Återupprättande av den aktiva arbetsmarknadspolitiken

Herr talman! Jag börjar med att tacka för svaret, men tvingas tyvärr konstatera att regeringen helt tycks sakna förmåga att dra slutsatser ens utifrån sitt eget underlag. För drygt en månad sedan levererades vårpropositionen. I den kunde man utläsa att regeringen gör bedömningen att konjunkturen nu vänder nedåt. Man spår sämre tillväxt och ökad arbetslöshet. Trots detta levererar man inga som helst jobbskapande förslag. Mot den bakgrunden är det kanske inte så konstigt att arbetsmarknadsministern nu levererar ett svar där han försöker ge sken av att hans politik faktiskt skulle fungera. Problemet är att han inte är trovärdig. Den goda utveckling som har varit på arbetsmarknaden beror i huvudsak på två saker: dels tolv år av socialdemokratiskt styre som skapade i grunden sunda statsfinanser, dels en högkonjunktur som vi har delat med stora delar av vår omvärld. Den borgerliga regeringens omläggning av politiken är inte möjlig att börja se förrän ungefär nu. Vad är det då vi ser? Inte är det den rosenröda bild som ministern försöker sig på att måla, och om sanningen ska fram är det nog inte den bilden som ministern ser heller. Jag har svårt att tro att finansministern och arbetsmarknadsministern inte talar med varandra. Dessutom tror jag att arbetsmarknadsministern är en hyfsat intelligent kille som är fullt kapabel att se alla de orosmoln som nu tornar upp sig och fullt kapabel att välja att inte låtsas om dem. Frågan som måste ställas är snarast: Varför? Ett svar skulle kunna vara att allting går helt enligt planen, att ökade klyftor och utslagning i sig har ett värde för en borgerlig regering då det långsiktigt skapar förutsättningar för en press nedåt på vanliga löntagares löner. Det skulle i så fall vara klassisk högerpolitik. Kanske är de nya moderaterna inte så nya trots allt. Om man i stället skulle ge sig på att titta på hur det faktiskt ser ut och vad som faktiskt händer kan man konstatera att avmattningen i konjunkturen är påtaglig. Regeringen har vid flera tillfällen under våren tvingats skriva ned prognosen för tillväxten. Inflation och ränta har gått upp, och reallöneutvecklingen 2007 var den lägsta på 13 år. Socialbidragen ökar i hälften av Sveriges alla kommuner trots högkonjunkturen. Långtidsarbetslösheten bland exempelvis unga är fortsatt hög. Flertalet bedömare, däribland regeringen själv, tror att arbetslösheten nu kommer att öka. Samtidigt säger Svenskt Näringsliv i en rapport att 90 000 jobb inte tillsätts på grund av att företag inte hittar personer med rätt kompetens. Det får nog lov att vara en moderat arbetsmarknadsminister för att beskriva det som en lyckad politik. Tittar man sedan lite djupare på de åtgärder som trots allt vidtas, till exempel jobb- och utvecklingsgarantin för unga, kan konstateras att trots att den främsta orsaken till långtidsarbetslöshet hos unga är bristande eller inte relevant utbildning och trots att det största hindret för nya jobb är bristen på sökande med rätt kompetens får endast 190 av 8 000 i åtgärder en arbetsmarknadsutbildning. Det känns knappast som en rimlig balans. Vi socialdemokrater föreslog som ett alternativ till jobb- och utvecklingsgarantin för unga, som för övrigt inte är en garanti för någonting mer än lägre a-kassa, att man i stället skulle ta fasta på det som är grundproblemet. Vi vill i stället införa en ny typ av bristyrkesutbildningar och så kallade introjobb, en form av lärlingsplatser för färdigutbildning i arbetslivet, för att lösa delar av matchningsproblemet. Dessa förslag avvisades av regeringen. Därför kvarstår mina frågor till ministern om, och i så fall när, han tänker ta nödvändiga initiativ för att återupprätta en aktiv arbetsmarknadspolitik. Vad är budskapet till alla dem som lämnas kvar i arbetslöshet utan att ha fått förutsättningar att ta till vara de möjligheter som högkonjunkturen annars skulle ha kunnat ge?

Herr talman! Jag börjar med att tacka för svaret, men tvingas tyvärr konstatera att regeringen helt tycks sakna förmåga att dra slutsatser ens utifrån sitt eget underlag. För drygt en månad sedan levererades vårpropositionen. I den kunde man utläsa att regeringen gör bedömningen att konjunkturen nu vänder nedåt. Man spår sämre tillväxt och ökad arbetslöshet. Trots detta levererar man inga som helst jobbskapande förslag. Mot den bakgrunden är det kanske inte så konstigt att arbetsmarknadsministern nu levererar ett svar där han försöker ge sken av att hans politik faktiskt skulle fungera. Problemet är att han inte är trovärdig. Den goda utveckling som har varit på arbetsmarknaden beror i huvudsak på två saker: dels tolv år av socialdemokratiskt styre som skapade i grunden sunda statsfinanser, dels en högkonjunktur som vi har delat med stora delar av vår omvärld. Den borgerliga regeringens omläggning av politiken är inte möjlig att börja se förrän ungefär nu. Vad är det då vi ser? Inte är det den rosenröda bild som ministern försöker sig på att måla, och om sanningen ska fram är det nog inte den bilden som ministern ser heller. Jag har svårt att tro att finansministern och arbetsmarknadsministern inte talar med varandra. Dessutom tror jag att arbetsmarknadsministern är en hyfsat intelligent kille som är fullt kapabel att se alla de orosmoln som nu tornar upp sig och fullt kapabel att välja att inte låtsas om dem. Frågan som måste ställas är snarast: Varför? Ett svar skulle kunna vara att allting går helt enligt planen, att ökade klyftor och utslagning i sig har ett värde för en borgerlig regering då det långsiktigt skapar förutsättningar för en press nedåt på vanliga löntagares löner. Det skulle i så fall vara klassisk högerpolitik. Kanske är de nya moderaterna inte så nya trots allt. Om man i stället skulle ge sig på att titta på hur det faktiskt ser ut och vad som faktiskt händer kan man konstatera att avmattningen i konjunkturen är påtaglig. Regeringen har vid flera tillfällen under våren tvingats skriva ned prognosen för tillväxten. Inflation och ränta har gått upp, och reallöneutvecklingen 2007 var den lägsta på 13 år. Socialbidragen ökar i hälften av Sveriges alla kommuner trots högkonjunkturen. Långtidsarbetslösheten bland exempelvis unga är fortsatt hög. Flertalet bedömare, däribland regeringen själv, tror att arbetslösheten nu kommer att öka. Samtidigt säger Svenskt Näringsliv i en rapport att 90 000 jobb inte tillsätts på grund av att företag inte hittar personer med rätt kompetens. Det får nog lov att vara en moderat arbetsmarknadsminister för att beskriva det som en lyckad politik. Tittar man sedan lite djupare på de åtgärder som trots allt vidtas, till exempel jobb- och utvecklingsgarantin för unga, kan konstateras att trots att den främsta orsaken till långtidsarbetslöshet hos unga är bristande eller inte relevant utbildning och trots att det största hindret för nya jobb är bristen på sökande med rätt kompetens får endast 190 av 8 000 i åtgärder en arbetsmarknadsutbildning. Det känns knappast som en rimlig balans. Vi socialdemokrater föreslog som ett alternativ till jobb- och utvecklingsgarantin för unga, som för övrigt inte är en garanti för någonting mer än lägre a-kassa, att man i stället skulle ta fasta på det som är grundproblemet. Vi vill i stället införa en ny typ av bristyrkesutbildningar och så kallade introjobb, en form av lärlingsplatser för färdigutbildning i arbetslivet, för att lösa delar av matchningsproblemet. Dessa förslag avvisades av regeringen. Därför kvarstår mina frågor till ministern om, och i så fall när, han tänker ta nödvändiga initiativ för att återupprätta en aktiv arbetsmarknadspolitik. Vad är budskapet till alla dem som lämnas kvar i arbetslöshet utan att ha fått förutsättningar att ta till vara de möjligheter som högkonjunkturen annars skulle ha kunnat ge?

Herr talman! Målet vi siktar på är full sysselsättning. Alla som kan och vill arbeta ska ha en möjlighet att vara med på arbetsmarknaden. Hela vår politik och alla våra åtgärder ska vara inriktade mot att sänka trösklarna tillbaka. Det bygger på tre ben, nämligen dels att det ska löna sig bättre att arbete, dels att det ska bli billigare och enklare att anställa och dels att matchningen på arbetsmarknaden ska bli bättre. Det är nödvändigt att det ska löna sig att arbeta. Ni kanske kommer ihåg Pomperipossa i skattedebatten för drygt 30 år sedan. Hon härjade i höginkomstskatteträsket. Astrid Lindgren fick betala 103 procent i marginalskatt på sina sist sålda böcker. Under 90-talet och i början av det här seklet flyttade Pomperipossa från Villa Villekulla, Östermalm och var hon nu bodde ut i förorterna. Hon flyttade ut på landet i glesbygden till kommunalarbetarna och vårdbiträdena. När man räknar ihop skatter, ersättning och bidrag såg vi marginaleffekter som kunde vara 70, 80, 90 och stundtals faktiskt över 100 procent, framför allt bland låginkomsttagare. Skillnaden netto i plånboken mellan att arbeta och inte arbeta kunde vara negativ. Man kunde förlora på att gå ut i arbete eller vinna väldigt lite. Då säger jag som min gamle företrädare som partisekreterare i Moderaterna, Gunnar Hökmark: Om man gör som man har gjort så kommer det att gå som det har gått. Har man en politik där det inte längre lönar sig att arbeta kommer också färre att göra det. Det är ganska rationellt. Alltså måste vi återupprätta arbetslinjen genom att se till att framför allt låg- och medelinkomsttagare får mer över när de arbetar. Det ska också bli billigare och enklare att anställa. På mitt område, eftersom jag inte har hand om skattepolitiken i övrigt, handlar det väldigt mycket om att sänka trösklarna för dem som har det allra svårast att komma in på arbetsmarknaden, unga, personer med invandrarbakgrund och liknande, genom nystartsjobb, instegsjobb och nyfriskjobb till exempel. Dessutom ska matchningen bli bättre. Det är bara att konstatera att under ganska lång tid gick vi i fel riktning i Sverige. Vi hade samtidigt en ganska hög arbetslöshet och höga vakanstal. Där var det någonting som inte fungerade. Jag tror att det finns i grunden tre sätt att hantera det problemet på. Det första är naturligtvis ekonomiska incitament. Lönar det sig bättre att arbeta är det fler som kommer ut på arbetsmarknaden. Det handlar för det andra om att se till att vi har en myndighet, Arbetsförmedlingen, som har rätt konstruktion och rätt målsättning för att klara av sitt uppdrag. När vi tillträdde var det 21 myndigheter, som var och en lydde under regeringen, med ett fyrtiotal olika delmål för arbetsmarknadspolitiken. Det var inte optimalt. Jag noterar att Socialdemokraterna inte har valt att ta konflikt om den omläggningen till en myndighet, och det är jag naturligtvis väldigt glad över. Det är också en myndighet med ett överskuggande mål, nämligen att förmedla arbeten. Det är också därför vi kallar myndigheten för Arbetsförmedlingen och ingenting annat. Det är en bra idé. Det tredje handlar bland annat om att få till utbildningspolitiken lite bättre. Jag kan hålla med det här så kallade jobbtoppmötet om behovet av utbildningsinsatser. Det är stort. Det är viktigt att utbilda på rätt sätt. Men min utgångspunkt är att det inte alltid är gamla Ams, Arbetsförmedlingen, som ska ta hand om misslyckanden i den gamla utbildningspolitiken. I stället handlar det om att se till att utbildningspolitiken fungerar, att utbildningssystemet levererar så bra som möjligt och att majoriteten av de utbildningar som man behöver sker inom ramen för utbildningssystemet eller inom ramen för arbetsplatsutbildningar. Där måste vi bli bättre. Sedan finns det naturligtvis också en och annan arbetsgivare som kan vara med och betala. När jag hör hur man ropar efter till exempel lastbilschaufförer i Mälardalen undrar jag lite grann. Det kostar 2 ½ miljon att köpa en ny lastbil. Varför kan man inte kosta på medarbetarna 40 000 kronor och tre veckor för ett lastbilskörkort? Varför ska Socialdemokraterna alltid lösa den typen av problem med Amsåtgärder? Det är för mig en gåta.

Herr talman! Arbetsmarknadsministern konstaterar att vi inte tog konflikt när det gällde hur man förändrade myndigheten, Ams, som han ofta refererar till och som inte längre finns. Nej, det gjorde vi inte därför att det inte är någon stor fråga. Det innebär inga stora orättvisor för människor i deras vardag. Vi väljer att ta konflikt om det vi tycker är en klart felaktig politik, en politik som ökar klyftorna i samhället och som ökar den utslagning som man säger sig vilja bekämpa genom att göra det värre för dem som finns i utanförskapet. Ett argument som ministern använde när man drog ned på arbetsmarknadsutbildningar var att i goda tider var det fullt rimligt att man skulle ha mindre pengar och färre utbildningar. Men nu ser man att det vänder. Regeringen spår själv att arbetslösheten kommer att öka. Vore det då inte rimligt att man aviserar vad man tänker göra för att delvis rusta upp de här utbildningarna igen? Om det är så att man har svårt att dra några slutsatser av sina egna analyser och av mina analyser - det förstår jag att man med ryggradsreflexer slår bort - kan man då inte lyssna på utomstående, oberoende bedömare? Lyssna på IFAU som i en rapport för ett tag sedan säger att volymen på arbetsmarknadsutbildningarna är för liten. Den är för liten även i en högkonjunktur. Den volymen kan inte garantera kvalitet. Lyssna på Sveriges Kommuner och Landsting som säger att socialbidragen i hälften av alla Sveriges kommuner ökar nu. Det som framför allt oroar är att gruppen unga ökar i socialbidragstagande. Antalet dagar med socialbidrag ökar också. Man tror att skälet är att man är för dåligt rustad att ta de jobb som faktiskt finns. När jag efterlyser och ifrågasätter att det inte finns något om detta i vårpropositionen lyfter arbetsmarknadsministern upp rehabkedjan som den enda nya, konkreta åtgärden. Jag var på socialförsäkringsutskottets hearing om just rehabkedjan. Jag kunde konstatera att i stort sett alla som var där var delvis kritiska, möjligtvis med undantag av Företagarföreningen som hade den ingången att det var bra och tog man sedan bara bort LAS och inte behövde ha en obligatorisk företagshälsovård skulle alla problem i hela världen lösas. En del kunde tycka att det fanns bra incitament, men det är ingen kedja. Den hänger inte ihop. Den kommer att innebära att människor slås ut, den kommer att innebära att arbetsrätten sätts åt sidan och den kommer att innebära att man kan bli uppsagd på grund av sjukdom. Jag tycker att det är en märklig fråga att lägga in som svar på just min fråga där jag söker aktiva åtgärder för att rusta dem som står längst ifrån arbetsmarknaden eller, för att säga som ministern sade vid något tidigare tillfälle - jag tror att han pratade om Europapolitik då - de som lämnats kvar på perrongen och ser högkonjunktur efter högkonjunktur tuffa förbi. Det var en kritik mot hur många regeringar hanterat frågan i EU. Då är det märkligt att regeringen tycks satsa på en politik som får just de konsekvenserna.

Herr talman! Tack för att jag fick chansen att fortsätta mitt meningsutbyte med arbetsmarknadsministern! Det blev ju lite abrupt i den förra omgången. Sedan var det roligt att höra att arbetsmarknadsministern faktiskt hade hört något positivt från jobbtoppmötet och förstått att man pratade om utbildning och framtidsfrågor. Så kunde man inte riktigt förstå det i förra debatten heller. Men sent ska syndaren vakna. Frågan om åkaren som köper en lastbil för 2 miljoner har jag hört förr i den här kammaren, flera gånger, faktiskt. Och jag har alltid ställt mig frågan varför arbetsmarknadsministern inte har ställt den frågan till åkaren. Varför har arbetsmarknadsministern aldrig pratat med företagen? Varför finns arbetsmarknadsministern aldrig ute i verkligheten? Jag hör den här återkommande här i kammaren. När jag ställer samma fråga ute i verkligheten till åkaren, då får jag svar. Jag har hört svaret på den frågan flera gånger. Men jag kan ju då agera ljusinsläpp till arbetsmarknadsministerns källarhål och förklara vad det finns för svar på frågan, för det finns ett svar. Som alla frågor har även denna ett svar. Till att börja med är det ofta fråga om små företag där varje ytterligare investering är någonting som man har övervägt väldigt noggrant. De 2 miljonerna för lastbilen, som ju är själva förutsättningen för att kunna driva ett åkeri, gör att utrymmet för att investera i en anställd sedan, särskilt i en bransch där de olika företagen rycker och sliter i de anställda, inte är helt oproblematiskt. Då utbildar jag en chaufför, och sedan kan det vara en större kollega, ett större företag, som kanske kan erbjuda någon förmån av något slag som gör att chauffören byter jobb. Och så har jag stått för en kostnad utan att få igen min investering. Lastbilen väljer jag själv om jag vill sälja. Det är det enkla svaret som man får när man pratar med åkarna om varför detta är problematiskt. Jag delar arbetsmarknadsministerns uppfattning att man självklart måste ställa den frågan, och det är självklart rimligt att göra det. Jag går över till nästa del. Vi diskuterade - förlåt: Vi försökte diskutera det här med utanförskap och annat. Men då uppkommer en fråga. Säg att småföretagaren trots allt tar chansen att göra den här investeringen i en utbildning och en anställd för att möta behovet i ett bristyrke. Man gör det här. Man vet att det är en tung investering för det lilla företaget. Man vet att om man lyckas väl så kanske det är någon annan som så att säga kan njuta frukterna av det man har gjort. Vem väljer man då att investera i? Är det den som har stått långt bort från arbetsmarknaden? Är det den som har en sjukhistoria eller andra bekymmer? Det är kanske frågor som arbetsmarknadsministern skulle få svara på. Jag vet svaret på den frågan också, men nu har jag skickat ett svar, så då kanske jag kan kassera in ett svar från arbetsmarknadsministern. Jag tänkte att det kunde vara en sjyst deal. Sedan är det de här insatserna, som det står i svaret till Jennie Nilsson att man har gjort. Man har gjort en rad insatser inom de olika politikområdena för att minska utanförskapet. Sedan räknar man upp sänkt inkomstskatt och sänkta ersättningsnivåer. För den cancersjuke eller trafikskadade som räknas in i arbetsmarknadsministerns så kallade utanförskap och som drabbas av straffskatt och sänkta ersättningsnivåer är det definitivt inte någon hjälp att ta sig ur utanförskapet - det kan jag också meddela.

Herr talman! Om man, som borgerligheten, ser på utanförskapet och människor som inte har ett jobb på så sätt att välfärdssystemet eller våra trygghetssystem är de system som är för generösa och det som gör att människor hålls kvar i utanförskap, då kan jag förstå det här. Men om man ser på aktiv arbetsmarknadspolitik som en första, andra, tredje eller fjärde chans för människor som har stått utanför arbetsmarknaden under lång tid blir svaret något helt annat när det gäller våra trygghetssystem. Då innebär det att det är ett system som man har tillgång till när man till exempel går mellan olika jobb. Aktiv arbetsmarknadspolitik handlar för oss socialdemokrater just om att man ska få chansen till en arbetsmarknadsutbildning. Om jag som individ skulle behöva visst stöd och viss hjälp för att kunna få ett jobb så kanske det handlar om mitt anställningsstöd för att jag ska kunna få ett jobb. Det handlar om att jag kanske behöver ha en praktikplats eller en möjlighet hos en speciell arbetsgivare för att i slutändan bli matchningsbar på den öppna arbetsmarknaden. Då blir Moderaternas slaskpost i budgeten väldigt knepig. Jag har varit med två gånger i utskottet när man har använt sig av det konto som gör att människor kan få en arbetsmarknadsutbildning till att täcka ogenomtänkta förslag från den moderata regeringen. Därför blir frågan fortfarande: Om man nu tycker att människor ska få en andra och en tredje chans, varför satsar man då inte pengar på arbetsmarknadsutbildningar, bristutbildningar, praktikplatser och möjligheter för människor som kanske under en period i sitt liv - ungdomar till exempel - inte orkade eller kunde hänga med i grundskola och gymnasieskola? Varför ger man inte människor en andra chans? Varför ser man inte rättvisan i att människor kan ändra sig och att behoven ändrar sig? Vi vet att arbetsmarknaden i dag inte ser ut som i går, och den kommer säkert inte att se likadan ut i morgon.

Herr talman! Patrik Björck ställde frågan till arbetsmarknadsministern: Varför är arbetsmarknadsministern inte oftare ute i verkligheten och träffar åkare? Han är säkert ute i verkligheten och träffar åkare så ofta han hinner med. Men arbetsmarknadsministern måste ju regera också, och att regera - det vet nog Socialdemokraterna - tar tid. Det kräver tankemöda och mycket jobb. Sedan är det ju faktiskt så att en mycket stor del av sin tid, säkert mycket värdefull sådan, tillbringar arbetsmarknadsministern här i kammaren i riksdagen i ständigt rätt likalydande debatter i ständigt samma frågor. Jag tycker att interpellationsinstrumentet och riksdagens kontrollmakt är något viktigt och bra som ska utnyttjas med respekt av ministrar, som ska svara och dyka upp här, men det ska också utnyttjas med respekt av oss som äger att utnyttja det instrumentet. Någon måtta kan det vara, kan jag tycka efter att ha följt hur ofta arbetsmarknadsministern är här i kammaren - det är dagar och veckor i tid, och det är tårtkalas när det har blivit tillräckligt mycket. Möjligen kan detta kanske vara att gå på tomgång om man ständigt tar upp samma frågor utan så mycket nya vinklingar. Kunde Patrik Björck och andra möjligen ge arbetsmarknadsministern chansen att också röra sig lite mer i verkligheten så tror jag att det kunde vara något bra. Det var min lilla reflexion efter uppmaningen från Patrik Björck att arbetsmarknadsministern ska vara mer ute i verkligheten och kanske inte lika mycket i riksdagen.

Herr talman! Låt mig först säga för protokollet att jag inte kommer att bemöta Patrik Björcks inlägg i dag. Jag har inte någon som helst avsikt att debattera - åtminstone inte i dag - med någon som i den här kammaren anklagar mig för att vara odemokratisk. Då är det sagt. Socialdemokraterna sprider en myt om att det inte finns någon aktiv arbetsmarknadspolitik. Den har vi hört, och den hördes säkert på jobbtoppmötet i dag. Men det är inte sant bara för att det upprepas flera gånger. Vi har i dag 90 000 personer i jobb- och utvecklingsgarantin, i jobbgarantin för unga och i övriga arbetsmarknadspolitiska utbildningar som tillsammans belöper sig till 12,6 miljarder på ett budgetår. Vad vi har gjort är att vi har viktat om detta. Det är sant att vi har dragit ned på resurserna för dem som har varit kort tid i arbetslöshet och i stället lagt mer på dem som har varit borta länge från arbetsmarknaden. Skälet till det var precis det som vi har hört här i debatten förut, nämligen att vi framför allt i det starka läge som var förra året och också delvis i år inte velat låsa fast personer som borde ha ett jobb att gå till i arbetsmarknadspolitiska utbildningar. I stället har vi velat lägga mer resurser på dem som har sett en och annan högkonjunktur passera utan att komma tillbaka. Exakt hur denna avvägning ska kunna ske kan man naturligtvis diskutera - om den skulle ha skett på det ena sättet eller på det andra sättet. Men jag kan samtidigt konstatera att vad som har hänt är att vi har gått från ett läge hösten 2006 då vi hade 3 procent av arbetskraften i olika aktiva arbetsmarknadspolitiska åtgärder till ett läge i dag när vi har 1,8 procent av arbetskraften i aktiva arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Det är trots den här neddragningen en av de högsta nivåerna i hela världen. Jag tror att det är bara Danmark och Holland som ligger högre än Sverige i detta avseende. Men denna omviktning har fungerat. Redan efter ett år har 10 000 personer lämnat jobb- och utvecklingsgarantin för att återinträda på arbetsmarknaden. Det visar att just denna politik fungerar. Sedan blir man lite brydd, och jag vet inte riktigt hur man ska tolka detta. Å ena sidan säger ni nu att allt är högkonjunkturens förtjänst, att högkonjunkturen nu är över, att arbetslösheten nu ökar, att allt går åt pipsvängen, vilket är förfärligt, och att vi borde ha mer jobbpolitik. Å andra sidan fortsätter ni med en dåres envishet att kräva bristutbildningar som just är tecken på det omvända. Någonstans undrar jag lite grann: Var tror ni själva att ni befinner er i konjunkturläget? Och vad är svaret på den frågan som ni då får svar på om ni ställer er den frågan, det vill säga: Vad ska man då göra? Av det jobbtoppmöte som vi har hört talas om i dag är det uppenbarligen ett antal tusen Amsplatser till som ska lösa hela problemet. Det måste då tyda på att det finns en bristsituation som ni vill åtgärda och att högkonjunkturen består. Och jag är väldigt glad och tacksam för att Socialdemokraterna är så positiva i sin bild av hur svensk ekonomi och svensk arbetsmarknad fungerar i framtiden. Jag tackar särskilt för det.

Herr talman! Arbetsmarknadsminister Littorin ställde en fråga som jag tänkte börja med att försöka besvara. Den handlar om hur vi ser på högkonjunkturen. Hela denna debatt och exempelvis alla de interpellationer som arbetsmarknadsministern utsätts för handlar just om att vi har en högkonjunktur. Vi har haft den starkaste högkonjunkturen i mannaminne, om man nu får använda gammaldags uttryck. Men man ser tydliga tecken på avmattning. Det innebär inte att högkonjunkturen är över utan att det är nu som politiken börjar spela roll och att det är nu som det blir viktigt vilken politik som regeringen faktiskt tänker föra för att så långt som möjligt motverka de effekter som en avmattning får och se till att dämpningen blir så liten som möjligt. Det är i detta sammanhang som vi är oroliga och interpellerar till bland andra arbetsmarknadsministern. Som en kommentar när det gäller detta med många interpellationer kan jag säga att åtminstone två interpellationer som jag känner till har arbetsmarknadsministern själv tagit på sig. Det gäller exempelvis en interpellation som jag skrev om jämställdhetsfrågor till statsrådet Sabuni, och nu senast avlastade arbetsmarknadsministern statsminister Fredrik Reinfeldt. I någon mening får man väl därför gissa att arbetsmarknadsministern tycker att det är rätt kul att stå här. Detta är viktiga frågor. När man är arbetsmarknadsminister i en regering som gör denna typ av omläggningar borde man också kanske förvänta sig att man får ta en del debatter i kammaren. Det som jag skulle vilja säga till ministern är att man ska rusta dem som står längst från arbetsmarknaden så att de kan ta de jobb som faktiskt finns. Det är en investering som lönar sig. Den lönar sig för individen, och den lönar sig för samhället. Jag kan bara hoppas att arbetsmarknadsministern och regeringen inser det innan det är för sent.

Herr talman! Staffan Danielsson utvidgade denna interpellationsdebatt lite grann till att bli en debatt om riksdagens arbetsformer eller något liknande. Jag vet inte om jag ska fortsätta med det. Men med tanke på arbetsmarknadsministerns svar är det nästan så att man tycker att man borde ha en sådan debatt. En minister som vägrar debattera på grund av sitt dåliga humör är naturligtvis ingenting som är särskilt positivt för demokratin och som för den framåt. Det kan vi konstatera. Om Staffan Danielssons teori om varför arbetsmarknadsministern var så dåligt informerad om detta var korrekt eller inte får väl arbetsmarknadsministern fundera över. Men detta är viktiga frågor, och interpellationernas mängd och omfattning och vilka frågor som kommer upp i interpellationerna styr naturligtvis arbetsmarknadsministern väldigt mycket över själv, och inte bara arbetsmarknadsministern för den delen utan hela regeringen. Hur man svarar och vad man svarar i interpellationerna styr naturligtvis lite grann hur de ser ut i fortsättningen. Om någon ställer en interpellation och inte får något svar på den, som jag gjorde här tidigare i debatten, ska man inte bli förvånad om interpellationen ställs igen. Det är väl något som vi får fortsätta med. När det gäller arbetsmarknadspolitiken tycker arbetsmarknadsministern att det var konstigt att vi nu plötsligt insåg konjunkturens effekt av politiken. Jag skulle vilja säga att det kanske är precis tvärtom. Vi har hela tiden hävdat att det är konjunkturen som så att säga har spelat arbetsmarknadspolitiken i händerna och som har varit det som regeringen har kunnat luta sig mot. Ingenting av den från arbetsmarknadsministern och regeringen förda politiken har, precis som Jennie Nilsson anför i sitt inlägg, understött ett förbättrat arbetsmarknadsläge. Tvärtom har man ridit på högkonjunkturen. Nu avmattas den, och nu lämnas Sverige och svenskarna åt sitt öde.

Herr talman! Jag vill bara understryka att jag har stor respekt för detta. Det är okej med interpellationsdebatter och många interpellationer. Det är viktiga frågor, och det är okej att återkomma. Men jag tittar bara på den totala volymen och hur mycket av ministerns tid som vi tar i anspråk. Och jag tror att han är något av en världsmästare i fråga om interpellationsdebatter i parlament. Jag vill bara skicka signalen att det kan vara något att fundera över för oss alla. Sedan vill jag ställa en fråga till arbetsmarknadsministern med koppling till arbetsmarknadspolitik. Nystartsjobben är en väldigt bra innovation från regeringen, tycker jag, som har gett väldigt många människor en chans att komma in på arbetsmarknaden på ett generellt och enkelt sätt. Nu visar det sig att väldigt många av dessa människor får arbete - en tredjedel. Resten har fått värdefulla erfarenheter och kommit in på arbetsmarknaden. Det har säkert blivit lättare för dem att få arbete än om de inte hade haft ett nystartsjobb. Det budskap som nu går ut över Sverige är att det var bara en tredjedel - ett misslyckande. Två tredjedelar fick inte någon definitiv, långsiktig och fast anställning. Jag tänkte be arbetsmarknadsministern reflektera lite grann över detta. Allt kan ju i debatten och till oss alla lanseras som en framgång eller som ett misslyckande. Från mitt perspektiv, utan att vara specialist i arbetsmarknadsfrågor, är det ett nytt koncept som leder till att väldigt många människor har arbete under lång tid och att väldigt många människor - 30-40 procent - behåller arbetet. Det tycker jag känns väldigt bra. Sedan kan man hoppas att det kan bli ännu bättre. Men frågan är hur arbetsmarknadsministern ser på denna nya form och på de utvärderingar som nu kommer fram.

Herr talman! Det är nu politiken spelar roll, säger Jennie Nilsson. Jag kan hålla med om det. Då är det väl oerhört glädjande att 10 000 personer redan har lämnat jobb- och utvecklingsgarantin och kommit i arbete. Jobb- och utvecklingsgarantin har tre steg i sig. De två första är operativa. I detta ingår bland annat just den typ av rustning som Jennie Nilsson efterlyser. Det är naturligtvis väldigt bra att det är på det sättet. Staffan Danielsson efterfrågar kommentarer om nystartsjobben. Det är klart att vi vet att 200 000 personer eller så är berättigade till ett nystartsjobb. Jag skulle naturligtvis helst se att varenda en av dem hade möjlighet att på det sättet komma in på arbetsmarknaden till sänkta arbetsgivaravgifter. Det fanns ett gammalt projekt som en av arbetsmarknadens parter drev under många år. Det kallades Ständiga förbättringar. Det måste vara min utgångspunkt. Målet är glasklart: full sysselsättning, men i övrigt en rätt avslappnad attityd till de olika verktygen. Det som funkar ska vi vidareutveckla, det som inte fungerar ska vi ersätta med annat. Det går alltid att förbättra. Jag är oerhört glad att en tredjedel av dem som har fått ett nystartsjobb har kommit till en tillsvidareanställning. Det är oerhört glädjande. Många av dem som har gått till ett nystartsjobb har inte haft ett arbete på mycket länge. Hälften har inte haft arbete på två år. Var tionde har inte haft ett arbete på fem år eller mer. Det är naturligtvis grupper som har varit borta från arbetsmarknaden oerhört länge. Nu har vi utökat nystartsjobben till offentlig sektor och till deltidsarbetslösa. Jag är inte främmande för att på andra sätt utöka eller ändra förutsättningarna så att de blir ännu lite bättre och ännu lite enklare. Interpellationsdebatter är roligt! Jag debatterar gärna, som ni vet. Det är också viktigt, förutom att det är roligt. Hittills har jag stått här i kammaren i ungefär 3 500 minuter i 172 interpellationsdebatter. Jag utlovar ledamöterna ytterligare tårta när vi passerar 200.