Åtgärder för finanspolitikens långsiktiga hållbarhet

Herr talman! Anette Åkesson har frågat mig om jag med vårpropositionen vill inleda en debatt om omfattningen av det framtida offentliga åtagandet av välfärdstjänster och om möjligheten att i högre grad än i dag finansiera dessa med alternativa källor än skatter.

Hon har vidare frågat mig om värdet med scenarierna för utvecklingen på lång sikt i vårpropositionen, med i hennes tycke orealistiskt optimistiska antaganden, och om det inte hade varit både mer intressant och mer relevant att utgå från mer realistiska antaganden och i stället ägna mer utrymme åt att problematisera och analysera slutsatserna samt diskutera individens ansvar och vilka framtida problem vi i dag med öppna ögon överlämnar till framtidens beslutsfattare.

Slutligen frågar hon om jag har tankar och idéer om åtgärder för hur vi ska klara en långsiktigt hållbar finansiering av välfärden i Sverige, för det fall vi får en enligt henne mer sannolik ohållbar utveckling.

Debatten om omfattningen och utformningen av den offentliga sektorn är ständigt pågående, och här är vårpropositionen tydlig med att vi till skillnad från tidigare regering prioriterar investeringar i utbildning, välfärd och arbetslöshetsbekämpning före stora ofinansierade skattesänkningar.

De långsiktiga scenarierna i vårpropositionen är gjorda på samma sätt som under den tidigare regeringen. Syftet är att i god tid identifiera framtida utmaningar och bedöma om nuvarande inriktning på finanspolitiken kan väntas vara långsiktigt hållbar. Eftersom scenarierna bygger på antaganden för en mycket lång tidshorisont är de behäftade med stor osäkerhet. Scenariernas kanske främsta värde ligger i att ge en indikation på om finanspolitiken har blivit mer eller mindre hållbar jämfört med tidigare bedömningar. Jag konstaterar att resultatet i detta fall är att finanspolitikens hållbarhet är något bättre än i 2015 års vårproposition.

Till skillnad från Anette Åkesson gör jag bedömningen att det går att finansiera en väl utbyggd offentlig välfärdssektor även i framtiden. Med den svenska modellen som grund och moderniseringen som verktyg bygger vi ett hållbart samhälle där ingen lämnas efter och ingen hålls tillbaka.

Herr talman! Till en början vill jag tacka finansministern för svaren. Det är onekligen intressant att Magdalena Andersson ger intrycket av att jag på något sätt skulle vara ensam i mina farhågor gällande den långsiktiga finansieringen av välfärden. Det är väl snarare den inställning som de flesta som engagerar sig i dessa frågor har.

I dagarna har remissvaren från två tunga remissinstanser inkommit till Finansdepartementet gällande Långtidsutredningen, Sveriges Kommuner och Landstings respektive Svensk Försäkrings.

Jag citerar ur SKL:s remissvar: "Ett avgörande problem med utredningen är att man trots uttalanden om motsatsen väljer att i beräkningarna bortse från de ökade krav som stigande förväntningar kan medföra. Det finansieringsproblem som långtidsutredningen försöker lösa är därför väsentligt mindre än om utredningen i sina framskrivningar i stället hade utgått från en kostnadsutveckling som varit mer i samklang med den historiska."

Svensk Försäkring skriver: "Vi ställer oss frågande till varför utredningen har valt att utgå från oförändrad ambitionsnivå på de offentligt finansierade välfärdstjänsterna i sina beräkningar. Att illustrera effekterna vid oförändrad ambitionsnivå kan tyckas märkligt med tanke på att det är väl känt att kostnadsökningen sedan 1980 ligger på 1 procentenhet i genomsnitt utöver det som förklaras av den demografiska utvecklingen. Utredningen tenderar således att underskatta den kostnadspress som välfärdssystemen utsätts för framöver."

Vidare kan man ju påminna om att den nuvarande regeringen lägger fram budgetar som kommer att gå med underskott under hela mandatperioden - och detta under en högkonjunktur. Att lånefinansiera driften kan ju vem som helst förstå kommer att belasta kommande generationer ytterligare. De som är unga nu och kommande generationer kommer redan utan att behöva finansiera driften för oss i dag att ha en större försörjningsbörda.

Sammantaget kan man säga att den åldrande befolkningen i sig inte utgör den direkta utmaningen. Men eftersom man historiskt sett inte enbart har nöjt sig med oförändrad ambitionsnivå är det direkt oansvarigt att vi som är politiker i dag inte tar hänsyn till att det knappast kommer att vara så framöver heller.

Att dessutom en mindre andel människor får bära försörjningsbördan i kombination med att dessa även belastas med räntekostnader och amorteringar på grund av att en socialdemokratiskt ledd regering lägger fram en budget med lånefinansierad drift mitt under en högkonjunktur samtidigt som man försämrar incitamenten för att arbeta och kallt tar i beräkning ett utanförskap av knappt 1 miljon människor om några år är egentligen en ren skandal.

Hade dagens politiker fått stå till svars inför kommande generation hade inte bara Alliansen haft en tydlig arbetslinje.

Det är alltså inte bara jag som ifrågasätter att regeringen "i god tid identifierar framtida utmaningar".

Herr talman! Om detta är ett synnerligen oansvarigt sätt att räkna på måste den kritiken också riktas till min företrädare och den moderatledda regeringen, för vi använder samma metod i Långtidsutredningen för att göra dessa beräkningar som man använde under alliansåren. Och man utgår från oförändrad politik.

Det som dock skiljer denna regering från tidigare alliansregeringar är att vi inte genomför stora lånefinansierade skattesänkningar. Att fortsätta att sänka skatten på det sätt som Moderaterna vill skapar givetvis inte långsiktig finansiering av välfärden.

När det gäller att trygga en långsiktig finansiering är den moderata politiken med stora ofinansierade skattesänkningar och att använda borttagande av skatt som främsta medel för att bekämpa skatteflykt ingen framkomlig väg.

I stället handlar det om att skapa förutsättningar för arbete och företagande, vilket denna regering gör. Det handlar om att skapa ett samhälle där alla människor får möjlighet att växa, utvecklas och delta i arbetslivet.

Det handlar om att skapa bra förskola, skola och utbildningsmöjligheter så att våra ungdomar kan ta sig in på arbetsmarknaden. Det behövs möjlighet till kompletterande utbildning när man är vuxen, så att man kan omskola sig om man blir av med jobbet.

Det handlar om goda och stabila villkor för vårt näringsliv, möjlighet att hitta rätt arbetskraft när man rekryterar, möjlighet att ha väl fungerande transporter och möjlighet till bostäder så att den personal man rekryterar kan flytta.

Allt detta tar regeringen tag i.

Det handlar också om att skapa en stabil finansiering för välfärden. Det är något regeringen gör genom att stärka skatteintäkterna, genom att aktivt bekämpa skatteflykt och framför allt genom att se till att fler människor få möjlighet att arbeta.

Herr talman! Finansministern måste väl ändå erkänna att man ska utgå från senast kända kunskap. Det går inte att skylla på alliansregeringen för att man inte tar hänsyn till det som är senast känt.

När Magdalena Andersson i svaret hävdar att regeringen prioriterar utbildning och välfärd blir jag lite förvånad. Vet inte finansministern att regeringen drar ned resurserna på dessa områden?

Jag fick inte svar på frågan om finansministern, som jag tolkar texten i vårpropositionen, öppnar för diskussion om ett minskat offentligt åtagande - alltså vad regeringen prioriterar bort, inte vad regeringen prioriterar. Det vore riktigt intressant att få svar på och inte en dag för tidigt.

Finansministern har missförstått mig. Jag är visserligen inte lika optimistisk som Magdalena Andersson, som verkar tro att välfärdens långsiktiga finansiering kommer att lösa sig utan problem. Jag tror att det kommer att gå men att det kommer att bli en tuff resa.

Frågan är hur det kommer att gå till. Det är ingen tvekan om att det offentliga åtagandet kommer att behöva ses över. Ju snarare det görs, desto bättre. Hushållen kommer att ha större resurser än i dag, så det behöver ju inte nödvändigtvis bli kontroversiellt.

Med alternativet att sticka huvudet i sanden, som finansministern verkar vara inne på, kommer det att krävas akuta åtgärder i krissituationer. Det vinner ingen på, allra minst de som är svagast i samhället.

Svenska folket har rätt att få information i god tid, så att man kan ställa in sig på att behöva ta ett delvis större ansvar själv.

Digitaliseringen kommer visserligen också att bidra, i bästa fall med både bättre kvalitet och lägre kostnader för välfärdstjänsterna. Men digitaliseringen kommer också att kosta jobb. Det är därför angeläget att vi politiskt säkerställer att det skapas goda förutsättningar för att nya jobb kommer till.

Vad menas annars med detta stycke i vårpropositionen? "En ökad efterfrågan på välfärdstjänster innebär dessutom inte nödvändigtvis att tjänsterna måste finansieras med skatter. En privat finansierad välfärdssektor har vuxit fram under de senaste åren och möjligheterna för den enskilde att själv betala för vissa välfärdstjänster har ökat."

Är inte det att öppna upp för att se över vad det offentliga åtagandet ska omfatta? Vad tycker finansministern ska prioriteras bort från de skattefinansierade verksamheterna?

Varför redovisar man inte den mest sannolika utvecklingen i vårpropositionens högintressanta kap. 10 om finanspolitikens långsiktiga hållbarhet i stället för att gång på gång konstatera att man "inte redovisar den mest sannolika utvecklingen"?

Herr talman! Låt mig korrigera Anette Åkesson. Regeringen drar inte ned på utbildning. Tvärtom storsatsar vi på utbildning på alla nivåer. Vi har ökat resurserna till förskola, skola, komvux, yrkesvux, folkhögskola, yrkeshögskola och universitet. Därutöver gör vi en stor satsning på lärarlönerna. Vi genomför mycket omfattande utbildningsinsatser, till exempel ytterligare 50 000 matchnings- och utbildningsinsatser bara i år.

Anette Åkesson säger att vi inte utgår från senast kända kunskap, men det finns ingen kunskap nu om hur offentlig konsumtion har ökat som inte fanns tidigare när Finansdepartementet använde denna metod. Det är samma metod som vi också använder när vi lägger fram budgetpropositionen, det vill säga att man utgår från oförändrad politik. Det är det sätt vi räknar på i Finansdepartementet.

Jag är inte obekymrad vad gäller framtiden och den framtida utvecklingen. Det är oerhört viktigt att vi säkrar den offentliga sektorns framtida finansiering. Det finns ett sätt man inte ska göra det på, och det är att genomföra stora ofinansierade skattesänkningar. Det är kärnan i Moderaternas politik, och det såg vi åtta år av i alliansregeringen. Nu ser vi ytterligare förslag på skattesänkningar, men det är inte så vi finansierar vår gemensamma välfärd.

Herr talman! Om skattesänkningar är ett medel för att få fler arbetade timmar kan det visst vara befogat att sänka skatter. Det är till och med nödvändigt i Sverige, som har världens högsta skattetryck.

Sverige har en förvånansvärt ansvarslös regering. Att lägga fram en budget som pekar på 1 miljon människor i utanförskap och att låna till driften mitt under en högkonjunktur och därmed belasta kommande generationer, som redan kommer att vara tyngda av en ökad försörjningsbörda, med extra räntekostnader och amorteringar, och samtidigt inte ens se till att man har realistiska underlag i de långtidsberäkningar man utgår från är oansvarigt.

Att systematiskt underskatta framtida kostnader för befolkningsutvecklingen som avgörande kommer att påverka kostnaderna, framför allt för våra välfärdssystem, utöver den osäkerhet som är självklar i långa tidshorisonter, är oseriöst. Och man gör det trots att även Socialdemokraterna måste vara väl medvetna om utmaningen med den åldrande befolkningen på lång sikt. Det är att grundlura svenska folket, både unga och gamla.

Regeringen lyfter frågan om alternativ finansiering av välfärden försiktigt, med en antydning i vårpropositionen om att viss välfärd kan komma att behöva finansieras på annat sätt än via skatten. Det har jag respekt för. Men sedan står man inte för det, precis som vi märker nu i debatten i dag.

Att inte på allvar ägna sig åt de viktiga frågorna om välfärdens långsiktiga finansiering är att blunda för dem som kommer att vara svaga i framtidens samhälle. Och det gäller oavsett de stora kortsiktiga utmaningar som vi nu har när det gäller att integrera nya svenskar. Dessa utmaningar kanske till och med bidrar till att det är extra angeläget att utgå från ett mer korrekt underlag i de långsiktiga beräkningarna, eftersom belastningen för framtidens unga annars ökar ytterligare.

Herr talman! Jag delar inte Anette Åkessons uppfattning att det är orealistiskt att utgå från liggande politik, nämligen den politik man har nu, eftersom allt annat ju är aktiva beslut. Den dag man fattar ett aktivt beslut om att utöka välfärdsåtagandet ser man naturligtvis också till att man har en trygg finansiering av det, i alla fall om man är en socialdemokratiskt ledd regering.

Vi har genom tiderna sett vilka regeringar som sköter statsfinanserna. Det är de regeringar som bryr sig om välfärden. Det är socialdemokratiska regeringar som gång på gång ser till att skapa ordning i det som moderatledda regeringar lämnar efter sig.

Så var det också denna gång. Efter 140 miljarder i ofinansierade skattesänkningar var underskotten inte hållbara, utan vi fick kliva in och ta ansvar för statsfinanserna, se till att få ned underskotten och stoppa Moderaternas politik med ofinansierade skattesänkningar, nedskärningar och privatiseringar. Det är precis detta vi har gjort.

Samtidigt är det viktigt att ha en seriös debatt om hur vi ska finansiera välfärden framöver. Den för vi också, och där kommer regeringens politik för att fler människor ska komma i arbete att vara helt grundläggande för att kunna finansiera välfärden framöver. Regeringens mål om lägst arbetslöshet i EU är ett viktigt instrument för detta. Där hör vi mycket kritik från Moderaterna, som inte tycker att man ska ha ambitiösa mål för sysselsättningsområdet. Där skiljer sig politiken åt.

Men framför allt: Om man vill värna en trygg finansiering av välfärden ska Anette Åkesson i huvudsak varna för sig själv, för det är Moderaternas skattesänkarpolitik som är det stora hotet mot den svenska välfärden och den svenska modellen.

Överläggningen var härmed avslutad.