Arbetsförmedlingens upphandling av kompletterande aktörer

Fru talman! Berit Högman har frågat mig vilken utvärdering gällande Arbetsförmedlingens upphandling av kompletterande aktörer jag har tagit initiativ till och vilka resultat den har gett samt vilka slutsatser jag och regeringen har dragit av detta inför nästa upphandling. Jag vill börja med att konstatera att det länge har funnits alternativa aktörer till Arbetsförmedlingen. Arbetsförmedlingens monopol avskaffades redan 1993. Då upphörde kravet på tillstånd från dåvarande Arbetsmarknadsstyrelsen för att bedriva privat arbetsförmedling. Med detta vill jag säga att kompletterande aktörer inte är något främmande i svensk arbetsmarknadspolitik. Regeringen har däremot tagit fasta på den potential som finns av företag runt om i landet för att bidra till att stödja personer att komma i arbete. Jag menar att kompletterande aktörer har en viktig uppgift för att minska utanförskapet och att det är nödvändigt att använda även andra kontaktnät och arbetsformer än de den offentliga arbetsförmedlingen har. Inga vägar ska vara oprövade. Jag välkomnar därför alla initiativ till privat arbetsförmedling, inte minst sådana som vill hjälpa dem som har svårast att få arbete. I samband med att Arbetsförmedlingen fick i uppdrag att genomföra upphandlingar av kompletterande aktörer fick myndigheten också i uppdrag att följa upp vilka tjänster som upphandlats och vilka åtgärder som vidtagits i övrigt med anledning av uppdraget. Även i år har Arbetsförmedlingen fått ett sådant uppdrag. Jag kan försäkra Berit Högman om att regeringen noga följer effektiviteten i de kompletterande aktörernas verksamhet, på samma sätt som regeringen självfallet följer att Arbetsförmedlingens verksamhet bedrivs på ett effektivt sätt.

Fru talman! Jag tackar för svaret på denna interpellation, som handlar om de externa aktörerna och jobbcoacherna. Jag delar arbetsmarknadsministerns uppfattning att det kan vara bra att ha flera aktörer som arbetar för att få fler människor i arbete. Men det kan inte ske till vilket pris som helst. Vi måste slå vakt om kvaliteten på insatserna och på att samverkan med Arbetsförmedlingen fungerar bra. Då ter det sig i dagsläget rimligt med en något lägre växel än regeringen har när det gäller ambitionerna att privatisera arbetsmarknadspolitiken. Det handlar om människor av kött och blod, Littorin, människor som kanske har många misslyckanden bakom sig och som inget hellre vill än att komma ur sin arbetslöshet. Men här känns det som att regeringen har ett rejält ideologiskt tunnelseende och ett slags övertro på marknadens förmåga att göra saker och ting bättre än de samhälleliga gemensamma aktörer vi har. Den fråga jag ställer mig är naturligtvis: Vilka fakta har Sven Otto Littorin och regeringen bakom sig? Det är praktiskt taget ingenting! Arbetsförmedlingen har fått uppdraget, säger statsrådet. Men har Arbetsförmedlingen genomfört utvärderingen? Enligt de uppgifter som jag har fått har Arbetsförmedlingen på grund av anställningsstoppet inte kunnat anställa någon för att göra utvärdering och uppföljning av de kompletterande aktörerna. Det ligger stora reduceringskrav på stödfunktionerna till Arbetsförmedlingen. Vem är det som ska utföra utvärderingen och kontrollen? Den utvärdering som Arbetsförmedlingen trots allt säger sig ha gjort presenterar man också, och där visar det sig att de kompletterande aktörerna har en lägre måluppfyllelse än Arbetsförmedlingens egna aktiviteter. Vad vet vi egentligen, Littorin, om hur de kompletterande aktörerna klarar de mål man har satt upp och vunnit upphandlingen på? Vilka krav har Arbetsförmedlingen ställt på utvärdering, exempelvis i ett brukarperspektiv? Vad vet vi om de arbetssökandes möjlighet? Vad vet vi om hur mycket kraft som läggs på dem som har svårast att få jobb i förhållande till dem som har lättast att få jobb? Onekligen är de ekonomiska incitamenten gjorda för att få ut dem som har lättast att få jobb; det är då de kompletterande aktörerna får ut sin fulla ersättning. Hur vet vi att arbetsgivarna inte systematiskt utnyttjar eller använder personer i garantiprogrammen som billig arbetskraft i stället för fast anställning? Vi vet inte det. Det finns ingenting i vare sig aktörernas eller Arbetsförmedlingens system som kan visa detta. Det finns inget sådant system. Regeringen följer noga effektiviteten hos de kompletterande aktörerna, säger Littorin. Då kommer jag tillbaka till att Arbetsförmedlingen själv konstaterar att måluppfyllelsen är lägre. Den utvärdering som alldeles nyss har kommit och som regeringen också har att reagera på är IAF:s utvärdering, som inte alls visar att samverkan mellan Arbetsförmedlingen och de kompletterande aktörerna är tillfyllest. Det måste innebära att eftersom de inte uppfyller detta kommer Arbetsförmedlingen med all sannolikhet inte att kunna göra av med de pengar som regeringen har bestämt måste gå till privata kompletterande aktörer. De pengarna kommer inte att gå åt under året. Är statsrådet i så fall beredd att omfördela?

Fru talman! Jag kan försäkra Berit Högman om att jag är minst lika intresserad av kvalitet och samverkan och att skattebetalarnas medel används på bästa sätt för bästa måluppfyllnad. Där råder det ingen tvekan. Att det skulle bero på något ideologiskt tunnelseende kan jag förneka. Samtidigt är det så att vi talar om personer som har varit borta länge från arbetsmarknaden och som finns i våra garantier. De är naturligtvis de allra svagaste på arbetsmarknaden och har många gånger ganska komplexa problembilder i bakgrunden. Det handlar inte bara, om jag får kalla det bara, om långtidsarbetslöshet, utan det är inte sällan också fråga om funktionshinder. Det kan vara olika typer av psykosocial ohälsa och andra saker som gör det extra besvärligt. Min grundtanke bakom att bjuda in kompletterande aktörer är inte att delprivatisera Arbetsförmedlingen, om jag ska uttrycka det krasst, utan det är att bjuda in den kompetens som är svår att anställa. Det är den som finns i sociala företag och ideella organisationer och hos andra som har en erfarenhet av att jobba med målgrupper som är besvärliga. Har det blivit så? Nja, kanske inte riktigt. Det är också erfarenheterna när man studerar motsvarande åtgärder i till exempel Australien, Holland och Danmark. De upphandlingar som gjordes i början var inte de som gjordes ytterligare några år senare. Man lär sig på formerna, betalningsmodellerna och uppföljningen hur man ska få en bättre måluppfyllnad. Syftet med att bjuda in de kompletterande aktörerna är att få in bättre kompetens som är svår eller nästan omöjlig att anställa eller köpa till sig. Det som är glädjande i detta är att det pågår flera olika saker. Det första är att IFAU, Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering, för närvarande har en studie på gång av privat arbetsförmedling som beräknas vara klar i höst. Man kommer just att undersöka skillnaderna mellan de arbetssökande vid Arbetsförmedlingen och hos de kompletterande aktörerna. Det gäller dels vad som erbjuds i form av antalet möten, omfattning av jobbcoachning, deltagande i olika aktiviteter och annat, dels hur de klarar sig på arbetsmarknaden efter de olika insatserna. Det är väldigt bra. Jag ser fram emot att vi ska kunna få en god bild av detta. Därigenom kan vi också tillsammans med Arbetsförmedlingen på ett bättre sätt strukturera upphandlingarna. Jag har dessutom fått reda på att Riksrevisionen just nu inte genomför någon granskning av de kompletterande aktörerna. Men den har just påbörjat en granskning av jobb- och utvecklingsgarantin. Man skulle också där kunna tänka sig att dimensionen av problembilden tittas igenom, och det välkomnar jag också. I vårt regleringsbrev till Arbetsförmedlingen har vi givit Arbetsförmedlingen i uppdrag att senast den 3 augusti i år redovisa vilka tjänster som upphandlats när det gäller de kompletterande aktörerna, kostnaderna för dem, vilka kompletterande aktörer som anlitats, hur många individer som omfattats och i vilken omfattning tjänsterna har erbjudits samt också göra en bedömning av resultaten. Sedan vill jag också påminna om att Arbetsförmedlingen för inte så hemskt länge sedan har ändrat sin organisation centralt med en ny upphandlingsorganisation, och anställningsstoppet upphävdes redan förra året. Syftet är att bli ännu bättre på att genomföra och utvärdera de upphandlingar som faktiskt görs.

Fru talman! Statsrådet ägnar sig åt learning by doing, det vill säga att göra och samtidigt lära sig samma sak. Det rimliga vore att göra, utvärdera och att sedan göra om och göra bättre. Det har inte regeringen tid med. Samtidigt som statsrådet säger: Det är klart att vi måste utvärdera, fortsätter jättestora upphandlingar från privata aktörer utan att IFAU har utvärderat klart, utan att Riksrevisionen har gjort det och utan att Arbetsförmedlingen har fungerande system för utvärdering. Det kommer att vara ett antal tusen människor som går igenom detta utan att vi ens säkerställer rättssäkerheten och Arbetsförmedlingens förmåga till myndighetsutövning. Det är ganska allvarligt. Jag har läst lite grann i IAF:s rapport som utvärderar försöksverksamheten 2007-2008. Jag ska läsa upp några saker där: De kompletterande aktörerna hade ringa eller ingen kunskap om och erfarenhet av kraven i arbetslöshetsförsäkringen. En annan sak som står är: Rutiner för hur aktörernas skyldighet att rapportera till Arbetsförmedlingen skulle gå till var oklart redan vid starten. Det fanns inget skriftligt nationellt handläggarstöd från Arbetsförmedlingen att tillgå, och de olika arbetsförmedlarna skapade sina egna rutiner. Hur kan vi säkerställa att den arbetssökande blir rätt och lika bemött men ändå som en unik människa över hela landet? Jag skulle kunna göra listan lång över den kritik som finns i rapporten. Det handlar om bristande rutiner, bristande dokumentation och bristande system för dialogen mellan Arbetsförmedlingen och de kompletterande aktörerna. Vad vet vi egentligen om hur de arbetssökande upplever det? Har de förtroende för den aktör de blir placerade hos? De har nämligen inte möjlighet att välja. Vet han eller hon att hans eller hennes ärende blir korrekt behandlat, och vilka möjligheter finns det att påverka? Vilka krav ställer Arbetsförmedlingen på de privata aktörerna att leva upp till det som de vann upphandlingen på? Med dessa brister vore det rimligt, Sven Otto Littorin, att lägga in en lägre växel. Det gäller att se det vi ser redan i dag, nämligen att resultatuppfyllelsen hittills är bättre hos Arbetsförmedlingen än hos de kompletterande aktörerna. Vore det då inte rimligt att ha en lite lägre takt för att se: Vad kan vi lära och göra bättre? Under tiden kommer, återigen, tiotusentals människor att kanske bli utsatta för ett experiment som inte vare sig de själva eller samhället tjänar på.

Fru talman! Jag är inte omedveten om att Berit Högman och Socialdemokraterna inte gillar privata alternativ och sociala företag. Jag är av en annan uppfattning. Jag tycker att det är bra att få in fler som jobbar för att fler ska komma in på arbetsmarknaden. En vänta-och-se-politik som Socialdemokraterna föreslår och att lägga in en lägre växel, vad leder det till? Det leder bara till det som Socialdemokraterna ofta brukar kritisera oss för, nämligen att vara senfärdiga. Det är väl ingen bra idé. Låt oss i stället steg för steg jobba med fler med kompletterande kompetenser som på bästa sätt kan jobba för att få ut fler. Sedan måste alla system omvärderas och utvärderas för att höja förmågan och öka måluppfyllelsen. Det är viktigt att komma ihåg att detta är kompletterande aktörer. Det är inte en delprivatisering och heller inte en ersättning utan just ett komplement för att få in den kompetens som man har svårt att rekrytera till sig.

Fru talman! Om statsrådet var genuint intresserad av att det gick bra för de kompletterande aktörerna skulle han också vara intresserad av att följa upp och säkerställa att det gick bra för dem. Det är vad som är min angelägenhet. Det handlar om att ha en kvalitet inte bara för de arbetssökande. Det gäller också att se till att det blir rätt och riktigt från början. Går det fel är vi inne på en fel väg, och då skördas väldigt många offer för det. Det är inte rätt när vi ser att de utvärderingar som har gjorts visar på att det inte är särskilt bra. Ändå fortsätter regeringen på samma sätt. Det är inte att värna om de kompletterande aktörerna enligt min uppfattning. Vi tycker i stället att vi när vi ser att det inte fungerar bra borde slå halt och se: Kan vi skriva om avtalen? Är ersättningssystemen rätt? Borde det ske en omfördelning från det som är mindre bra till det som är bra? Målet är hela tiden de arbetssökande. Både de kompletterande aktörerna och Arbetsförmedlingen är till för de arbetssökande. Hade statsrådet ett genuint intresse av att det gick bra för dem skulle han också i högre utsträckning medverka till att se på kvaliteten på insatserna. När någonting inte fungerar är jag rätt säker på att Arbetsförmedlingen under det här året inte kommer att göra av med den summa pengar som regeringen har bestämt skulle gå till kompletterande aktörer, eftersom resultatutfallet är för lågt. Använd de pengarna till insatser som har bättre resultat! Landets tusentals arbetsförmedlare kan berätta om vad det är som är goda resultat. Mycket av det kan man läsa i ST:s rapport som kom i dag.

Herr talman! Som jag nämnde pågår just nu tre olika utvärderingar. IFAU gör sin, Riksrevisionen gör en som åtminstone angränsar och på vårt uppdrag gör Arbetsförmedlingen själv en utvärdering. Man har ändrat sin organisation när det gäller en upphandlingsorganisation för att få detta att fungera ännu bättre. I grunden är det återigen väldigt bra att vi har fler som arbetar på att så många som möjligt kommer ut på arbetsmarknaden. Det är svåra grupper. Vi vill bjuda in dem som har kompetens som vi inte kan anställa hos oss att komplettera våra duktiga arbetsförmedlare så att man når det bästa resultatet. I grunden delar jag naturligtvis Berit Högmans grundläggande inställning; skattemedel ska användas på bästa sätt. Jag är fullt medveten om att om man gör stora upphandlingar finns det risker. Det är klart. Det är dem vi löpande utvärderar för att se till att medlen används på rätt sätt.