Åtgärder mot inflation och höga boendekostnader

Herr talman! Monica Green har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att möta stigande inflation och boendekostnader. Den prisutveckling vi har sett i Sverige följer en internationell trend. Det är ökat pris på framför allt olja, livsmedel och energi i många länder som driver upp priserna även i Sverige. Riksbankens höjning av reporäntan tillsammans med den finansiella oron bidrar till högre räntekostnader. Detta konstateras också av såväl Konjunkturinstitutet som Riksbanken. Trots att inflationsuppgången alltså huvudsakligen är internationellt betingad håller jag med Monica Green om att utvecklingen inte är utan problem. Regeringen bidrar i första hand till stabilitet i svensk ekonomi genom att se till att det är ordning och reda i de offentliga finanserna. Såväl inhemska granskare, exempelvis Finanspolitiska rådet, som internationella bedömare som IMF, delar uppfattningen att finanspolitiken i Sverige varit väl avvägd de senaste åren. Inriktningen i regeringens ekonomiska politik har förstärkt den gynnsamma utvecklingen de senaste åren genom att se till att fler sökt sig in på arbetsmarknaden vilket minskat risken för obalanser och snabbt stigande inflation när efterfrågan på arbetskraft ökat. Avslutningsvis vill jag påpeka att det är Riksbankens uppgift att värna målet om prisstabilitet. När inflationen stiger och tillväxten avtar ställs Riksbanken inför ett svårt avvägningsproblem. Hushållen kan drabbas av högre boendekostnader om Riksbanken höjer styrräntan men samtidigt har en högre styrränta en dämpande inverkan på inflationstrycket, vilket är bra för hushållen. Regeringen har förstås också ett ansvar för den ekonomiska utvecklingen och ett ansvar för att inte försvåra Riksbankens arbete, men som jag tidigare konstaterade finns det inget som tyder på att regeringens politik inte varit väl avvägd i detta avseende.

Herr talman! Tack för svaret, finansministern! Jag kan förstå att Anders Borg har det svårt nu. Jag kan till och med känna en viss empati, för han är pressad från alla håll just nu. Det är inte bara oppositionen som pressar honom, utan det är också de egna väljarna och näringslivet. Det är oro i leden. Man får höra att det är oro i de borgerliga riksdagsgrupperna för att de inte får veta något. Det är tufft att vara finansminister. Jag kan förstå det. Dessutom finns det en irritation i de egna leden över att politiken har tagit slut redan efter halva mandatperioden. Det fanns inget efter Bankeryd, och när man har genomfört allt det vet man inte vad man ska göra längre. Därför känner jag empati för finansministern, och jag gör det även när det gäller inflationen. Nu säger Anders Borg att det är internationellt betingat och att vi inte kan göra så mycket åt det, men jag menar att man kan det. Varför var det så hög inflation förra gången ni innehade regeringsmakten? Då slutade det i katastrof. Varför är inflationen återigen så hög? Är det bara en slump, eftersom Anders Borg inte kan göra så mycket åt det? Jag tror faktiskt att man kan det med en aktiv och bra fingertoppskänsla i politiken. Anders Borg hänvisar till högre matpriser - det som statsministern i partiledardebatten i våras kallade för citroner, alltså att citronpriserna hade ökat, och att det var det som var felet. Visst, det är internationellt betingat, men dessutom säger Anders Borg i sitt svar att också Riksbankens höjning av reporäntan tillsammans med den finansiella oron bidrar till högre räntekostnader. Då kan man fråga sig varför Riksbanken höjde räntan. Jo, det gjorde man för att Riksbanken fick ändra sin syn på finanspolitiken i maj förra året. Redan i maj förra året såg Riksbanken regeringens expansiva politik, alltså de gigantiska skattesänkningarna. Det var då som Riksbanken tvingades höja räntan. Alltså har regeringen mer eller mindre tvingat Riksbanken. När Anders Borg i svaret säger att regeringen inte har försvårat Riksbankens arbete håller jag inte helt och hållet med. Det gäller att klara av att sköta en politik även i nedgång, även när man ser orostecken på att inflationen ska öka. Vi i oppositionen varnade för det här redan förra året, och Riksbanken gjorde det också indirekt, eftersom man skrev i sina protokoll varför man var tvungen att höja räntan. Då måste man ta det på allvar. Då kan man inte bara säga att allt handlar om att citronerna har ökat i pris. Man kan inte bara bortse från att man själv kan se till att man har en stabil och hållbar långsiktig ekonomisk tillväxt, det vill säga att man ser till så att man använder tillväxtpolitiken så bra som möjligt för att skapa förutsättningar, till exempel med näringspolitik och regionalpolitik. Man kan också ha en stabiliseringspolitik som minskar konjunktursvängningarna. Det går att göra på ett annat sätt. Man kan naturligtvis också ha en bättre fördelningspolitik och se till att man jämnar ut de skillnader som marknaden ofta skapar. Men den här mandatperioden har vi sett att också regeringen har skapat ökade klyftor. Det finns mycket som en regering kan göra, men jag märker att Anders Borg står handfallen. Jag tycker som sagt var synd om honom för det.

Herr talman! Det var mycket empati här. Låt mig bara komma med några reflexioner och sedan ställa en fråga. Förra gången det var hög inflation berodde det naturligtvis på en kraftig inhemsk överhettning. Det är väl alla överens om, åtminstone de socialdemokrater som var med på den tiden. Det gäller också det åtföljande kronfallet, där Socialdemokraterna var med och försökte förhindra detta. Det var bakgrunden till den inflationen. Det är en helt annan bakgrund än i dag. I nästa fas var det för låg inflation. Den var långt under Riksbankens inflationsmål. Jag skulle inte lasta den socialdemokratiska regeringen för det, men det är logiken i Monica Greens resonemang att det var de socialdemokratiska finansministrarnas fel att inflationen var så väldigt låg. Det som är centralt här är ändå frågan vem som gör vad i den ekonomiska politiken. Är det regeringen som har ansvar för inflationsbekämpningen? Ska den rollfördelning som vi har varit överens om och till och med upprättat regler för - Riksbankens självständighet och så vidare - inte upprätthållas? Det är ju kärnan i den kritik som Monica Green framför. Därför vill jag fråga Monica Green om hon anser att vi ska ha ett system där regeringen använder finanspolitiken för att bekämpa inflationen och bekämpa konjunktursvängningarna. Eller ska vi ha det som det var förr, till exempel när Allan Larsson och Kjell-Olof Feldt drev fram eller tvingades driva fram, hur man nu vill se det, en överhettning? Är det Socialdemokraternas linje att den rollfördelning som vi införde mellan regeringen och Riksbanken bör suddas ut och att regeringen i praktiken ska fungera i nära samarbete med Riksbanken och att de två enheterna inom det ekonomiska beslutsfattandet de facto bör sammanföras? Statssekreteraren i Finansdepartementet kan till exempel åter sitta i riksbanksfullmäktige. Det är den linje och den logik som Monica Green har. Jo, det är så, därför att ni säger att ni ska använda finanspolitiken för att hantera konjunkturfrågorna och konjunkturpolitiken. Det är min fråga, och jag efterlyser ett svar på den.

Herr talman! Det är naturligtvis glädjande att Monica Green och Socialdemokraterna bekymrar sig för inflationen, att vi har ett brett stöd för prisstabilitet och en socialdemokratisk opposition som är bekymrad över att man skulle föra en alltför expansiv politik som skulle leda till hög inflation. Det är glädjande. Vi ska ha en bred uppbackning. Vi ska, med Gösta Rehns ord, tillsammans lära oss att hata inflationen. Jag är naturligtvis också glad för Monica Greens empati. Men jag kan då kanske stilla hennes oro. Jag känner en väldigt stor trygghet i att vi i regeringskretsen, med alla statsråden, och alla medlemmarna i riksdagsgrupperna har en mycket stark uppbackning för starka offentliga finanser, överskott i vårt sparande, minskad skuldsättning, samhällsekonomisk stabilitet och en ansvarsfull ekonomisk politik. Det är också så att vi i Sverige, när vi nu ser mörka moln på världsekonomins himmel, ändå står bättre rustade än vi kanske gjort vid någon tidigare nedgång. Vi är mindre skuldsatta än vad vi var vid Rysslandskrisen. Vi har bättre sparande och är mindre skuldsatta än vi var vid IT-kraschen. Det är för att vi har mycket starka offentliga finanser och därmed också har ett handlingsutrymme. Vi kan inte bedriva stabiliseringspolitik, men vi kan dämpa nedgången genom att låta sparandet närma sig överskottsmålet. Det är naturligtvis inte en möjlighet vi skulle ha haft om vi hade haft underskott eller legat under målet. Däri delar jag helt Carl B Hamiltons inriktning. Men i det läge vi är i har vi en möjlighet att dämpa nedgången. Det andra styrkefältet i svensk ekonomi är naturligtvis den exceptionellt stora nedgång av utanförskapet som vi har sett de senaste åren och som vi alltjämt ser i svensk ekonomi. Det är ett styrkebälte, därför att det betyder att fler människor har kommit in på arbetsmarknaden. Vi har sänkt den arbetslöshetsnivå och den sysselsättningsnivå som är förenlig med prisstabilitet. Vi har sett till att det är fler människor som är aktiva på arbetsmarknaden. Därför har vi också starkare offentliga finanser. Vi ser att ett viktigt skäl till att vi fortfarande, en bit in i en dämpning, kan se mycket starka offentliga finanser är att utgifterna för utanförskapet har minskat. Detta är naturligtvis inte bara min bedömning. Vi fick Konjunkturinstitutets rapport om svensk ekonomi i går. På sida upp och sida ned rapporterar man att regeringens politik har bidragit till ett ökat arbetsutbud, till att öka sysselsättningen, till att pressa tillbaka sjukfrånvaron. Det är alldeles uppenbart att Konjunkturinstitutet gör bedömningen att vår politik därvidlag har varit framgångsrik. Monica Greens tes är att regeringen är ansvarig för den höga inflationen. Vi har högre inflation i Danmark, i Finland, i USA, i Storbritannien och i ett stort antal andra länder än i Sverige. Det är naturligtvis därför att energipriser och matpriser är globala fenomen och inte någonting som är kopplat till svensk ekonomi. Det är naturligtvis helt orimligt att hävda att de skattesänkningar som vi har gjort och de satsningar vi har gjort på välfärd och för att öka tryggheten i samhället skulle vara orsaken till att vi har hög inflation i USA. Jag har de senaste dagarna läst Konjunkturinstitutets rapport, SE-bankens konjunkturrapport och Handelsbankens rapport. Alla har långa genomgångar av inflationen i Sverige och andra länder. Inte någonstans i dessa rapporter, inte på en rad, finns det en mening som handlar om att inflationen i dagsläget eller när vi är på väg framåt beror på regeringens ekonomiska politik. Vi ska möta nedgången. Vi hade forskningsministern här. Det han talade om var alldeles uppenbart vad vi gör för att möta nedgången med en offensiv satsning på tillväxtpolitik, mer av jobb, mer av investeringar för framtiden och mer av välfärd. Det är en offensiv och handlingskraftig politik som gör att vi kan känna oss trygga med att en ansvarsfull ekonomisk politik lägger grunden för en uppgång i svensk ekonomi när molnen skingras på världshimlen.

Herr talman! Det är lite förvånande att Anders Borg inte har märkt den press som är från alla håll på Anders Borg just nu. Eller man vill kanske inte prata om det från talarstolen. Det kan också vara så. Därför kvarstår min empati. Men jag delar inte den lite handfallna attityden. Ni tog faktiskt över i ett guldläge. Annat var det när vi tog över 1994. Då var det kris. Det är sant. Det har tidigare talare också talat om. Vi hjälpte till för att klara Sverige ur den krisen, och vi tog över i krisen. Men ni tog över i ett guldläge. Det var fantastiska siffror då. Det året, 2006, fick vi en arbetstillväxt på 153 000 nya jobb. Vi hade goda ekonomiska finanser och en stabil ekonomisk grund. Anders Borg brukar också ge Göran Persson kredit för att han lagt grunden för det under en lång tid på 90-talet. Vi såg till att vi hade ordentliga, bra och stabila finanser. Men efter det att ni tagit över inträffar allt det här. Det är möjligt att det bara är internationella konjunkturer och att ni inte kan göra någonting åt det och att ni står handfallna. Om det är så måste jag tro att det är lite trist att regera, om man över huvud taget inte kan göra någonting åt det. Men det är faktiskt så att Riksbanken själv har påpekat att den expansiva politik som regeringen för har lett till att de har höjt räntan. Anders Borg hänvisar till att den högre räntan har lett till högre inflation. Då hänger det faktiskt ihop. Sedan tycker jag verkligen att man ska skilja på detta. Man ska skilja på det här. Regeringen ska inte göra den uppgift som Riksbanken ska göra. Det ska man verkligen inte lägga sig i. Det är väldigt viktigt att vi har två olika och att vi har en enskild riksbank. Men man ska heller inte försvåra för den. Det är det jag menar att man har gjort med den expansiva politiken, alltså de gigantiska skattesänkningar som gjordes. Det guldläge som ni tog över och den goda konjunktur som har varit räcker inte längre, utan nu har vi orosmoln på vår himmel. Då måste vi se till att vi inte bara lutar oss mot tidigare framgångar. Man kan inte leva på den stabilitet som vi byggde upp hur länge som helst. Till slut måste man också själv ratta och se till att det är en stabilitet framöver. Det är därför som jag är orolig. Det är därför jag känner en oro för framtiden. Dessutom är det inte så som Anders Borg påstår från talarstolen, att man har ökat tryggheten. Alla säger ju att det blir fler än väntat som står utan sjukförsäkring. Ni har försämrat för de deltidsarbetslösa. Ni har inte ökat tryggheten för de sjuka och inte för de arbetslösa. Ni har skapat en oro i samhället. Det är det ni har gjort. Det är er politik. Ni har sagt gång på gång att vi ska ha det så. Blir de bara tillräckligt fattiga kommer de att hitta ett jobb, och blir de sjuka bara tillräckligt fattiga blir de friska. Det kallar Anders Borg för incitament. Ni vill ha den oron. Jag tycker att det är ganska svagt att försöka smita från den egna uppfattningen, som ni faktiskt har. Ni vill ha en oro hos människorna. Man får inte ha det sövande folket, och de får inte bli för omhuldade. Det är ni själva som har sagt det. Vi menar att trygga människor skapar en bra tillväxt för framtiden. Det är trygga människor som vi ska ha, och vi ska ha mer rättvisa i det här landet.

Herr talman! Det är inte lätt att få detta att gå ihop. Hur kan man säga att politiken är expansiv? Definitionen på en expansiv politik är att den leder till underskott. Det kan man ha som avsikt för att man vill hålla uppe aktivitetsnivån. Men nu är det faktiskt så att den förda politiken har lett till väldigt stora överskott. Det är till och med så att Riksrevisionen kritiserar regeringen för att den har för stora överskott som den inte redovisar vad den ska göra med. Då kan man väl inte säga att denna politik är expansiv? Man kan säga att överskottet delvis beror på minskade utgifter, men de minskade utgifterna har ju Monica Green och hennes parti kritiserat. Ingenting hänger ihop. Det är ett enda stort sammelsurium. Är det bra med underskott? Det är en tolkning av Monica Greens resonemang. Att Monica Green tar avstånd från den tidigare kritiken mot minskade utgifter ligger också i resonemanget. Till råga på allt är även överskotten fel. Vad finns det för möjlighet att hålla nere inflationen för en finansminister? Det är väl den politik som drivs i Indonesien, nämligen att man subventionerar bränsle och livsmedel. Är det den politiken som Monica Green förespråkar, en indonesisk ekonomisk politik i Sverige? Det är ganska ensamt att stå tillsammans med folket i Djakarta, men det kanske är den linje som Socialdemokraterna förespråkar. Det vore intressant att veta.

Herr talman! Låt mig tacka för Monica Greens empati. Jag känner naturligtvis på samma sätt en stark empati för Monica Green. Det kan inte vara lätt att vara i opposition i dessa tider. Vi har de starkaste offentliga finanserna under mycket lång tid, vi minskar vår skuldsättning, och vi har en remarkabel utveckling på arbetsmarknaden att se tillbaka på den senaste tiden. Det var naturligtvis inte bara 2006. Sedan årsskiftet har antalet personer i arbetsmarknadspolitiska åtgärder minskat från 84 000 till 78 000. De latenta arbetslösa, de som uppger i arbetskraftsundersökningar att de söker jobb, att de vill ha jobb men inte är inskrivna, har minskat från 175 000 till 92 000. De undersysselsatta, de som jobbar men som vill jobba mer, har minskat från 265 000 till 247 000 sedan årsskiftet. De med sjukpenning har minskat från 200 000 till 166 000. Förtidspensionärerna har minskat med 6 000 sedan årsskiftet. Det är naturligtvis en remarkabel utveckling, där vi ser att det utanförskap som har byggts upp under tre decennier nu är på väg att pressas tillbaka. De starka offentliga finanserna och den politiken gör att vi offensivt kan möta utvecklingen. Det har gjort att vi har underlättat resursutnyttjandet samtidigt som vi har en möjlighet att göra åtgärder för att vi har stora överskott. Vår politik kan inte bättre formuleras än på det sätt som Lars Leijonborg gjorde. När det är en tuffare tid med lite dämpad efterfrågan ska man investera för framtiden. Då ska man göra mer på kort sikt av det som på lång sikt bygger produktionsförmåga. Det kan vi göra därför att vi har de stora överskotten i utgångsläget. Det är en aktiv ekonomisk politik för att bygga produktionsförmåga på lång sikt och för att på kort sikt dämpa svängningarna. Monica Green driver tesen att vi har försvårat Riksbankens arbete. Så är det naturligtvis inte. Den politik vi fört som minskat utanförskapet och fört tillbaka människor till arbetsmarknaden har gjort att svensk ekonomi kan leva med en högre sysselsättningsnivå. I KI:s rapport skriver man - jag kan inte låta bli att läsa ur den, kanske inte för att det är så välformulerat men det är viktigt: Arbetskraften bedöms fortsätta att öka under prognosperioden till följd av den demografiska utvecklingen och regeringens arbetsutbudsstimulerande politik. Man konstaterar vidare: Arbetskraftsutbudet stimuleras samtidigt av ekonomiska reformer med syfte att höja incitamenten för att vara i arbete i förhållande till att inte arbeta. Man konstaterar också att regeringens ekonomiska politik bidrar till att sysselsättningen 2010 blir ungefär 20 000 högre än vad den annars skulle ha kunnat vara. Jag kunde ha fortsatt att läsa ur KI:s rapport, för det finns väldigt många stycken som handlar om att en konsekvent politik för att fler människor ska vilja arbeta, som gör det enklare att anställa och lättare att driva företag också är en politik som gör att ekonomin fungerar bättre. Den skapar inte inflationstrycket. Den underlättar ekonomins funktionssätt. Det är precis det som är vår uppgift. Vi ska underlätta ekonomins funktionssätt, och det ska vi göra genom att därmed också minska risken för överhettning. Det var det vi gjorde förra året. Här har vi en god grund. Vi har en god grund för att nu dämpa nedgången genom att göra mer av det som på lång sikt bygger produktionsförmåga. Det är därför den handlingskraft den här regeringen har kanske allra bäst kommer till uttryck i den forskningssatsning som Lars Leijonborg tidigare talade om.

Herr talman! På frågan om det är lite synd om mig för att jag är i opposition kan jag väl säga att det är klart att det är roligare att vara i regeringsställning. Där har svenska folket också sagt ifrån väldigt tydligt. Vi leder ju med 15 procent i opinionsmätningarna. Det är väldigt många som tycker att det borde vara vi som styr det här landet. Frågan om expansiv politik går vidare till Riksbanken, för det var Riksbanken som skrev att regeringen för en expansiv politik. Jag vill återkomma till att det handlar om att kunna ha en politisk fingertoppskänsla. Det handlar om att kunna regera även när det blir dåliga tider och att man ska bygga för framtiden. Därför väckte vi som svar på regeringens vårproposition en egen ekonomisk motion under våren, i april, som vi kallade för Investera i Sveriges framtid . Där beskrev vi hur viktigt det är att investera i grön teknik, infrastruktur och forskning och se till att människor får en bra utbildning, yrkesutbildning och att satsa på komvux, högskolor och forskning. Det skrev vi i vår motion. Jag förstår att ni har tagit till er mycket av det vi skrev i den motionen och att det är därför som ni i dag har läckt uppgifter om att det kommer mer pengar till forskning. Jag kan tänka mig att det varje dag här fram till att budgeten släpps ska läckas olika aktiviteter på grund av den oro ni själva känner. Ni har ett behov av att få berätta vad som står i budgetpropositionen så att vi inte ska behöva vänta ända till den 22 september när Anders Borg ska vandra med sin budgetproposition. Jag har väl inte blivit klokare av den här debatten och av vad Anders Borg har sagt. Jag står fast vid min uppfattning. Jag menar att ni tog över i ett guldläge, och ni har tyvärr inte kunnat hantera det. Man kan bedriva en god ekonomisk politik. Det gäller att kunna hålla i det åt båda hållen, gasa och bromsa samtidigt som någon annan finansminister har sagt tidigare.

Herr talman! Ja, vi ser mörka moln över himlen i världsekonomin. En oro sveper över världen. Det kommer naturligtvis även att påverka Sverige. Vi har en mycket stor exportsektor. Delar av den, fordonsindustrin och pappers- och massaindustrin, är särskilt beroende av de faktorer - energipriser och dollar - som nu utvecklas. Men icke desto mindre står Sverige starkt att möta denna nedgång. Det är för att vi har starka offentliga finanser. Vi har stora överskott i våra offentliga finanser för att tidigare regeringar och den här regeringen har byggt upp överskott och minskat skuldsättningen. Vi har konsekvent förstärkt de offentliga finanserna sedan vi tillträdde och det mycket kraftigt. Till det kommer, och det är väl kanske det viktigaste skälet, att vi har jobbat mycket aktivt för att förbättra arbetsmarknadens funktionssätt. Praktiskt taget varje reform har gjort att arbetsmarknaden fungerar bättre och att fler är ute och söker och får arbete. Monica Green hänvisar till den socialdemokratiska motionen, men för varje dag som molnen har tätnat har den framstått som allt mer märklig. Receptet att höja inkomstskatterna kraftigt - med 15-18 miljarder - när hushållen har ont om pengar i plånboken, att återinföra förmögenhetsskatten när det är oro på de finansiella marknaderna, att höja arbetsgivaravgiften etcetera är naturligtvis inte en hållbar ekonomisk politik i ett sådant läge. En hållbar ekonomisk politik nu är att satsa på framtiden. Vi ska lägga fram jobbprogram, och vi ska investera för framtiden. Vi ska självfallet också återkomma med viktiga åtgärder för att värna tryggheten i vårt gemensamma välfärdssystem.