar ja till kärnkraft och menar att det är nej. Man säger att det inte finns några problem med ungdomsarbetslöshet men vi måste förstöra anställningsskyddet och sänka ingångslönerna. Jag skulle vilja höra Staffan Danielsson reda ut detta. Har vi ett problem med ungdomsarbetslöshet, ja eller nej? Om Staffan Danielsson svarar ja på den punkten ska jag förklara för honom varför det är fullständigt missriktat att förstöra de ungas anställningsskydd och varför det är fullständigt missriktat att sänka lönerna för ungdomar. Men om Staffan Danielsson svarar nej, vi har inget problem med ungdomsarbetslöshet, ska jag i mitt nästa inlägg fråga Staffan Danielsson varför vi i så fall ska vidta de här åtgärderna.

Fru talman! Jag hade egentligen inte tänkt delta i den här debatten. Många gör det med bravur från vår sida ändå. Men till sist, efter att väldigt många gånger i dag, både av Sven Otto Littorin och nu också av andra, företrädare för Centerpartiet, ha fått höra påståendet att vi gör det dubbelt så dyrt att anställa unga, hur det skapar några nya jobb och så vidare, fick jag bara lite nog. Jag har egentligen bara en enkel fråga till Sven Otto Littorin: Hur många nya jobb har den generella nedsättningen av arbetsgivaravgifter givit? Den frågan vill jag gärna ha svar på. Jag kan också konstatera att jag har haft debatter i frågan med Littorin vid ett flertal tillfällen tidigare, inte minst när det gäller den granskning som Riksrevisionen gjorde med anledning av huruvida generella nedsättningar över huvud taget var en effektiv arbetsmarknadsåtgärd. Riksrevisionen sågar brutalt den politiken och konstaterar att den är dyr, ineffektiv och med betydande dödviktseffekter. I den mån den över huvud taget skapar jobb är de extremt kostsamma. Man pratar om upp till 1 miljon kronor per eventuellt jobb. Riksrevisionen rekommenderade regeringen att skyndsamt utvärdera resultatet av åtgärden, vilket var den fråga som jag då ställde till ministern: Hur och när tänker man utvärdera? Den gången fick jag inget svar på frågan. Det är nu ett tag sedan. Därför ställer jag också den frågan igen: Hur och när tänker man utvärdera denna åtgärd, som används som någon sorts hallelujamoment i alla debatterna utan att ha något som helst belägg för det? Jag ska svara på den retoriska fråga som Veronica Palm och Börje Vestlund fick och som antagligen också jag ska få: Hur skapas då nya jobb genom att ta bort åtgärden? Det blir givetvis inga nya jobb för att den tas bort, men problemet är att det blev inga nya jobb när den tillsattes heller. Vi vill något annat med pengarna. Vi vill använda pengarna för att göra det som Sven Otto Littorin säger sig vilja göra men inte gör, nämligen rikta dem till den grupp som står längst ifrån arbetsmarknaden - den som inte automatiskt kommer att åka in och ut beroende på konjunktur. Det är också lite komiskt att man skyller uppgången i ungdomsarbetslösheten på konjunkturen, men när arbetslösheten går ned är det en effekt av regeringens politik. Detta sker trots att långtidsarbetslösheten bland unga faktiskt fortsätter att öka. (Applåder)

Herr talman! Veronica Palm och Jennie Nilsson vill höja skatter. Vi har förstått det. Låt mig återigen ställa en retorisk fråga. Vi lägger skatt på alkohol och tobak för att folk ska röka och supa mindre. Vad händer när vi lägger skatt på ungas arbete? Det blir färre ungdomsjobb. Det behöver man nästan inte vara hjärnkirurg för att inse. Om det är som Jennie Nilsson säger, nämligen att det inte har någon som helst effekt, varför stannar ni vid att höja skatten på ungas arbete med 11 miljarder? Varför inte 20, 30 eller 40? Då hade ni kunnat finansiera massor med friår och annat skojigt som ni vill ha i den rödgröna röran. Veronica Palm säger något bra, nämligen att arbetsgivaravgiftssänkningar ska riktas till dem som väljer att anställa arbetslösa ungdomar. Jättebra! Välkommen till nystartsjobb för unga. Det införde vi för snart tre år sedan. Det är bra att ni ansluter er till en politik för sänkt skatt på arbete. Börje Vestlund och flera andra pratar om det som ni väljer att kalla aktivitetsförbudet. Det infördes av Mona Sahlin 1995 och 1998 i kommunal ungdomspraktik och ungdomsgarantin. Det har jag hört Sven-Erik Österberg erkänna i Expressen. Det måste vara samma. Vi tog bort det när vi införde möjligheten att få en coach från första dagen i arbetslöshet. Vi tog bort det aktivitetsförbud som var praktisk politik under de år ni satt i regeringsställning. Hälften av alla ungdomar får, som jag har sagt tidigare, jobb inom tre månader. Då är det naturligt att lägga fokus på sökaktiviteter under den första perioden i arbetslösheten, och därefter får ungdomarna tillgång till hela den palett av insatser som faktiskt finns. Jag säger detta igen, och jag har tagit upp detta flera gånger förut, att vi har valt att fokusera inom ramen för arbetsmarknadspolitiken på kortare mer direkt yrkesförberedande utbildningar, medan de längre utbildningarna bör och ska ligga inom ramen för det ordinarie utbildningssystemet. Varför det? Jo, det finns tre goda skäl. Det första är att det är pedagogiskt motiverat. Utbildningssystemet är bättre på att utbilda. Det är klart att det är så. Vid längre utbildningar bör man få tillgång till den pedagogiska kompetens som finns i utbildningssystemet. Det andra skälet är individuellt. I utbildningssystemet får man betyg och studieintyg som man inte får på Arbetsförmedlingen och på de utbildningar som erbjuds där. Det tredje skälet är kostnadsskäl. Det är dubbelt så dyrt på Arbetsförmedlingen för motsvarande utbildning inom utbildningssystemet. Det är ingen kritik mot Arbetsförmedlingen. Det är naturligt när det är mindre grupper att det är så. Jag kommer tillbaka till Jennie Nilssons fråga i slutet av hennes anförande. Ungdomsarbetslösheten, exklusive heltidsstuderande som söker extrajobb, har sjunkit med en femtedel på ett år, trots att vi har haft de största ungdomskullarna i mannaminne. 115 000 ungdomar har lämnat skolan under den här mandatperioden. Trots det har alltså ungdomsarbetslösheten, exklusive heltidsstuderande, sjunkit med en femtedel på ett år. Nu går vi vidare och fortsätter en politik för att se till att fler ungdomar har möjlighet att känna den glädje som Veronica Palm tog upp i sitt inledningsanförande, nämligen att vara delaktiga, ha en lön att leva på, en arbetsgemenskap att känna trygghet i och en framtid att kunna påverka.

Herr talman! Jag tillhör ett parti där vi har satt en ära i att föra en ansvarsfull ekonomisk politik, att inte slösa med folks pengar. Skattepengar som används gemensamt ska användas till bra saker. Bra saker är inte att subventionera städhjälp hos dem som har det bra. Bra saker är inte att smeta ut skattesänkningar för alla som råkar ha en ung anställd. Det är dåliga saker om man vill nå bra effekter. Bra effekter för mig är ett land i full sysselsättning och med bra välfärd. Så är det uppenbart inte för en högerregering eftersom prioriteten är sänkta skatter och dåligt använda gemensamma resurser som ger effekten ökade klyftor och färre jobb. Vi vill använda pengar på ett smart sätt. Det ska vara målriktade stöd där de kan göra nytta. När det gäller ungdomsarbetslöshet handlar det om att ge kraftigt stöd till den som anställer en ung i stället för att smeta ut. Det handlar om utbildningar som ger kompetens och möjlighet till omställning, och det handlar om aktivt stöd från första dagen. Det är tufft att vara 19 år, gå ut skolan och inte vara behövd, att ingen frågar efter en, att man inte får möjlighet att skriva kontrakt på en egen lägenhet, att man inte får bli vuxen. Då duger det inte med coacher i tre månader. Tre månader är en jättelång tid när man är 19 år och har gått ut skolan. Här är skiljelinjen. Antingen fortsätter man en politik som man har i dag där sänkta skatter är det överordnade målet för allt, och där man ser på diskussionerna om ungdomslöner som om det finns ungdomshyror på lägenheter, dessutom osäkra anställningar och redan i dag en halv miljon löntagare utpressade ur a-kassan, eller så för man en politik för jobb och minskade klyftor.

Herr talman! Den slutsats som arbetsmarknadsministern drog om tobaks- och spritskatten i förhållande till nedsättningen av arbetsgivaravgiften för unga må han måhända få applåder för på ett MUF-seminarium men knappast i riksdagens kammare. Det där är barnsligt. Här brukar vi kräva skarpa siffror. Vad handlar det här om? Hur många extra av dem som är unga är det som faktiskt har fått jobb i det här sammanhanget? Jag vet att vi pratar om en viss hamburgerkedja som har varit föremål för diskussioner i dessa sammanhang. Jag ska inte nämna den igen. Såvitt jag förstår har de inte anställt några fler unga än vad de har haft tidigare med anledning av arbetsgivaravgiften. I varje fall har jag förstått det så när jag har tagit del av huvudbolagets förvaltningsberättelse. Sedan var det frågan om deltidsstuderande. Det är ingen förändring mot tidigare. Det var ett sätt att fiffla med statistiken, tyckte jag mig höra. Jag ska inte anklaga arbetsmarknadsministern eftersom han inte satt i regeringen då men han var partisekreterare. Vi anklagades ofta för att vi fifflade med statistiken när vi sade precis samma sak, nämligen att en stor del av dem inte sökte jobb på heltid utan kanske sökte jobb bara på helgerna. Då hette det att vi fifflade med statistiken. Slutligen bara en sak: Vi har högkonjunktur, men vad är extrem högkonjunktur? Berätta det, Staffan Danielsson! Och vad är exempellöst framgångsrik politik? Jag skulle vilja veta hur man definierar det.

Herr talman! Patrik Björck är en god demagog och skulle säkert ha klarat sig utmärkt redan hos de gamla grekerna. Han hävdar att jag har sagt att ungdomsarbetslösheten inte är något stort problem. Jag sade att den är ett stort problem som vi måste ta på stort allvar. Något annat sade jag självklart inte. Och jag diskuterade lösningar på detta. Men jag påpekade, liksom arbetsmarknadsministern, att det var en stark högkonjunktur 2005-2006. Nu har det varit en väldigt djup lågkonjunktur, och ändå har vi hållit tillbaka ungdomsarbetslösheten. Det kommer också in stora ungdomskullar på arbetsmarknaden, och det tycker jag att man kan notera. Men jag inser att man inte tar till sig detta i oppositionens svartmålningslusta. Jag menar alltså att ingångslöner som är högre i Sverige än i jämförbara länder försvårar för ungdomar och invandrare utan arbetslivserfarenhet att konkurrera om jobben med erfarna människor som har haft jobb länge. Jag menar också att lagen om anställningsskydd försvårar ytterligare för dem som inte har varit inne på arbetsmarknaden att komma in på arbetsmarknaden. Patrik Björck menar att ju högre ingångslöner för ungdomar, invandrare och andra och ju starkare anställningsskydd när man väl får fast jobb, desto enklare blir det att komma in på arbetsmarknaden. Jag överlåter åt dem som lyssnar på debatten att avgöra vem av oss som tolkar verkligheten korrekt. Jag är väldigt trygg i att det inte är Patrik Björck. Låt oss gärna reda ut detta på olika torg och gator under valrörelsen. Jag har gått upp i de här debatterna av egen lust och vilja och är inte beordrad av någon inom mitt parti eller i Alliansen. Jag noterar att det tydligen går till på annat sätt i andra partier, efter tidigare tal om att anlita försvarsadvokater och så vidare.

Herr talman! Jag uppskattar Staffan Danielssons lust och vilja, för det ger väljarna en liten möjlighet att rannsaka till exempel Centerpartiets politik. Det finns det god anledning att göra här. Ja, var alltså svaret - ungdomsarbetslösheten är ett stort problem. Det är därför vi står här och diskuterar, men det är jätteskönt att vi är överens om det. Det finns väl dokumenterat i utredningar att det inte är lagen om anställningsskydd som håller ungdomar utanför arbetsmarknaden. Jag har inte tid att gå in exakt på det, men jag kan förklara lite grann. När TCO gjorde en undersökning om unga arbetslösa visade det sig att det var mindre än 2 procent som över huvud taget hade suttit med i någon uppsägning där de hade mist jobbet på grund av lagen om anställningsskydd och att det var därför de var arbetslösa. Att ungas löner skulle vara för höga blir också lite bisarrt. Vi måste ändra lagen om anställningsskydd för att arbetsgivarna ska kunna behålla den kompetenta, nya, duktiga unga arbetskraften. Så är det ju, för annars kan man inte driva sina framgångsrika företag vidare. Men om de nu är så kompetenta att vi vill frångå anställningsskyddet, ska de då ha sänkta löner? Jag förstår inte riktigt hur den ekvationen går ihop, men det kan Staffan Danielsson ta i någon annan debatt. Vad som var riktigt intressant i Staffan Danielssons inlägg var nämligen det som skulle ha varit min följdfråga men som han nu själv förde in i debatten. Han sade "invandrare och andra". Då blir det spännande. Först ska ungdomarna få sänkta löner, och så tar vi bort deras anställningsskydd. Sedan ska invandrarna få sänkta löner, och så tar vi bort deras anställningsskydd. Och sedan kommer de andra. Det är lite spännande: Vilka är de där andra? Jag har förstått att ungdomarna och invandrarna ska drabbas, men det skulle vara väldigt spännande att få reda på vilka Centerpartiet tycker är de andra.

Herr talman! De andra, Patrik Björck, är sannolikt de flesta utom medelålders män mellan 35 och 55 år som är svenskfödda med svenskklingande namn. Det var inte därför som jag gick upp, utan jag har fortfarande kvar min fråga till Sven Otto Littorin: Hur många fler jobb har de generella nedsättningarna av arbetsgivaravgifter för unga givit? Om du inte kan svara på den frågan: När och hur tänker ni utvärdera? Varför har ni inte redan utvärderat? Det säger sig självt, säger ministern, att det blir fler jobb med generella nedsättningar. Vem säger det? Sven Otto Littorin? Fredrik Reinfeldt? Ja, sannolikt Anders Borg. En liten exklusiv klick som värnar en ideologisk strid säger detta, för det är retoriskt enkelt och smart att försöka sälja till människor. Man kan titta på vad expertis på området säger. De som åtminstone borde vara expertis på området är Riksrevisionen, Finanspolitiska rådet och IFAU, såvitt jag kan bedöma. De säger precis tvärtom i en rapport: Just det faktum att de är generella gör dem verkningslösa. Det de säger är att man i stället borde använda dessa pengar till att ge riktade insatser till dem som står längst ifrån arbetsmarknaden. Det är det Littorin säger sig vilja göra men inte gör. Jag förväntar mig att jag nu får svar på frågan: Hur många fler jobb har det blivit? Om du inte kan svara: När och hur tänker ni utvärdera?

Herr talman! Ja, antingen har arbetsgivaravgifterna för unga en effekt eller också har de inte det. Så är det naturligtvis. Men ni verkar ju tro att sänkta eller höjda arbetsgivaravgifter inte har någon effekt. Varför då stanna vid 11 miljarder? Varför klämmer ni inte i med 20, 30 eller 40 och finansierar i stort sett vad som helst med det om detta nu inte har någon effekt? Det är klart att det kommer utvärderingar. Jag utgår ifrån att nationalekonomer runt hela landet sitter och tittar på detta, liksom alla de institut som finns - Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering, Finanspolitiska rådet, Riksrevisionen och vad det nu kan vara. Min utgångspunkt må vara trivial och enkel, men vi lägger skatt på tobak och sprit för att folk ska röka och dricka mindre. Vad händer när vi lägger skatt på ungdomars arbete? Det är klart att det blir färre arbeten! Det säger väl sig självt - det behöver man inte vara nationalekonom för att begripa. Veronica Palm säger att Socialdemokraterna minsann använder pengar smart. Ja, det låter tryggt. Men att göra det dubbelt så dyrt att anställa ungdomar - ja, då har vi en annan definition av vad som är smart. Ungdomsarbetslösheten, exklusive heltidsstudenter som söker extrajobb, har nu alltså sjunkit med en femtedel på ett år. Om vi använder samma statistik 2010 som 2006 har ungdomsarbetslösheten faktiskt sjunkit under mandatperioden. Men framför allt har sysselsättning och sysselsättningsgrad ökat ordentligt, trots att 115 000 ungdomar har lämnat skolan och kommit ut i arbetslivet. Är jag nöjd med det? Självklart inte. Jag är inte nöjd så länge det går en ungdom som vill vara med och arbeta, ha en lön att leva på, en arbetsgemenskap att känna trygghet i och en framtid att kunna påverka som förnekas den möjligheten. Därför måste vi ha en arbetsmarknadspolitik som gör det billigt och enkelt att anställa ungdomar, som ser till att skolan levererar, som ser till att Arbetsförmedlingen fokuserar på att förmedla arbete, och med ett särskilt fokus på de ungdomar som står utanför i både högkonjunktur och lågkonjunktur och som behöver lite extra stöd för att ta sig in.