Arbetsmiljöverkets försämrade resultat

Fru talman! Katarina Brännström har frågat mig vilka åtgärder jag som minister avser att vidta för att Arbetsmiljöverket ska bli effektivare och för att verkets arbetsmiljöarbete ska ge bättre resultat.

Till att börja med vill jag påminna om att den förra, borgerliga regeringen mellan 2007 och 2009 minskade Arbetsmiljöverkets anslag med 30 procent. Som en följd av detta minskade antalet anställda vid Arbetsmiljöverket med drygt 300 personer, vilket motsvarar en tredjedel av personalen.

Den nuvarande regeringen har höjt ambitionsnivån i arbetsmiljöpolitiken genom att satsa 100 miljoner kronor årligen. I arbetsmiljöstrategin tas avstamp i konkreta åtgärder inom tre prioriterade områden: nollvision mot dödsolyckor och förebyggande av arbetsolyckor, ett hållbart arbetsliv samt psykosocial arbetsmiljö. Genom de förstärkningar som genomförts 2015 och 2016 och som nu föreslås i budgetpropositionen för 2017 har Arbetsmiljöverket kunnat rekrytera nya arbetsmiljöinspektörer. Under 2015 och 2016 kunde 75 inspektörer anställas, och för närvarande pågår en ny omfattande rekrytering. Inspektörer genomgår en gedigen, årslång utbildning innan de fullt ut är redo att inspektera arbetsplatser.

Regeringen har dessutom inrättat ett dialogforum för att diskutera och följa upp arbetsmiljöstrategin tillsammans med arbetsmarknadens parter.

Regeringen har också tillsatt en utredning för att se över arbetsmiljöregelverket så att det är anpassat efter ett modernt arbetsliv och en utredning för att inrätta ett nationellt centrum för kunskap om och utvärdering av arbetsmiljö.

Vad gäller Riksrevisionens rapport återkommer regeringen med ett svar till riksdagen enligt de rutiner som finns för detta.

Fru talman! Jag vill börja med att tacka ministern för svaret.

Bakgrunden till min interpellation är att just Ylva Johansson och Socialdemokraterna under åtta år hårt kritiserade den dåvarande regeringen och till och med anklagade tidigare arbetsmarknadsministrar för arbetsolyckor och dödsfall. Det var en klappjakt utan dess like - ibland ganska osmaklig, då det faktiskt handlar om människors liv. Plötsligt mitt under en debatt utlyste en socialdemokratisk riksdagsledamot en tyst minut här i kammaren för döda i en arbetsplatsolycka dagen innan.

Kritiken var hård trots att statistiken visade att arbetsmiljön faktiskt blev bättre. Antalet dödsfall sjönk till rekordlåg nivå, och arbetsplatsrelaterade olyckor och sjukdomar minskade. Det ser man om man relaterar det till antalet arbetade timmar, och det måste man göra. Om fler arbetar ökar också risken för olyckor. Därför skulle det bli intressant att se hur det skulle bli med en ny regering, då alla fagra löften skulle infrias.

I min interpellation skriver jag att Arbetsmiljöverket har fått utökade resurser i syfte att utöka tillsynen. Överraskande nog har antalet arbetsmiljöinspektioner trots det sjunkit drastiskt. Visst är det märkligt?

Vad värre är har antalet förelägganden och förbud som utfärdats av Arbetsmiljöverket minskat rejält. Även besöken har blivit färre. Och detta har hänt de senaste två åren, alltså sedan den nuvarande regeringen tillträdde. Det är alltså sämre i dag än det var under alliansregeringen, trots större budget. Vad var det som hände? Allt skulle ju bli så bra!

Tyvärr svarar inte ministern på min fråga, som var vad ministern avser att göra för att Arbetsmiljöverket ska bli effektivare och ge bättre resultat.

Fru talman! Under allianstiden menade vi att det viktiga var vad man gjorde och var man gjorde det, inte bara antalet inspektioner. Varje inspektör blev 40 procent effektivare med fler inspektioner per person. Man blev bättre på förebyggande arbete och information. Det var på dåliga arbetsgivare och riskfulla branscher man skulle koncentrera sig, inte på att göra årliga besök hos redan duktiga och skötsamma arbetsgivare. Det var ett modernare sätt att bedriva arbetsmiljöarbete.

Vad ministern inte nämnde i sitt svar till mig var att vi ökade Arbetsmiljöverkets anslag varje år efter 2009.

Jag har roat mig med att studera Arbetsmiljöverkets statistik. Det är faktiskt svårt att se om verksamheten är effektiv. Man kan inte heller säga vad som är en arbetsplatsolycka eller arbetsskada. Antalet anmälningar är inget säkert mått på hur det står till med arbetsmiljön på olika arbetsplatser, och det är inte alls säkert att de ökande sjukskrivningstalen är relaterade till just arbetsmiljön.

Här finns en hel del att göra även för regeringen. Den arbetsmiljöstrategi som regeringen har beslutat är detaljerad. Syftet är säkert gott, men den riskerar att krocka med Arbetsmiljöverkets egna prioriteringar i det nödvändiga utvecklingsarbete som verket håller på med.

Även Riksrevisionen har framfört kritik. Jag vet att regeringen ska svara på den inom kort, men revisionsrapporten finns och ger bra information. Tyvärr är den rätt kritisk.

Fru talman! Jag skulle vilja säga till Ylva Johansson att det kanske inte är storleken på budgeten hos Arbetsmiljöverket som påverkar antalet dödsfall eller arbetsolyckor på svenska arbetsplatser, som Ylva Johansson sa under den tidigare regeringen. Kanske kan en minister inte påverka arbetsmiljön på svenska arbetsplatser - även om detta tidigare har antytts.

Fru talman! Tack, ministern, för en viktig debatt! Tack, Katarina Brännström, som har ställt dessa frågor!

Jag kommer att fokusera på den arbetsmiljöstrategi som ministern talar om i svaret. Den prioriterar tre områden, och den psykosociala arbetsmiljön är en av de delar man lyfter fram från regeringens sida. Det är oerhört viktigt eftersom det är där vi ser en kraftig ökning av stressrelaterad psykosocial ohälsa.

Därför känns det oroande att Arbetsmiljöverkets inspektioner har minskat. Ohälsosam stress på arbetsplatsen är den vanligaste orsaken till att människor blir sjukskrivna. Mellan åren 2010 och 2015 ökade antalet sjukskrivna till följd av stress med 119 procent. Stressrelaterade sjukskrivningar står därmed för en betydande del av den totala ökningen av sjukskrivningar.

Risken att bli sjuk av stress på arbetsplatsen är större i kvinnodominerade yrken. Det finns en hel del statistik som visar att även män som arbetar i traditionellt sett kvinnodominerade yrken drabbas - de löper dubbelt så stor risk att sjukskrivas som män som arbetar i mansdominerade yrken.

Därför är Arbetsmiljöverkets föreskrift om social och organisatorisk arbetsmiljö väldigt viktig. Det är självklart att den måste följas upp, och man måste ge stöd till de företag, framför allt i offentlig sektor, där vi ser att denna kraftiga ökning av stressrelaterad ohälsa sker.

Arbetsmiljön har förändrats. Från början var det väldigt mycket fokus på fysisk arbetsmiljö - tunga lyft och fysiskt farliga arbetsplatser - men i dag har den organisatoriska och sociala arbetsmiljön blivit ännu viktigare. Det är där vi ser de stora ökningarna när det gäller sjukskrivningar.

Enligt den nya föreskriften ansvarar arbetsgivaren för att chefer och arbetsledare får kunskap om hur man förebygger sådant och hanterar arbetsmiljö. Det handlar bland annat om ohälsosam arbetsbelastning. Där är offentlig sektor verkligen inte bäst i klassen. Det är faktiskt vi politiker som äger den frågan, för vi är arbetsgivare i kommuner och landsting. Det borde verkligen vara en prioriterad fråga överallt i hela Sverige, men det är tyvärr inte riktigt så.

Det organisatoriska ledarskapet handlar också om att man ger tillräckligt med resurser i kommuner och landsting, liksom om att man organiserar och inte tar bort kringpersonal. Så fort man ska spara pengar tar man gärna bort exempelvis assistenten åt en mellanchef. Vi som sitter i ledande ställning i kommuner och landsting - mest socialdemokrater, faktiskt - behöver titta på hur man kan få en bättre arbetsmiljö. Det är också en konkurrensfördel. Arbetsmiljöverket har en väldigt stor kompetens och kan hjälpa till och stötta.

Jag har en fråga som handlar om friska arbetsplatser. Vad anser ministern att man ska göra för att få fler friska arbetsplatser inom kontaktyrken? Europeiska arbetsmiljöbyrån gör intressanta rapporter. Där kan man se att mindre arbetsplatser har högre frisktal. Det är för att beslutsgången mellan chef och medarbetare är betydligt kortare i mindre företag. Dessutom är det mer som är lagstyrt i en kommun eller ett landsting, och det kan göra det svårt att prioritera. Man måste ha ett bra chefskap, så att man vågar prioritera när man hanterar lagstadgad verksamhet.

Min fråga är alltså: Vad är det som krävs för att vi ska få fler friska arbetsplatser?

Fru talman! Jag instämmer i mycket av det som mina kollegor Katarina Brännström och Lotta Finstorp har sagt.

Jag reagerade på att Ylva Johansson återigen tar sin utgångspunkt i vad den tidigare alliansregeringen gjorde och inte. Givetvis innebar det, enligt Ylva Johanssons sätt att se det, att vi försämrade läget. Ylva Johansson och hennes partikollegor var mycket kritiska mot alliansregeringen även under vår regeringsperiod.

Det gjordes vissa besparingar, men det viktiga är ju, som Katarina Brännström sa, inte bara hur mycket pengar det finns utan också vad man gör och vad som är uppdraget. Nu ökar pengarna, men vi kan ändå se att inspektionerna blir färre. Detta visar att det handlar om hur man prioriterar och hur man använder pengarna.

Dessvärre händer ibland olyckor, både på och utanför arbetsplatser. Vi måste naturligtvis göra vad vi kan för att olyckorna på arbetsplatser ska minska och helst inte hända alls.

När vår nuvarande minister Sven-Erik Bucht var riksdagsledamot stod han här i talarstolen och talade om att olyckorna ökar. Han talade om människor som gick till jobbet men aldrig kom hem igen, och han höll en tyst minut för dem. Han höll dåvarande statsråd och alliansregeringen ansvariga och lade skulden på vår arbetsmiljöpolitik. Jag kommer inte att sänka mig till den nivån. Jag kommer inte att hålla några tysta minuter. Jag kommer inte personligen att skuldbelägga arbetsmarknadsministern för de tragiska olyckor där personer dör på arbetsplatser. Jag hoppas att vi alla kan vara överens om att de ska minska.

Men vad ska man då göra? Vi ser ju inte några minskningar, utan snarare motsatsen. Jag tror inte att det beror på regeringens politik. Jag tror inte att det är Ylva Johanssons fel när personer råkar ut för olyckor på sina arbetsplatser. Snarare ska vi ha en diskussion om vad vi kan göra för att de ska bli färre och för att det arbete som Arbetsmiljöverket bedriver ska bli effektivare.

Jag skulle gärna vilja höra lite mer konkret från Ylva Johansson: Vad ska man göra, hur ska pengarna användas på rätt sätt, och hur ska inspektionerna öka?

Fru talman! Det är inte helt oviktigt vilken politik som har förts under åtta år. Detta är ju ett område där det tar tid att förändra. Det handlar både om inspektioner för att få ordning på arbetsmiljön och om hur arbetstagarna mår på sina arbetsplatser.

Gör man massiva nedskärningar som leder till att människor får jobba mer för att deras arbetskamrater har sagts upp - det var personalneddragningar i den offentliga sektorn under den förra regeringen - kan det ändå ta rätt många år innan de blir sjuka. Man kan orka med trycket under ganska många år, men sedan går det inte längre. Man har sett liknande saker under nedskärningarna på 1990-talet. Det var inte då människor blev sjuka, utan det dröjde. Sedan kom dock väldigt stor sjuktal. Det byggs alltså upp under lång tid.

Detsamma gäller naturligtvis det arbetsmiljöarbete som utförs av Arbetsmiljöverkets inspektörer och självklart också forskningen och det arbete som hänger samman med den. Forskningen slogs sönder när Arbetslivsinstitutet, som hade världsledande forskning på området, lades ned. Om man ligger i framkant när det gäller forskning om vad som orsakar sjukdomar i arbetslivet och hur man ska komma till rätta med dem påverkar en sådan nedläggning naturligtvis både arbetsmiljön och risken för sjukdom och olyckor i arbetet.

Regeringen har satt in insatser så fort man har fått möjlighet och kunnat genomföra sin budget. Det är trots allt inte under så lång tid vi har kunnat göra det. En nollvision när det gäller dödsolyckor borde egentligen vara en självklarhet. Vi har det redan i trafiken. Vi har också kunnat se att vi har kunnat minska dödsfallen i trafiken, och jag är helt övertygad om att vi kan minska dödsfallen också i arbetslivet. Men då måste man ha en vision och ett tydligt mål att verka utifrån. Bara det att man faktiskt har en nollvision tycker jag är ett viktigt steg.

Det är avgörande att lyfta också den psykosociala arbetsmiljön, för det är där man nu kan se de stora sjukskrivningstalen. En del gäller självklart förslitningsskador, men det är också psykisk ohälsa som i mycket orsakas av stress och underbemanning. Att man lyfter fram detta är avgörande för prioriteringarna på arbetsplatsen och för Arbetsmiljöverkets prioriteringar. Att minska arbetssjukdomarna och skadorna är andra viktiga prioriteringar.

Det som kanske är allra viktigast är att man faktiskt tillför resurser. Det blir fler arbetsmiljöinspektörer nu. Det är sant att vi behöver fler inspektioner, men det beror i mycket på att det har varit för få arbetsmiljöinspektörer. Regeringen har redan ökat antalet, och vi kommer att fortsätta öka det. Man säger att det är för få personer och att de inte hinner komma ut. Men det finns naturligtvis också andra faktorer.

Från Arbetsmiljöverket säger man till exempel att man har tittat speciellt på kvinnors arbetsmiljö. Man har tittat på arbetsmiljön i skolan, som det har varit resurskrävande att göra inspektioner av. Men det är ändå helt avgörande områden. Vi kan se att det är mycket stress i skolan. Skolan är helt avgörande för hela samhällets utveckling, för att få ned arbetslösheten och så vidare. När det gäller kvinnors arbetsmiljö kan vi konstatera att det är där vi ser de stora sjukskrivningstalen på grund av psykisk ohälsa, i mycket orsakad av stress.

Regeringen har verkligen tagit krafttag. Men det är klart att det tar tid att vända utvecklingen. Detta sker under en lång tid. Men frågan är: Vad skulle regeringen annars göra, om det inte handlar om att prioritera upp arbetsmiljöarbetet och öka resurserna? Ska vi skära ned, som tidigare regeringar har gjort?

Fru talman! Jag hade egentligen inte tänkt förlänga denna debatt, men det finns en fråga som stör mig lite: att socialdemokratin alltid skyller på den tidigare regeringen. Nu är det faktiskt ni som styr och kan åtgärda de problem som finns.

Om man tittar på Arbetsmiljöverket i synnerhet kan man undra om vi får ut rätt saker av de pengar vi stoppar in i den verksamheten. Vi pratar om input och output - får vi rätt output av allt vi stoppar in?

Jag roade mig med att titta på en rapport från Riksrevisionen från 2004; den heter 2004:14. Anslaget till Arbetsmiljöverket ökades från 2000 till 2004 med 40 procent - vi talar om 160 miljoner kronor. Riksrevisionen kunde redan 2004 konstatera att det var oklart om tillsynen hade riktats rätt och om man gjort besök på rätt platser, där det fanns mest ohälsa och flest olycksfall. Redan 2000-2004 konstaterades betydande brister i mål och uppföljning.

År 2014 kom Statskontoret med en rapport som visade att produktiviteten hos Arbetsmiljöverket hade ökat. Delvis gjordes dock också bedömningen att arbetet kunde göras mer effektivt. Detta är alltså inte endast en fråga om resurser, hur mycket pengar vi stoppar in. Frågan är om pengarna används på rätt sätt.

När jag tittar i vår moderata budget kan jag också konstatera att Moderaterna har valt att lägga mer pengar på Arbetsmiljöverket än vad den socialdemokratiska regeringen gör. Om jag inte minns helt fel är det 56 miljoner mer. Varför gör vi då det? Jo, det är en särskild insats riktad mot kvinnor hos offentliga arbetsgivare. Det är nämligen där vi ser att det finns brister i ledarskapet och att personalen inte känner sig tagen på allvar. Det är också där vi har de stigande sjukskrivningstalen. Moderaterna vill alltså göra särskilda insatser inom de traditionella kvinnoyrkena, för det är där vi ser att många blir sjuka och känner att de inte räcker till.

Nu kan vi konstatera att regeringen har tillfört en massa pengar, givit mer pengar till en del uppdrag och dragit ned på inspektionerna, och det känns inte särskilt effektivt. Det handlar alltså om att titta på om vi gör rätt saker med de pengar vi lägger ned på verksamheten.

När det gäller Arbetslivsinstitutet har regeringen all makt i världen att återuppbygga det om det är så himla viktigt, men i denna som i så många andra frågor är det en retorik som bara hörs i talarstolen. Det gäller även skatterna: Regeringen höjer skatterna men accepterar å andra sidan de skattesänkningar som Alliansen gjorde. Man blir inte riktigt klar över hur ni egentligen ska ha det.

Fru talman! Man kan säga mycket om Katarina Brännström, men feg är hon inte. Att bara våga ge sig ut i denna debatt med Moderaternas record tyder ändå på gott mod; det måste man säga.

Katarina Brännström säger att arbetsmiljöarbetet kanske inte påverkar sjukskrivningarna på arbetsplatserna. Nej, kanske inte. Arbetsmiljöverkets budget kanske inte påverkar antalet inspektörer. Nej, kanske inte. Antalet inspektörer kanske inte påverkar dödsfallen i arbetet. Nej, kanske inte.

Men sannolikheten för att så är fallet är mycket stor, och det är det som styr mitt och regeringens arbete och våra prioriteringar. Vi tror att arbetsmiljöarbetet kan påverka sjukskrivningarna. Vi tror att Arbetsmiljöverkets budget påverkar antalet inspektörer, och vi tror att antalet inspektioner och inspektörer påverkar dödsfallen i arbetslivet. Det är därför vi gör stora förstärkningar.

Regeringen föreslog i sin första budget stora förstärkningar av arbetsmiljöarbetet som röstades ned här i kammaren i december 2014. Därför dröjde det lite innan vi kunde komma igång med de satsningar som vi har velat göra. Jag ska som sagt återkomma senare med en reaktion på Riksrevisionens rapport, men jag kan konstatera att Riksrevisionen granskar en period innan resursförstärkningarna fått effekt. Det tar nämligen i princip ett år för en anställd inspektör att utbildas innan man är igång med arbetet. Jag känner mig alltså trygg med att antalet inspektioner naturligtvis kommer att öka.

Jag vill dock ändå säga - och här ger jag interpellanten och debattörerna rätt - att frågan om en effektiv verksamhet och resursanvändning och en relevant uppföljning av Arbetsmiljöverkets arbete är mycket viktig. Här tror jag att man också behöver göra mer. Jag känner mig inte fullt nöjd i detta avseende, så där ger jag interpellanten rätt. Vi kommer att behöva göra ytterligare saker här.

Lotta Finstorp tar upp den mycket viktiga frågan om stressrelaterad ohälsa. Hon säger att det borde vara en prioriterad fråga överallt, och det håller jag verkligen med om - hos alla arbetsgivare, inte minst i offentlig verksamhet.

Numera är det i alla fall en prioriterad fråga hos Arbetsmiljöverket, för vi har äntligen nya föreskrifter om organisatorisk och social arbetsmiljö, vilket är precis vad det handlar om. Det betyder att ett nytt arbete verkligen har gått igång, och det glädjande är hur väl dessa nya föreskrifter tagits emot på lokal nivå ute på arbetsplatserna. Hos både arbetsgivarna och arbetstagarnas fackliga företrädare har man satt igång ett gediget arbete kring de nya föreskrifterna och börjat använda dem, och det är mycket glädjande.

När det gäller dödsolyckor var det så sent som förra veckan två män som förolyckades uppe vid en kraftledning - fruktansvärt! De dog direkt. Självklart är det arbetsgivaren som är ansvarig för arbetsmiljön, och en förundersökning pågår också med anledning av dessa dödsfall. Men jag anser ändå att jag som ansvarig minister bör hållas ansvarig för att göra allt som står i min makt när det gäller att förhindra att dödsolyckor förekommer.

Avslutningsvis, Erik Andersson, har regeringen tillsatt en utredning för att ta fram förslag om ett nytt kunskapscentrum i stället för Arbetslivsinstitutet. Den utredningen kommer under nästa år med sina förslag.

Fru talman! Jag kan konstatera att under alliansregeringens tid vid makten 2006-2013 minskade dödsfallen med 56 procent: från tolv till tre dödsfall per miljard arbetstimmar. Trots det fick vi höra från Ylva Johansson och andra socialdemokrater att det var fruktansvärt hur hemskt det var under just den tiden. Det kallades döden på jobbet.

Men nu är det ovanligt tyst från både fack och socialdemokrater. Förra mandatperioden anordnades demonstrationer, kampanjer och upprop. Det märkliga är att ingenting har blivit bättre nu, men oj så tyst det är!

Jag tror att jag och ministern är överens om en sak: Varje dödsfall är ett för mycket, och vi har alla ansvar för att se till att de inte blir fler. Men det görs färre insatser av Arbetsmiljöverket, trots att rekordmånga arbetar på svensk arbetsmarknad. Vad gör ministern åt det?

Före valet var tonläget mycket högt, och man utlovade stora förbättringar - allt skulle bli så bra. Men det har inte blivit det, och det är därför jag har skrivit min interpellation. Allt det som hände under förra mandatperioden, det resultat vi kunde visa upp då, var faktiskt bättre; nu är det sämre.

Jag menar att statsrådet också har ansvar för att Arbetsmiljöverket gör ett bra jobb och gör rätt saker. Det är ändå glädjande att höra att ministern tycker att det kan bli effektivare. Vi hade ju en debatt tidigare i dag när vi talade om Arbetsförmedlingen. Det känns som att två stora myndigheter under Arbetsmarknadsdepartementet och Ylva Johansson faktiskt fungerar ganska dåligt. Det är ministerns ansvar, och det är därför jag lyfter de här frågorna. Vi måste hålla oss till fakta. Jag kommer aldrig att beskylla Ylva Johansson för vad som händer när det gäller dödsfallen, men om man går ut och lovar vitt och brett att man ska ordna allting så att det blir bättre - nya miljoner ska fixa allt - och det inte blir så får man faktiskt finna sig i att stå till svars för resultaten.

Ministern påstår att jag är modig som tar upp detta med tanke på det record vi har. Jag tycker inte alls att det är modigt. Jag skäms inte ett dugg för det som hände under alliansregeringens tid. Resultaten var goda. Vi gjorde fler arbetsplatsbesök, fler inspektioner och införde fler förbud och förelägganden och annat som faktiskt inte görs i dag trots utökningen av budgeten. Jag är mycket stolt över det arbete vi gjorde. Vi försökte modernisera en myndighet som jobbade på ett gammalt sätt med utgångspunkt i den tiden när vi mest hade industrier och liknande arbetsplatser. I dag vet vi att det är stress och andra orsaker som gör att människor mår dåligt och sjukskriver sig från jobbet.

Min fråga kvarstår. Vad gör statsrådet för att få till ett effektivare arbetsmiljöverk? Vad kommer att komma ut av regeringens ganska detaljerade regleringsbrev? Vi behöver ju se bättre resultat. Det är fler inspektioner som behövs, enligt ministern själv, men jag har inte hört någon oro uttryckas över att de har minskat. Det oroar mig.

Fru talman! Jag vill fortsätta att uppehålla mig vid stressrelaterad och psykosocial ohälsa. Att inte ha för många medarbetare är en viktig friskfaktor. Till exempel har forskning visat att när medarbetare drabbas av personliga svårigheter är det lättare att komma vidare från den personliga sorgen om det finns ett stödjande klimat på arbetsplatsen.

Prevent, som jobbar med arbetsmiljö i samverkan mellan Svenskt Näringsliv, LO och PTK, har i rapporten Arbetsmiljöindikator 2016 intervjuat 2 100 chefer och skyddsombud. Det var en stor svarsfrekvens, men hälften av dem som svarade sa att de inte hade någon bra metod för att undersöka och riskbedöma den organisatoriska och sociala arbetsmiljön på arbetsplatsen.

Det säger mycket om att man behöver råd och stöd. Om någon på arbetsplatsen har brutit benet är det lättare att förstå att det kommer att ta ett antal veckor innan man kan komma tillbaka, men det är svårare att som arbetsgivare hantera den som har ont i själen.

De mindre arbetsgivarna har ju inte heller HR-avdelningar som kanske kommuner och landsting och större arbetsgivare har, utan man ska hantera det inom befintlig personal.

Jag vill ställa en fråga innan min tid här framme i talarstolen är ute. Den handlar om Socialförsäkringsutredningen, som jag hade förmånen att vara ledamot i. Vi arbetade med arbetsskadeförsäkringen också och har en del förslag i utredningen. Bland annat tittade vi på Finland, som har en sorts bonus-malus-system. Det är kanske ingenting för Sverige, men det finns en hel del i utredningen som man skulle kunna ta fram eftersom det finns många frågetecken kring det här.

När kommer riksdagen att få utredningens förslag avseende ministerns ansvarsområde för beredning och beslut?

Fru talman! Man kan jämföra Arbetsmiljöverkets roll för arbetsmarknaden med polisens roll när det gäller brottsligheten i samhället. Jag tror att det är få som skulle tänka att man minskar antalet brott i samhället genom att minska anslagen till polisen och genom att minska antalet poliser som kan vara ute på gator och torg och som kan lösa brott.

Det var ju precis det som hände med den förra regeringen. Mellan 2007 och 2009 förlorade Arbetsmiljöverket 30 procent av anslagen. Det var 300 färre inspektörer efter det. Det är klart att det blir svårare att utföra sitt arbete då. Arbetsmiljöverket borde egentligen vara ute mer på oanmälda besök, det vill säga där arbetsgivaren inte vet om att man kommer, för då finns det större chans att man kan se de farliga situationerna innan någonting inträffar. Det måste ju vara att arbeta förebyggande, innan någon blir skadad eller en dödsolycka sker, som är målet. Men resurserna har inte räckt till för det.

Regeringen utökar nu resurserna och har redan utökat antalet arbetsmiljöinspektörer just för att man ska kunna komma direkt när det händer något men även kunna komma oanmäld eller när någon kallar på en. Det här har dubbel effekt, för det handlar både om de konkreta arbetsplatserna som man kan besöka och där man kan bidra till att skapa en bättre arbetsmiljö, men det handlar också om att arbetsgivarna hela tiden ska veta att de kan få besök och se till att ha en bra arbetsmiljö.

Detta är helt rätt inriktning som regeringen har. Jag frågar mig vad man skulle göra annars, om man faktiskt inte utökade resurser och antalet inspektioner. Vi satsar också på välfärden, och det är viktigt, inte minst för alla de kvinnor som jobbar där som nu blir utbrända. Det är också ett område där den förra regeringen tyvärr skar ned mycket, och jag tror att det är det som vi ser resultatet av i dag. Vi jobbar alltså brett på det här området.

Fru talman! Statsrådet sa att det var modigt av oss att ta upp denna fråga. Vi tar upp den eftersom det har blivit sämre. Det är därför vi debatterar den här frågan. Man tillför mer resurser, och det är färre inspektioner. Det går inte riktigt ihop, enligt mig.

Vår uppgift som opposition är ju att granska regeringsmakten. Det är inget konstigt i det. Ni blir ju bara bättre av att vi granskar er. Så kan man också tänka i stället för att tycka att det är modigt att vi tar upp den här frågan.

När vi tittar på var det finns problem - och det finns ett stort problem - blir vi oroliga över styrningen av våra myndigheter, och vi är i synnerhet oroliga över styrningen av Arbetsmiljöverket som det ser ut nu just med den debatt som vi hade om att det blir färre inspektioner men mer resurser. Vi är oroliga över hur kvinnor i offentlig sektor blir alltmer sjuka. Det är därför vi vill göra extra satsningar; vi vill satsa mer än vad regeringen vill.

När det gäller kvinnor som jobbar i offentlig sektor är det tur att vi fick en borgerlig regering, en Bildtregering, som såg till att vi kunde ha fler arbetsgivare för de här kvinnorna som arbetar i offentlig sektor. Annars hade man bara haft en arbetsgivare att välja på, och det är inte bra. Det är mycket bättre att ha fler arbetsgivare, och det blir oftast också bättre på de arbetsplatser som finns.

Statsrådet sa att man ska inrätta ett kunskapscentrum, men det är inte riktigt samma sak som en myndighet. Om Socialdemokraterna tycker att den här frågan är så viktig är det väl en myndighet som ska inrättas?

Fru talman! Hillevi Larsson har på ett mycket bra sätt redogjort här för vilket naturligt samband som finns mellan antalet inspektörer och antalet inspektioner som är möjliga att göra. Självklart handlar det inte bara om antalet inspektörer utan också om att de är kunniga, och därför måste de vara väl utbildade innan de kan utföra sitt arbete. Men självklart finns det ett samband, och det betyder att antalet inspektioner kommer att öka nu när vi har kunnat anställa fler inspektörer inom Arbetsmiljöverket.

Lotta Finstorp lyfter upp en viktig fråga om kopplingen mellan hur många underställda en chef eller arbetsledare har och möjligheten att agera på ett bra sätt med ett systematiskt arbetsmiljöarbete. Lotta Finstorp lyfter fram erfarenheterna från EU-Osha, den europeiska arbetsmiljöbyrån, och jag tror att det är viktigt att titta på detta.

Det är precis som Lotta Finstorp säger att de arbetsgivare som kanske inte har HR-avdelningar och stora sådana resurser naturligtvis behöver råd och stöd i hur man ska jobba, inte minst när man ska ta sig an arbetsmiljöproblem, som organisatorisk och social arbetsmiljö, som man kanske inte har jobbat tillräckligt aktivt med tidigare. Därför gör Arbetsmiljöverket nu oerhört stora insatser med de nya föreskrifterna också i stödjande insatser för att underlätta för parterna att arbeta med dem.

En annan viktig aktör är till exempel Prevent, liksom de andra aktörerna som ägs av parterna och som gör ett mycket bra arbete.

Fru talman! Jag vill ändå säga att det finns en viktig punkt, trots allt, i det som tas upp i den här debatten. Och det är frågorna om ökad effektivitet och uppföljning.

När det gäller Riksrevisionen ska vi, som jag har sagt tidigare, återkomma med ett mer formellt svar. Men Riksrevisionen säger ungefär så här: Det är svårt att veta vilka de stora arbetsmiljöproblemen är, hur de förändras över tid och hur många som drabbas eftersom statistiken inte är tillförlitlig. Det finns en osäker koppling mellan anmälda och faktiska arbetsskador och svårigheter att mäta självupplevd arbetsmiljö.

Det är kanske inte så konstigt att de här svårigheterna finns, men det är alldeles uppenbart att detta behöver åtgärdas. Det här är frågor som regeringen har anledning att återkomma till och som vi kanske också har anledning att återkomma till i ytterligare debatter.

Fru talman! Jag ska be att få tacka för debatten. Detta är en viktig debatt. Det är också en pågående debatt, för vi bryr oss alla om de här frågorna. I ett bra arbetsliv måste det vara en bra arbetsmiljö. Annars funkar det inte.

Jag tycker att det är bra att ministern säger att man har höjt ambitionsnivån. Jag väntar med spänning på att vi ska få se resultatet av det. Precis som ministern säger kan man nämligen fråga sig: Gör Arbetsmiljöverket rätt saker? Är det effektivt? Är man ute på rätt ställen? Är statistiken korrekt? Det har jag också frågat mig. Vad är en arbetsplatsolycka? Vad är en arbetsrelaterad sjukdom? Antalet anmälningar är kanske inte heller ett bra mått på hur det står till där ute.

Men faktum kvarstår. Antalet arbetsrelaterade sjukdomar ökade 2015, liksom arbetsplatsolyckorna. Det är bara ett enstaka år. Man ska inte dra för stora växlar på det, men vi hade trots allt en nollvision. Det som jag tycker är allvarligt är att det är många fler som arbetar - det är rekord, och det vet ministern också - och ändå minskade antalet inspektioner och besök just 2015. Det tycker jag är allvarligt. Man kan alltid hävda att man håller på att utbilda nya, men alla är inte nya. Många finns kvar.

Sedan tycker jag att det är bra att ministern har läst Riksrevisionens rapport - det har jag också gjort. Vi vet båda att det finns en kritik och att detta behöver åtgärdas.

Det är nog svårt för många på ett verk som har funnits länge att växla om till ett modernare arbetssätt. Men det är bra att vi ser problemen, och det är bra att de åtgärdas och att vi kan hålla en seriös debatt kring detta, för det är viktigt.

Tack för debatten!

Fru talman! Bara för sakens skull vill jag påpeka att det är den här regeringen som har infört en nollvision när det gäller dödsolyckor. Men jag vill också tacka för debatten. Detta är en viktig fråga. Vi får anledning att återkomma till den.

Låt mig ändå lyfta ett exempel där jag tror att det finns anledning att göra förändringar i Arbetsmiljöverkets arbete. Det gäller hur mycket man går på tips. Hittills har man nästan inte alls gått på tips. Men i Riksrevisionens enkät visar det sig att en majoritet av inspektörerna skulle vilja arbeta mer med tips. Jag tror att det är ett sätt att också kunna komma till rätta med en grå sektor. Det visar sig tyvärr ofta att arbetsgivare som har en dålig arbetsmiljö är desamma som de som kanske inte följer andra regler eller som inte betalar skatt. Därmed snedvrider de konkurrensen, utöver att de utsätter anställda för faror. Men, fru talman, det är som sagt frågor vi får återkomma till senare.

Överläggningen var härmed avslutad.