Arbetsgivaravgifterna i framtiden

Herr talman! Olof Lavesson har frågat framtidsminister Kristina Persson hur hon ser på kopplingen mellan nivån på arbetsgivaravgifter och tillskapandet av nya jobb. Han frågar vidare om skatten på arbete bör höjas eller sänkas i ett längre framtidsperspektiv. Arbetet är så fördelat inom regeringen att det är jag som ska svara på interpellationen.

Efter den förra regeringens mandatperioder ser vi nu stora underskott i statens finanser samt en arbetslöshet som har bitit sig fast på höga nivåer. De stora skattesänkningar som den borgerliga regeringen genomfört i syfte att öka sysselsättningen och sänka arbetslösheten har helt enkelt inte fått avsedd effekt. Skatter kan användas för att styra resursutnyttjandet, men deras främsta syfte är att finansiera välfärden. Regeringens politik är inriktad på andra jobbskapande åtgärder än sänkta skatter, som i flera fall visat sig vara ineffektivt när det gäller att få fler i arbete. För att genomföra angelägna satsningar som kan bidra till att öka sysselsättningen och minska arbetslösheten krävs nu att skatten höjs på ett klokt sätt.

Utvärderingar visar relativt entydigt att sänkningar av socialavgifterna är ineffektivt som jobbskapande åtgärd. Skattenivån på arbete liksom nivån på andra skatter bestäms inom ramen för det årliga budgetarbetet. Skatterna ska i dag liksom i framtiden finansiera den gemensamma välfärden, olika samhällsfunktioner och andra offentliga utgifter.

Herr talman! Jag hade tänkt inleda med att tacka finansministern för svaret. Tyvärr tycker jag inte att jag har fått något riktigt svar på min fråga. Men frågan var inte heller ställd till finansministern utan till framtidsminister Kristina Persson. Vad finansministern anser om arbetsgivaravgifterna har hon fått stå här och redogöra för gång efter annan. Det går dessutom att utläsa såväl i den budgetproposition som regeringen lade på riksdagens bord i höstas som i den som lades på riksdagens bord nu i vår.

Jag tyckte att det kunde vara skönt för Magdalena Andersson att få slippa stå här ytterligare en gång och i stället få en välbehövlig paus i interpellationssvaren. Men nu har det blivit så att vi möts i dag, och jag är naturligtvis mycket tacksam för att Magdalena Andersson är här.

Bakgrunden till min fråga är de tre arbetsgrupper som framtidsminister Kristina Persson lanserade i slutet av februari och som ska ingå i regeringens framtidsarbete. En av arbetsgrupperna, Arbete för framtiden, ska definiera problem och möjligheter samt komma med förslag till lösningar på framtidens utmaningar på arbetsmarknaden.

I samband med lanseringen av arbetsgruppen flaggade framtidsministern för att skattesystemet kommer att behöva göras om, då vi i dag har en mycket hög beskattning på arbete i Sverige. Framtidsministern menade bland annat att pålagorna på arbete kan behöva bli lägre och att arbetsgivaravgifterna kan behöva sänkas för att företag ska vilja anställa.

Många blev oerhört förvånade, även jag, av framtidsministerns uttalande. Regeringens politik sedan valet har ju gått i rakt motsatt riktning med kraftfullt höjda skatter på jobb och företagande. Det har varit avtrappade jobbskatteavdrag, höjda marginalskatter, kraftfullt höjda arbetsgivaravgifter och införande av särskilda löneskatter för äldre.

Detta bekräftar också Magdalena Andersson i sitt svar i dag när hon konstaterar att skatter kan användas för att styra resursutnyttjandet men att deras främsta syfte är att finansiera välfärden. Skatterna ska inte främst användas för att uppmuntra jobb och företagande utan ska snarare ses som en ren dragningsrätt från regeringens sida för att kunna finansiera vidlyftiga vallöften.

Jag ställde min fråga till framtidsministern då jag kanske något enfaldigt trodde att framtidsministerns sakområde var just framtiden och att det var här som Kristina Perssons expertis låg. Det var kanske lite naivt av mig när det visade sig att så icke är fallet.

Men jag får då ställa frågan till Magdalena Andersson om hon delar, och hur hon ser på, framtidsministerns profetia. Delar finansministern sin statsrådskollegas uppfattning att pålagorna på arbete på sikt i framtiden behöver bli lägre i Sverige?

Magdalena Andersson säger i sitt svar till mig att det är en entydig uppfattning att en sänkning av arbetsgivaravgifterna är ineffektiv som jobbskapande åtgärd. Samtidigt säger framtidsministern att arbetsgivaravgifterna kan behöva sänkas för att företag ska våga anställa. Vilken linje är det som gäller från regeringens sida? Ser Magdalena Andersson verkligen inte, på det sätt framtidsministern uppenbarligen gör, kopplingen mellan nivån på arbetsgivaravgifter och tillskapandet av nya jobb? Tror hon verkligen inte att det finns ett samband mellan kostnaden att anställa och viljan att anställa?

Herr talman! Det var vänligt av Olof Lavesson att vilja ställa en interpellation till Kristina Persson och ge mig en liten paus i arbetet!

Nu är det dock jag som ska svara på frågan, och jag svarar gärna på interpellationer. Jag uppskattar alla jag får, och givet att jag får ganska många är det ju tur att jag gör det. Det är alltid trevligt att få stå i riksdagens kammare och debattera med engagerade riksdagsledamöter. Jag uppskattar verkligen det engagemang som finns hos många riksdagsledamöter inom Moderaterna - inte minst dig, Olof Lavesson. Ni ställer många frågor och är intresserade av politik och politiska debatter.

Vad gäller skatt på arbete är det naturligtvis så att alla skatter påverkar ekonomins funktionssätt - i princip alla skatter, utom möjligen fastighetsskatten. Samtidigt är det så att det man använder skatterna till också påverkar ekonomins funktionssätt. Det är alltså inte så att de länder som har den allra lägsta skattenivån är de länder som har den allra högsta sysselsättningsgraden eller den allra lägsta arbetslösheten.

När man tar ut skatter handlar det naturligtvis om att ta ut dem på ett förnuftigt sätt - och om att använda skatterna på ett förnuftigt sätt. Då kan vi sammantaget få upp sysselsättningen. Just Sverige är ett gott exempel på att detta, för Sverige har relativt många andra länder en ganska hög skattenivå men också en hög sysselsättningsgrad. Det beror på att vi försöker att på olika sätt ta ut skatterna så effektivt som möjligt och samtidigt använda dem på ett sådant sätt att det skapar sysselsättning, tillväxt och nya företag.

Låt mig ta ett exempel, nämligen ett land som inte har någon inkomstskatt men heller ingen barnomsorg. Om man skulle ta upp en liten inkomstskatt för att bygga ut offentlig barnomsorg är det klart att moderata riksdagsledamöter skulle kunna stå och säga: Hur kan en höjd skatt på arbete leda till fler jobb? Ja, om man använder skatteintäkterna till att bygga upp en offentlig barnomsorg möjliggör man ju också för föräldrar att arbeta.

Det är därför det är så tydligt när vi tittar ut över världen att länder med en lite högre skattenivå också kan ha hög sysselsättning och låg arbetslöshet. Det är också därför det går att motivera att man har till exempel arbetsgivaravgifter - både att man har dem över huvud taget och att man kan justera nivån på dem. Här finns en ganska entydig forskning som pekar på att nedsättningar av sociala avgifter inte är ett särskilt effektivt sätt att få upp sysselsättningen.

Herr talman! Jag fick fortfarande inte riktigt svar på min fråga hur finansministern ser på kopplingen och om hon delar framtidsministerns synsätt att skatten på arbete behöver sänkas.

Det förvånar mig lite grann, för jag har tidigare hört finansministern uttala sig i frågan gång på gång. Jag har läst budgeten, jag har hört argumentationen och jag förstår finansministerns argumentation. Jag delar dock inte slutsatserna, och det är jag inte ensam om. Uppenbarligen sträcker sig tveksamheten ganska långt in i Rosenbad - ända till regeringens sammanträdesbord.

När det handlar om effektiviteten av arbetsgivaravgifterna återkommer finansministern hela tiden till samma argument, nämligen att den förra regeringens beslut att sänka arbetsgivaravgifterna - det har huvudsakligen varit sänkningen för unga vi har debatterat - inte har gett avsedd effekt och är en ineffektiv åtgärd. Det tror jag inte att finansministern och jag någonsin kommer att bli ense om.

Oavsett vad vi tycker om den tidigare alliansregeringens politik kan vi väl dock vara överens om att arbetsgivaravgifterna faktiskt har sänkts ganska mycket i Sverige den senaste tiden. Magdalena Andersson har även, visserligen mot sin egen vilja, tvingats lägga fram förslag om ytterligare sänkningar av arbetsgivaravgifterna. Vi kan förhoppningsvis också vara överens om att regeringen har aviserat kraftfulla höjningar av arbetsgivaravgifterna, även om jag möjligtvis kan tänka mig att finansministern hellre skulle välja termen "återställande".

Oavsett vilket är de förslag om höjda arbetsgivaravgifter regeringen har lagt fram förenade med stora kostnader för Sveriges arbetsgivare. Branscher med en stor andel unga drabbas oerhört hårt. Det gäller hotellbranschen, restaurangbranschen, detaljhandeln, callcenterverksamhet och bemanningsbranschen. Det är branscher och företag som ofta är steget in på arbetsmarknaden för väldigt många unga - ett första steg mot egen försörjning och en entré till gemenskapen.

Regeringens förslag innebär en ökad kostnad med ungefär 40 000-50 000 för varje ung anställd för varje år. Har man tio anställda som är under 26 år handlar det alltså om en halv miljon kronor som ska tas - i branscher med en redan låg lönsamhet. Någonstans ifrån ska ju de pengarna tas; det måste även finansministern hålla med om. Jag undrar lite grann varifrån finansministern tycker att Sveriges arbetsgivare ska ta pengar för att finansiera hennes kostsamma reformer. Jag har i alla fall svårt att se att det skulle leda till fler jobb.

Finansministern är tydlig och upprepade nu återigen att en sänkning inte ger någon effekt på arbetslösheten. Tror hon verkligen inte heller att en höjning, med de kraftfullt ökade kostnader det medför, har någon som helst effekt? Regeringen skrev ju själv i sin budgetproposition i höstas att de skatteförslag som aviseras i propositionen kommer att bidra till att sysselsättningen och bnp:n dämpas något. Gäller inte detta längre?

Min fråga handlade ursprungligen om vad som ska hända på längre sikt - i framtiden. Här finns det uppenbarligen väldigt olika åsikter i regeringen. Det hade väl varit en sak om det var olika mellan de olika partierna i regeringen, men nu är det ju mellan statsråd som båda tillhör Socialdemokraterna. Klyftan går inte mellan regeringspartierna, utan den går rakt igenom Socialdemokraterna.

Självfallet väcker det frågor om den långsiktiga inriktningen på regeringens politik när man tillsätter arbetsgrupper med direktiv och ingångsvärden som så fundamentalt skiljer sig från de politiska förslag man själv lägger fram. Är det framtidsministerns siande om sänkta avgifter i framtiden som gäller för regeringen, eller är det Magdalena Anderssons kärva besked om att sådana förslag är ineffektiva?

Jag skulle egentligen vilja rikta en ganska rak fråga till finansministern, herr talman. Anser Magdalena Andersson att framtidsministern har fel?

Herr talman! Nu är det en rad instanser som har kommit fram till att nedsättningen av arbetsgivaravgiften för unga är en mycket dyr och ineffektiv åtgärd. Det är institutet för arbetsmarknadspolitiska utvärderingsstudier, Konjunkturinstitutet, Arbetsförmedlingen, Riksrevisionen och Finanspolitiska rådet.

Det finns alltså en bred enighet bland Sveriges expertorgan om att det här är dyrt och ineffektivt. Jag tror att det skulle vara svårt att uppamma en enda ekonom som tycker att det är ett särskilt effektivt sätt att bekämpa arbetslösheten för ungdomar. Också den tidigare regeringen gjorde bedömningen att det skulle ha noll sysselsättningseffekt när man ville ta bort arbetsgivaravgiften för 25-åringar. Det stod det i den budgetproposition där man lade fram förslaget. Alltså tycks inte heller den tidigare regeringen ha trott att detta är ett särskilt effektivt sätt att arbeta på.

Det stycke Olof Lavesson läste upp i budgetpropositionen står där - det är korrekt - men Olof Lavesson kanske också ska läsa stycket efter. Man kan nämligen inte bara titta på hur regeringen finansierar sina förslag, utan man måste även titta på vad pengarna används till. I nästa stycke står det att den samlade politiken, det vill säga både intäkter och utgifter, bedöms öka sysselsättningen, få ned arbetslösheten och öka tillväxten något.

Precis som jag sa i mitt tidigare inlägg kan man inte bara titta på skattesidan. Man tar nämligen inte ut skatter och stoppar dem i fickan, utan man tar ut skatter för att använda dem till någonting. Man kan alltså inte bara titta på effekten av skatteintäkten, utan man måste även titta på effekten av vad man använder pengarna till.

Regeringen är i ett sådant läge att det när vi tog över fanns mycket stora underskott i de offentliga finanserna. För att kunna genomföra viktiga reformer behöver vi därför höja skatterna. Det är klart att det finns ett mycket kärvt budskap i det, men så är det när man har 8 procents arbetslöshet och 400 000 människor som är arbetslösa. Vi har skolresultat som faller snabbare än i något annat OECD-land, och vi har en långtidsarbetslöshet som har tredubblats. Vi har detta samtidigt som vi hade mycket stora underskott i de offentliga finanserna.

Då krävs det att man ökar skatteintäkterna för att klara av att finansiera reformer som är helt nödvändiga. Det är klart att det är kärvt, men det är så det är när man behöver ta ansvar både för de offentliga finanserna och för utvecklingen i skolan och på arbetsmarknaden. Mot den bakgrunden är min bedömning att utrymmet för att sänka skatterna i närtid är mycket litet, för att inte säga obefintligt.

Nu handlar det om att på olika sätt försöka ta ett stort ekonomiskt ansvar för statsfinanserna samtidigt som vi tar tag i de stora problem Sverige har. Där behöver vi gå från en finanspolitik som satsar på att sänka skatterna till en finanspolitik som ser till att vi investerar i framtiden. För att lyckas med det är det inte skattesänkningar som ligger i den här regeringens agenda.

Herr talman! Finansministern säger att det inte bara handlar om effekten av sänkta skatter eller av intäkter utan också om hur man använder dem. Det är fråga om olika effekter. På samma sätt handlar det inte bara om effekten av en sänkning av skatterna. Det blir ju en annan effekt om man höjer skatterna. Det är två olika saker. Finanspolitiska rådet, som Magdalena Andersson hänvisar till, har varnat för att det kommer att leda till en minskning av antalet jobb om regeringens förslag genomförs.

Dessutom talar vi i dag om detta som om det bara gällde skatten på arbete för dem som är yngre, men så är det inte. Det är fler grupper som drabbas kraftigt av regeringens politik, till exempel alla som fyllt 65 år och tycker att de fortfarande kan bidra på arbetsmarknaden. Här vill finansministern och regeringen återinföra den särskilda löneskatt som den tidigare regeringen tog bort. Det slår inte bara mot dem som är anställda utan också mot äldre företagare. Man fortsätter ofta sin anställning i egen verksamhet när man passerat 65 år. 72 000 personer har gjort så i Sverige, och med finansministerns förslag får de en direkt höjning av skatten på sin arbetsinsats med 5,6 procent. Jag utgår dock från att finansministern inte heller här ser någon effekt av förslagen.

Även om jag fortfarande inte är helt nöjd med svaret - jag har ännu inte fått svar om skillnaderna inom regeringen - vill jag tacka finansministern för debatten. Det är möjligt att finansministern inte heller är nöjd med mina frågor och svar.

Jag kände tidigare ganska stor tveksamhet till vad som gäller från regeringens sida, men den tveksamheten är nu undanröjd. Det torde stå alldeles klart för var och en som funderar över vilken koppling regeringen gör mellan nivån på arbetsgivaravgifter och tillskapandet av nya jobb att regeringen är delad. Det är glasklart. Å ena sidan har det ingen betydelse, för det ger ingen effekt vilken nivå man har på arbetsgivaravgifterna. Å andra sidan krävs sänkta arbetsgivaravgifter för att företag ska vilja anställa.

I detta fall, som i så många andra, gäller väl att den som lever får se. Det får vi förmodligen göra nästa vår då framtidsministerns arbetsgrupper ska leverera sina resultat. Kanske finns det anledning för Magdalena Andersson och mig att då träffas på nytt.

Jag vill än en gång tacka för debatten samt tillönska finansministern en god sommar.

Herr talman! Jag vill påpeka för Olof Lavesson att Finanspolitiska rådet tycker att det är bra att den nedsatta arbetsgivaravgiften för unga tas bort. De tycker att det är ett dyrt och ineffektivt sätt att försöka komma åt arbetslösheten bland ungdomar. Och det är det. Olof Lavesson nämner en rad branscher där många ungdomar arbetar, men det är branscher där ungdomar arbetade även innan det fanns en nedsatt arbetsgivaravgift för ungdomar. Det skedde i lika stor utsträckning som i dag, och ungdomsarbetslösheten har inte sjunkit trots att man har lagt miljard efter miljard på reformen.

Det handlar om att från regeringens sida försöka hitta mer effektiva metoder för att komma åt arbetslösheten bland ungdomar. Vi ser tydligt att arbetslösheten bland ungdomar är högst bland dem som inte har gymnasieutbildning. Där är arbetslösheten över 40 procent. Det är uppenbart att de sänkta arbetsgivaravgifterna inte har hjälpt den gruppen.

Om problemet på arbetsmarknaden är att man inte har den utbildning som krävs för att kunna få sitt första jobb är det inte arbetsgivaravgifterna som löser det problemet. I stället behöver man få möjlighet att gå klart sin gymnasieutbildning. Där vill regeringen komma med ett utbildningskontrakt som fångar upp hela den gruppen. Alla ungdomar som är arbetslösa och inte har gymnasieutbildning ska få ett tydligt utbildningskontrakt som innebär att de kan kombinera en yrkesutbildning, ett yrkesprogram, med att arbeta. Det tror jag är ett väldigt bra sätt att få in ungdomar på arbetsmarknaden. Det är tråkigt att Moderaterna inte ser att det kan vara en bra lösning på problemet.

Jag vill tacka för interpellationsdebatten och tacka för frågan, även om den inte var ställd till mig.

Överläggningen var härmed avslutad.