Arbetsmiljön inom ambulanssjukvården

Herr talman! Elisabeth Björnsdotter Rahm har frågat mig vad jag avser att göra för att de regelverk som nämns i interpellationen inte ska stå i motsatsförhållande till varandra och så att arbetsmiljön inom ambulanssjukvården förbättras.

Inledningsvis vill jag påpeka att arbetsgivare har ett ansvar för att bedöma och hantera risker i arbetsmiljön. Det gäller även inom ambulanssjukvården. Självklart ska ambulanspersonalen ha en god arbetsmiljö.

Interpellanten menar att regelverken står i motsatsförhållande till varandra. Men det undantag för användning av bilbälte som anges i Transportstyrelsens föreskrifter och som Elisabeth Björnsdotter Rahm hänvisar till i sin frågeställning fråntar inte arbetsgivaren ansvaret att se till att arbetsmiljöarbetet bedrivs på ett sådant sätt att intentionen i arbetsmiljölagen uppfylls. Arbetsgivaren är skyldig att undersöka, genomföra och följa upp verksamheten för att förebygga olyckor och ohälsa och skapa en god arbetsmiljö.

Utrustningen i ambulanser ska förstås möjliggöra såväl en god vård som en god arbetsmiljö för medarbetarna. Vilken specifik utrustning som ska finnas är dock en fråga för arbetsgivare och berörda myndigheter.

Avslutningsvis vill jag upprepa att regeringen stöder regionerna, som hälso- och sjukvårdens huvudmän, genom att under 2021 tilldela regionerna 85 miljoner kronor för ambulanssjukvården och 3,2 miljarder kronor för goda förutsättningar för vårdens medarbetare genom överenskommelser mellan staten och Sveriges Kommuner och Regioner. Medlen kan användas till förstärkning av ambulanssjukvården och insatser för en hållbar arbetsmiljö.

Jag utgår från att interpellanten och jag är överens om vikten av att arbetsgivaren tar sitt ansvar för att säkra en god arbetsmiljö för vårdens medarbetare.

Herr talman! Jag tackar socialministern för svaret.

Vi har ju haft den här debatten tidigare - i mitten av maj, om jag inte missminner mig. Jag tog upp debatten igen då jag inte var riktigt nöjd med svaret, och det kan jag inte påstå att jag är den här gången heller.

Av Arbetsmiljöverkets föreskrifter om användning av arbetsutrustning följer bland annat, som jag skrev i min interpellation, att arbetsutrustning ska användas så betryggande som det bara går som skydd mot ohälsa och olycksfall. I samband med bemyndigande att meddela föreskrifter om trafik, transporter och kommunikationer framkommer bland annat att regeringen och den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om trafikregler.

I trafikförordningen står det att om det finns bilbälten i ett fordon ska alla använda bilbälte. I Transportstyrelsens föreskrifter om användning av bilbälte står det att det kan göras undantag för användande av bilbälte i baksätet om det på något sätt hindrar yrkesutövningen. Dessa två föreskrifter talar mot varandra, och det är regeringen som har ansvar för att i regleringsbrev till berörd myndighet se till att dessa föreskrifter inte står i motsatsförhållande till varandra.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

För att dessa två regelverk inte ska stå i motsatsförhållande till varandra krävs att regeringen tar sitt ansvar, utfärdar regleringsbrev och ser över hur dessa regelverk är utformade, så att det här motsatsförhållandet kan undanröjas. Om inte regeringen tar sitt ansvar i det här fallet blir det ett moment 22 - å ena sidan ska människor ha bilbälte, å andra sidan inte.

Vi har hela tiden ett ansvar för att man ska ha en god arbetsmiljö inom ambulanssjukvården. Jag är glad att regeringen i sin budget tillför mer medel till regionerna, men som socialministern säger är det regionerna som arbetsgivare som har det yttersta ansvaret.

När det fortfarande är sju regioner i vårt land som inte har erforderliga hjälpmedel för att säkra arbetsmiljön för ambulanssjukvården blir det upp till varje region att ta sitt arbetsgivaransvar. Det finns inget krav från regeringen på att budgettillskottet från regeringen ska garantera detta.

Min fråga till socialministern blir återigen: Hur avser socialministern att se över att dessa två lagstiftningar inte krockar, så att vi kan förbättra arbetsmiljön för ambulanssjukvården?

Herr talman! Jag tycker att Elisabeth Björnsdotter Rahm får det att bli mycket krångligare än vad det egentligen är. Myndigheters föreskrifter är alltid komplement till de styrande regelverken. Jag behöver kanske inte reda ut detta huvudsakligen för Elisabeth Björnsdotter Rahm, men jag tror att de som lyssnar kan tycka att det är lite krångligt. Jag tänker därför ta lite tid till detta.

Socialstyrelsens föreskrifter om ambulanssjukvård har syftet att stödja ambulanssjukvården så att den kan uppfylla hälso- och sjukvårdslagens övergripande mål om en god vård. Vi har ju också det som handlar om god och nära vård, och det finns naturligtvis mycket i detta. Arbetsmiljöverkets föreskrifter preciserar vilka krav som ställs på arbetsmiljön enligt arbetsmiljölagen.

Båda dessa föreskrifter ska arbetsgivarna naturligtvis se till att efterleva, men myndigheterna ansvarar själva för sina föreskrifter och innehållet i dem. Regeringen skulle mycket väl genom särskilda regeringsbeslut kunna initiera en specifik översyn, men inte genom att säga att det ska stå på ett specifikt sätt. Myndigheten äger sina föreskrifter.

Transportstyrelsens undantag för användning av bilbälte i baksätet är inte någonting som enbart finns för ambulanssjukvården, utan detta gäller också polis, kriminalvård, tull och viss annan sjukvårdspersonal om yrkesutövningen kräver det. Elisabeth Björnsdotter Rahm och jag hade mycket riktigt en interpellationsdebatt här i maj. Då handlade det dock väldigt mycket om huruvida vi skulle se till att det fanns specifik medicinteknisk utrustning i alla ambulanser, och från regeringens sida kan vi inte föreskriva specifik medicinteknisk utrustning. Som Elisabeth Björnsdotter Rahm och jag talade om den gången är utvecklingen väldigt snabb. Det går inte att specificera detta.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag tycker också att det är viktigt att säga att det inte enbart handlar om den specifika situationen. Man kan behöva ställa sig upp för att man ska hänga upp ett dropp, ta tag i en sug eller liknande. Det finns flera moment och situationer. Om personal behöver göra den typen av rörelse och ställa sig upp ska man inte beläggas med en bot eller hamna i brottsregistret för att man gör sitt jobb.

Att så långt som möjligt förhindra alla dessa moment, både i ambulanser och när det gäller polis, kriminalvård, tull och andra, är en fråga för arbetsgivarna. Undantaget finns för att den enskilde i vissa situationer inte ska hamna i brottsregistret och få böter.

Myndigheterna ansvarar för sina föreskrifter. Även om man kan tycka att någon viss utrustning borde användas kan vi inte föreskriva viss medicinteknisk utrustning. Det tror jag att Elisabeth Björnsdotter Rahm och jag var rätt överens om förra gången, men jag säger det en gång till.

Herr talman! Jag tackar socialministern.

Ja, vi var överens om att vi inte kan ställa krav på att det ska finnas specifik utrustning inom ambulanssjukvården.

Jag är medveten om att det finns andra yrkesgrupper som vi också kan diskutera när det gäller arbetsmiljön. Men just nu har jag lagt fokus på ambulanssjukvården, framför allt när det gäller hjärt- och lungräddning som ju är en av de mest akuta uppgifter som ambulanssjukvården utför. Vi förutsätter att vi när olyckan är framme ska få den bästa och mest högkvalitativa sjukvård som bara går att erbjuda i Sverige.

Det finns många exempel inom ambulanssjukvården på olyckor som har inträffat för medarbetare inom ambulanssjukvården, vilka hade kunnat undvikas om det hade funnits adekvata hjälpmedel i varje ambulans. Som jag sa finns det sju regioner i dag som inte har till exempel en mekanisk hjärt- och lungräddningsmaskin i alla sina ambulanser. Det innebär att en ambulanssjukvårdare som ska utföra hjärt- och lungräddning måste stå upp i ambulanshytten under hela färden från patientens bostad till sjukhuset eller till den vårdinrättning där vården ska fortsätta. Där har vi problemet att man inte kan sitta fastspänd med ett säkerhetsbälte i baksätet och samtidigt försöka rädda liv.

Den problematik som jag vill lyfta fram är att man ställer två regelverk mot varandra. Du ska som ambulanssjukvårdare utföra ditt arbete, rädda liv och ge en trygg vård till våra medborgare. Samtidigt ska du kunna känna dig trygg i att du har en arbetsmiljö där du vet att du efter dagens slut kan komma hem till dina nära och kära och inte själv råka ut för en olycka.

Det har vid ett flertal tillfällen hänt att ambulanssjukvårdare har stått upp och utfört vårdåtgärder samtidigt som man i en tre ton tung ambulans vid en inbromsning inför rött ljus eller i en kurva har ramlat omkull och slagit sig väldigt illa. Det känns inte tryggt att ha en sådan arbetsmiljö för ambulanssjukvårdare, och de vidhåller själva att det inte är en trygg arbetsmiljö när man inte har adekvat arbetsutrustning som gör att man kan sitta fastspänd bak i en ambulans.

Därför blir min fråga igen till socialministern: Hur ska vi undanröja det regelkrångel som gör att vi inte kan tillgodose en god arbetsmiljö för våra tappra personer som jobbar inom ambulanssjukvården i Sverige i dag?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Herr talman! Först måste vi slå fast att det här är två olika föreskrifter som inte står emot varandra. Man måste förhålla sig till båda två, och det är möjligt att göra det. Men regeringen kan inte föreskriva en viss medicinteknisk utrustning. Alla ambulanser ser heller inte likadana ut. Det finns ju olika moment där det skulle kunna uppstå problem. Det kan uppstå en krock om man inte hanterar det här på rätt sätt, och då menar jag förstås inte en fysisk krock.

Elisabeth Björnsdotter Rahm säger att vi inte kan ha dessa båda föreskrifter samtidigt. Jo, det kan vi, och man måste som vårdgivare och som arbetsgivare förhålla sig till båda. Jag tycker att detta är viktigt att säga.

Nu talar vi specifikt här återigen om hjärt- och lungräddning och det momentet. Men att sträcka sig efter en sug för att göra rent i luftvägarna är också någonting som kan vara helt avgörande, och beroende på hur ambulansen är utformad kan man behöva ställa sig upp.

Vad jag försöker beskriva här är att vi har två föreskrifter och att man måste förhålla sig till båda. Det är arbetsgivarens ansvar att erbjuda såväl en trygg arbetsmiljö som en god hälso- och sjukvård för patienten. Men för att den enskilde inte ska hamna i en situation där man blir bötfälld för att man helt enkelt bryter mot lagen när man tvingas att utföra vissa moment obältad finns det ett undantag för vissa yrkeskategorier. Jag är inte beredd att ta bort det undantaget. Det skulle få väldigt olyckliga konsekvenser för enskilda individer. Men de här föreskrifterna ska man förhålla sig till samtidigt. Det är också därför som vi har såväl Arbetsmiljöinspektionen som Inspektionen för vård och omsorg.

Jag tycker att det är felaktigt att beskriva det som att det är föreskrifter som nödvändigtvis står mot varandra. Man måste kunna förhålla sig till mer än en föreskrift i verksamheten, och exakt hur föreskriften ska se ut ansvarar myndigheten för.

Herr talman! Jag är medveten om att man måste förhålla sig till alla föreskrifter, socialministern. Men i vissa lägen går det inte att förhålla sig till båda föreskrifterna. Det går inte att stå upp i en ambulans och utföra vissa arbetsmoment och samtidigt ha säkerhetsbältet på sig. Oavsett vilka åtgärder arbetsgivaren har vidtagit går inte de båda föreskrifterna att förena.

Givetvis har arbetsgivaren ett stort ansvar för utformningen av en ambulans. I största möjliga mån försöker man givetvis utforma den så att ambulanssjukvårdaren ska kunna sitta bältad, och alla redskap och det man behöver för sitt arbete ska finnas inom räckhåll utan att man ska behöva sträcka sig och ställa sig upp i en ambulans. Men vi har fortfarande kvar en av de stora diskussioner som jag har tagit upp tidigare, nämligen att det inte finns rätt utrustning i alla ambulanser och där regionerna som arbetsgivare inte tar sitt ansvar. Det är sju regioner i Sverige som inte tar sitt ansvar för att deras medarbetare ska kunna ha en bra arbetsmiljö.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Vi är egentligen tillbaka i mitt moment 22, där jag påstår att de olika förhållningssätten och regelverken inte går att förena.

Min fråga tillbaka till socialministern är: Hur ska vi säkra arbetsmiljön för dem som jobbar i ambulanssjukvården?

Herr talman! Enligt arbetsmiljölagen har arbetsgivaren ett lagstadgat ansvar för en god arbetsmiljö. Man är skyldig att följa de föreskrifter som finns på området, och det finns en arbetsmiljöinspektion som gör tillsyn och ska bevaka att så också sker. Sedan har vi hälso- och sjukvårdslagen som ska försäkra oss om att patienterna får bästa möjliga vård.

Vi har inte en ordning där vi räknar upp någon medicinskteknisk utrustning. Det gäller hälso- och sjukvården generellt och också i ambulanser och ambulanssjukvården. Vi tillskjuter dock resurser såväl till ambulanssjukvården specifikt för kompetenshöjande insatser och andra insatser som man ser ett behov av som till hela hälso- och sjukvården, bland annat till ambulanssjukvården, både för åtgärder som förbättrar situationen på det personalpolitiska området och för att vi över huvud taget ska få en god och nära vård.

Jag vill avsluta med att säga: Att ha dubbla föreskrifter betyder att man måste kunna ta hänsyn till båda. Man kan inte välja en god arbetsmiljö eller en god hälso- och sjukvård.

Jag skulle se det som olyckligt om vi skulle ta bort undantaget för vissa yrkeskategorier att för vissa moment ha möjlighet att stå upp. Därför kommer det att vara kvar. Annars skulle man bryta mot lagen när man utför sitt arbete.

Vårdgivaren har ett ansvar för en god vård och för en god arbetsmiljö, och det måste man arbeta vidare med. Det gäller samtliga utövare av svensk hälso- och sjukvård, inte minst ambulanssjukvården.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.