Åtgärder för att skydda barn från hederskultur

Fru talman! Ann-Sofie Alm har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att skydda barn som utsätts för hedersrelaterat våld och förtryck.

Hedersrelaterat våld och förtryck är ett allvarligt samhällsproblem som medför stort lidande för dem som utsätts. Vi kan aldrig acceptera att människor utsätts för förtryck i hederns namn. Arbetet mot hedersrelaterat våld och förtryck är en högt prioriterad fråga för regeringen, och 2016 beslutade regeringen om en nationell strategi och ett riktat åtgärdsprogram för att förebygga och bekämpa mäns våld mot kvinnor och hedersrelaterat våld och förtryck. Det pågår just nu ett intensivt arbete med det nya åtgärdsprogram för perioden 2021-2023 som regeringen tidigare har aviserat.

Regeringen har under mandatperioden vidtagit ett flertal åtgärder mot hedersrelaterat våld och förtryck. Den 1 juli 2020 infördes till exempel ett nytt brott, barnäktenskapsbrott, som kan ge fängelse i högst fyra år samt en straffskärpningsgrund för brott med hedersmotiv. Det infördes även ett utreseförbud som ska skydda barn från att föras utomlands för att ingå barnäktenskap eller könsstympas. Regeringen har vidare gett en särskild utredare i uppdrag att lämna förslag till en samlad nationell strategi för att förebygga och bekämpa våld mot barn, inklusive hedersrelaterat våld och förtryck. Utredaren ska ta fram förslag till mål för det långsiktiga arbetet att förebygga och bekämpa våld mot barn samt identifiera brister och möjliga åtgärder.

En stärkt kompetens och ett välfungerande samarbete mellan ansvariga myndigheter är nödvändigt för att bekämpa och förebygga hedersrelaterat våld och förtryck och för att de som utsätts ska få det skydd och stöd de har rätt till. Regeringen har därför avsatt 180 miljoner kronor under 2021 för en särskild satsning på att öka kompetensen om hedersrelaterat våld och förtryck.

Regeringen har nyligen beslutat om ett flerårigt myndighetsgemensamt uppdrag för att förebygga och bekämpa könsstympning av flickor och kvinnor. Regeringen har även beslutat om ett myndighetsgemensamt uppdrag under samordning av Nationella kompetensteamet mot hedersrelaterat våld och förtryck vid Länsstyrelsen i Östergötlands län att under 2021 bland annat ta fram en myndighetsgemensam vägledning för personal inom socialtjänst, hälso- och sjukvård, skolväsen och polis för att förhindra och förebygga att barn lämnar landet för att giftas bort, könsstympas eller utsättas för olika former av hedersrelaterat våld eller tvång. Vidare har regeringen gett Länsstyrelsen i Östergötlands län i uppdrag att förbereda inrättandet av ett nationellt sektorsövergripande kompetenscentrum mot hedersrelaterat våld och förtryck.

För att utveckla arbetet i skolan med att förebygga och bekämpa hedersrelaterat våld och förtryck har Skolverket tilldelats 11 miljoner kronor för 2021 för ett uppdrag att stärka det systematiska arbetet mot hedersrelaterat våld och förtryck inom skolväsendet, inklusive förskolan, genom kunskapshöjande insatser och stöd för olika personalgrupper inom skola och förskola. Uppdraget ska redovisas senast den 4 februari 2022. Vidare har skolans uppdrag när det gäller hedersfrågor förstärkts i och med att regeringen i februari 2021 beslutade om läroplansförändringar i det kunskapsområde som i dag kallas sex och samlevnad. Förändringarna i läroplanerna ska tillämpas från höstterminen 2022.

FN:s konvention om barnets rättigheter, den så kallade barnkonventionen, ställer långtgående krav på konventionsstaterna att skydda barn mot alla former av våld och övergrepp. I artikel 19 i barnkonventionen anges att konventionsstaterna ska vidta alla lämpliga åtgärder för att skydda alla barn mot alla former av våld. Rättigheterna i barnkonventionen, som sedan den 1 januari 2020 gäller som svensk lag, hänger samman och ska tolkas i relation till varandra som en helhet. För regeringen är det prioriterat att stärka barns rättigheter och bekämpa våld mot barn, inklusive alla former av hedersrelaterat våld och förtryck.

Fru talman! Stort tack till ministern för svaret! Jag är tacksam för de steg som har tagits här inne i kammaren och hos regeringen för att förhindra hederskulturens grepp om barn. Regeringen har, som ministern säger, ett mycket stort ansvar. Regeringen har haft det ansvaret i två mandatperioder och nästan åtta år.

Det är svårt att berätta hur lång tid åtta år är, för det beror på vad man relaterar till. Åtta år är en jättelång tid i en liten flickas liv. Åtta år för en flicka i en familj med hederskontext kan vara just den tid då hon får vara barn innan hon måste bära heltäckande kläder och slöja. Har flickan varit bortgift i åtta år med en äldre man som äger henne och hennes kropp är åtta år ett livslångt helvete. Om flickan vägrar gifta sig eller vägrar lyda sin påtvingade make kan hon sluta sitt unga liv som balkongflicka. För åtta år sedan, fru talman, fanns inte ordet "balkongflicka" i många svenska människors medvetande.

Sverige ska ha nolltolerans mot hedersrelaterat förtryck. Att flickor blir bortgifta är en del av detta förtryck. Men innan barn utsätts för detta övergrepp har det funnits gott om andra varningstecken. Det kan handla om att de inte får delta i vissa skolämnen eller inte får hänga med kompisarna till fotbollsplanen efter skolan.

Tyvärr brister ofta kunskapen om hederskultur bland de vuxna som möter elever och barn varje dag. Om personalen i skolan inte ser signalerna eller inte vet hur de ska agera när de misstänker att hederskultur begränsar de ungas frihet kommer de att förbli passiva och därmed också upprätthålla hederskulturen, även om de inte vill.

Men ingen skugga ska naturligtvis falla på nationens pedagoger. Okunskapen är nämligen lika stor i hela vårt samhälle ända upp i regeringen. För vad betyder en slöja på ett barn egentligen?

Vi är ett land som älskar att göra undersökningar och föra statistik. Genom att exempelvis fråga elever om deras alkoholvanor eller droganvändning hittar vi orsaker och kan vidta åtgärder som behövs. Men av någon anledning avstår vi från att skaffa oss nödvändig kunskap om hur hederskultur begränsar ungas liv i Sverige. Hur många barn befinner sig i riskzonen för att föras bort? Svaret på den frågan, fru talman, är att vi inte vet. Och det är inte särskilt hedersamt att vi inte vet.

Fru talman! Därför skulle jag vilja fråga ministern om ministern och regeringen vet hur många barn som lever i hederskultur, hur många barn som riskerar att föras bort och hur många barn som riskerar att giftas bort mot sin vilja. Om svaret är att ministern och regeringen inte vet, fru talman, vill jag veta vilka åtgärder ministern och regeringen tänker vidta för att ta reda på det.

Varför tas det inte större krafttag för att hitta de barn som riskerar att föras bort? Finns det en rädsla i regeringen för att anses vara främlingsfientlig? Varje dag är det otroligt viktigt att vi hittar de barn som finns i riskzonen.

Fru talman! Jag tackar Ann-Sofie Alm för en oerhört viktig interpellation. Det här är frågor som ständigt är aktuella. Häromdagen hörde vi på nyheterna att vi faktiskt inte heller är så bra på att följa upp hur pojkar är utsatta i Sverige.

Ministern pratar bra om väldigt många insatser som görs. Tyvärr räcker de inte till. Det är viktigt att vi ska stärka barns rättigheter, men det ser i dag faktiskt ut så att vi har parallella samhällen. Vi har flickor, kvinnor och pojkar som blir utsatta för hederskontext, och vi kan inte riktigt göra rätt insatser.

Då behöver man kunskap. Då behöver man ha svar på de frågor som riksdagsledamoten Ann-Sofie Alm ställde. Har vi tillräckligt bra kontroll? Vet vi hur många barn som i dag har ont i magen för att de tror sig komma att bli bortgifta under sommarlovet? Hur många stolar kommer att vara tomma i skolan i höst? Vad gör vi åt de barnen? Och vad gör vi åt de barn som blev bortgifta förra sommaren och vars stolar stod tomma förra hösten? Vart tar de barnen vägen? Vilka insatser gör regeringen för att vi ska kunna hämta hem dem?

Jag bor i Haninge, där bland annat Jordbro och Brandbergen är utsatta områden. Vi trygghetsvandrade i Jordbro häromveckan. Det var näst intill bara pojkar ute. På idrottsplatsen spelades fotboll. Man gjorde olika saker. Vi såg väldigt få flickor, och de som vi såg hade slöja. Slöjan är i grunden en symbol för kvinnoförtryck. Jag vet att jag och ministern inte är överens i den frågan. Men det är tydligt att slöjan är där för att man inte ska väcka begär. Att man som åtta- eller nioåring ses som ett sexobjekt som behöver täcka sig för att inte väcka begär hos män tycker jag är helt galet.

Jag tycker i grunden, precis som jag tror att de flesta gör i Sverige, att det är viktigt att man ska få bestämma själv vad man ska ha på sig. Men samhället ser inte ut så. Det finns ett förtryck, och slöjan är symbolen för det förtrycket. Vi behöver göra insatser enligt hur samhället faktiskt ser ut, inte enligt hur vi tycker att det borde se ut. Här och nu har vi ett samhälle där de här barnen och kvinnorna blir utsatta för detta.

Fru talman! Vi har alltså kvinnor och flickor i Sverige som inte får göra som de själva vill. De får inte klä sig hur de vill. De får inte älska den de vill. De får inte umgås med vem de vill efter skolan. Även pojkar är som sagt utsatta, men vi har inte tillräckliga kunskaper om hur och i vilken utsträckning. Hur många barn riskerar att giftas bort mot sin vilja i sommar? Alla de frågor som Ann-Sofie Alm har ställt till ministern skulle jag gärna vilja höra svar på.

Fru talman! Jag vill börja bakifrån och slå fast att sexualisering av barn är något som är förkastligt och oacceptabelt oavsett hur det tar sig uttryck. Det kan ta sig uttryck i krav på slöja och i en hederskontext eller - vilket var fallet bara härommånaden - i att tiotusentals svenska män söker på sexköp och specifikt efterfrågar barn. Vi ska aldrig någonsin acceptera sexualisering av barn i någon som helst kontext.

Men hedersrelaterat våld och förtryck har en särskild struktur och en särskild uppbyggnad. Det involverar hela släkten. Många människor är involverade i förtrycket av de barn och unga som lever i släkten. Av många skäl är omfattningen av hedersrelaterat våld och förtryck svårare att bedöma, och mörkertalet är betydande. Det tar sig många olika uttryck, vilket är viktigt att understryka, från de grova brotten med barnäktenskap, mord och våld och hela vägen till inskränkningen av friheten i vardagen för de unga.

Det finns undersökningar och andra uppgifter som visar på att hedersrelaterat våld och förtryck är ett allvarligt och omfattande problem i Sverige. Jag har själv varit med om att ta beslut om den kommunala kartläggning i Göteborg, Malmö och Stockholm som Örebro universitet genomförde 2018. Den visade att 7-8 procent av niondeklassarna lever i familjer som använder olika grader av våld för att skydda familjens och släktens rykte.

I Karlstads universitets och Stiftelsen Allmänna Barnhusets nationella kartläggning av våld mot barn 2016 svarade 2,5 procent av 4 647 elever i årskurs 9 i grundskolan och årskurs 2 på gymnasiet att de inte får bestämma vem de ska gifta sig med eller leva tillsammans med som vuxen. Bland elever med föräldrar födda utanför Norden var det 6,6 procent av eleverna.

Regeringen har beslutat att stödja Stiftelsen Allmänna Barnhusets arbete med att förbereda en ny nationell kartläggning av våld mot barn. Kartläggningen ska innehålla frågor om allvarlig begränsning av ungas liv, till exempel när det gäller möjligheten att själv välja sin framtida partner.

För att vi ska kunna bedöma omfattningen av hedersrelaterat våld och förtryck i Sverige behövs också mer tillförlitlig statistik över tid. Statistik är viktig för att öka kunskapen och för att bedöma behovet av och effektiviteten hos insatserna på området. Regeringen föreslår i budgetpropositionen för 2021 inrättandet av ett permanent nationellt kompetenscentrum mot hedersrelaterat våld och förtryck vid Länsstyrelsen i Östergötlands län. Det ska ingå i centrumets arbete att regelbundet undersöka omfattningen av hedersvåld i Sverige.

I uppgifterna för det nationella kompetenscentrumet kommer också att ingå att stödja kommuner och regioner i deras arbete med att kartlägga förekomsten av hedersvåld, planera verksamhet och införa, följa upp och utvärdera kvalitetssäkrade arbetssätt och metoder för att förebygga hedersvåld och erbjuda stöd till enskilda utsatta.

Finansieringsnivån för kompetenscentrumet, 40 miljoner kronor årligen från och med 2022, är högre än de medel som länsstyrelsen under senare år har haft för nationella uppdrag på området. För arbetet med att förbereda inrättandet under 2021 tilldelas länsstyrelsen 30 miljoner kronor.

Allt detta sammantaget syftar till det som jag uppfattar att riksdagsledamöterna frågar efter, det vill säga att möta behovet av att veta hur barn och unga i Sverige i dag utsätts för hedersrelaterat våld och förtryck och hur vi kan stärka de vuxna som möter dem när det gäller att fånga upp att det sker och hur de ska stötta barnen att komma ur dessa situationer.

Fru talman! Jag vill verkligen understryka att jag inte betvivlar att ministern har en helt ärlig och uppriktig intention i frågan. Jag uppskattar att vi diskuterar och kan komma fram till vad vi ska göra för att komma åt problemet, för problemet är verkligt.

Men frågan kvarstår. Varför vet vi inte hur många barn det egentligen handlar om? Det finns uppgifter. Någon uppgift från 2017 talade om 240 000 barn. Bara det är alldeles hjärtskärande.

Att kämpa mot hedersrelaterat förtryck handlar om att visa omsorg om alla människor i vårt land, oavsett var de har sina rötter. Den som hävdar att kampen mot hederskultur göder rasism borde svara på denna fråga: Varför ska en del av medborgarna i vårt land inte få åtnjuta den frihet och de rättigheter vi andra tar för givna?

Den verkliga främlingsfientligheten är att blunda för hur hederskulturen begränsar en del ungas frihet. Hederskulturen fråntar dem makten över beslut som bara de själva har rätt att fatta, som att välja vem de ska gifta sig med. Hederskulturen berövar dem deras barndom. Det handlar alltså om 240 000 barn. Man kan ju fråga sig hur vi hade reagerat om det hade handlat om svenskfödda barn med ljust hår och ljusa ögon. Hade då inte nationen enat stått upp redan för länge sedan och vänt upp och ned på himmel och jord för att hitta dessa barn?

Jag anser att det krävs en nationell handlingsplan för att bekämpa denna skammens kultur. Under sommarlovet kommer flickor att tvingas in i äktenskap som de inte själva har valt. I höst kommer skolbänkar att stå tomma. Deras klasskamrater kan fundera på vad de ska bli när de blir stora, men dessa barn är redan dömda till ett liv i ofrihet. Detta gör fruktansvärt ont att veta.

Om vi genom att öka vår kunskap kan hindra ett enda av dessa tvångsäktenskap är det värt varje satsad krona. Som ministern säger behövs det myndighetsöverskridande arbete. Men då måste vi veta vilka barn som lever i hederskultur och som riskerar sina liv om de bryter mot hederskulturen.

När skolan gör orosanmälningar och brott misstänks ska inte polisen kunna ringa hem till föräldrarna på det sätt man gör i dag. I stället ska alla varningsklockor ringa. När en orosanmälan om hederskultur kommer till socialtjänsten måste den direkt sekretesstämplas, för detta kan inte hanteras som ett vanligt familjebekymmer.

Lagen om tvångsomhändertagande av unga, LVU, måste skrivas om för att skydda barnen. Om man tar en åttaårig flicka från familjen för att hon är förtryckt av hederskultur kan man inte arbeta tillbaka henne till de biologiska föräldrarna när hon blir tolv. Vi kan bara skydda barnen mot hederskultur med större kunskap, och hela samhället måste ha större kunskap om detta.

Det behövs en uttalad nolltolerans mot den våldsbejakande hederskulturen. Det behövs en nationell handlingsplan för att nå nolltolerans. Som jag sa tycker jag att det som ministern i svaret radar upp om vad regeringen har gjort är bra, men hur ska ministern få med sig alla sina kollegor i regeringen för att nå nolltolerans?

Fru talman! Om vi aldrig ska acceptera att ett barn sexualiseras kan man inte hänvisa till att det är svårt eller att det är så många som utsätter den utsatta. Då tänker jag att man får öka takten. Man får kavla upp ärmarna lite till.

Ministern räknar upp insats efter insats. Men ändå kan vi runt om i Sverige se, även i Göteborg, där man gjorde kartläggningen, att hedersvåldet och förtrycket ökar. Då måste man ställa sig frågan: Gör vi rätt saker? Och gör vi tillräckligt? Kan vi göra mer?

Slöjan, som jag varit inne på tidigare, är en symbol för förtryck. Det är inget vanligt klädesplagg som min blåa klänning eller Ann-Sofie Alms vita byxor. Det är en symbol för förtryck.

Är det inte bättre, fru minister, att samhället tar fajten för dessa flickor och kvinnor än att varje enskild individ som redan är utsatt och ensam ska behöva ta den? Min fråga till ministern är: Är ministern inte ens lite intresserad av och beredd att utreda frågan om slöjförbud? Det handlar naturligtvis om att få ytterligare ett verktyg i kampen mot hedersrelaterat våld och förtryck.

Jag tror inte, och det gör nog ingen annan heller, att detta är den enskilt viktigaste nyckeln, men jag tror att det är en viktig nyckel i vår verktygslåda för alla flickors och kvinnors rätt till frihet.

Fru talman! Jag vill börja med detta med en nationell handlingsplan. Vi har en nationell strategi som är beslutad 2016 och ett riktat åtgärdsprogram för att just förebygga och bekämpa mäns våld mot kvinnor och hedersrelaterat våld och förtryck. Vi arbetar just nu med ett nytt åtgärdsprogram kopplat till detta. Vi har också precis tillsatt en utredning om en nationell strategi för att motverka våld mot barn, inklusive hedersrelaterat våld och förtryck. Detta arbete pågår.

Eftersom riksdagsledamoten ställde en direkt fråga vill jag understryka att jag har alla kollegor i regeringen med mig i detta. Regeringen som helhet står till hundra procent bakom det här arbetet. Detta är ett prioriterat arbete som pågår varje dag, hela tiden.

Det som gör mig lite bekymrad är att det arbete som görs viftas bort när vi har de här debatterna. De kartläggningar som nu börjar, det kunskapsunderlag som vi har påbörjat och det viktiga arbete som pågår viftas bort, och sedan pekar man på slöjförbud.

Då vill jag väldigt noga understryka, för den som har satt sig in i hedersrelaterat våld och förtryck och som är intresserad av frågan: Slöja är inte det enda sättet att förtrycka flickor och kvinnor. Precis som riksdagsledamoten Anstrell var inne på är det inte heller svaret när det gäller att lösa den här frågan.

Varje barn som skolan uppfattar lever under tvång eller lever under hedersrelaterat våld och förtryck ska orosanmälas, oavsett om barnet bär slöja eller inte. Och en lång rad flickor, pojkar och hbtqi-personer i det här landet lever under hedersrelaterat våld och förtryck utan att någonsin komma i närheten av en slöja.

Förminska inte frågan om hedersrelaterat våld och förtryck till att enbart handla om slöja! Vi måste ta hela spektrumet av denna problematik på fullaste allvar. Det handlar om det grova våldet, bortförandena, barnäktenskapen, tvången, könsstympningarna och balkongflickorna - ja. Men det handlar också om det lilla i vardagen, om att inte få välja utbildning, inte få välja kläder, inte kunna välja att göra en fritidsaktivitet efter skolan. Varje dimension av hedersrelaterat våld och förtryck ska bekämpas varje dag. Det ska inte förminskas och bantas ned till en fråga om slöja eller inte slöja.

Läs flickornas berättelser! Läs kartläggningarna från Göteborg, Stockholm och Malmö om ni inte har gjort det! Läs beskrivningarna! Här finns fruktansvärda kopplingar till mäns våld mot kvinnor. Många av dessa flickor lever i ett dubbelt förtryck. De lever i hedersförtrycket inom ramen för släkten och familjen. I nästa led, där de har en hemlig relation, utsätts de för mäns våld mot kvinnor. Det är fruktansvärt, för de har inte någon att berätta för.

Man vill inte gå till socialtjänsten och berätta för dem. Man är nämligen i stor utsträckning orolig för vad som då händer med familjen och syskonen. Alltså vänder man sig i väldigt stor utsträckning till skolan. Därför är uppdragen, som kanske inte låter så roliga i en debatt, till Skolverket om att utbilda personalen i att möta barnen och de unga i skolan för att kunna fånga upp, kunna hjälpa, kunna förebygga och kunna föra barn ut ur dessa situationer oerhört viktiga. Jag kan inte understryka det nog.

Detta är en av regeringens högst prioriterade frågor. Det gäller alla mina kollegor. Jag kommer att göra allt jag kan, så länge jag har detta uppdrag, för att stoppa det hedersrelaterade våldet och förtrycket.

Fru talman! Tack, ministern, för att du visar ett sådant engagemang i dessa frågor! Det är många där ute som behöver det.

Jag delar ministerns syn på att hederskultur är mycket större än en slöja. Det får inte bagatelliseras, men det får heller inte gömmas undan. Varje del i hederskulturen måste bekämpas. Varje del är ett frihetsberövande. Om flickan inte får gå någon annanstans än hem efter skolan fast hennes syskon får det är det ett frihetsberövande. Om hon måste ha slöja på sig är det ett frihetsberövande. Om hon blir omskuren är det ett frihetsberövande och ett oerhört övergrepp. Om hon blir bortgift är det ett frihetsberövande.

Jag har läst de här berättelserna. Jag vet vad det handlar om. Det är en ofantlig och ohygglig omänsklighet som ligger i hur män behandlar kvinnor inom hederskulturen.

Jag är glad att ministern visar detta engagemang och denna glöd, för det behövs. Vi måste bekämpa detta tillsammans.

Vi behöver en tydlig nationell handlingsplan, och vi behöver ha kunskapen i hela samhället, inte bara i skolan. Om skolan ringer polisen och polisen ringer föräldrarna är det ju det utsatta barnet som råkar illa ut i alla fall. Detta är ett stort samhällsproblem.

Jag vill tacka ministern för debatten. Men jag måste slutligen fråga ministern: När kan man se en handlingsplan på riktigt? Att skolan får sitt uppdrag är en sak, men detta måste synas i hela samhället. Vi måste göra allt i vår makt för att upprätthålla den jämställdhet som din mamma och min mamma och våra mormödrar för vår skull har kämpat för. Och vi måste skydda varje barn mot hederskultur.

Fru talman! Jag vill bara kort säga att flera av de uppdrag som jag har pratat om - jag är också väldigt glad för denna debatt, för jag tycker att den är oerhört viktig - är just myndighetsgemensamma. Det finns ett flertal riktade uppdrag, bland annat till Skolverket, men det finns också ett stort antal myndighetsgemensamma breda uppdrag just för att hela samhället måste kroka i och veta vad det är som gäller i dessa frågor.

Vi kan inte stå bredvid och se på när människor hindras från att själva välja vem de ska gifta sig med eller acceptera barnäktenskap eller att människor utsätts för annat våld och förtryck på grund av hedersnormer.

Alla som utsätts för hedersrelaterat våld och förtryck har rätt till stöd och skydd, och det är viktigt att kvinnor, flickor, män, pojkar och hbtqi-personer som utsätts för hedersrelaterat våld och förtryck får just det stödet och skyddet.

Tillsammans med kommunerna behöver vi stärka skolans förmåga att fånga upp barn och unga som utsätts för hedersförtryck. Men vi behöver också stärka andra myndigheters kunskap för att de ska kunna bemöta på rätt sätt - det kan vara socialtjänsten, polisen eller hälso- och sjukvården, som alla har myndighetsgemensamma uppdrag kring detta.

Där förtrycket dyker upp kommer denna regering att bekämpa det. Vi kommer inte att vara nöjda förrän alla barn är trygga och fria att njuta av sina sommarlov, utan hot om bortgifte, utan ont i magen av rädsla för att föras ut ur landet och utan hederns tunga, tunga ok hängande över sig.

Jag kommer aldrig att sluta att arbeta för att ge alla barn en uppväxt fri från hedersförtryck och fri från våld.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.