Åtgärder för en fungerande arbetsmarknad

Fru talman! Jennie Nilsson har frågat mig om jag avser att ta initiativ till att utvärdera effekterna av den hittills förda politiken och i så fall när jag avser att göra det samt vilka åtgärder jag avser att vidta för att rusta dem som står längst ifrån arbetsmarknaden så att de kan komma i fråga för de jobb som nu växer fram. Regeringens främsta mål under mandatperioden är att föra Sverige mot full sysselsättning och därigenom minska utanförskapet. En rad reformer har också genomförts för att uppnå detta mål. Jag delar inte Jennie Nilssons uppfattning att vår arbetsmarknadspolitik har varit misslyckad. Vi ser nu att Sverige reser sig starkt ur krisen och att jobben växer till. Antalet sysselsatta ökade med 120 000 personer i april 2011, och antalet långtidsarbetslösa minskade med 32 000 personer jämfört med samma månad förra året. Min och regeringens uppfattning är att alla personer som kan komma tillbaka i arbete efter en lång tid av arbetslöshet eller annan frånvaro från arbetsmarknaden utgör en vinst både ur individens och ur samhällets perspektiv. Regeringen har en bred jobbstrategi som syftar till att personer som står långt ifrån arbetsmarknaden ska komma i arbete. Jobb- och utvecklingsgarantin är bara ett av många verktyg som används inom ramen för denna strategi. Regeringen har nyligen beslutat att arbetsmarknadsutbildning under 2011 kan erbjudas deltagare i jobb- och utvecklingsgarantins sysselsättningsperiod, fas 3. Ytterligare exempel på insatser är det särskilda anställningsstödet som förstärktes från årsskiftet och nystartsjobben som samtliga deltagare i jobb- och utvecklingsgarantin har möjlighet att få del av. Att öka och utveckla vår kunskap om arbetsmarknaden och om effekterna av olika insatser är av grundläggande betydelse vid utformningen av politiken. Ett väl underbyggt beslutsunderlag behövs för att bedöma vilka åtgärder som är prioriterade eller rimliga att vidta. Därtill är det viktigt att veta huruvida de åtgärder som regeringen har genomfört är framgångsrika. IFAU, Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering, har i uppdrag att utvärdera effekter av arbetsmarknadspolitik och arbetsmarknadens funktionssätt. IFAU:s studier utgör viktiga underlag för regeringens bedömningar. Det finns även ett antal andra aktörer som löpande analyserar och följer upp arbetsmarknadspolitiken, till exempel Finanspolitiska rådet, Riksrevisionen och Konjunkturinstitutet. Ytterligare exempel på regeringens arbete med att förbättra beslutsunderlagen är framtagandet och publiceringen av rapporten Hur ska utvecklingen av arbetsmarknadens funktionssätt bedömas? i samband med 2011 års ekonomiska vårproposition. I rapporten redovisas bland annat detaljerade effektberäkningar av regeringens reformer, vilka bland annat visar att regeringens politik sänker jämviktsarbetslösheten. Arbetslinjen och en aktiv arbetsmarknadspolitik står i centrum för vår politik de närmaste åren.

Fru talman! Jag börjar med att tacka för svaret men måste tyvärr konstatera att det är något av ett icke-svar. Ministern hänvisar till redan genomförda reformer som hon tycker har varit lyckade, men det är också i princip allt. Betydande matchningsproblem med företag som inte kan rekrytera personal med rätt kompetens och därför tvingas tacka nej till jobb samtidigt som vi har hög arbetslöshet tycks inte vara något som oroar ministern. Hon väljer i vart fall att inte nämna det med ett enda ord. Rekordhög ungdomsarbetslöshet trots högkonjunktur och innan årets studenter ens har skrivit in sig på Arbetsförmedlingen får heller inget utrymme. Ministern är nöjd med de åtgärder som redan pågår. Långtidsarbetslösheten berörs genom att Hillevi Engström säger att regeringen har en bred jobbstrategi och att den kritiserade jobb- och utvecklingsgarantin bara är ett av många verktyg inom ramen för denna strategi. Det låter ju bra, man vad innebär det i praktiken och varför omnämns och framför allt används inte denna betydande verktygslåda om den nu finns? Problemet är att regeringen inte har en bred jobbstrategi. Den är tvärtom väldigt smal och ensidig, något som påpekas av i stort sett alla externa bedömare, inklusive flertalet av dem som ministern hänvisar till i sitt svar. Att man nu tvingas låta dem i fas 3 få tillgång till utbildning ändrar heller inte mycket. Det kommer inte som resultat av någon ny och djup insikt utan har tvingats fram av oss i oppositionen och av mediernas ihärdiga granskning. Jag har heller inte kunnat hitta att man har avsatt några extra medel, vilket för mig visar på bristande seriositet. Fru talman! Mina frågor till ministern handlade om två saker, dels om hur och när ministern hade för avsikt att utvärdera resultatet av sin politik, dels om vilka åtgärder ministern avsåg att vidta för att rusta dem som står längst ifrån arbetsmarknaden så att de kan komma ifråga för de jobb som nu växer fram. Jag antar att jag måste tolka svaret som att ministern inte ser eller möjligtvis inte bryr sig om det här problemet. Oavsett vilket är det oroande. Matchningsproblemet är verkligt och allvarligt. Det får konsekvenser på både kort och lång sikt. Riksbankens direktion har haft det som ett stående tema under flera månader. Det har sannolikt påverkat beslut om räntehöjningar och räntebanor. Att inte ta det på allvar, att inte ta sitt ansvar som minister och som regering är anmärkningsvärt inte bara utifrån ett samhälls- och tillväxtsperspektiv utan också ur ett individperspektiv. I sitt svar räknar ministern upp ett antal aktörer som löpande analyserar och följer upp arbetsmarknadspolitiken. Men hon säger ingenting om resultatet. IFAU har exempelvis tittat på jobb- och utvecklingsgarantins två första steg och konstaterat att aktivitetsnivån är anmärkningsvärt låg. 65 procent av deltagarna hade mindre än tio timmar i veckan i aktiva åtgärder. Den vanligaste åtgärden var organiserade jobbsökaraktiviteter. Det sista steget, fas 3, har visat sig vara en återvändsgränd som fortsätter att växa kraftigt trots att konjunkturen nu har vänt. Enligt Arbetsförmedlingens egna prognoser är i dag 26 500 personer inskrivna i åtgärder. År 2014 räknar man med att antalet ska ha växt till 48 000 personer. Trots matchningsproblem, trots stora pensionsavgångar och trots högkonjunktur förväntas fas 3 att bara fortsätta växa. Menar ministern verkligen att det är exempel på lyckad politik? Många med mig hävdar nu att alltför ensidigt fokus på att öka arbetskraftsutbudet genom sänkta ersättningsnivåer, utförsäkringar och generella lösningar som främst träffar dem som redan är anställbara och ändå får jobb samt sänkta skatter som patentlösning på alla problem har skapat en situation där arbetskraftsbristen nu växer fortare än arbetslösheten sjunker och där många av dem som har svagast förankring på arbetsmarknaden riskerar att hamna permanent utanför. Vad är ministerns svar på det? Mer av samma eller att det faktiskt är dags att tänka om?

Fru talman! Tack för frågan, Jennie Nilsson! För mig som arbetsmarknadsminister finns det tre viktiga uppgifter. De heter jobb, jobb och jobb - att alla som kan arbeta också får chansen att göra det. Därför är det så klart glädjande, även om man inte kan vara nöjd innan alla har ett jobb, att det är 120 000 fler personer som nu går till jobbet en vårdag i juni jämfört med för ett år sedan, att långtidsarbetslösheten sjunker och att det finns väldigt många jobbchanser. Det har inte varit så många lediga anställningar anmälda på Arbetsförmedlingen under decennier. Då ska vi också komma ihåg att det är toppen av ett isberg som anmäls till Arbetsförmedlingen. Det är ungefär 30 procent av de lediga jobben. Vi kommer väldigt starka ur krisen. Det är också ett bra kvitto på att regeringens politik fungerar. Därmed inte sagt att den inte behöver utvärderas. Det är klart att det sker kontinuerligt av flera olika aktörer. Det nämnde jag också i mitt första inlägg. Vi har oberoende granskare som ser över effekterna, forskare som ger regeringen råd och som visar på vad våra reformer ger för effekt. Inte minst måste vi satsa mer på aktivitet i jobb- och utvecklingsgarantin. Det insåg vi redan under förra året. Då fick också Arbetsförmedlingen i sitt regleringsbrev tydliga direktiv. Det är inte okej när bara sju av tio lämnar jobb- och utvecklingsgarantin innan fas 3. Jag vill att tio av tio ska lämna jobb- och utvecklingsgarantin till jobb. Men det är också så, och det måste man ha stor respekt för, att de personer som är långtidsarbetslösa just nu har varit det i genomsnitt i åtta års tid. En stor andel personer har nedsatt arbetsförmåga. Många står väldigt långt från arbetsmarknaden. Under den tid som de har varit arbetslösa har de flesta också fått en mängd olika insatser. Men det har ändå inte lett till jobb. Centralt för regeringen är arbetslinjen. Det som förvånar mig är Socialdemokraternas strategi att vilja förändra till exempel den regel som säger att man ska söka jobb och vara beredd att ta ett ledigt jobb i hela landet. Där vill man införa en begränsning. Man vill ta bort deltidsbegränsningen och höja bidragen för att inte arbeta. Man verkar dessutom principiellt vara motståndare till att vanliga löntagare får lägre skatt. Det finns en hel del åtgärder som vi nu vidtar och som leder till att fler personer kommer i arbete. Där är förstås jobbskatteavdragen en viktig del. Men det är också viktigt att satsa på utbildning av dem som behöver det. 70 000 personer fick en utbildning genom Arbetsförmedlingens försorg förra året, med fokus på bristyrken. Vi har också satsat en stor del på den vanliga, reguljära utbildningen. Vi satser numera drygt 6 miljarder mer på skolan så att varje barn och ungdom ska kunna få en bra grund att stå på. Tittar man på näringslivets behov av rekryteringar och det som Jennie Nilsson nämner i sin interpellation ser man också att det är kvalificerad arbetskraft som arbetsgivarna efterfrågar, det vill säga att längre utbildning krävs, till exempel elektriker. För att bli elektriker måste man gå en treårig gymnasieutbildning, men det räcker inte. Man måste fortsätta och få praktik innan man får sin behörighet. Det är inte rimligt att en sådan lång utbildning ska bekostas och anordnas genom Arbetsförmedlingens försorg. Där behöver det reguljära skolväsendet vara kraftfullt. Yrkesvux är också ett exempel på hur man kan möta arbetsgivarnas behov av kvalificerad arbetskraft. Visst, arbetsmarknadsutbildningen fyller en funktion. Enligt Långtidsutredningen är det nu en bra balans mellan hur många som går i arbetsmarknadsutbildning och vilka yrken man utbildar i.

Fru talman! Jag blir lite bekymrad när jag lyssnar på Hillevi Engström. Det är som att man tittar på en teoretisk modell och inte på hur det ser ut i verkligheten. Det är visserligen sant att arbetslösheten nu sjunker, att fler människor får jobb, att vi har en god ekonomi i landet, att det tuffar på. Borde inte det, Hillevi Engström, innebära bättre resultat på arbetsmarknaden än de som du genom att slå dig för bröstet redovisar här? Vi har en av de bästa tillväxterna i hela Europa, men arbetslösheten har bara sjunkit med drygt 1 procent. Är det verkligen ett tillfredsställande resultat? Om det inte är det, och jag hoppas verkligen att vi inte har en arbetsmarknadsminister som går omkring och tycker att en sänkning från 9 till 8 procent är ett bra resultat, tycker jag att man borde fundera på vad det är i politiken som inte fungerar. Bevisligen är det någonting. Det går an att säga att det är jobb, jobb, jobb som är fokus, men om inte resultatet blir jobb, jobb, jobb kanske man borde försöka flytta fokus lite grann och titta på andra saker. Oavsett om Hillevi Engström säger att det är ett problem med dem som finns i fas 3 och att det inte är så enkelt eftersom många av dem varit arbetslösa väldigt länge visar prognoserna att fas 3 bara växer. Det fylls på med nya människor hela tiden, och om bara något år förväntas där finnas nästan dubbelt så många som i dag. Om inte de människor som står längst ifrån arbetsmarknaden har en chans att komma tillbaka när det är brinnande högkonjunktur, när menar du då, Hillevi Engström, att de ska komma tillbaka? Om inte de åtgärder de får del av i fas 3 i dag gör att de faktiskt kommer tillbaka, borde inte Hillevi Engström då leverera något förslag som skulle kunna innebära att de fick en chans att komma tillbaka? Jag tycker att det hela är anmärkningsvärt. Sedan säger Hillevi Engström att det inte är sant att man inte får utbildning. Hon sade att 70 000 fick en utbildning via Arbetsförmedlingens försorg under förra året. Det är säkert sant om vi räknar in coachning, jobbsökarkurser och så vidare, men om vi tittar på arbetsmarknadsutbildning i Arbetsförmedlingens egen statistik visar den att det 2010 handlade om 6 000 och nu 4 235 personer. Jag får inte ihop det till 70 000 hur jag än räknar, om vi nu ska tala om kvalificerad yrkesutbildning som kan leda till jobb för framför allt en grupp som står väldigt långt från arbetsmarknaden. Jag inser att det är en ministers uppgift att i någon mening försöka försvara politiken även om man kanske inte har varit med om att utforma den. Jag kanske inte tror att Hillevi Engström i alla lägen ens hade valt att göra på det här sättet om hon fått utforma det hela från början, men det är en ministers ansvar att försöka vara seriös i vad man vill, ta ansvar för det som är nu och också vara seriös i vad man vill framöver. Jag skulle därför vilja ställa några konkreta frågor till ministern och hoppas att hon besvarar dem i sitt nästa inlägg. Tycker Hillevi Engström att matchningen på arbetsmarknaden fungerar tillfredsställande när var femte rekrytering misslyckas? Tycker Hillevi Engström att fas 3 fungerar tillfredsställande? Är det okej eller enligt plan att den bara växer och växer? Om det inte är det, vad är i så fall den konkreta åtgärden eller det konkreta förslaget för att få till en annan tingens ordning?

Fru talman! Fas 3 är något som vi debatterat många gånger i kammaren. Jag vill passa på tillfället att påminna om, och få med i protokollet, den tidigare debatten som arbetsmarknadsministern hade med oss om fas 3. Som Jennie Nilsson säger ökar man, trots en stark ekonomisk uppgång, en högkonjunktur, antalet personer i den åtgärd som kallas för fas 3. Jag har vid många tillfällen åkt runt och träffat grupper som är inskrivna i fas 3 och inte riktigt kunnat förstå varför dessa människor ska göras fattiga. Jag ställde den frågan till arbetsmarknadsministern i den förra debatten, alltså varför dessa människor ska göras fattiga. Utifrån tidigare debatter kanske Hillevi Engström säger att det nog inte är regeringens ansvar utan kanske individens eget ansvar. Vi kan gå tillbaka till riksdagsprotokollet och se hur hon svarade då. Jag vet inte om hon kommer att svara likadant nu, men det kan vara roligt att höra. Då sade Hillevi Engström, beträffande varför man skulle göra folk fattiga, att den moderatledda regeringen har tagit ansvar för Sveriges ekonomi. Priset ska alltså betalas av de människor som inte lyckats komma in på arbetsmarknaden. Vi har tagit ansvar för Sveriges ekonomi, sades det. Det förstår alla att när jag tar upp det resonemanget med dem jag träffar och som är inskrivna i fas 3 blir de väldigt arga och undrar varför det ska vara så. Samtidigt hänvisar regeringen till att man går vidare med årets skattesänkningar. Och när vi talar om skattesänkningar handlar det inte om de människor som är inskrivna i fas 3 utan om oss andra som har det relativt eller riktigt bra här i livet. Det är stora pengar som används till skattesänkningar. När Hillevi Engström pekar ut den här gruppen och säger att vi har låga ersättningar - en del är dessutom helt utan - därför att hon, Elmsäter-Svärd och andra i regeringen har tagit ansvar för Sveriges ekonomi är det upprörande. På frågan varför man inte kunde få igenom åtminstone en timmes utbildning har regeringen blivit trängd av en allmän opinion och av medierna som gjort ett bra arbete när de granskat den skapelse som kallas för fas 3. Nu säger man att okej, finns det en arbetsgivare som tittar på mig som är inskriven i fas 3 och säger att om jag får en utbildning, kanske får ett busskörkort eller någonting sådant, kan han eller hon anställa mig. Men det kanske inte gäller i övrigt. När jag ställde frågan varför dessa människor inte kan få möjlighet till utbildning svarade Hillevi Engström att det inte är lönt, eller rättare sagt att det kanske inte är lönt eftersom de varit arbetslösa så länge. Frågan är vad som är lösningen för dessa människor om man har den synen. Jag måste få säga att den synen är för mig upprörande eftersom den pekar på hur vi ser på människor. Vi ser på människor på olika sätt. Vi från Socialdemokraterna ser en möjlighet med människorna medan Hillevi Engström i sitt tidigare svar sade att det inte var lönt, låt dem vara fattiga för man tar ansvar för Sveriges ekonomi.

Fru talman! Nu har arbetsmarknadsministern vid ett flertal tillfällen under kvällen tagit upp arbetslöshetsförsäkringen och ställt frågor till oss socialdemokrater. Då har det framför allt rört den så kallade 100-dagarsregeln som riksdagen häromdagen fattade beslut om skulle ändras. Det är en regel som ledande ekonomer, OECD:s ekonomer, har dömt ut, alltså regeringens utformning av regeln som innebar att man skulle vara tvungen att ta första bästa jobb. Med det förslag som riksdagen beslutat om har man möjlighet att under inledningen av sin arbetslöshetsperiod söka arbete inom sitt kompetensområde. Där uttalar sig forskare för att det stärker matchningen, att det är bra för den enskilde, att det är bra för samhällsekonomin, att det är arbetsmarknadspolitiskt riktigt att vidta en sådan åtgärd. Regeringen har varit emot att förbättra matchningen. Regeringen har varit emot att låta företagen få rätt att anställa. Regeringen har varit emot att individer ska få anställning inom sitt kompetensområde. I den debatt som vi hade med arbetsmarknadsutskottets ledamöter försökte man hävda att det inte var bra. Då ställde jag tre gånger frågan till arbetsmarknadsutskottets ledamöter hur de kunde argumentera mot OECD:s ekonomer och vilket forskningsstöd de hade när de ville gå emot förändringen av arbetslöshetsförsäkringen. Jag fick inte svar av någon vilket forskningsstöd man hade för att det här skulle förbättra matchningen. Nu har arbetsmarknadsministern tagit upp det här vid ett flertal tillfällen under kvällen, och då vill jag ställa frågan till henne: Har OECD:s ekonomer fel när de dömer ut den borgerliga arbetslöshetsförsäkringens utformning? Vilken forskning stöder sig i så fall arbetsmarknadsministern på? Jag tycker att det vore hederligt att svara på den frågan. Sedan vill jag fortsätta på spåret med arbetslöshetsförsäkringen. Arbetsmarknadsutskottets ordförande flaggade i den debatt vi hade häromdagen för att man från den moderata regeringen nu var beredd att se över hela regelverket i a-kassan och diskutera utformning, ersättningar, arbetsvillkor och annat, om man kunde få arbetslöshetsförsäkringen obligatorisk. Då skulle jag vilja fråga arbetsmarknadsministern om det stämmer att regeringen har för avsikt att se över ersättningsnivåer, regelverk och hela arbetslöshetsförsäkringen, därmed byta politik och göra en U-sväng eftersom man har hängt upp väldigt mycket av sin arbetsmarknadspolitik på arbetslöshetsförsäkringens utformning. Det skulle vara spännande att få ett besked från arbetsmarknadsministern även på den frågan. Men först och främst: Hur argumenterar arbetsmarknadsministern mot OECD:s ekonomer när det gäller den så kallade 100-dagarsregeln och hur det påverkar matchningen? Det skulle vara väldigt spännande att höra om arbetsmarknadsministern har något annat forskningsstöd när det gäller att hävda den uppfattningen.

Fru talman! Det är alltid intressant och upplyftande att debattera med arbetsmarknadsutskottets ledamöter. Jag tycker att det är viktigt att se på resultatet av den förda politiken och göra en kort tillbakablick på hur det var under den tidigare högkonjunkturen, från 2003 fram till 2006 när vi tog över regeringsmakten. Då var det slående få som fick jobb trots brinnande högkonjunktur och trots en hög tillväxt. Man talade till och med om en jobblös tillväxt där antalet timanställda ökade. Jag har tidigare här under kvällen redogjort för att det är antalet tillsvidareanställningar som ökar med 93 000. 120 000 fler personer går till jobbet en vanlig junidag jämfört med för ett år sedan. 33 000 fler unga har kommit i arbete på ett år. 32 000 färre är långtidsarbetslösa och går nu till jobbet. Arbetslösheten sjunker, och sysselsättningen ökar. Fler personer finns närmare arbetsmarknaden. Vi har också kunnat se att det har blivit en halvering av ohälsotalen. Under den tidigare socialdemokratiska regeringen gick många en arbetsmarknadspolitisk utbildning som inte ledde någonvart. Forskningen visade till och med att det var direkt kontraproduktivt. Man var inlåst. Man hade en period av åtgärd, en period av stämpling, en period av åtgärd. Ett annat sätt att frisera siffrorna var att låta personer bli förtidspensionerade i en rasande takt. Det var så många som 140 personer varje dag under flera års tid. Vi gick till val på arbetslinjen. Det är klart att det var olyckligt att vi hamnade i den djupaste lågkonjunkturen på 80 år, och vi ser att det tar ett tag att komma tillbaka även om vi nu kan se att sysselsättningstappet på grund av finanskrisen är återtaget. Det vi gör som är oerhört viktigt för att förbättra möjligheten till sysselsättning är omfattande satsningar på skolan i den reguljära utbildningen, och hela arbetsmarknadspolitiken har fått en annan utformning, där aktivitet ska gå före passivitet. Men det vi inte tror på, till skillnad från oppositionen, är att långa kvalificerade yrkesutbildningar kan eller bör ges inom arbetsmarknadspolitiken. Arbetsmarknadsutbildningarna är dessutom tre gånger så dyra som vanliga utbildningar. Men den ordinarie skolan är också betydligt bättre på att leverera relevanta utbildningar än de som upphandlas inom Arbetsförmedlingen, där man inte heller kan upphandla kommunala utbildningar. Jag har besökt en hel del arbetsplatser och har lyssnat med arbetsgivare vilka behov de har att anställa. Det finns många som gör studier på arbetskraftsbehoven framöver och även i dag, och det handlar till största delen om kvalificerade utbildningar. Personer med låga utbildningar har väldigt svårt att få jobb, delvis också för att arbetsmarknaden har ställt om så att det finns en mindre andel jobb där det inte krävs utbildning. Därför är det nu viktigt att bygga ut lärlingssystemen i Sverige. Det är det som skiljer Sverige från Tyskland och Nederländerna, där man har ett bra sätt att se till att alla kan få en plats på arbetsmarknaden, att genom studier eller genom praktiskt arbete lära sig ett yrke. Jag är inte nöjd, men jag är betydligt mer nöjd med situationen nu i en uppgång av konjunkturen än hur det var på 90-talet när vi hamnade i en situation där människor slogs ut för alltid. Nu lämnar sju av tio jobb- och utvecklingsgarantin - det är inte tillräckligt bra, men det går ändå åt rätt håll. Vi kommer också att utöka aktiviteterna i jobb- och utvecklingsgarantins fas 1 och 2 så att betydligt fler än sju av tio ska lämna dem innan de kommer vidare i fas 3.

Fru talman! Det är spännande att Hillevi Engström börjar och slutar med att referera till hur det var när de tog över 2006. Jag tyckte att Peter Persson i ett tidigare anförande hade en fantastiskt bra beskrivning av verkligheten som jag tänkte upprepa. På 90-talet tog vi över en fullkomligt raserad ekonomi när allting var lågkonjunktur. Det innebar att mycket av de arbetsmarknadsutbildningar och annat som gjordes hade för stora volymer och för låg kvalitet. Det var inte bra. Vi tittade på utvärderingarna av de utbildningarna, och vi har dragit lärdom av det. Vi föreslår andra typer av utbildningar med högre kvalitet som bevisligen leder till att människor kommer i jobb. 70 procent av dem som går i en arbetsmarknadsutbildning kommer i arbete, och har gjort det under en längre tid. När den här regeringen tog över 2006, före den senaste lågkonjunkturen, tog man över en stark ekonomi. Man hade kunnat göra helt andra saker, men man valde att inte göra det. Det som är så extremt spännande, sorgligt, skrattretande och allting på samma gång när man lyssnar på den här beskrivningen är att Hillevi Engström och hennes moderata kompisar 2006 tyckte att 6 procents arbetslöshet var att betrakta som massarbetslöshet. Man gick till val på att bekämpa denna massarbetslöshet och utrota utanförskap. Sedan har man haft en arbetslöshet på 9 procent. Under brinnande högkonjunktur är den nere strax under 8, och man är nöjd. Men det är inte det värsta, för det är klart att den kommer att ticka ned lite till. Enligt regeringens egna prognoser, som de flesta andra bedömare tycker är lite optimistiska, kommer den att ticka ned till 5 procent 2015. Det är det som Hillevi Engström står här och säger är ett lysande resultat av hennes politik. Om man fortfarande har regeringsmakten 2015 har man under nästan tio års regeringsinnehav lyckats pressa ned arbetslösheten 1 procent. Då är det tydligen inte längre massarbetslöshet.

Fru talman! Hillevi Engström pratar med precis samma retorik som vid valet 2006. Då undrar man hur länge det ska hålla om hon inte vill röra vid de frågor som vi ställer, som är ganska enkla frågor. Varför inte svara på dem? Hon gör en egen analys av vår politik förr i tiden. Fas 3 ökar kraftigt, fas 3 låser in människor och fas 3 gör dem fattiga. Det är ett faktum. Det finns en stor opinion i landet mot att man utnyttjar människor på detta sätt. Ändå vill Hillevi Engström inte prata om det. Nu blir det visserligen en debatt här på torsdag om just fas 3 då det betänkandet ska behandlas. Men det vore ändå klädsamt om Hillevi Engström ville kommentera mina två små enkla frågor. Varför gör ni människor fattiga? Det är precis vad de säger till mig. De säger: Kan inte ni socialdemokrater försöka påverka den sittande regeringen och se till att den slutar göra oss fattiga? Varför är det begränsat till utbildning? Varför ser man så på oss? Är det vårt eget fel att vi inte har något arbete, eller ligger felet någon annanstans? Vad kan vi göra gemensamt? Vi har en jättehög arbetslöshet. Vi har goda tider - jättebra! Arbetslösheten sjunker - strålande! Men varför ska fas 3 öka så kraftigt och göra människor fattiga?

Fru talman! Vi socialdemokrater har starkt forskningsstöd för att låta den arbetslöse inledningsvis söka inom sitt kompetensområde. Arbetsmarknadsministern tycker inte att det är en bra idé. Då ställer jag den enkla frågan: Vilket forskningsstöd finns för att man inte ska låta den arbetslöse inledningsvis söka inom sitt kompetensområde? När jag ställde den frågan till arbetsmarknadsutskottets borgerliga ledamöter fanns det ingen som kunde svara på frågan. Jag kunde då konstatera att deras påståenden var lösryckta och att de inte hade någon som helst grund för sin politik. Jag kan nu också, efter att ha diskuterat detta med arbetsmarknadsministern, konstatera att arbetsmarknadsministerns påståenden är helt lösryckta och att det inte finns någon grund för arbetsmarknadsministerns politik. Jag ställde dessutom en ytterligare fråga som jag inte fick svar på - man kan väl fundera över vad det står för. Frågan var: Kommer regeringen att lägga om sin politik när det gäller a-kassan så som arbetsmarknadsutskottets moderate ordförande har gett uttryck för? Det skulle vara spännande om man är beredd att överge en stor del av den politik som man har gått till val på, eftersom man har insett att den inte fungerar. Det skulle naturligtvis vara en lycklig insikt och något som vi skulle applådera och se som en positiv utveckling. Jag skulle bara vilja ha ett svar på om det faktiskt är så att vi kan göra den positiva tolkningen att det är det som är regeringens syfte - att lägga om sin politik när det gäller a-kassan. Jag fick inget svar på den frågan. Vi får väl fortsätta att söka svar på den frågan. Att det inte finns något som helst stöd i forskningen för regeringens politik visste vi tidigare, och det kunde vi konstatera i dag igen.

Fru talman! När det gäller regeringens politik kan vi se att det går åt rätt håll, att politiken fungerar. Prognosen är mycket riktigt att vi hoppas kunna nå en arbetslöshet på 5 procent år 2015. Då får man också komma ihåg - det gjordes ju en jämförelse - att regeringen lade om statistiken när vi tillträdde. Vi räknar nu enligt internationella mått personer mellan 15 och 74 år. Tidigare räknade man inte in heltidsstuderande, och man hade ett annat åldersspann. 5 procent år 2015 skulle motsvara ungefär 3 procents arbetslöshet enligt de tidigare måtten. Det kan vara viktigt att poängtera. Vi utvärderar kontinuerligt, både själva och externt, regeringens reformer och politik, trimmar och förbättrar för att uppnå det mål som finns i arbetsmarknadspolitiken, att alla som kan arbeta också får chans att göra det. Därutöver satsar vi i år 69 miljarder kronor - en ganska stor summa pengar - på arbetsmarknadspolitiken. Det som skiljer Sverige från andra OECD-länder är att två tredjedelar av de 69 miljarderna går till aktiva åtgärder. Vi satsar också på mer aktivitet i garantierna, där arbetsmarknadsutbildningen är en del, men vi gör också satsningar på det reguljära skolväsendet. Det är viktigt - vi kan se att Sverige skiljer sig från de flesta av Europas länder - att vi har en bra ekonomi, att vi har råd att göra satsningar. Med den tämligen ansvarslösa diskussion som förs fram här, med förslag på att i princip alla ska gå arbetsmarknadsutbildningar, långa yrkesutbildningar, skulle Sveriges ekonomi ganska snabbt raseras. Det är viktigt att ha en balans mellan rätt åtgärder som leder till ett bra resultat och en bra och stabil ekonomi. Det gynnas Sverige av, och det gynnas ytterst löntagarna av, som får större möjlighet att komma till egen försörjning och eget jobb. Jag får önska ledamöterna en trevlig sommar.