Arbetsmarknaden för utrikes födda

Herr talman! Marie Granlund har frågat mig hur jag anser att insmugglingen av krigsmateriel och andra vapen till landet ska bekämpas, om det kan finnas anledning att se över och omfördela befintliga polisresurser för att komma till rätta med den senaste tidens våldsdåd samt om jag och regeringen anser att det behövs ytterligare skärpning av vapenlagstiftningen för att komma till rätta med problemet.

Illegala vapen utgör ett allvarligt samhällsproblem och fortsatta insatser för att motverka förekomsten av dessa är en prioriterad fråga för regeringen. Polismyndigheten och Tullverket har intensifierat sitt samarbete de senaste åren, vilket bland annat har resulterat i att antalet beslagtagna vapen har ökat kraftigt. Regeringen anser att arbetet mot införseln av illegala vapen är viktigt.

Även internationellt samarbete är nödvändigt för att kunna förhindra införseln av illegala vapen. Sverige deltar aktivt i det internationella samarbetet för att förhindra smuggling och regeringen verkar för att ytterligare stärka EU-samarbetet och harmonisera den gemensamma lagstiftningen för att begränsa tillgången på vapen.

Som ett led i arbetet mot den ökade beväpningen och användningen av skjutvapen inom kriminella kretsar höjdes den 1 september 2014 det lägsta straffet för grovt vapenbrott. Samtidigt höjdes det högsta straffet för vapenbrott av normalgraden och det infördes ett nytt brott, synnerligen grovt vapenbrott.

Straffskalan enligt lagen om brandfarliga och explosiva varor ligger dock kvar på samma nivå som gällde för vapenbrotten före straffhöjningarna för ett år sedan. Eftersom likheterna med bestämmelserna om straffansvar för vapenbrott är uppenbara, finns det skäl att också se över straffbestämmelserna i lagen om brandfarliga och explosiva varor.

Förstadier till vapenbrott är i dag inte kriminaliserade. Utredningen om skärpta straffrättsliga åtgärder mot organiserad brottslighet har föreslagit att försök, förberedelse och stämpling till grovt vapenbrott och synnerligen grovt vapenbrott ska kriminaliseras. Förslaget har remitterats och bereds nu i Regeringskansliet.

Poliser ska finnas tillgängliga där de behövs bäst. En av de viktigaste utgångspunkterna i ombildningen av polisen har varit att stärka den lokala närvaron och tillgängligheten i hela landet. Polismyndigheten ansvarar för att resurserna fördelas så att det finns tillgänglig polis i hela landet samtidigt som den grova brottsligheten kan bekämpas där den förekommer. Som ett exempel på detta meddelade rikspolischef Dan Eliasson nyligen att resurserna i Malmö ska förstärkas för att komma till rätta med problemen där.

Regeringen följer noga det fortsatta ombildningsarbetet av polisen för att säkerställa att intentionerna med reformen infrias. Det är viktigt att Polismyndigheten disponerar sina resurser på ett sätt som sammantaget främjar brottsbekämpningen och tryggheten i hela landet på bästa sätt.

Herr talman! Jag vill tacka statsrådet Ygeman för svaret. Jag skulle emellertid vilja göra en kort tillbakablick för att visa hur det var i Malmö den gångna sommaren.

Den 12 juni exploderade en handgranat på Rasmusgatan i området Seved, den 20 juni i Kroksbäck, den 24 juni i Kroksbäck igen, den 15 juli i Arlöv, som ligger norr om Malmö, den 21 juli en ny explosion utanför en samlingslokal, den 23 juli i Limhamn, den 24 juli på Norra Grängesbergsgatan, den 26 juli Värnhem, den 5 augusti i centrala Trelleborg och den 10 augusti i Möllevången, och då gällde det ett bostadshus.

Det är självklart helt oacceptabelt. Sommarens våldsdåd i Malmö är både allvarliga och som sagt fullständigt oacceptabla. När Malmöbor känner oro för sin säkerhet, när myndighetsbyggnader attackeras och när uppgörelser sker öppet på våra gator är det också ett hot mot vår demokrati.

Våld och kriminalitet utspelar sig tyvärr på fler platser i vårt land, men jag skulle vilja poängtera Malmös geografiska läge och den särställning som Malmö har med närheten till kontinenten. Det gör staden extra utsatt eftersom det finns större tillgång till vapen än på många andra håll i landet.

Jag välkomnar svaret från statsrådet Ygeman. Det kan inte vara helt enkelt att kastas in i detta när det inte har gjorts så mycket tidigare. Jag vill ändå poängtera vikten av att vi verkligen håller i här och levererar det som måste levereras. Det här är förstås ett komplext problem. Det handlar om mer polisresurser, och de har kommit, men det handlar också om en kontinuitet. Tidigare var det en mycket skev fördelning, och vi upplevde att Malmö var väldigt förfördelat. Vi hoppas att det nu verkligen blir en kontinuitet.

Precis som statsrådet sa handlar det också om att polisen måste finnas där människorna finns och skapa en närhet. Det är polisens uppgift att även förebygga brott. Självklart handlar det dessutom om minskade klyftor och minskat utanförskap. Jag och vi har varit i kontakt med många föreningar i Malmö just för att tala om hur man förebygger detta, för tyvärr är det många unga människor som har blivit delaktiga i dessa brott. Det behövs en bättre kontroll av smugglingen. Polisen själv säger att man antagligen skulle behöva ha bättre närvaro på Balkan. Det är ett förslag som finns.

Handgranater säljs, och statsrådet hoppas att handgranater inom kort kommer att omfattas av den lagstiftning som gäller för andra vapen vad gäller straffskalan. Som det är i dag är det helt orimligt. Enligt vad polisen i Malmö säger är det i dag billigare att köpa en handgranat än en glass. Det forslas in mycket vapen beroende på vår närhet till kontinenten. Det måste det göras någonting åt. Handgranater kan möjligtvis låta harmlöst - jag är verkligen ingen expert på det - men enligt polisen finns det risk för att man dör om man står inom fem meter från en detonation. Det är just det som är den stora skillnaden mellan den gångna sommaren och tidigare år, det vill säga att handgranaterna börjar dyka upp på platser där många människor befinner sig, där människor lever och bor.

Jag skulle gärna vilja att statsrådet utvecklade vad han avser att göra ytterligare.

Herr talman! Jag vill tacka Marie Granlund för den här viktiga interpellationen och även tacka för svaret från ministern. När interpellationen skrevs var vi mitt uppe i, som det nästan kändes, brinnande krig. Handgranaterna var ofta förekommande. Det gläder mig att regeringen redan har vidtagit åtgärder.

Det handlar om att skärpa vapenlagstiftningen, inte minst när det gäller handgranater. Det handlar också om fler poliser till Malmö, och då gäller det att stärka med poliser som kan utreda brotten. Jag har fått höra av polisen på plats i Malmö att ett problem är att resurserna för att utreda inte räcker till. Det är genom utredningar man kan ringa in dem som står bakom brotten, och det är viktigt att dessa brott klaras upp.

Man räknar med att det handlar om ett fåtal personer som kastat handgranaterna. Därför är det väsentligt att ringa in dem. I diskussionerna är det viktigt att skilja på olika attacker. Det har varit attacker med handgranater, och då har det framför allt varit fråga om uppgörelser. Men det har också bränts bilar. Det är såklart fruktansvärt, men man måste skilja på de olika fenomenen. Polisen är noga med att framhålla att det är en annan typ av brottslighet, som mer handlar om frustration; frustrationen exploderar. Man måste ta tag i dessa brott på olika sätt.

Jag vill poängtera det som Marie Granlund säger om klyftor i samhället. Man räknar med att vart tredje barn i Malmö är fattigt. Det är ingen bra grogrund, eftersom det kan leda till kriminalitet. Därför är det som regeringen nu gör viktigt. Det gäller att förstärka välfärdspolitiken, förstärka kommunernas ekonomi, se till att fler barn växer upp under goda förhållanden, se till att fler barn klarar skolan och har bra fritidsmöjligheter. Då kan de sugas upp av skolarbetet och de bra fritidsaktiviteterna i stället för att ägna sig åt destruktiva aktiviteter. Efter det gäller jobb och bostad. Hela den kedjan hänger ihop.

Det förebyggande arbetet sker inte över en natt, utan det är ett långsiktigt arbete. Men om vi ska vända spiralen med mindre brottslighet som mål måste vi börja nu. Forskning visar att det förebyggande arbetet har störst effekt i det långa loppet, alltså när barn och ungdomar har en framtidstro och får bra möjligheter i livet.

Vi måste också ta tag i det akuta skedet. Där tycker jag att regeringen har gjort en rivstart på det här området. Det gäller att nu hålla i det. Det får inte bli en tillfällig polisnärvaro, utan den kommer att behövas under lång tid. När jag talat med poliser i Malmö har de sagt att de vill ha mer fokus på närpoliser, och jag upplever att man börjat gå i den riktningen. Då är det poliser som känner till området, som är ute och rör sig bland människorna där, som lär känna ungdomarna i området. På det sättet kan de få ett förtroende för polisen, och polisen ses inte i första hand som ett hot.

Att människor känner förtroende för den lokala polisen och känner att de kan berätta vad som händer i området ökar möjligheterna till att klara upp brott. Ett problem vid den här typen av brott är att det kan vara svårt att få in vittnesmål eftersom människor är rädda. De kan vara rädda för förövarna men också för polisen när de inte känner det förtroendet. Det är mycket viktigt att bygga upp ett sådant förtroende.

Sedan tror jag att vi även måste avväpna brottslingarna, se till att folk inte har med sig skjutvapen och handgranater, för då kan det bli fråga om impulsdåd, som tyvärr kan få hemska konsekvenser.

Herr talman! Jag har haft förmånen att besöka de flesta av de platser som varit utsatta för attacker av det slag som tas upp i interpellationen. Malmöpolisen fick under sommaren nationell förstärkning. Polisen omgrupperade sina styrkor i landet. Det har lett till att ett antal personer har gripits för vapenbrott och att situationen i Malmö, vågar jag hävda, har stabiliserats. Nu gäller det att gå vidare med utredningarna, få fler gärningsmän gripna och samla tillräckliga bevis för att det ska hålla i domstol.

Jag kommer under hösten att besöka de länder på Balkan som vi talar om, de som står för en betydande del av de vapen som flödar in till övriga delar av Europa. Det är länder som drabbats hårt av krig, och där finns ett alldeles för stort antal vapen.

Jag är också beredd att återkomma med initiativ på EU-nivå för att samla in och destruera vapen på västra Balkan. Så länge det finns en stor tillgång på dem finns risken att de kommer att skeppas vidare till andra länder.

När det gäller samhällsutvecklingen kan man inte bli förvånad över att tio år av växande klyftor, stigande arbetslöshet och sjunkande skolresultat också får sociala följder. Därför är regeringens fokus kristallklart. Vi ska kämpa ned arbetslösheten. År 2020 ska Sverige ha EU:s lägsta arbetslöshet. Vi ska vända utvecklingen i skolan. Fler ska klara sin gymnasiebehörighet. Vi ska minska klyftorna i samhället. Det kommer naturligtvis att underlätta polisens och de rättsvårdande myndigheternas arbete.

Regeringen har också vidtagit ett antal konkreta åtgärder. Vapenstraffen har fördubblats. Nu går vi vidare och gör motsvarande straffskärpning när det gäller handgranater och explosiva varor. Vi vidtar kontrollåtgärder. Vi stramar åt reglerna för det som kallas sprängämnesprekursorer, det vill säga delar till vapentillverkning. Vi genomförde en nationell förstärkning från polisens sida i Malmö under det pågående förloppet. Rikspolischefen har som jag beskrev utlovat ett hundratal nya poliser i Region Syd och Malmö varaktigt för att göra det som är reformens hela kärna: Det ska bli fler poliser närmare medborgarna, och man ska öka medborgarnas trygghet, utreda brottslighet och sätta förövarna bakom lås och bom.

Herr talman! Jag tackar för svaret från statsrådet. Jag skrev interpellationen efter att ha upplevt en enorm ilska i min hemstad Malmö. Vanliga Malmöbor börjar känna sig rädda för att vara på vissa platser. Andra kan känna en rädsla för att uttrycka sig. Det finns en enorm ilska mot det trots allt lilla antal personer som försöker ta över staden.

Anledningen till att jag skrev interpellationen var att jag verkligen ville visa på att det är ett nationellt ansvar att se till att säkerheten fungerar, att det är tillräckligt många poliser, att polisen finns där folk är och så vidare. Jag upplever att detta har tagits på allvar av regeringen. Men som sagt är min vädjan att polisresurserna blir permanenta och att det verkligen kommer att fungera framöver, eftersom vi upplever att Malmö behandlats ganska njuggt tidigare vad gäller polisresurser.

Mycket är på gång. Bättre kontroll av smuggling är väldigt viktigt, liksom närvaro på Balkan. Det finns sådant man kan diskutera, som möjligheten att göra husrannsakan vid misstanke om innehav av vapen. Statsrådet har sagt att det möjligtvis blir ytterligare skärpningar av vapenlagstiftningen, vilket jag välkomnar. Vi i EU-nämnden, eller i alla fall jag, välkomnar om det kommer skärpt lagstiftning vad gäller hanteringen av förbrukade vapen, för det är ett jättestort problem.

Det handlar verkligen om att hata brott. Men det handlar också om att hata orsakerna till att brott uppstår. Därför är det så viktigt med det arbete som regeringen har inlett för att minska klyftorna i Sverige och som också kommer att leda till minskade klyftor i Malmö. Det är klart att arbetslöshet, utanförskap och så vidare leder till mer brott. Det måste göras ett gediget arbete, inte minst i skolan för att höja skolresultaten och se till att varje elev känner sig sedd och behövd. Det här tar lite tid, men vi har börjat, och det är bara att fortsätta.

Som sagt är det som hänt helt oacceptabelt. Det är väldigt tråkigt att vi ska behöva diskutera det här i dag i riksdagens kammare. Men jag upplever ändå en ljusning. Nu har det varit lugnt. Inför framtiden hoppas jag verkligen att regeringen kommer att hålla i de satsningar och förbättringar som har aviserats.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Herr talman! Vi har varit inne på arbetet med att förebygga att brotten över huvud taget äger rum. Det är det allra viktigaste jobbet. Tyvärr är det också det som tar längst tid, men det ger bäst effekt i längden.

Men det är också viktigt att avväpna brottslingarna, som jag var inne på. I USA är antalet våldsbrott per invånare mycket högt. Det är väldigt många i befolkningen som har vapen och också väldigt många som på ett fruktansvärt sätt drabbas av skador och död. Ju mer vapen som finns lättillgängligt spridda i samhället, desto mer våld och desto mer förödande konsekvenser blir det.

Tyvärr är detta ett av problemen i Malmö. Vi har en organiserad brottslighet, och även om det inte är så många som utgör kärnan bland de grövsta brottslingarna är det ett problem. Men det är också ett problem att de har vapen så lättillgängligt.

Då får man hitta olika vägar. Regeringen är inne på vapenlagstiftningen. Det diskuteras om man kan stoppa smugglingen. Men vi måste också se till att vi helt enkelt plockar vapnen av dem. Det kan handla om att komma hem och ta vapen eller om ta vapnen från någon som bär vapen. Man kanske vet vilka det är.

Det borde finnas vägar. I Göteborg har man jobbat på det sättet och lyckats få tag på en hel del vapen. Vi hade för inte så länge sedan en vapenamnesti som var över all förväntan. Vi fick in massor med vapen. Den typen av åtgärder tror jag mycket på - att se till att de inte har vapen lättillgängliga när det bränner till. Har man inga vapen är det nävarna som gäller, annars är det kniv, sedan skjutvapen och handgranater. Det är väldigt viktigt att stoppa det.

Jag vill avsluta med att påminna om att Zlatan sagt att han mycket väl hade kunnat bli ungdomsbrottsling i stället för fotbollsspelare. Det gäller att ge ungdomarna en framtid.

Herr talman! Angående det sistnämnda lär Malmö, PSG och Sverige vara väldigt glada för att det gick åt rätt håll.

Låt mig vara tydlig med att det inte finns någon stad eller landsända i Sverige som anser sig övergynnad när det gäller fördelningen av poliser. Det hör till sakens natur. Men vi har aldrig satsat mer ekonomiska resurser på polisen än vi gör nu. Under de 30 senaste åren har vi aldrig haft fler poliser än nu. Det finns goda förutsättningar för att lyckas med det som är reformens föresats: att få ut fler poliser närmare medborgarna och skapa trygghet och ordning både i Malmö och på andra ställen.

Jag instämmer naturligtvis i allt som har sagts om vikten av sociala och förebyggande insatser. Jag vill också passa på att understryka kommunens viktiga roll. Kommunen är huvudman för skolan och oftast även för exempelvis svenska för invandrare. Där finns det betydande potential för resultatförbättringar. Skolresultaten har sjunkit under åtta år. Med den förra regeringen hade vi OECD:s sämsta utveckling i skolorna. Det är klart att det spelar roll. Vi har sett arbetslösheten stiga. Den är högre nu än för åtta år sedan. Det är klart att det spelar roll. Vi har sett klyftorna växa i samhället under kanske 10-15 år. Det är klart att det spelar roll. Men nu har vi en politik på plats för att vända utvecklingen - pressa tillbaka arbetslösheten, vända utvecklingen i skolan och minska klyftorna igen. Och vi har en rejäl slant som satsas på poliser och ordning.

Herr talman! Det är väldigt viktigt att man ser båda leden när man pratar om det som har hänt. Det handlar om repressalier och att man ska bura in dem som begår brott, men det handlar också som sagt om det förebyggande arbetet. Det är en stor utmaning, och som statsrådet säger har kommunen ett stort ansvar. Därför är det väldigt glädjande att Malmö har vänt en negativ trend - skolresultaten är nu stigande. Betygsgenomsnittet stiger för vart år. Det är ett arbete som självklart måste hållas i och jobbas med. Här behövs också resursförstärkningar på nationell nivå. Vi ser självklart fram emot kommande budget.

Men det handlar också om ens eget ansvar. Många av gängen och brottslingarna finansieras via den svarta marknaden. Här måste vi alla bli mycket mer observanta och ta ansvar för vad vi handlar för någonting och till vilket pris, och vem vi handlar av, för att stävja detta. Det här är en stor inkomstkälla för många av gängen.

Det handlar alltså både om kommunen och om oss själva som privatpersoner. Men det handlar självklart också om den nationella nivån - det man kan göra i form av lagstiftning och i form av repressalier.

Vi hoppas att vi ska slippa uppleva en sådan här sommar igen. Vi hoppas att vi ska kunna få ägna oss åt att spela fotboll och möta Zlatan i Malmö. Det är det vi vill ägna oss åt, och vi vill ha lite lugn och ro.

Jag hoppas som sagt verkligen att regeringen håller i de goda satsningar som man har gjort.

Herr talman! Jag har ingen annan uppfattning. Jag hoppas att de initiativ som regeringen har tagit och de initiativ som regeringen kommer att ta ska bidra till en bättre situation.

Sedan får jag önska Malmö bättre lycka nästa gång PSG kommer till Malmö och det är dags för returmatch.

Överläggningen var härmed avslutad.

Herr talman! Regeringen verkar för ett större minimimått. Jag tror att det också är undantag för överlevnad, utifrån samma utgångspunkter som både Lars Tysklind och Jan-Olof Larsson presenterar. Vi anser även att selektivitet fortsatt är en oerhört viktig fråga.

När det gäller procedurfrågan: För en gemensam rekommendation krävs enighet mellan alla berörda medlemsstater. I det här fallet är det sju medlemsstater. Oenighet innebär att någon rekommendation över huvud taget inte kan lämnas till kommissionen, som sedan fattar beslut genom en delegerad akt.

Det är oerhört viktigt i sådana här sammanhang att veta att det är sju som sitter där och måste hitta någon gemensam linje för att över huvud taget kunna ge någon rekommendation. Annars hade det inte varit juridiskt möjligt att få in ett överlevnadsundantag som i det här fallet berör havskräfta. Det är också oerhört viktigt att kommissionen tar ett sådant beslut, för det innebär att de mindre kräftorna inte kommer att frånräknas kvoten utan kan återutsättas. Man kan också till och med bestämma sig för att ta upp bara kräftor som är minst 13 centimeter stora och att resten kastas tillbaka och inte avräknas från kvoten.

Procedurfrågan är jätteviktig. Det är många gånger som jag sitter i förhandlingar med 27 andra stater i EU-sammanhang, och Sverige har en röst. Nu handlar det om sex andra stater, och Sverige har en röst. Förhandlingarna är mycket tekniska. I det här fallet måste man helt och hållet komma överens.

Herr talman! Det kan nog vara rätt att reflektera lite över att det kan bli en mycket teknisk diskussion. Men när vi diskuterar detta ur grundläggande politisk inriktning handlar det om ett långsiktigt hållbart nyttjande av havet, och där tror jag att vi har samma utgångspunkt.

Den utveckling som har skett i Sverige har inneburit utvecklande av selektiva redskap. Under alliansregeringen infördes det ett antal miljoner som stöd för utvecklande av selektiva redskap. Men drivkraften och viljan har funnits i fiskarkåren och branschen. Annars tror jag inte att det hade hänt så mycket.

Det måste finnas tydliga incitament för att driva en sådan process. Vi inför rister och selekterar bort fångst som är mindre värd. I det här fallet tas småkräfta aldrig upp. Det var glädjande siffror som Jan-Olof Larsson nu kunde redovisa, att överlevnaden är än större än vad vi har haft siffror på förut. Det kan vara ett argument som ministern eller den som förhandlar för Sveriges del kan ta med sig i något annat sammanhang.

Den stora drivkraft som innebär att man gör detta är naturligtvis att man är mån om ett långsiktigt hållbart fiske. Man sågar ju inte gärna av den gren som man själv sitter på. Men det finns också ekonomiska argument och ekonomiska drivkrafter. Det är väl det man har sett från svenskt fiske. Att ha ett högt minimimått har gjort att man har fått mycket bättre betalt för varje kräfta som man får upp.

Jag förstår hur det är i förhandlingssituationer som Sverige befinner sig i. Ministern beskriver egentligen det som jag kanske sa på ett annat sätt, att det finns något slags konsensustänkande i de regionala grupperna för att kunna lägga fram en rekommendation. Då kan ett land i princip ha vetorätt, och så blir det ingen rekommendation, utan det är någon annan som bestämmer.

Jag vet inte hur jag ska tolka ministern. Ska jag tolka detta så att det handlar om det pris som Sverige får betala för att vi ska kunna släppa tillbaka levande kräftor som ligger under referensmåttet? Ministern har ytterligare möjlighet att yttra sig, så den frågan kanske vi kan få svar på, om detta var argumentet. Frågan handlade ju egentligen om vilket argument som gjorde att Sverige gick med på detta. Det kan vara intressant att höra om argumentet var att vi var tvingade att betala det priset för att kunna få det andra.

Ministern har ytterligare någon möjlighet att yttra sig, så vi kanske kan klargöra den frågan.

Herr talman! Jobbet med selektiviteten undergrävs naturligtvis om man sänker minimimåttet. Om man kallar 10,5 centimeter "referensstorlek" eller "minimimått" är oväsentligt. Skulle man inte få något undantag för att återutsätta kräftor som är under 10,5 centimeter - eller 13 centimeter, som vi hade förut - då har vi inte längre något minimimått, utan då tar vi upp allt. Då blir det inte kräftfiske så många år till, och då är den här debatten helt oväsentlig.

Jag känner att ministern egentligen tycker som vi. Det bästa vore om vi kunde ha 13 centimeter som referensmått eller minimimått, men det är troligen inte möjligt.

Det alternativ som regeringen kan besluta om skulle vara ett förbud att ta i land små kräftor. Om vi nu får lov att kasta tillbaka - att sätta ut igen - kan vi införa ett förbud att i Sverige ta i land kräftor under 13 centimeter. Vi kan säga att det ska vara en referensstorlek på 13 centimeter. Det är fullt möjligt att ha den lagstiftningen i Sverige. Vi kan ha egna regler på det här området. Det har vi beträffande hälleflundra, där vi i Sverige inte får lov att ta i land sådant som man får ta i land i Danmark och Norge. Här har vi egna regler, och det kan vi ha också när det gäller kräfta. Vi kan göra detsamma på det området.

Gör vi det tror jag att vi kan se till att hålla priset någorlunda uppe för fiskare. Vi kan också uppmana WWF att göra något klokt - att sätta rödljuset på försäljning av småkräfta. Om WWF går ut och säger "Köp inte småkräftor som är under 13 centimeter", då stoppar Konsum, Ica och alla andra affärer omedelbart den försäljningen.

Herr talman! Vi har, i och med att vi gick med i EU 1995, en gemensam fiskepolitik. Det kan man i vissa sammanhang prissätta som något negativt. Men jag tror att det mesta är positivt. Vi har en gemensam fiskepolitik för att vi ska kunna få ett långsiktigt hållbart fiske. Vi befinner oss på gemensamma vatten, oavsett om vi är med i EU eller inte. I det här fallet finns det en sammanvägd bedömning. Om kommissionen tar ställning för ett undantag kommer det fortsatt att finnas möjlighet att specialisera sig på storkräfta utan att kvoten på något sätt försämras i och med att man inte behöver landa de mindre. Det är också ett incitament för högre pris på större kräftor.

Det finns andra saker här också. Det finns ett förslag om undantag som gynnar fiske med den svenska risten bland annat. Det är, kan man säga, en sammanvägd bedömning. Det bästa hade varit att vi hade kunnat behålla 13 centimeter som minsta storlek, men Sverige är ensamt ibland. Jag har ibland varit ensam mot 27 länder till och med. Så kan det vara.

Herr talman! Vi kanske inte kommer så mycket längre i den här diskussionen. Jag tycker att jag har fått frågan klarlagd, och jag fick även svar på den sista frågan om att det här var det pris som Sverige fick betala.

När det gäller konsekvensen av om vi inte skulle få igenom det här undantaget är det så, precis som Jan-Olof Larsson och även ministern lyfter fram, att om det här är dåligt skulle det göra det ännu sämre. Jag hoppas verkligen att Sverige och ministern kan driva den frågan. Det är ju inte ens vetenskapligt att ta död på fångst som kan bli av betydligt större värde om den får stanna i havet och fångas vid ett senare tillfälle. Det handlar om ett långsiktigt hållbart fiske som Sverige ska fortsätta att stå upp för.

Jag tycker att vi har skäl att nämna i varje debatt att vi har en fiskarkår i Sverige som de facto också jobbar hårt utifrån sin ställning för att få till detta långsiktigt hållbara fiske.

Herr talman! Det är viktigt att vi får igenom det här undantaget. Vi ska också komma ihåg att bakom rekommendationen till kommissionen står nu sju länder. Det finns starka länder bland dem. Tyskland är oerhört starkt i sådana här sammanhang. Vi kommer att fortsätta jobba för det här från Sveriges sida, och jag vet att det kommer att jobbas från andra länder för att vi ska få det här undantaget. Om man kan påvisa ännu högre överlevnad är det ju bra, men vi har kunnat relatera till forskningen som Sveriges lantbruksuniversitet har tagit fram där man pekar på uppemot 75 procents överlevnad. Det är ju starkt, och finns det ytterligare starka siffror kommer vi att nyttja det.

Nästa år tas det första steget mot landningsskyldighet i Västerhavet. Vi kan inte säga exakt hur det fisket kommer att ske, men vi kommer från regeringen att följa de här frågorna noggrant i dialog med våra myndigheter och också i dialog med våra grannländer och givetvis med yrkesfiskarna.

Jag tycker att dagens debatt visar att det finns en stark enighet i Sverige kring de här frågorna. Tack för en bra debatt!

Överläggningen var härmed avslutad.

Herr talman! Lars Tysklind har frågat mig hur jag och regeringen, bestående av Socialdemokraterna och Miljöpartiet, tänker utforma systemet med överlåtbara nyttjanderätter inom det demersala fisket så att vi kan bibehålla en levande kust och skärgård.

År 2009 infördes i svensk lag en möjlighet för Havs- och vattenmyndigheten att bestämma att andelar av den svenska fiskekvoten som fördelas till enskilda yrkesfiskare inom det pelagiska fisket ska vara överlåtbara och gälla under tio år. Myndigheten utnyttjade den möjligheten och införde samma år ett system med överlåtbara fiskerättigheter i det pelagiska fisket. Efter lagändringar som trädde i kraft hösten 2014 ska det inte längre bestämmas i lag i vilket fiske överlåtbarhet får införas, utan detta får regeringen bestämma på förordningsnivå.

Regeringen uttalade i den aktuella propositionen att man inte hade för avsikt att utvidga systemet med överlåtbarhet förrän konsekvenserna för såväl fiskerinäringen som miljön har utretts. Någon sådan utredning har ännu inte gjorts. Lars Tysklind går därför händelserna i förväg när han frågar hur ett system med överlåtbara nyttjanderätter ska utformas i det demersala fisket innan det har bestämts om ett sådant system är aktuellt.

Avslutningsvis vill jag säga att jag delar Lars Tysklinds uppfattning att fisket är en viktig näring och att det är viktigt att värna en levande kust och skärgård.