Återvändare som säkerhetshot

Fru talman! Alexandra Anstrell har frågat justitie- och migrationsministern om han har för avsikt att införa samma förfarande som Danmark använder sig av för att hantera återvändare, där de möts upp av ett avhopparprogram i stället för att släppas ut i samhället, samt hur ministern avser att säkerställa att återvändare inte ökar radikaliseringen i samhället. Interpellationen har överlämnats till mig.

Frågan om ansvarsutkrävande och lagföring av de individer som har begått brott i Syrien och Irak är en prioriterad fråga för regeringen. Myndigheterna har en väl utvecklad förmåga att utreda sådan brottslighet. För folkmord, brott mot mänskligheten, krigsförbrytelser och många fall av terroristbrottslighet gäller svensk straffrättslig domsrätt oavsett vem som har begått sådana brott och var de har begåtts. Eftersom flera av brotten inte heller preskriberas är det vidare möjligt att utreda och lagföra dem även sedan lång tid förflutit. Regeringen arbetar intensivt med att ge brottsbekämpande myndigheter adekvata verktyg vid bekämpningen av grova brott som dessa. Ett sådant exempel är införandet av verktyget hemlig dataavläsning.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Vid ankomst till Sverige möts dessa personer samlat av bland annat Säkerhetspolisen, Polismyndigheten och socialtjänsten, som vidtar adekvata åtgärder. Varje återvändare bedöms individuellt av Säkerhetspolisen utifrån personens eventuella avsikt och förmåga att begå terroristbrott eller grova våldsbrott, såväl vid själva återvändandet som under tiden efteråt.

Regeringens nationella strategi mot terrorism är utgångspunkten för Sveriges långsiktiga arbete på området. Strategins syfte är att skapa en tydlig struktur för det arbete som krävs för att förebygga våldsbejakande extremism och motverka terroristbrottslighet. De breda politiska överenskommelserna om åtgärder mot terrorism från 2015 respektive 2017 är också viktiga hörnstenar i detta arbete. Majoriteten av de åtgärder som bestämdes har också genomförts. Som exempel kan nämnas att flera myndigheter på uppdrag av regeringen har utvecklat stöd och vägledning för olika aktörer, till exempel personal som arbetar inom skolan, socialtjänsten eller inom kriminalvården.

Regeringen har också inrättat CVE, Center mot våldsbejakande extremism, vid Brottsförebyggande rådet. CVE utvecklar det kunskapsbaserade och sektorsövergripande arbetet med att förebygga våldsbejakande extremism på nationell, regional och lokal nivå, bland annat genom att ge behovsanpassat stöd till lokala aktörer, genom att vara ett kunskapsnav och genom att bidra till att skapa en högre grad av effektivitet och samordning i de förebyggande insatserna.

För att ytterligare utveckla insatserna till individer som är involverade i våldsbejakande extremism eller som är dömda för olika brott har Polismyndigheten, Kriminalvården, Socialstyrelsen och Statens institutionsstyrelse fått i uppdrag av regeringen att förstärka och utveckla arbetet med stöd till avhoppare från kriminella, våldsbejakande extremistiska och hedersrelaterade miljöer. Syftet med uppdraget är att skapa långsiktigt hållbara förutsättningar för att fler individer ska få tillgång till sådant stöd.

Att arbeta förebyggande mot radikalisering och rekrytering till våldsbejakande extremism samt att lagföra individer som har begått allvarliga brott i Syrien och Irak är frågor som är högt prioriterade av regeringen och av våra myndigheter. Jag har fullt förtroende för myndigheternas arbete med dessa frågor.

Fru talman! Tack för svaret, ministern!

Islamiska staten, IS, är en islamistisk, militant terroristgrupp som har begått folkmord och gjort sig skyldig till brutala brott mot mänskliga rättigheter - ja, jag tror inte ens att vi kan upprepa alla hemskheter här i kammaren. De har också rekryterat krigare från hela världen, bland annat från Sverige. Nu har kalifatet fallit, men hotet från islamismen är inte över än. Säkerhetshotet mot Sverige är förhöjt och bedöms även öka under de närmaste åren.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det vi vet i dag är att cirka 300 svenskar har rest för att ansluta sig till världens värsta terrororganisation och att Sverige ligger i topp, som nummer tre räknat per capita, när det gäller personer som har anslutit sig till IS. Ungefär hälften av dem som har rest hade i våras kommit tillbaka till Sverige. Nästan ingen har dömts för någonting - mig veterligen är det ungefär tre personer - och miljöerna där de radikaliserats finns kvar. Det konstaterar Säpo i den senaste årsrapporten. Samtidigt bedöms återvändarna ha både förmåga och erfarenhet av att begå attentat.

Det sammantagna terrorhotet mot Sverige ligger kvar på en förhöjd nivå, vilket innebär att terrorattentat kan inträffa i Sverige. Säkerhetspolisen bedömer i nuläget att attentatshotet från den våldsbejakande högerextrema miljön är på samma nivå som hotet från den våldsbejakande islamistiska extremistmiljön. Det främsta attentatshotet bedöms komma från ensamagerande personer som utöver en ideologisk drivkraft kan ha personliga skäl till sitt agerande. Ett attentat skulle sannolikt genomföras med ganska enkla medel.

Fru talman! Jag blir orolig. De extrema grupperna utgör ett hot långsiktigt, och de ägnar sig även åt stödverksamheter som finansiering av terrorverksamheter, radikalisering och rekrytering. Stödverksamheten ökar tillväxten och handlingsutrymmet för personer inom våldsbejakande extremistmiljöer, vilket i sin tur påverkar attentatshotet.

Jag skrev den här interpellationen för några veckor sedan. Det var precis när det kurdiska självstyret utvisade tre kvinnor på livstid, då myndigheter där bedömde kvinnorna vara ett säkerhetshot. Enligt UD har Sverige en skyldighet att ta emot de svenska medborgarna, vilket vi också har gjort. Det kurdiska självstyret vill att Sverige prövar kvinnorna juridiskt då de bland annat misstänks för krigsbrott.

Det har nu rapporterats i olika medier att dessa kvinnor släpptes efter förhör och är fria att röra sig i samhället. I ett fall kan vi läsa att kvinnan släpptes med en tågbiljett och ett nummer till socialjouren i handen. Hur har man då egentligen kunnat göra en bedömning av om de fortfarande är radikala och kan utgöra en fara för samhället? De här kvinnorna har alltså under många år tillhört den övertygade radikaliserade kärnan av terrorsekten IS. De är de sista som lämnar den. De lämnar den inte frivilligt utan är den sista starka kärnan.

Säkerhetspolisen ser att personer inom våldsbejakande extremistmiljöer utnyttjar luckor i svensk lagstiftning på andra områden och ofta begår även andra brott än ideologiskt motiverade brott. Det kan handla om organiserad brottslighet och ett systematiskt missbruk av välfärdssystemet. All den brottslighet de begår - stöld, häleri, bedrägeri, bidragsbrott och så vidare - genererar handlingsutrymme för tongivande individer, nätverk och grupper inom de våldsbejakande extremistmiljöerna.

Så här kan vi faktiskt inte ha det. Behöver vi täppa till luckor i lagen måste vi göra det. Tryggheten i Sverige måste öka, och vi måste få ordning på Sverige.

Fru talman! Jag delar väldigt mycket av Alexandra Anstrells problembeskrivning. Den kanske värsta terrorsekten i modern tid har härjat i Syrien och Irak, och de rekryterade människor från i stort sett hela världen - också från Sverige. Vi har nu ett ansvar att ställa dem inför rätta för de brott de kan ha begått.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Den svenska regeringens inställning har varit tydlig hela tiden, nämligen att vi i första hand anser att ansvarsutkrävandet ska ske i regionen. Där är det nära till bevisning, till offer och till dem som är berörda av det fruktansvärda krig som har pågått där nere. Nu visar det sig att det kurdiska regionala självstyret har utvisat ett antal kvinnor och kanske kommer att utvisa några kvinnor till. De kvinnor som utvisas är exakt de kvinnor som det kurdiska självstyret inte har haft bevis för har ägnat sig åt terrorism. Det är dem man utvisar.

Man utvisar alltså dessa kvinnor till Sverige, och då gör vi en bedömning av om vi kan leda i bevis att de har begått en brottslig handling. Där finns det en skillnad mellan Danmark och Sverige som är intressant. Väldigt många av dessa människor reste tidigt till regionen, och det är nu de kommer tillbaka. Faktum är att det blev kriminellt att resa i terroristsyfte först 2016, och då hade de allra flesta redan åkt. De som kommer tillbaka nu åkte alltså innan skärpningen av lagstiftningen.

Jag säger detta därför att jag tror att man måste förstå att Danmark har haft en lagstiftning om samröre med terrorism sedan början av 2000-talet. Det är först nu som Sverige har fått ett samröresbrott, så här finns det en historisk skuld som leder till att en del av de personer som har rest ned inte kan dömas för just den typen av brott. De kan dock dömas för andra brott.

Danmark har det lättare. Har dessa kvinnor haft samröre och rest är det antagligen så att Danmark kommer att kunna döma dem för brott.

Jag tycker att Moderaterna har haft ett väldigt högt tonläge i den här debatten - lite för högt, tycker jag, givet hur allvarlig denna fråga är. Det som är lite komplicerat är att myndigheterna har signalerat, viftat med flaggan och sagt att vi behöver skärpa lagstiftningen. De har sagt att vi behöver ha lagstiftning mot terrorismresor och att vi behöver ha rubriceringen samröresbrott.

Hade vi haft det när dessa personer reste ned hade vi kunnat döma dem nu. Nu har vi inte det, så nu får vi jobba den långa vägen i stället. Då får vi använda de grova brott som dessa personer ändå kan ha begått. Det kan vara så att även kvinnor till exempel har använt barnsoldater, använt slavar eller tagit fastigheter i besittning i krigsområdena. Detta är ju allvarliga krigsbrott, som de kan dömas för.

Vi i Sverige är väldigt duktiga på åklagarsidan och inom polisen. Vi har specialenheter hos både åklagare och polis som utreder den här typen av internationell kriminalitet. Vi är ett av få länder som har kunnat fälla människor för brott inom ramen för dessa konflikter. Som jag sa i mitt svar finns det ingen preskriptionstid i många av de här delarna, och vi kommer att fortsätta utreda detta för att se om de har begått brott.

Jag vill ändå varna för att beskriva detta väldigt slarvigt. Säkerhetspolisen gör ju individuella bedömningar av de personer som kommer till Sverige, och det är ju inte alla som kommer tillbaka till Sverige som har kvar sin uppfattning sedan tidigare. Vissa är i stället ganska besvikna över sin tillvaro.

Detta gäller dock inte alla. En del är ju radikaliserade och har kommit i kontakt med våld. Då är det viktigt att Säkerhetspolisen har kontroll på det och kan vidta åtgärder om så krävs.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Jag tackar ministern för svaret.

Jag håller med om att det hade varit bra att ha relevant lagstiftning på plats tidigare.

Å ena sidan lägger Säkerhetspolisen ned mycket resurser på att identifiera och bedöma personer som utgör ett säkerhetshot mot Sverige. Ungefär 200 personer har fått ett utvisningsbeslut, men bara en tredjedel av dessa beslut har gått att verkställa på grund av verkställighetshinder. Det innebär att personer som Säkerhetspolisen bedömer utgör ett säkerhetshot fortfarande befinner sig i Sverige och kan ägna sig åt säkerhetshotande verksamhet.

Säpo upplever detta som ett problem - de menar att de inte bara kan strunta i personer som utgör ett säkerhetshot för att utvisningsbesluten inte går att verkställa. Säpo säger att det här påverkar deras effektivitet i och med att de behöver fortsätta att lägga tid och resurser på att bedöma och rikta hotreducerande åtgärder mot de här personerna eftersom de kan bedriva skadlig verksamhet om de är kvar i Sverige.

Å andra sidan tar vi också emot fler personer - i det fall vi pratar om just nu tre personer som utvisades på livstid av det kurdiska självstyret.

Här hemma i Sverige gör Säpo bedömningen att extrema grupper utgör ett långsiktigt hot, då de ägnar sig åt olika stödverksamheter såsom finansiering av terrorverksamhet, radikalisering och rekrytering. Stödverksamheten ökar tillväxten och handlingsutrymmet för personer inom våldsbejakande extremistmiljöer, vilket i sin tur påverkar attentatshotet.

Fru talman! Jag vet inte hur man retoriskt bäst ska försöka förklara det här logiskt, för det är inte riktigt logiskt. Dessa kvinnor har levt i kalifatet och varit stödverksamhet åt IS. Vi vet ju inte hur mycket de har varit involverade. De har kommit tillbaka till Sverige, och vips är det nästan som om allt skulle vara som vanligt. Men jag tror faktiskt inte att det ska vara så lättvindigt.

Peder Hyllengren, analytiker vid Försvarshögskolan, har i Svenskan uttalat sig om Sveriges mottagande. Han säger att hanteringen av de återvändande bäst kan sammanfattas som ett fiasko. Enligt honom brister Sverige både när det gäller att lagföra dem som rest till IS och när det gäller mottagandet av de återvändande. Det finns ingen nationell strategi för avradikalisering av de tidigare IS-resenärerna, utan i stället hamnar ansvaret hos socialtjänsten i de kommuner som de återvändande tillhör.

Detta blir naturligtvis ett problem. Jag undrar hur socialtjänsten i Haninge, Flen eller Årjäng ska få det stöd de behöver för att hantera personer som en annan stat bedömer kan vara ett säkerhetshot. Är det LVM som är deras bästa verktyg? Borde det inte finnas en nationell plan och någon som är processägare för det här?

Med den information vi har från Säpo med flera känner jag mig hittills inte lugnad, fru talman. Hur avser ministern att säkerställa att dessa återvändare inte ökar radikaliseringen i Sverige på våra idrottsplatser, i våra skolor, på våra fritidsgårdar och så vidare?

Fru talman! Den här diskussionen tycker jag att Moderaterna också borde ha med Beatrice Ask. Hon var justitieminister och valde att bortse från myndigheternas varningsrop om att vi inte hade en lagstiftning som förhindrade att folk reste ned till det så kallade kalifatet eller till krigszonen. Det är därför att vi inte hade en sådan lagstiftning på plats som vi nu inte kan använda den typen av lagstiftning.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Nu har vi infört det. Nu är det dock ingen som reser, så nu blir de ju inte dömda för resorna. Om de däremot bidrar till finansiering av terrorverksamhet kan vi döma dem i dag. Om de har samröre med terrorbrott kan vi döma dem i dag, för vi har skärpt den lagstiftningen.

I en rättsstat måste man ha bevis för att någon har gjort något brottsligt - det är ju så vi vill att Sverige och världen ska fungera. När det kurdiska självstyret kom fram till att de inte hade bevis för att fälla dessa kvinnor utvisade de kvinnorna. Det säger dock någonting att de inte själva hade bevisen - annars hade de ju själva vidtagit rättsliga åtgärder.

Vi kommer inte att ge upp. Vi kanske har bättre samarbete med internationella aktörer, till exempel IIIM och Unitad, som Sverige har ett väldigt nära samarbete med för att samla in till exempel slagfältsinformation och för att se vilken information som finns. Det här är kanske den mest dokumenterade konflikten i världshistorien. Det finns många bilder från mobiltelefoner och digitala register som kan användas när som helst när de bevisen blir tydliga för att fälla folk för brott som har begåtts.

Det är klart att socialtjänsten har en uppgift här. Jag tror att alla socialtjänster har fattat beslut om att omhänderta barnen eftersom de tycker att föräldrarna inte har tagit det ansvar som de behöver göra i sin roll. De har rest dit eller hanterat barnen i den miljön. Detta tycker jag att socialtjänsterna har gjort på ett förtjänstfullt sätt.

När det gäller radikalisering är det mycket svårare. Det är en bredare fråga. Många verksamheter, till exempel skolor, har ett ansvar för att upptäcka radikala fenomen och motverka dem. Vi har islamistisk terror och radikalisering i Sverige. Vi har också haft högernationalistiska miljöer i Sverige. Det är inte helt enkelt att komma till rätta med det här. Man måste hela tiden hitta bevis för brottsliga handlingar för att kunna ingripa.

Detta är någonting som jag vet att inte minst CVE och andra myndigheter jobbar med och tar på väldigt stort allvar. Jag önskar dock verkligen att vi hade haft en skarpare lagstiftning när dessa personer reste, för det hade förändrat hela ekvationen i detta. Det hade varit bra.

Jag har stort förtroende för de myndigheter som nu samverkar. Detta är viktigt att säga, för vi i Sverige valde inte att resa ned med militärtransportplan och hämta hem kvinnor och barn från de här lägren utan såg till att de fick betala sina egna flygbiljetter när de blev utvisade. Däremot har vi organiserat mottagandet.

Jag vill säga till denna kammare att detta var Säkerhetspolisens starka rekommendation till oss - om de utvisas bör det ske organiserat. Det är exakt på det sättet vi har gjort i de här fallen, och det är exakt på det sättet vi kommer att göra i fortsättningen om det skulle bli fler utvisningar av kvinnor i fall där det kurdiska självstyret inte har bevis för att brott har begåtts.

Fru talman! Det känns lite som att ministern bara lyfter fram att problemet nästan hade varit löst om vi hade haft lagstiftningen om resandet på plats. Jag vet inte om det är så ministern menar. Jag tror dock att det behövs fler insatser.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Även om socialtjänsten har omhändertagit barnen, vilket jag tycker är bra, finns dessa personer, som man ändå kan tro är ganska radikaliserade, kvar ute i vårt samhälle.

Vi har talat om de tre kvinnor som nu har kommit till Sverige. Vi kan också ta liknande fall i stället för att diskutera specifika personer. Jag tycker att det finns skillnader mellan personer som frivilligt valt att komma till Sverige och de kvinnor som nu har blivit utvisade hit.

SVT:s reporter Sanna Klinghoffer sa i september att det här kommer att vara en större utmaning. Dessa kvinnor har varit den sista hårda kärna som velat vara i det här kalifatet med den här övertygelsen. Att bryta en stark övertygelse om en viss ideologi är oerhört svårt, speciellt om man inte vill. Hur menar ministern och regeringen att Sveriges kommuner och socialtjänster ska hantera den frågan? Det handlar om att avradikalisera människor som har kommit hit, men inte gjort det av fri vilja, och som faktiskt är radikaliserade och inte vill förändra sig.

Fru talman! Extrema grupper använder sig av väldigt avancerade rekryteringsstrategier, har jag läst mig till. Rekryterare är ofta karismatiska personer som söker upp sårbara personer och erbjuder lösningar på det som dessa tror sig sakna i sitt liv, såsom exempelvis gemenskap och känsla av tillhörighet. Ideologin kommer ofta senare.

Det här kan ske i sociala medier men också på fotbollsplanen eller liknande. Jag känner mig inte trygg i att vi kan säkerställa att återvändare inte ökar radikaliseringen i Sverige - på våra fritidsgårdar, på våra skolor, på idrottsplatsen eller bara här utanför.

Fru talman! Jag beklagar verkligen att den dåvarande regeringen inte kriminaliserade både denna typ av resor och samröre med de här terrororganisationerna. Hade den gjort det hade vi kunnat lagföra alla som kom hem. Då hade de suttit i fängelse. Kriminalvården hade kunnat jobba med avradikaliseringsprogram. Nu måste vi hitta nya bevis för att de har begått brottsliga handlingar, så det är svårare nu. Det är svårare än i Danmark, som hade den här lagstiftningen. Det är klart att det faller ett stort ansvar på dem som hade regeringsansvaret när det begav sig och de här personerna reste för att det inte blev kriminaliserat och därmed inte blev en brottslig handling att resa dit.

Nu har jag stort förtroende för att både åklagare och polis jobbar med att hitta bevis. Vi har också tecknat ett avtal - och har flera avtal på gång - för att skaffa oss ännu bättre tillgång till bevismaterial i syfte att kunna fälla folk som har varit i den här regionen och kan ha begått krigsbrott och andra våldsamheter. Detta kommer vi att fortsätta med.

Mitt besked är att ingen som begått brott i den här regionen kan vara säker. Det finns väldigt sällan preskriptionstid för den här allvarliga typen av brott, och då kan man aldrig gå säker i Sverige. Detta ska vi fortsätta att jobba med. Det är ingen enkel fråga att hantera, men jag har stort förtroende för att våra myndigheter tar det här på absolut största allvar, inklusive socialtjänsten, som gör ett stort arbete med att inte minst ta hand om barnen i en svår situation.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.