Arbetsplatsolyckor

Fru talman! Jim Svensk Larm har frågat mig om jag avser att komma med en uppdatering av arbetsmiljöstrategin och när vi i så fall kan förvänta oss en uppdatering, vilka åtgärder jag avser att vidta för att få stopp på dödsolyckorna samt vilka konkreta förslag jag ser som de viktigaste för att få ned antalet som dör i förtid på grund av sjukdomar och skador till följd av jobbet.

Jag vill börja med att tacka Jim Svensk Larm för engagemanget i denna viktiga fråga. Ingen ska behöva dö till följd av sitt arbete. Varje dödsolycka är en tragedi för de inblandade och oacceptabel för ett modernt arbetsliv. För regeringen är detta en viktig fråga. Det är arbetsgivaren som har arbetsmiljöansvaret enligt arbetsmiljölagstiftningen. Med kunskap och ett systematiskt arbetsmiljöarbete kan de allra flesta av dödsolyckorna och arbetsrelaterade dödsfallen förebyggas. Arbetsmiljöverket har ett viktigt uppdrag att genomföra inspektioner på landets arbetsplatser för att bland annat se om det finns brister i arbetsmiljön. Myndigheten har fått stora tillskott på sitt anslag under de senaste åren. En förstärkning av Arbetsmiljöverkets inspektionsverksamhet bidrar till att skapa säkra och trygga arbetsplatser.

Vid Arbetsmiljöverkets inspektioner av dödsolyckor framgår ofta att det har funnits brister i det systematiska arbetsmiljöarbetet och att riskbedömningarna för det arbetsmoment som skulle utföras saknats eller varit bristfälliga. Ofta har säkerhetsåtgärder saknats eller varit bristfälliga.

Arbetsgivare måste förebygga både dödsolyckor och de arbetsmiljörisker som leder till ohälsa på längre sikt. I detta arbete är kunskap om arbetsmiljö och om var riskerna finns, samt hur dessa kan förebyggas, mycket viktig.

För att hantera arbetsmiljöbrott finns ett strukturerat samarbete mellan Arbetsmiljöverket, Polismyndigheten och Åklagarmyndigheten. Samverkan har bidragit till att utredningstiden avseende olyckor med dödlig utgång minskat och att antalet arbetsgivare och företag som lagförs för arbetsmiljöbrott ökat de senaste åren. I budgetpropositionen för 2023 gjordes stora satsningar på rättsväsendet, bland annat på fler poliser och åklagare.

Satsningen på myndighetssamverkan mot arbetslivskriminalitet fortsätter och bidrar till att skapa ett tryggt arbetsliv där man inte behöver riskera liv och hälsa eller drabbas av brott och fusk.

Skyddsombuden har också en viktig roll i att skapa säkra och trygga arbetsplatser. Samverkan med skyddsombud är viktigt för att minska risken för allvarliga olyckor.

I arbetsmiljölagen regleras att olyckor och olycksfall i arbetet ska förebyggas samt att en god arbetsmiljö ska uppnås. I arbetsmiljöstrategin för 2021-2025 anges regeringens långsiktiga politiska inriktning för området. Genomförandet av arbetsmiljöstrategin, som togs fram av den tidigare regeringen och som vi nu arbetar vidare efter, är en viktig del i att stärka arbetet med att uppnå målet för arbetslivspolitiken. Hur nuvarande strategi ska utvärderas och eventuellt uppdateras och hur framtagandet av nästa strategi kommer att se ut får vi återkomma till. Strategin gäller som bekant fram till 2025.

I arbetsmiljöstrategin finner man en utvidgad nollvision. Ingen ska behöva dö på sitt arbete, men ingen ska heller behöva dö av sitt arbete. Det handlar om en nollvision mot arbetsplatsolyckor som leder till död men också mot arbetsrelaterad dödlighet på grund av till exempel längre tids sjukdom, cancer eller suicid. Inget annat än en nollvision kan gälla för dödsfall till följd av arbete.

Fru talman! Jag tackar statsrådet för svaret och möjligheten att debattera frågan. När jag skickade in interpellationen hade 36 personer förlorat livet under 2023 till följd av en olycka på sin arbetsplats. Det är den högsta siffran under samma period de senaste tio åren. Förra året var det 49 personer som inte kom hem från jobbet.

Varje dödsfall är ett misslyckande som hade kunnat förhindras. Men alltför ofta saknas det riskbedömningar av det arbete som ska utföras. Att ständigt jobba med att förbättra arbetsmiljön är oerhört viktigt och något som inte ska prioriteras bort. Varje tillbud ska rapporteras och utredas, så att det inte sker en olycka nästa gång. Genom ett systematiskt arbetsmiljöarbete förebygger vi olyckor på bästa sätt och vidtar alla åtgärder för att undvika olyckor i framtiden. Det var därför jag ställde den här interpellationen till statsrådet och frågade om hon avser att uppdatera den arbetsmiljöstrategi som vi socialdemokrater tog fram förra mandatperioden samt hur vi ska få stopp på de här dödsolyckorna.

Statsrådet tackar ofta oss ledamöter för vårt engagemang i frågorna, men hur ser engagemanget ut för statsrådet själv? Statsrådet Brandberg har konsekvent tackat nej till att träffa parterna. Men vi förstod av den förra interpellationsdebatten att det kanske ligger i regleringsbrevet för myndigheten att upprätthålla den kontakten. Trots det har de tre största LO-förbunden försökt få kontakt med statsrådet men konsekvent fått nej. Statsrådet har bjudit in parterna och myndigheter till Arbetsmiljöforum för att diskutera åtgärder inom arbetsmiljöstrategin, både den 20 mars och den 2 oktober. Vid båda tillfällen väljer statsrådet att inte vara med.

Nu kan statsrådet inte ens ge svar på om arbetsmiljöstrategin ska uppdateras när den går ut 2025. Kommer vi ens att ha någon arbetsmiljöstrategi när regeringen byts ut 2026, eller kommer arbetsmiljöstrategin liksom regeringen att vara ett minne blott?

För ett år sedan intervjuades statsrådet av Dagens Arbete. Då sa statsrådet att arbetsmiljön måste prioriteras och att hon studsat till över hur många som dör på våra arbetsplatser i olyckor. Bara någon vecka efter intervjun var det dags för regeringen att uppdatera regleringsbreven. Man tänker ju då att Arbetsmiljöverkets regleringsbrev minsann bör få betydande förstärkningar när det gäller arbetet mot dödsolyckor. Men så blev inte fallet. I stället valde statsrådet Brandberg att ta bort uppdraget om att redovisa och analysera dödsolyckor, arbetsolyckor och arbetssjukdomar från Arbetsmiljöverkets regleringsbrev.

Hur ska allt det här tolkas? Ska vi lyssna på vad statsrådet säger eller kolla på vad statsrådet gör? Vilket engagemang finns egentligen hos regeringen och statsrådet för frågor på arbetsmiljöområdet? Utifrån era handlingar är känslan att det inte finns något direkt engagemang.

Fru talman! Jag tackar både Jim Svensk Larm och statsrådet Brandberg för en mycket angelägen debatt. Vi hade en dyster utveckling under sommaren; det är till och med så att barn dött på sina arbetsplatser. Det är oerhört viktigt att vi i den lagstiftande församlingen diskuterar den här typen av frågor. Vi som politiker kan göra skillnad på många olika sätt.

Jag vill nämna en annan dimension som visserligen kanske inte leder till att folk dör på sitt jobb men som påverkar hälsan oerhört negativt och som kan leda till att människor till slut dör på grund av sitt jobb. Det är fråga om stress i arbetslivet. Häromdagen kom det nämligen siffror från Försäkringskassan som visar att rekordmånga sjukskriver sig för stress. Det är såklart kvinnor som drabbas i störst utsträckning. Försäkringskassan bekräftar också det som de flesta av oss förmodligen redan visste, nämligen att det är kvinnor i välfärdsyrkena som drabbas i störst utsträckning.

Fru talman! Stress i arbetslivet orsakad av jobbet är som en dimma som ligger tät på ganska många arbetsplatser i det här landet: på äldreboendena, på skolorna och på kontoren. Tjänstemän är på många sätt privilegierade. I få fall arbetar du som tjänsteman med en stor maskin som kan hugga armen av dig eller avsluta ditt liv på några sekunder. Men stressen, fru talman, är mycket påtaglig för många tjänstemän.

Jag har själv en yrkesbakgrund från statsförvaltningen. Ständiga effektiviseringskrav, new public management och ett starkt fokus på diverse mättal drev människor in i en stressdimma. De fysiska symtomen fanns ganska ofta, och i vissa fall gick det så långt som till sjukskrivning.

Statstjänstemannaförbundet ST beskriver exempelvis i rapporten Otillräcklig stat - När myndigheternas uppdrag och förutsättningar inte går ihop hur det så kallade produktivitetsavdraget pressar anställda inom staten och är ett tydligt arbetsmiljöproblem. För de här människorna, mina kollegor, som ofta är mycket lojala statstjänstemän, leder stressen till ohälsa, psykisk såväl som fysisk, och försämrar kvaliteten i det så viktiga arbete som statsförvaltningen ägnar sig åt. Den sliter ut människor i förtid och gör att arbetsglädjen tynar bort. Fritiden tar ofta stryk när jobb tas med hem eller stora delar av fritiden går åt till att fundera över arbetsuppgifter.

Fru talman! Jag tror att statsrådet känner igen den här beskrivningen, för hon har också jobbat inom statsförvaltningen. Både jag och statsrådet är jurister. Jag är säker på att hon precis som jag sett vänner och studiekamrater lida hårt av stress och kanske till och med bli utbrända. Det är inte så vi skapar ett hållbart arbetsliv.

För mina studiekamrater, vänner och kollegor och för alla dem som sliter i statsförvaltningen och lever med en känsla av stress orsakad av arbetslivet finns det inte jättemycket att be för just nu. Regeringen ska ju spara in ytterligare pengar på landets myndigheter. 1,1 miljarder kronor ska sparas in nästa år. I en statsbudget som omfattar väldigt mycket mer kan det uppfattas som väldigt lite. Men jag tror att det är många statstjänstemän där ute som inte skulle hålla med om det när de får de där fem ärendena på fredagen av sin gruppchef och sedan ligger på söndagskvällen och funderar på hur de ska hinna med dem till tisdag eftermiddag. Dessutom verkar regeringen vara inne på att lägga ned Myndigheten för arbetsmiljökunskap, vilket också är bekymmersamt.

Vi ska inte behöva ha det så här i den svenska statsförvaltningen, i den svenska tjänstemannakåren och på landets arbetsplatser. Jag förväntar mig mer av en regering.

Fru talman! Inte ens ett av tio dödsfall på arbetsplatser mellan 2017 och 2021 ledde till någon rättslig åtgärd för arbetsgivaren. Vid 220 dödsfall har utredningarna lagts ned i en stor majoritet av fallen.

Arbetsgivaren har hela ansvaret för en trygg och säker arbetsplats och ska förebygga olyckor och ohälsa på jobbet. I arbetsmiljölagen står att arbetsgivaren ska vidta alla åtgärder som behövs för att förebygga att arbetstagaren utsätts för ohälsa och olycksfall. När nu ansvaret är så tydligt, varför är det då så få som faktiskt anses ha ansvaret när någon förolyckas på arbetsplatsen? Varför är det då så få fällande domar eller ens fall som går till domstol?

Anhöriga som jag har talat med som har förlorat någon i en arbetsplatsolycka menar att utredningarna helt enkelt inte är tillräckligt bra och att de alltför ofta läggs ned utan att man ens har hört tillräckligt många på arbetsplatsen. Undersökningarna av platsen är bristfälliga, och man förhåller sig sällan till den ansvariga på arbetsplatsen som just möjlig ansvarig för olyckan.

Det är givetvis sällan det finns ett uppsåt från arbetsgivaren, utan det handlar ofta om att man inte har gjort tillräckligt bra riskbedömningar - precis som statsrådet lyfter upp här i debatten. Det kan också vara så att man helt enkelt har struntat i det hela eller låtit bli att åtgärda de brister som riskbedömningen har blottlagt.

Som statsrådet kanske förstår finns det väldigt lågt förtroende kvar för myndigheten hos de anhöriga som jag har talat med, och de vädjar till oss i politiken att göra vad vi kan för att utredningarna ska bli bättre och att någon får ta ansvar.

Vi socialdemokrater gav i regeringsställning polisen, Åklagarmyndigheten och Arbetsmiljöverket i uppdrag att förbättra samordningen i utredningarna. Det har resulterat i ett förbättrat arbetssätt och att utredningstiderna har kortats. Fler fall har gått till domstol. Men när det kommer till dödsolyckorna ser det inte ut som att det händer så mycket, i alla fall om man tittar på de siffror som jag lyfte upp i början av mitt inlägg. Det är fortfarande alltför få som över huvud taget får ta något som helst ansvar för dessa människors död.

Vi socialdemokrater lägger under detta riksdagsår fram ett förslag om att vi vill se över lagstiftningen med syfte att se till att fler lagförs. Jag vill fråga statsrådet om hon också ser problemet och om hon skulle kunna tänka sig att se över lagstiftningen.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Vi återkommer till hur viktiga skyddsombuden är. I våras hade jag en interpellationsdebatt med Paulina Brandberg om just dödsolyckor i arbetslivet. Det finns säkert de som tror att folk inte lyssnar på debatter här i riksdagen, men så är det verkligen inte. Jag har fått ganska mycket respons, både via telefonsamtal och mejl, från personer som är anhöriga till människor som har förolyckats på jobbet. Ofta har det berott på stress eller slarv på arbetsplatserna, det vill säga att man hade kunnat förutse jättemånga av olyckorna.

Detta är någonting som tyvärr ofta återkommer. Det är unga personer, man var inte redo för uppgiften, man skarvade, man hade bråttom, uppdragsgivaren ville att arbetet skulle bli klart på utsatt tid - annars skulle företaget riskera vite, och så vidare. Det där måste man på riktigt komma åt. Det kan inte vara så att profit och pengar är viktigare än att människor ska kunna utföra farliga jobb utan att riskera att inte komma hem dagen efter.

Det fantastiska året 1974 skrev Dan Berglund en låt som heter De mördades fria republik. Jag tar ett litet citat: "Vi mördades i den svenska industrin. Vi är femhundra per år som blir slaktade som svin." Det var kanske inte riktigt 500 personer per år som dog i den svenska industrin, men närapå. Det som händer i mitten av 70-talet, förutom allt annat, är att många av våra rättighetslagar kommer. Vi får arbetsmiljölagar, förtroendemannalagar och så vidare.

Sedan man tog tag i detta arbete har också dödsolyckorna minskat. De har minskat stadigt under lång tid, men hittills i år är det orimligt många personer som har dött på arbetsplatsen. Jag minns inte exakt, men jag tror att det under en vecka i augusti var tre personer som dog på sina arbetsplatser. Så kan man såklart inte ha det.

Som tidigare talare har sagt är det svårt att väcka åtal och svårt att komma åt detta. Det är arbetsgivaren som har ansvaret. Men det är alltså jättesvårt att komma åt det här, för det finns underleverantörer och sidoleverantörer. Det är därför svårt att veta precis vem det är som har ansvaret.

Vänsterpartiet har tidigare, ganska länge, sagt att man borde ha statliga kriskommissioner varje gång någon dör på jobbet för att verkligen gå till botten med varför någon dog på en arbetsplats och hur man kan förhindra att det någonsin sker igen.

Fru talman! En död i olycka i Göteborgs hamn. Man död i arbetsplatsolycka i Lysekil. Man död på sågverk - andades in rök. Flera skadade i explosion vid Sahlgrenska. Fyra personer har skadats i en arbetsplatsolycka i närheten av universitetssjukhuset. Man död i arbete med vedklyv. Död efter fall från byggställning. Mördad på sitt första jobb - 19 år och ensam.

Det här är bara några rubriker som vi får bevittna. Det blir också oftast bara rubriker, och det är inte heller alla fall som uppmärksammas ens i en rubrik.

Min egen oro har varit konstant genom hela min uppväxt eftersom jag har haft en pappa i byggbranschen. Jag har fått nyheter till mig om att trapphus har rasat eller andra saker. Jag har varenda gång kunnat andas ut, för det var inte just min pappa. Men jag har många gånger fått höra att det var arbetskamrater till min pappa. Det var sonen eller pappan till någon som var offret dessa gånger. Pappa har fortfarande inte gått i pension, så jag har oron kvar.

Man kan tycka att tonläget är allvarsamt eller delvis kanske alltför uppskruvat. Men jag tycker ändå att det kan vara befogat, för det här är människor som omkommer när de tjänar sitt eget levebröd. De kommer inte hem för att de har gått till jobbet för att göra sin plikt och kräva sin rätt. Det är inte värdigt ett land som Sverige, men det ska inte förekomma någon annanstans heller. Vi måste ta det på absolut största allvar varje gång det händer.

Min fråga handlar om att jag tycker att statsrådet är osynlig. Det har inte varit en enda pressträff. Det har inte varit någon reaktion från statsrådet där hon inskärpt allvaret när flera dödsolyckor sker under samma vecka. Var är statsrådet där hon reagerar och agerar? Hon har inte kallat till sig fackföreningsrörelsen, arbetsgivarna eller andra aktörer för att inskärpa allvaret.

Det enda jag ser är att statsrådet säger att detta är viktigt och att hon följer frågan. Men var är ansvaret? Var är reaktionen på det som faktiskt händer när människor dör på våra arbetsplatser?

Efter de senaste årens toppnoteringar är antalet arbetsplatsolyckor tillbaka på ungefär samma nivå som före pandemin. Trots detta är antalet arbetsplatsolyckor med dödlig utgång det högsta på tolv år i Sverige - 33 stycken, enligt Arbetsmiljöverket i augusti. I Skåne hade fram till augusti redan lika många dödsfall rapporterats som vanligtvis inträffar på ett helt år.

Det minsta jag begär är att ansvarigt statsråd ska reagera. Jag hoppas att vi kan ta detta vidare. Som statsrådet flera gånger säger är det arbetsgivaren som har det yttersta ansvaret. Trots detta är förslagen osynliga och kraven väldigt få. Jag hoppas att vi kan få se mer.

Fru talman! Till att börja med vill jag bekräfta att vi delar problembilden. Även om det inte varit just ledamoten Amlohs pappa som förolyckats har det varit någon annans pappa eller bror. Varje sådan dödsolycka är en fullständig tragedi.

Vi vet att större delen av de dödsolyckor som inträffar på våra arbetsplatser i Sverige hade kunnat undvikas om man hade haft ett systematiskt arbetsmiljöarbete och sett de säkerhetsrisker som finns. Det är otroligt viktigt med ordentliga riskbedömningar och ett gediget säkerhetsarbete på våra arbetsplatser.

Innan den här interpellationsdebatten hade vi en debatt om skyddsombud. Här vill jag också betona de lokala skyddsombudens jätteviktiga roll i det dagliga arbetsmiljöarbete som sker på våra arbetsplatser. Jag är därför väldigt nöjd med att regeringen har gett ett uppdrag till Arbetsmiljöverket för att vi ska kunna få fler skyddsombud att engagera sig på våra arbetsplatser.

Även rättsväsendets roll togs upp här. Om någon dör på sitt jobb är det naturligtvis viktigt att reda ut ansvarsfrågan. Det är väldigt viktigt för anhöriga att få upprättelse. Det här är jättekomplicerade utredningar. Det är speciella poliser och också speciella åklagare som arbetar med just de här brotten. Vi har en särskild enhet inom Åklagarmyndigheten, Riksenheten för miljö- och arbetsmiljömål, som jobbar med dessa utredningar just eftersom de är väldigt komplicerade. Detta kräver resurser.

Jag är väldigt glad att den här regeringen har satsat rejält på rättsväsendet. Vi har en situation i Sverige med många parallella kriser, och den situationen är jag orolig att hela vår samhällsstruktur och vårt rättsväsen inte kommer att mäkta med. Vi har koranbränningar, gängkriminalitet och stora säkerhetskriser. Samtidigt måste den här brottsligheten, som fortsätter år efter år, också prioriteras. Vad gör vi när allt måste prioriteras? Vi måste föra till resurser, och det är jag glad att den här regeringen har gjort i sin budget.

Det är viktigt att vi pratar brett om arbetsmiljöfrågorna. Därför är jag väldigt glad att ledamoten Magnusson tar upp frågan om stress. Det är lätt att stirra på de fruktansvärda dödssiffrorna, men dels är det bara toppen av ett isberg av alla fysiska skador som sker på våra arbetsplatser, dels är det bara en del av problematiken.

Stress är en otroligt viktig fråga som inte syns på ytan och som också har ett viktigt jämställdhetsfokus. Vi vet att det är män som dör på jobbet, men samtidigt ser vi väldigt många kvinnor som drabbas oerhört mycket av stress på ett sätt som till och med ibland också tar deras liv.

Jag ser nu att min talartid snart löper ut, så jag kommer att hålla mig kort och förhoppningsvis fortsätta prata om stress i nästa anförande.

När det gäller stress är det viktigt att vi inte bara har tydliga riktlinjer för vår fysiska arbetsmiljö utan också att vi i vår strategi ser till de risker som gör att människor blir sönderstressade och sjukskrivna från sina arbetsplatser. Jag kommer att återkomma till den frågan.

Fru talman! Statsrådet nämnde i sitt första inlägg lite om arbetslivskriminaliteten, ett annat område som jag har fokuserat lite extra på under det senaste året. På det området vet vi att arbetsmiljön tyvärr är väldigt utsatt. Fusk inom just arbetsmiljöbiten hör till den vanligaste arbetslivskriminaliteten. Att spara in på arbetsmiljön och medvetet bryta mot regler och lagar är näst intill hänsynslöst. Arbetare som är i beroendeställning tvingas jobba i en arbetsmiljö där de riskerar livet varje dag. Att få ned dödsolyckorna och andra allvarliga olyckor på arbetsplatser hänger därför tätt ihop med just arbetet mot arbetslivskriminalitet.

Nu handlar den här debatten om arbetsmiljön, men jag vill ändå passa på att i förbifarten beröra lite om arbetslivskriminaliteten - specifikt sekretessen. Det har varit uppe flera gånger i tidigare debatter med statsrådet och statsrådets kollegor att sekretessen ställer till det enormt. Det har funnits ett färdigt förslag på regeringens bord sedan den tillträdde, men när vi kollar på höstens propositionslista ser det inte ut att komma någonting där. Regeringen fortsätter alltså låta de fuskande företagen prata med varandra medan myndigheterna inte får den möjligheten.

Men åter till diskussionen om arbetsmiljön. Något behöver göras för att fler ska få en säker och god arbetsmiljö. Det handlar om samverkan på arbetsplatserna men också om att fler som bryter mot lagarna måste lagföras. Därför behöver tiden för utredningar förkortas, kvaliteten på utredningarna förbättras och kunskapen kring arbetsmiljöbrotten stärkas generellt.

Fru talman! Jag vill också ta upp något av det som min kollega Adrian Magnusson pratade om, den ökade stressen. Detta är ett ständigt återkommande problem. Rekordmånga är sjukskrivna, vilket också Adrian Magnusson framförde här. Det märks inte minst inom välfärden, där resurserna inte räcker till. Det finns inte resurser att bemanna upp, och därför får man stressa ännu mer. Här har regeringen ett stort ansvar i och med att den inte prioriterar välfärden. Vi ser återigen genom handlingar att arbetsmiljön för välfärdens hjältar inte är så högt prioriterad för regeringen.

Tänker statsrådet vidta några åtgärder för att inte fler ska bli sjuka till följd av den ökade stressen, oavsett om det är inom de myndigheter som regeringen minskar anslagen till eller om det är hos de välfärdens hjältar som får springa fortare när sjukvården inte får de resurser den behöver?

Fru talman! Nästa vecka är det arbetsmiljövecka runt om i hela EU för att uppmärksamma just arbetsmiljöarbetet. Kommer regeringen då att inse att något behöver göras och genom handling visa hur viktig arbetsmiljön är, eller kommer det att vara ytterligare en vecka då statsrådet inte träffar parterna och då Arbetsmiljöverket inte får i uppdrag att analysera dödsolyckorna? Hur kommer det att bli?

Fru talman! Jag tackar statsrådet för svaret.

Precis som statsrådet var inne på har jag valt ett kanske lite annat perspektiv än vad mina kamrater gjort. Jag tyckte att det var viktigt, för jag har sett människor, både från min studietid och på min gamla arbetsplats, förändras på ett sätt som jag inte tycker att man ska behöva förändras på när man är i 20-årsåldern - på grund av stress, på grund av att man har orimliga krav på sig, på grund av ständiga effektiviseringskrav, på grund av ständigt tillkommande arbetsuppgifter och så vidare. Det är en fråga som behöver lyftas upp i den här typen av församlingar. Jag uppskattar verkligen statsrådets positiva inställning till att denna problematik lyfts upp.

Det är viktigt med reformer och att vi tar fram reformer för att minska stressen. Det är viktigt att vi ger myndigheterna de resurser som krävs. Det är viktigt att vi ser till att myndigheter och välfärd fungerar. Men jag tror inte att man ska underskatta vikten av att lyfta upp den här typen av frågor och att visa människor ute i landet att vi i alla fall försöker förstå deras vardag, att vi försöker förstå deras problem i vardagen.

Precis som statsrådet var inne på och som jag också anförde är det ofta kvinnor som drabbas. Det är ofta kvinnor som har varit anställda på en myndighet i många år som drabbas av stress, också sent i arbetslivet. Även det måste vi försöka komma ifrån. Det är inte värdigt.

Jag ser fram emot mer diskussion om frågan. Jag är säker på att vi kommer att återkomma till den. Jag ser också fram emot att ta del av de förslag i frågan som jag hoppas kommer från regeringen. Annars får vi väl återigen diskutera det här i kammaren.

Fru talman! Enligt Arbetsmiljöverket beror de flesta arbetsplatsolyckor på bristfälliga riskbedömningar eller på att sådana inte görs alls. Om riskbedömningar hade gjorts hade fler eller alla arbetstagare levt i dag.

Bristande eller obefintligt förebyggande arbetsmiljöarbete kan få oerhörda konsekvenser för arbetstagarna. Men konsekvenserna för den som inte följer reglerna om det förebyggande och systematiska arbetsmiljöarbetet uteblir ofta helt.

Jag har många gånger hört ministern prata om hur viktigt det förebyggande arbetsmiljöarbetet är för att förhindra olyckor och ohälsa på jobbet. Men om jag ska vara ärlig verkar det vara mest prat. Jag har nämligen inte noterat några initiativ från ministern. Och på listan över de förslag som regeringen planerar att lägga fram för riksdagen är det ödsligt tomt; inte ett enda lagförslag på arbetsmiljöområdet planeras från ministern.

Ända sedan ministern tillträdde har det funnits förslag på hennes bord. Om de skulle genomföras skulle de faktiskt kunna lägga tyngd bakom orden. Förslagen är ett resultat av den arbetsmiljöstrategi som ministern säger sig vilja följa. Ett år har ministern haft på sig att ta ställning till om man ska införa till exempel fler sanktionsavgifter och konsekvenser för arbetsgivare som inte jobbar systematiskt med arbetsmiljöarbetet. Det är ett av förslagen som just nu mest verkar samla damm på ministerns skrivbord.

Det duger inte längre att skjuta det framför sig. Det är på sin plats att ministern tar ställning till förslagen och säger vad hon vill.

Fru talman! Den här regeringen pratar väldigt ofta om att vi måste ta tag i kriminaliteten och att det är viktigt att skärpa straffen för dem som begår brott. Då har jag några få tips. Jag och Vänsterpartiet tror nämligen att det skulle vara bra att införa en arbetsmiljöbalk, där man samlar olika arbetsmiljöbrott, och att till exempel göra en översyn av bland annat företagsböter.

På en mattfabrik förolyckades en ung kvinna för två år sedan när hon jobbade ensam under ett nattskift. Det påtalades olika brister som orsakat olyckan. Men företaget vidtog inte alla åtgärder som behövdes. Det beror helt enkelt på att den bot som man får om man bryter mot reglerna är så pass mycket lägre än vad själva produktionen ger när maskinerna är igång dygnet runt. Det är ju väldigt skevt.

Jag tänker därför att regeringen, som ofta pratar om att de vill bekämpa kriminaliteten, verkligen måste skärpa olika lagkrav och försöka göra allt för att uppnå nollvisionen; ingen ska behöva dö på jobbet.

Fru talman! Det är precis som vi alla, även statsrådet, har inlett med att säga: Ingen ska behöva dö på eller av jobbet.

I dag är det mycket som lägger grunden för att de yttersta konsekvenserna blir att man blir sjuk eller sjukskrivs på grund av jobbet när många faktorer på arbetet och i arbetsmiljön är i grunden dåliga. Det fungerar inte. Det systematiska arbetsmiljöarbetet fungerar inte. De riskbedömningar som behövs görs inte. Det kan handla om alltifrån asbestsaneringar som inte går rätt till eller om stress och allt däremellan. Den yttersta konsekvensen blir som sagt att man blir så pass sjuk att man inte kan jobba mer över huvud taget eller att man inte kommer därifrån med livet i behåll.

Vi vill verka för att vi ska ha en nollvision. Ingen ska behöva dö eller bli sjuk av arbetet.

Vi har ställt en rad frågor till statsrådet under debatten. Jag har själv frågat om hon är beredd att kraftsamla och ta tag i det här för att inskärpa allvaret, med tanke på hur många som till och med dör. Men vi i Socialdemokraterna har också lagt fram förslag som visar att vi vill göra mer. Vi är beredda att se över lagstiftningen för att fler ska lagföras.

Statsrådet har inte svarat på det. Det vore på sin plats att statsrådet ändå ger oss någon typ av svar som en någon indikation om vad hon vill på området. Hittills har vi inte fått några förslag. Förslagen är osynliga, och kraven på arbetsgivarna har inte inskärpts. Varför?

Fru talman! När det gäller att det är viktigt att ha regelbundna samtal om de här frågorna vill jag poängtera att regeringen fortsätter med de arbetsmiljöforum som har pågått under strategiperioden 2021-2025. Det är ett forum där både tidigare och pågående planerade åtgärder inom ramen för arbetsmiljöstrategin diskuteras tillsammans med arbetsmarknadens parter, Arbetsmiljöverket och Myndigheten för arbetsmiljökunskap. Det är ett forum för de åtgärderna och något som regeringen fortsätter med.

Jag vill gå tillbaka till där jag slutade mitt förra anförande. Vi vet att det på de arbetsplatser där det i dag sker dödsolyckor ofta beror på slarv, som någon av debattörerna var inne på. Det handlar inte om medvetna avvikelser eller risker. Det beror på slarv och på att det går fort. Detta hänger såklart ihop med det vi pratade om när det gäller stress.

När man tittar på de här frågorna tror jag att det är viktigt att inte fastna i stuprör. Vi måste lyfta blicken. Vi kan absolut ha strategier. Det är jätteviktigt att ha strategier för att hantera även den psykosociala arbetsmiljön. Men vi måste också se på de bakomliggande orsakerna.

Något som bekymrar mig mycket är den kompetensbrist vi har i Sverige. Inom många yrken är det otroligt svårt att få tillräckligt många anställda för att kunna klara av jobbet.

Samtidigt har vi i Sverige en enorm outnyttjad resurs i form av människor som kommit hit från andra länder men som står långt från den svenska arbetsmarknaden, inte för att de inte har kompetens eller för att de inte skulle klara av att utföra ett arbete utan för att de inte har blivit insläppta. De har inte blivit integrerade och inte blivit insläppta i det svenska samhället och på den svenska arbetsmarknaden.

Ska vi lösa de problem vi pratar om här kan vi inte titta i det smala stupröret, utan vi måste se på vårt samhälle i stort och se hur vi använder den resursen för att få ut kompetent och bra arbetskraft på vår arbetsmarknad som en åtgärd för att komma åt den här problematiken.

Jag vill också vara tydlig med att även om det är så att de flesta arbetsgivare vill göra rätt finns det också de som inte vill det. Det finns de som tar genvägar på bekostnad av arbetstagarnas hälsa och välmående och ibland även liv. Detta är något som vi måste ta på oerhört stort allvar inom vårt arbete med arbetslivskriminaliteten.

Jag ser också att vissa branscher är mer drabbade än andra. Jag har bland annat i medierna pratat om bärplockarbranschen, där jag har sett att vi i stora delar faktiskt har en modern form av slaveri.

Jag kan försäkra debattörerna att det finns ett intensivt pågående arbete på Regeringskansliet med de här frågorna. Vi kommer i närtid att gå fram med det arbetet med full fart samtidigt som vi fortsätter arbetet med att upprätta a-krimcenter i flera delar av Sverige.

Fru talman! Jag tycker att den här debatten visar att arbetsmiljön förtjänar mer fokus från regeringen. Många viktiga inlägg har gjorts här som berör en bredd av olika saker som var och en påverkar arbetsmiljön och gör att folk trivs på jobbet och kommer hem från jobbet.

En god arbetsmiljö ska inte vara något som det tummas på utan något som alla förtjänar och alla har rätt till. Men då behövs det utbildade skyddsombud och utbildade chefer som förstår vikten av ett systematiskt arbetsmiljöarbete. Då behövs det god kunskap om hur vi förebygger såväl olyckor som annan ohälsa. Då behövs det rätt resurser till våra myndigheter för att utreda och lagföra dem som fuskar med arbetsmiljön.

Då behövs det tydligen också en ny regering. Dagens SD-regering pratar gärna om vikten av en god arbetsmiljö, men i själva verket prioriterar man bort möten med parterna, skippar möten om arbetsmiljöstrategin och reagerar inte på det stora antalet dödsfall som sker på svensk arbetsmarknad.

Nej, fru talman, jag har inte mycket tilltro till dagens SD-regering. Den kommer inte att göra Sveriges arbetsplatser tryggare. För Sveriges arbetare har Sverige blivit både fattigare och farligare. Ett år med SD-regeringen har gjort både arbetsplatserna och samhället fattigare och farligare, och jag har tyvärr ingen tilltro till att det kommer att ändras de kommande tre åren.

Fru talman! Till att börja med vill jag bemöta påståendet att jag inte har haft någon kontakt med arbetsmarknadens parter. Det är inte korrekt. Jag har haft flera möten med de centrala organisationerna vid ett flertal tillfällen. Så sent som förra veckan besökte jag Unionens kongress, och jag har tidigare träffat Unionen, Saco, LO, TCO och flera andra fackförbund. Det har jag gjort vid ett flertal tillfällen. Den informationen är alltså inte korrekt.

Jag uppskattar som sagt den här debatten, och jag delar interpellantens uppfattning att det här är frågor som borde få mer fokus i vårt samhälle, inte minst mediefokus, för att människor ska få upp ögonen för dessa frågor. Det är tyvärr inte något jag styr över. Jag styr över regeringens åtgärder på området, och jag kan försäkra både interpellanten och övriga debattörer om att det pågår ett aktivt arbete på Regeringskansliet som vi så småningom kommer att se resultatet av.

Det viktiga är att vi hittar rätt åtgärder - att det blir rätt åtgärder, evidensbaserade åtgärder, som verkligen får effekt. Det är bättre att det blir rätt än att det går fort, och det kommer att bli tydligt för både interpellanten och övriga debattörer att arbetet pågår.

Slutligen vill jag tacka interpellanten och debattörerna för denna viktiga debatt. Jag är säker på att vi kommer att fortsätta diskutera de här frågorna här i kammaren vid fler tillfällen framöver.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.