Arbetsmarknadssituationen i Gävleborg och Sandviken

Fru talman! Ulla Andersson har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att bistå Sandvikens kommun, vilka ökade resurser jag avser att tillföra Arbetsförmedlingen Gävleborg med anledning av varslen och vilka åtgärder jag avser att vidta för att motverka effekterna av lågkonjunkturen. Inledningsvis vill jag säga att jag har besvarat många andra interpellationer och riksdagsfrågor med liknande frågeställningar. Regeringen har presenterat ett omfattande arbetsmarknadspolitiskt paket och närmare redovisat detta i propositionen Åtgärder för jobb och omställning (prop. 2008/09:97) som regeringen nyligen lämnat till riksdagen. Av propositionen framgår hur regeringen avser att hantera den rådande situationen, och därför sammanfattar jag kort propositionens innehåll. Regeringens politik har skapat förutsättningar för en hållbar ekonomisk utveckling och frigjort resurser för att hantera den rådande konjunkturavmattningen. För att möta de företag och människor som drabbas av varsel och nedläggningar har regeringen gett regionala samordnare i uppdrag att för regeringens räkning samordna insatserna lokalt och regionalt. Dessutom har regeringen inrättat en nationell samordningsfunktion i form av en statssekreterargrupp samt även presenterat ett stimulanspaket som omfattar ca 23 miljarder kronor under 2009-2011. Paketet innebär bland annat att regeringen intensifierar förmedlingsverksamheten, utökar antalet platser i arbetspraktik, inför praktisk kompetensutveckling, förstärker nystartsjobben för att hjälpa de långtidsarbetslösa, satsar på fler utbildningsplatser inom yrkeshögskolan och kommunal gymnasial vuxenutbildning, yrkesvux, samt föreslår att arbetslösa över 25 år under 2009 och 2010 ska kunna få studiemedel med den högre bidragsnivån vid studier inom gymnasial vuxenutbildning med yrkesinriktning. Dessutom föreslår regeringen stärkta infrastruktursatsningar och införandet av en skattereduktion också för reparation, underhåll samt om- och tillbyggnad, ROT-arbete, för att stärka efterfrågan på arbetskraft inom byggsektorn. Detta är en kraftfull satsning som innebär att ett stort antal personer bereds möjlighet till arbete, utbildning eller annan sysselsättning. När det slutligen gäller frågan om vilka resurser jag avser att tillföra Arbetsförmedlingen Gävleborg vill jag bara klargöra att det inte är jag som fördelar dessa resurser. Arbetsförmedlingen är numera en myndighet och jag är övertygad om att myndigheten kommer att hantera fördelningen till olika regioner i landet på ett tillfredsställande och kompetent sätt.

Fru talman! Jag kommer från ett län, Gävleborg, som under väldigt lång tid har haft väldigt hög arbetslöshet. Det är en bekymmersam situation. Vi är beroende av en tung basindustri. Vi vet alla hur utvecklingen har sett ut. Det har skett en väldigt god produktivitetsutveckling och mycket effektiviseringar. Det har också inneburit till exempel att Ericsson har gått från 2 200 anställda till 900, varav bemanningsföretag står för en tredjedel. Liknande tendenser ser vi också inom den tunga basindustrin i övrigt i länet. Basindustrin kommer att ha en oerhört stor betydelse även fortsättningsvis, men kommer kanske inte att stå för de främsta ställen där de nya jobben kommer framöver. Därför blev det väldigt oroligt när Sandvik lade ett varsel på 900 personer i Sandviken. Sandvik har kanske haft en annan tendens än den övriga basindustrin i länet. Nu är det också så att antalet varsel i Gävleborg har ökat med 31 procent och antalet arbetssökande som har fått nytt jobb minskat med 21 procent om man jämför ett år bakåt i tiden. Regeringens samordnare har i sin rapport prognostiserat att antalet sysselsatta i länet kommer att minska med 2 700 personer under året. I december var arbetslösheten 4 ½ procent i Gävleborg mot 3,2 procent i riket. I vårt län var 30 av 1 000 anställda varslade. Det är den sämsta utvecklingen i landet tillsammans med Blekinge. Men vi kanske hade ett sämre utgångsläge. Då har vi inte ens räknat in de tysta varslen. Dessutom ska man ta upp att vi ligger så till att det är lönsamt för SJ att ta ut väldigt höga biljettpriser. Ett månadskort till Uppsala, som ligger tio mil från Gävle, kostar ungefär lika mycket som ett månadskort till Falun, som också är tio mil bort. Det är inte så lätt att pendla dit där jobben finns; nu kanske det dock nästan inte finns jobb någonstans, tyvärr. Samtidigt som den här situationen har rått har antalet utbildningsplatser som leder till jobb minskat med 72 procent i länet. Det är väldigt oroväckande att man inte har möjlighet till omskolning eller vidareutbildning utan alltmer placeras i passiva eller okvalificerade åtgärder eller väldigt korta utbildningsinsatser. Förra veckan fick Arbetsförmedlingen i Sandviken in 104 nyanmälda arbetssökande. Den totala arbetslösheten i Sandviken ligger nu 45 procent högre än vid samma tid förra året, detta innan varslen faller ut, vilket troligtvis kommer att ske i maj månad. Vi har ungefär 1 500 personer inskrivna på Arbetsförmedlingen i Gävle, och det är 38 nyanmälda jobb. Det säger sig självt att det inte finns många jobb att söka för dessa 1 500 personer. Vid samma tid förra året var det 650 nyanmälda jobb, och då var inte feriejobben inräknade. Dem ser man inte ens till i dag. Om den här utvecklingen håller i sig kommer Sandviken att ha en arbetslöshet på 11-12 procent i slutet av detta år. Det är som sagt väldigt oroväckande. Sandvikens kommun håller på att ladda för fullt för att göra allt vad man kan för att bistå dem som varslas och förlorar sina jobb och för att göra Sandviken till en än bättre kommun att bo och leva i. Men de behöver självklart stöd och hjälp och efterfrågar detta från regeringen. Jag förstår att Littorin kommer att ta upp sitt gyllene paket, eller hur han brukar uttrycka det. Men det kanske inte är så gyllene att det är tillräckligt. Dessutom ökar Sandvikens kommuns kostnader för socialbidrag kraftigt. Redan i januari månad går budgeten med 600 000 kronor i underskott. Att många står utanför a-kassan är väldigt oroväckande. I det gyllene paketet, som Littorin tror är det universella verktyget, finns ingenting om a-kassan, som fortsättningsvis kommer att vara en oroväckande del för många i Sandviken. Hur tror du att försämringarna i a-kassan kan skapa fler jobb? Vad tänker du göra för att förbättra situationen? Vi kan nog vara överens om att det ni hittills har föreslagit inte är tillräckligt.

Fru talman! Det är naturligtvis lätt att dela Ulla Anderssons oro. Det var bland annat därför jag var i Sandviken och träffade Sandvik den 21 januari. Då träffade jag Sandviks ledning, de tre klubbarna - Metall, Unionen och Ledarna - och även Arbetsförmedlingen i Sandviken, egentligen för att göra två tre saker: dels höra direkt med företagen hur de ser på sin situation, med orderflödet, framtiden och vad som är problematiken och på det sättet se hur man möjligen kan göra olika typer av insatser, dels höra med fackklubbarna och de varslade hur de ser på situationen. Det är också ett sätt att försöka se hur man tycker att det fungerar med kedjan mellan företag, omställningsavtalens aktörer, Arbetsförmedlingen och utbildningssystemet, så att det inte klickar i något led. Slutligen ville jag också på Arbetsförmedlingen höra om resurserna räcker och når fram och undersöka om det är några problem som finns kvar som vi kan åtgärda för att se till att det fungerar så bra som möjligt. Jag ska, även om det kanske låter uttjatat, börja med att återknyta lite till den förra interpellationsdebatten. Det är klart att det i grunden är så att när man är på ett företag som Sandvik, som är en av landets största privata arbetsgivare, och de beskriver det kraftiga efterfrågefall som de har råkat ut för känner man sig rätt maktlös. Så är det. Det är ett mycket kraftigt efterfrågefall, särskilt för ett företag som Sandvik som är så pass exportorienterat. Det spelar nästan ingen roll: Även om Ulla Andersson hade varit arbetsmarknadsminister tror jag inte att ens hon hade kunnat trolla fram kunder till de här företagen. Men då handlar det om att se vad vi kan göra för att försöka underlätta för företagen att ändå hantera situationen så väl det går. En sak man pekade på där och som man pekar på nästan på alla ställen jag är på är bankernas agerande och bristen på riskkapital. Om till och med ett så stort företag som Sandvik upplever att man har problem med det, hur ska det då inte vara för de mindre företagen, underleverantörer och andra? Delvis hänger detta på det som jag beskrev i förra debatten. Jag lyssnade på den brittiska finansministern, som beskriver det som det värsta året på 100 år. Vad som händer med en del av de stora internationella krispaket som kommit, som de 800 miljarderna dollar i USA, är att de suger upp tillgängligt riskkapital på marknaden. Det gör att även välskötta företag, vilket Sandvik är - det är ett fantastiskt välskött företag med fantastiska produkter - står inför risken att nästan bli utan nödvändigt rörelsekapital för att kunna hantera situationen. Det är naturligtvis oerhört allvarligt. Det är ett stort problem som jag ser det. Om vi nu inte kan göra mer än att försöka göra det vi kan för att hantera det finansiella systemet är det klart att vi måste göra mer för att de enskilda personer som berörs ska få ett så tydligt och rakt besked som möjligt. Jag fick i den tidigare debatten frågan om jag kunde vrida om armen på finansministern. Jag vet inte om det var vad vi lyckades med. Men 4 miljarder extra till arbetsmarknadspolitiken i år är ändå en god idé. Det hjälper till exempel till med 2 500 nya coacher. De enskilda som nu riskerar att få lämna Sandvik och andra bra företag ska få den individuella hjälp som de är berättigade till och förtjänar för att komma vidare. Den fråga Ulla Andersson uttalade, eller som åtminstone är underliggande, är: Räcker det? Det kan vi naturligtvis aldrig veta. Prognosläget just nu är extremt svårt. Vi vet inte hur det ser ut ens om en vecka, en månad eller ett år. Det ska inte uteslutas att det kan behövas mer.

Fru talman! Det är självklart att det är jobb som behövs. Man kan genom politiska beslut vara med om att skapa jobb. Om man till exempel satsar på infrastruktur eller häver frysningen av statsbidragen till kommunerna leder det till jobb. Man kan satsa på grupper med låga inkomster och på så vis stimulera ekonomin. Man kan restaurera a-kassan. Det var en väldigt viktig stabilisator i svensk ekonomi för att upprätthålla efterfrågan när tiderna blir kärva. Nu är det väldigt många som är beroende av en a-kassa, även om det är många som har tvingats lämna den och i dag står utan skydd. En tredjedel av de arbetslösa är utan a-kassa och faktiskt hälften av de unga. Det finns väldigt många verktyg som regeringen och arbetsmarknadsministern skulle kunna använda men som de inte använder. När du uttalade detta om skitår, Littorin, tolkade jag det utifrån de insatser som ni hittills har vidtagit och det ni gjort. Det är ungefär som att ni menade: Vi tänker inte göra så mycket för att motverka det. Det var passiv inställning. Det kommer att rulla på. Låt det ske. Det gjorde mig bedrövad. Det påverkar så många individer och hela samhällsekonomin totalt, och det slår också sönder sammanhållningen i samhället. Det kanske inte är så konstigt för en regering som har bidragit till vi har den sämsta a-kassan i Norden. Den är till och med sämre än den i Nederländerna och Frankrike. Inkomstskillnaderna har också ökat väldigt mycket. Nu säger du att man har satsat på fler coacher. Jag har rest runt till jag vet inte hur många arbetsförmedlingar sedan i höstas, och inte bara arbetsförmedlingar. Jag ska göra en bild av det jag har tagit del av. Först hade man inte personal till att göra det jobb man var satt att göra. Sedan började man flytta om personal från orter som behövde personalförstärkning till orter som behövde ännu mer personalförstärkning. Nu ska man anställa en massa coacher. Det är coacher till Arbetsförmedlingen själv, man ska anställa arbetsförmedlare och man ska köpa upp privata coacher. Det är en ganska stor förvirring på Arbetsförmedlingen. Man säger: Vi hinner bara skriva in arbetslösa, men vi hinner inte så mycket mer. Det är väldigt oroväckande. Det är nu allting borde ha varit på plats. Det borde det egentligen ha varit långt före jul. Vi i Vänsterpartiet lade fram en lågkonjunkturrapport i augusti där vi föreslog väldigt många insatser som så här i backspegeln hade varit bra att ha. Men nu står ni här, och det är alldeles för sent. Jag går över till frågan om fungerande likviditet i företagen. Det är självklart en avgörande faktor. Jag möter företagare som får sin checkkredit uppsagd eller nedskriven väldigt kraftigt. Sandvik är ett stort och etablerat företag, och det har problem. Jag tror att det är lättare för det att lösa det än för alla små och medelstora företag som också är beroende av Sandvik, och det är väldigt oroväckande. Det är beklagligt att bankgarantiprogrammet som regeringen har lagt fram och som vi gjorde allt för att skynda igenom här i riksdagen inte heller fungerar. Arbetsmarknadsministern kan kanske rycka också Odell lite i armarna. Det är många armar att rycka i här. Jag tänker kort gå över till vad samordnarna från regeringens sida har föreslagit för Gävleborg. Det är att människor ska kunna läsa med aktivitetsstöd eller a-kassa. Man vill ha forskningsstöd och ökade anslag till vuxenutbildningar. Ni har inte reparerat det ni drog ned tidigare. Det ska inte vara några mer neddragningar på högskolan. Man vill se kraftiga satsningar på infrastruktur och ett stopp av frysningen av statsbidragen till kommunerna. Kommer detta att ske? Man vill egentligen också se fler delar. Men jag spar det till mitt nästa inlägg och frågar om dem då.

Fru talman! Låt mig börja i slutet av frågorna. Jag tror att varselsamordnarna har varit väldigt betydelsefulla. De har gjort två bra saker. Det ena är att de har samlat de lokala aktörerna kring bordet. De har i princip lagt på bordet vad de olika aktörerna har för stödsystem i dag. Sedan har man med det kunnat bygga system som har räckt ganska långt. Det andra är att man dessutom mot bakgrund av det som finns har gått igenom och pekat på saker som borde se annorlunda ut eller där man kunde ha mer. Det är precis som Ulla Andersson beskriver. Det har från alla län kommit olika typer av inspel i detta. När vi har talat med samordnarna har vi också märkt att det ibland har funnits informationsbrister. Man har inte känt till riktigt hur systemen fungerat. Då har vi kunnat försöka bistå med att visa det. Från en av de resor som jag varit på upptäckte jag att det tydligt var så. Vi bjöd då in samordnarna tillsammans med ledningen för Arbetsförmedlingen och ledningen för ESF-rådet så att de skulle få tillgång till samma information för att underlätta och så att åtminstone de medel som vi har i dag kommer till rätt användning. Det var i förrgår som varselsamordnarna redovisade för statssekreterargruppen. Det ska nu in i den ordinarie beredningsprocessen. Det ska inte uteslutas att saker och ting som varselsamordnarna begär och kommer fram till också är sådant som kommer att komma. Det finns mycket som är klokt. Ulla Andersson tog upp två exempel här. Det handlar om infrastrukturinvesteringar. Det är väldigt bra att kunna göra i det här läget. Jag vill påminna om att det i decemberpaketet kom en 25-procentig ökning av närtidssatsningen för just infrastruktur. Det är en sådan insats man kan göra. När det gäller statsbidragen till kommunerna får jag hänvisa till finansministern. Jag noterar ändå de kommentarer som vi har fått från finansministern. Han hänvisar till den ordinarie budgetprocessen. Det kommer naturligtvis att vara en sådan sak som man kommer att se över. Jag hörde också Ulla Andersson säga att vi är passiva, och hon använde det uttryck som jag kanske inte ska upprepa som intäkt för det. Det är vi absolut inte. När man står där och får prognosen från Arbetsförmedlingen i december om 145 000 nya arbetslösa i år och nästa år får man någonstans kalla en spade för en spade. För dem det berör och deras familjer är det naturligtvis på det sättet. Det innebär att man har en insikt om problemens vidd. Det innebär inte att man är passiv och verkanslös. Det är oerhört viktigt att komma ihåg. Sedan kan det vara så att Ulla Andersson ändå tycker att det för lite. Det har jag respekt för. Det kan man naturligtvis alltid diskutera. Jag vill återigen påminna om att från budget och decemberpaketet har vi 3,3 miljarder mer till utbildningssystemet. Det handlar om yrkesvux, yrkeshögskola, praktikplatser, lärlingsutbildning och ökat studiebidrag för vuxna som går tillbaka till skolbänken. Det är 4 miljarder mer till arbetsmarknadspolitiken. Det handlar bland annat om coacher och olika typer av kortare insatser i arbetsmarknadspolitikens regi. När man frågar Arbetsförmedlingen får man stundtals lite olika svar. Decemberpaketet presenterades den 5 december, och medlen fanns tillgängliga från veckan som avslutades den 18-20. Innan upphandling och genomförande har kommit på plats tar det några veckor oavsett om man ska rekrytera nya människor eller köpa in tjänsterna av kompletterande aktörer. Det är en av mina viktiga frågor när jag är ute. Finns det på plats? När kommer det? Hur ligger man till i upphandlingstidsplaner och annat? Slutligen vill jag återigen påminna om de 2,8 miljarder som är redo för utbildningsinsatser för anställda och varslade inom ramen för Europeiska socialfonden.

Fru talman! Jag börjar med detta med skitåret. Om jag hade fått som jag velat hade jag sett en följdmening där statsrådet sade: Jag ska ta mig tusan göra allt vad jag kan för att det inte ska bli så. Men det blev ett skitår, och passiviteten blev väldigt talande. Ministern säger också så här: När jag är ute på arbetsförmedlingarna ser jag till att saker och ting är på plats. Jag kan säga att när jag är ute hör jag ganska många olika saker. Men en sak som jag hör genomgående är att man efterfrågar möjligheter till längre arbetsmarknadsutbildningar, vilket nu är möjligt. En annan sak som är mycket genomgående är att man vill sätta in insatser för unga arbetslösa direkt. Det kan man inte göra i dag på Arbetsförmedlingen. Man kan inte heller erbjuda längre yrkesutbildning än bara tre månader, vilket är en katastrof för de unga men också för samhället i stort. Ministern säger att det kanske kommer ett förslag i vårpropositionen om statsbidragen till kommunerna. Arbetsförmedlingen signalerar att man förväntas minska antalet anställda med 10 000. SKL har sagt 15 000, och det tror man är mycket i underkant. Det är ett sätt att förvärra lågkonjunkturen och krisen att inte öka anslagen till kommunsektorn. Detta är någonting man borde ha lärt sig av 90-talskrisen, då man faktiskt bidrog till att fördjupa lågkonjunkturen väldigt mycket genom besparingar i kommuner och landsting. Om jag ska vara ärlig tror jag faktiskt att det är en ideologisk fråga, och att det inte kommer att komma några pengar. Man låter nu lågkonjunkturen göra jobbet och skära i välfärden. Till sist ska jag ta upp de delar jag inte hann med i förra inlägget. Regeringens samordnare har begärt företagsstöd. De pengar länsstyrelserna har till företagsstöd räcker inte på långa vägar även om man har så låg medfinansiering som 10 procent. Detta vill man ha. Kommer det något mer sådant? Det handlar också om uppräkningen av eurokursen till 10 kronor. Det skulle ge 185 miljoner till i den regionala fonden, som vi i Gävleborgs län är en del i. Det skulle vara välkomna pengar, och väldigt välbehövligt.

Fru talman! Jag tackar Ulla Andersson för en bra och oerhört viktig debatt. Vi är naturligtvis helt överens om att det som sker ute på de här företagen, varav Sandvik är ett, är absolut förfärligt. När man går runt på fabriksgolven och ser produktionslinjer som står tomma skär det i hjärtat. Jag kan gärna ta till mig det här och säga att det inte bara ett skitår utan att jag ta mig tusan - ursäkta språkbruket - ska se till att det inte blir så. Det är också det vi försöker göra. Ett konkret utfall av det är de 7,3 miljarder i nya pengar till utbildnings- och arbetsmarknadspolitiken som vi har sett till att få på plats. Jag håller helt med Ulla Andersson; det som gäller ungdomarna är det absolut allvarligaste problem som vi står inför. Turordningskretsar och annat gör att det är ungdomar med kort tid i arbetslivserfarenhet som lämnar företagen. Det är ett stort problem. Jag är väl medveten om det som Ulla Andersson pekar på, nämligen att insatser för ungdomar kommer senare än vad vi skulle önska. Det är en sådan sak som jag tittar mycket noga på just nu. Jag ska villigt erkänna att jag delar uppfattning med Ulla Andersson i den delen. När det gäller längre utbildningsperioder inom ramen för arbetsmarknadspolitiken är jag mer tveksam. Där tycker jag att det är det reguljära utbildningssystemet som ska lösa det hela när det gäller de längre utbildningarna. De kortare utbildningarna för att snabbare komma i arbete kan man hjälpa till med inom ramen för arbetsmarknadspolitiken. Det handlar inte om en prioritetsordning, utan bara om vem som gör vad om jag får uttrycka det på det sättet. Slutligen har vi den sista frågan, som gäller företagsstöd. Jag får nästan be Ulla Andersson att ställa den frågan till det ansvariga statsrådet. Jag har faktiskt inget svar. Jag ber om ursäkt för det.