Återupprättade relationer mellan Sverige och Israel

Fru talman! Lars Adaktusson har frågat mig om jag och regeringen, trots försämrade relationer och det faktum att ingen annan europeisk regering följt efter, anser att det ensidiga erkännandet av en palestinsk stat var rimligt och riktigt i sak, vad jag och regeringen anser bör göras för att garantera Israels nationella säkerhet och rätt till självförsvar mot de diktaturer och terrorgrupper vars uttalade mål är att utplåna det judiska folket, samt hur regeringens strategi för att återupprätta de raserade relationerna och återställa förtroendet mellan Sverige och Israel ser ut.

Lars Adaktusson har i sin interpellation ställt frågor som antyder att svensk politik i relation till Israel utgör en ytterlighet, att Sverige är ensamt i sina positioner. Det stämmer inte. Politiken utgår ifrån folkrätten och FN-resolutioner, som utgör grunden i EU:s och FN:s Israel- och Palestinapolitik.

Det svenska erkännandet av Palestina 2014 föregicks av 134 länders erkännanden, däribland Islands 2011. Utöver Sveriges erkännande har redan 8 av EU:s medlemsländer erkänt Palestina. Sveriges erkännande var självfallet inte riktat mot Israel utan gjordes som ett led i vårt arbete för en förhandlad tvåstatslösning med ett Palestina och ett Israel som lever sida vid sida i fred och säkerhet. Som svar på frågan om detta är rimligt och riktigt är svaret ja.

Regeringen är tydlig med att Sverige står upp för Israels legitima säkerhetsbehov. Det inkluderar rätten att försvara sig själv mot hot och attacker från bland annat terroristorganisationer och statliga aktörer. Detta är något som även EU tydligt uttrycker i ett antal rådsslutsatser, som Sverige står bakom. EU är även tydligt med att en fundamental förändring av Israels politik gentemot det ockuperade palestinska området skulle förbättra stabiliteten och säkerheten för både israeler och palestinier. Sverige fördömer entydigt terrorism och alla uttalanden som ifrågasätter Israels rätt att existera inom säkra och erkända gränser.

Regeringen kommer alltid att stå upp för och försvara folkrätten. FN och EU, och därmed Sverige, är exempelvis tydliga med att israeliska bosättningar på ockuperad mark är illegala. Vi kommer att fortsätta att stå upp för den humanitära rätten.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Relationen med Israel är viktig och något som regeringen självklart värnar. Sverige eftersträvar ett brett samarbete med Israel. Jag hade ett konstruktivt möte med Israels ambassadör Ilan Ben-Dov bara några dagar efter att jag tillträtt som utrikesminister.

Det finns frågor där Sverige och den israeliska regeringen har olika syn. Palestinaerkännandet är en av dem. Att vi har olika uppfattningar i vissa frågor gör dialogen än viktigare. En av grunderna i svensk utrikespolitik över tid och under olika regeringar har varit att söka dialog även med länder och aktörer som vi inte alltid är överens med i alla frågor. Vi måste givetvis kunna behålla en folkrättsbaserad syn på konflikten och samtidigt ha en god och konstruktiv relation med Israel.

Sverige har ett nära och ökat utbyte med Israel på flera områden. Hit hör kultur, handel och innovation. Här ingår inte minst det viktiga arbetet i kampen mot antisemitism. Svenska lärare utbildas om Förintelsen och antisemitism vid Yad Vashem i Jerusalem. Och som ett led i arbetet mot antisemitism står statsministern nästa år i oktober värd för ett internationellt högnivåforum om hågkomst av Förintelsen.

Jag diskuterade nyligen arbetet mot antisemitism med AJC, American Jewish Committee, som jag träffade i samband med FN:s generalförsamling i New York.

Fru talman! Jag vill börja med att gratulera Ann Linde till det viktiga uppdraget som utrikesminister. Samtidigt vill jag tacka för svaret på min interpellation. Kristdemokraterna välkomnar den ambition som Ann Linde ger uttryck för när det gäller vikten av goda relationer till Israel.

Det råder inget tvivel om att en av anledningarna till att relationerna är raserade är det svenska erkännandet av en palestinsk stat. Det beslutet togs ensidigt av den rödgröna regeringen trots att det handlar om en fråga som måste avgöras av parterna själva i direkta förhandlingar.

Inget annat lands regering har valt att följa efter Sverige. De EU-länder som har erkänt en palestinsk stat gjorde det för över 30 år sedan, långt innan de ens var påtänkta som medlemmar i Europeiska unionen.

I siffran 134 länder som utrikesministern nämner är en stor majoritet icke-demokratier med auktoritära och inte sällan direkt Israelfientliga regimer: Kina, Ryssland, Kuba, Vietnam, Venezuela, Nordkorea, Zimbabwe, Iran etcetera.

Utrikesministern säger att frågorna i min interpellation antyder att svensk politik i relation till Israel utgör en ytterlighet. Jag kan förstå det. Det jag och många med mig konstaterar och samtidigt beklagar är nämligen att Sverige avviker från kretsen av västerländska demokratier. Under flera år har Ann Lindes företrädare varit den enda av EU-ländernas 28 utrikesministrar som inte varit välkommen att besöka Mellanösterns enda demokrati.

Enligt regeringen skedde erkännandet för att göra partierna i den israelisk-palestinska konflikten mer jämbördiga. Med det synsättet bortser man från den verkliga obalansen: den mellan demokrati och diktatur. Israel med knappt 9 miljoner invånare är omgivet av närmare en halv miljard människor som lever under auktoritära regimer. Till detta kommer att ett antal av världens värsta terrorgrupper omger landet. Erkännandet av en palestinsk stat applåderades av diktaturerna och terrororganisationerna. Därmed försvagades demokratin liksom incitamenten för att förhandla om fred.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Mot denna bakgrund beklagar jag att Ann Linde vidhåller att det svenska erkännandet var rimligt och riktigt. För att återuppbygga relationerna till Israel krävs det insikt om vad det var som orsakade problemen. Men det krävs också vilja till självprövning. Dessvärre saknas detta i utrikesministerns inlägg. Det gör också svaret på frågan hur regeringens strategi ser ut för att återupprätta relationerna till Israel. Jag vill fråga Ann Linde igen: Finns det någon sådan strategi, och hur ser den i så fall ut?

Fru talman! Tack, Lars Adaktusson, som tar upp viktiga frågor i denna interpellation!

Regeringen värnar naturligtvis goda relationer med både Palestina och Israel. Sveriges erkännande av Palestina, som jag står bakom och som beslutades av hela regeringen, är ett led i arbetet för en tvåstatslösning. Det bekräftar också palestiniernas rätt till självbestämmande.

Erkännandet är inte riktat mot Israel. Det ändrar inte hur Sverige ser på vikten av en framförhandlad tvåstatslösning, inklusive gränser och säkerhet för Israel. Det blir upp till de två - nu förhoppningsvis lite mindre ojämlika - parterna att förhandla om detta.

När det gäller vilka som har erkänt Palestina är jag inte helt säker på att Malta, Island och Cypern skulle uppskatta att kallas auktoritära eller inte anses vara västerländska demokratier.

På grund av vårt erkännande kan Sverige också ställa högre krav på Palestina. Vi för en löpande dialog med det palestinska ledarskapet. Där framhåller vi vikten av att val genomförs - något som den palestinske presidenten också tog upp i FN:s generalförsamling att det ska genomföras - och att man har respekt för mänskliga rättigheter och agerar på ett sätt som främjar fredsförhandlingarna med Israel.

Stöd och uppmaning till allmänna val är ett sätt att motverka den militanta extremism som tyvärr finns i delar av Palestina. Vi delar EU:s och FN:s position att även om det största hindret för utveckling är ockupationen är det en rad åtgärder som palestinierna både måste och bör vidta.

EU:s politik tydliggör att det enda sättet att få slut på konflikten mellan Israel och Palestina är genom ett avtal som gör slut på ockupationen och uppfyller båda parternas förväntningar. I linje med denna position kommer regeringen att fortsätta hävda att både israeler och palestinier ska kunna leva i säkerhet, fred och frihet.

Så länge ockupationen pågår har Israel särskilda skyldigheter. Även dessa skyldigheter kommer FN, EU och därmed regeringen att fortsätta påminna om så länge det krävs. Likaså kommer kritik att fortsätta uttalas när brott mot den internationella humanitära rätten och de mänskliga rättigheterna begås av den israeliska ockupationsmakten, precis som vi påtalar när terroristattacker eller annat kommer från den palestinska sidan.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Lars Adaktusson kallar vår linje för ensidig kritik. Jag håller inte med om det. Vi kritiserar båda sidor när det är påkallat. Den fortsatta illegala expansionen av bosättningar, tvångsförflyttningar av palestinska familjer och barn och demoleringen av palestinska hem och byar får kritik därför att vi tycker att den kritiken är rättmätig.

Tydligheten hos FN och EU går inte att ta miste på, och regeringen instämmer.

Fru talman! Utrikesministern är tydlig med att Sverige står upp för Israels legitima säkerhetsbehov. Jag tycker att det är viktigt, och det är välkommet att utrikesministern är tydlig på den punkten. Samtidigt anser Kristdemokraterna att det krävs mer. Det behövs ett annat förhållningssätt i grunden när det gäller den israelisk-palestinska konflikten.

Ann Linde talar mycket om ockupationen och om bosättningarna. Det är självklart stora frågor som kräver en lösning, och det är självklart fullt legitimt att ifrågasätta den israeliska regeringens politik på detta område. Det sker också - inte minst i Israel, där hårdför debatt hör till den demokratiska vardagen.

Problemet tror jag inte är den kritiken. Problemet är ett ensidigt synsätt och en brist på förståelse för det som är den israelisk-palestinska konfliktens grundläggande orsak.

År 1948 och år 1967 gjorde arabvärldens länder gemensam sak i omfattande militära aktioner mot Israel. Då fanns varken någon ockupation eller några bosättningar. Motivet för angreppskrigen var ett annat, tydligt formulerat av dåtidens arabiska ledarskap: att utplåna den judiska staten och därmed det judiska folket.

Det existentiella hotet mot Israel fanns 1948 och 1967, och det finns fortfarande i dag, uttalat av terrororganisationer och diktaturregimer i Israels omedelbara närhet. Vill vi inte inse detta och att ockupationen och bosättningarna är symtom på den israelisk-palestinska konflikten, inte dess orsak, tror jag att vi minskar möjligheterna till dialog, förhandlingar och goda relationer med Israel.

Utrikesministern säger att en fundamental förändring av Israels politik skulle förbättra stabiliteten och säkerheten. Säkert finns det delar av Israels politik som behöver förändras. Men vad skulle hända om de krafter som hotar Israel förändrades? Hur kommer det sig att regeringen förmedlar bilden att problemen skulle lösas om Israel förändrades, inte om diktaturerna och de totalitära systemen runt omkring förändrades?

Fru talman! I min interpellation ställer jag frågan vad regeringen anser behöver göras för att garantera Israels nationella säkerhet och rätt till självförsvar - det som jag började med. Detta är en helt central fråga. Alla vi som arbetar för förbättrade relationer mellan Sverige och Israel är uppriktigt intresserade av utrikesministerns svar på den.

Fru talman! Sverige har historiskt goda relationer till Israel. Vi har, precis som Lars Adaktusson säger flera gånger, en rad gemensamma intressen, som gjorde att jag i min dåvarande funktion som handelsminister kunde åka till Israel och dels inrätta en innovationsscout på den svenska ambassaden, dels ha ett mycket bra möte med Israels innovationsminister, där vi diskuterade gemensamma frågor.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det är väldigt tydligt att det i frågor om till exempel handel - som vi vill ha mer och inte mindre av - kultur och så vidare inte har haft några problem. Men det som jag tycker är ett rimligt beslut för att göra de två parterna, Israel och Palestina, mer jämlika, nämligen att erkänna Palestina så att det kan bli två stater, har fått väldigt starka reaktioner från Israel. Detta påverkar naturligtvis vår relation, och jag vill att den ska förbättras. Att vi har olika åsikter när det gäller om erkännandet av Palestina ska ske separat eller inom ramen för en framförhandlad lösning borde inte stå i vägen för detta.

Det blir inte bättre av rena felaktigheter, som att vi inte skulle stå upp för Israels legitima säkerhetsbehov eller att vi inte skulle vilja att Israel får skydda sig självt och sin befolkning. Vi är entydiga i vårt stöd för Israels säkerhetsbehov.

Israels existensrätt är inte förhandlingsbar. Vi fördömer de terroristdåd och attacker som riktas mot Israel. Sverige röstade exempelvis för den amerikanska resolution i FN:s generalförsamling som fördömde aktiviteter av Hamas och andra militanta grupper i Israel. Detta är ett tydligt ställningstagande i frågan.

Som Lars Adaktusson säkert känner till har jag otaliga gånger, både som privatperson och som politisk representant, varit i både Israel och Palestina och är väldigt förtjust i båda. Jag har varit i Sderot och sett när en av Hamas raketer landade intill en förskola. Jag förstår den rädsla man har och att man känner hotet, och jag varken underkänner eller ifrågasätter på något sätt att Israel vill ha sina säkerhetsgarantier. Jag tycker att det är självklart.

Men jag tycker inte att detta står i motsats till att Israel inte ska få fortsätta med sin ockupation, som strider mot folkrätten, eller till att även palestinierna ska ha rätt att leva i säkerhet inom erkända gränser. Det förs ju, precis som Lars Adaktusson säger, en väldigt tuff debatt inne i Israel, och det är också det som gör landet så vitalt och gör att det är så roligt att vara där och ha nära politiska kontakter.

En annan fråga som jag tycker är viktig är att vi försöker se till att palestinierna får bättre möjligheter att delta i en fredsprocess, till exempel genom stödet till Unrwa. Där är ledningen nu problematisk, men många av de arabiska länder som jag träffade i FN på en särskild lunch om detta tog upp just att man bland dem som går Unrwas utbildningar nästan inte hittar någon som deltar i attacker, terroristdåd eller något liknande. Skulle man ta bort det stödet skulle Israels situation förvärras.

Fru talman! Det känns uppfriskande att höra en socialdemokratisk utrikesminister tala väl om Israel. Det är väldigt bra! Samtidigt saknar jag svar på min fråga om hur strategin för att återupprätta relationerna ser ut.

När det handlar om en tvåstatslösning vill jag gärna säga att det är det rimliga sättet att bilägga denna konflikt. Men för att målet om en tvåstatslösning ska kunna nås krävs det en palestinsk ledning som vill och förmår att medverka till en uppgörelse. Sedan lång tid tillbaka vet vi att detta saknas.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag tror att om den svenska regeringen och vi från svensk sida generellt sett vill medverka till en tvåstatslösning är det bästa sättet att göra detta att öka den politiska pressen på den palestinska ledningen. Genom biståndssamarbete och handelsutbyte finns möjlighet att ställa tydliga krav på förändring. Det handlar inte bara om krav på förhandlingsvilja utan också om konkreta steg för att förbereda det palestinska folket på förhandlingar, kompromisser och så småningom en fredsuppgörelse med Israel.

Jag tycker att vi måste vara uppriktiga och tydliga. Upphör inte det terrorstöd som pågår och spridandet av antisemitism leder det i förlängningen till att dialog och förhandlingar inte blir något alternativ på längre sikt. Låt oss från svensk sida tillsammans arbeta för att förhindra en sådan utveckling.

Fru talman! Jag håller med Lars Adaktusson. Vi behöver förhandlingar och kompromisser. Men det innebär också att vi måste vara tydliga med vad vi tror står i vägen för en tvåstatslösning. Som vi ser det är det just att det är så olika parter eftersom Palestina är ockuperat och inte har ett eget land, och därav vårt erkännande. Det är ingen tvekan om att vi måste få till meningsfulla fredsförhandlingar, och då måste vi jobba för att stödja båda sidor.

Lars Adaktusson tar upp antisemitismen, och det är en av de viktiga frågor vi kan jobba med här i Sverige. Nu i oktober kommer statsministern att bjuda in till en stor konferens om antisemitism i Malmö, och han kommer att delta i en aktivitet i Israel i januari.

Både jag och utbildningsminister Anna Ekström deltog som talare vid 20-årsjubileet av ett konkret resultat av den förra Förintelsekonferensen, som hölls för 20 år sedan i Sverige, nämligen folkhögskolan Paideia - The European Institute for Jewish Studies in Sweden.

Jag hoppas givetvis att det ska bli ännu fler konkreta resultat av den konferens som hålls i oktober.

Vi tror på att föra en dialog där alla inte är överens, och jag hoppas verkligen att denna stora meningsskiljaktighet inte ska göra det omöjligt för mig att besöka Israel som utrikesminister, för det är mitt absoluta önskemål. Jag hoppas verkligen att jag som utrikesminister ska kunna besöka både Palestina och Israel.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.