Arbetsförmedlingens Förberedande och orienterande utbildning

Svar på interpellationer

Herr talman! Christian Holm Barenfeld har frågat mig om jag och regeringen anser att det är legitimt att skattepengar ska satsas på arbetsmarknadsutbildningar för individer som hade kunnat få ett arbete utan denna insats.

Christian Holm Barenfeld har också frågat mig, när det gäller insatsen Förberedande och orienterande utbildning, om min bedömning är att denna typ av utbildning leder till att fler kommer i jobb.

En aktiv arbetsmarknadspolitik innebär att arbetssökande ska ges tillgång till insatser som stärker deras möjlighet till jobb. En arbetsmarknadsutbildning syftar till att underlätta för den enskilde att få eller behålla ett arbete och motverka att brist på arbetskraft uppstår på arbetsmarknaden.

Förberedande och orienterande utbildning ska, som den förberedande insats den är, vara individuellt anpassad och riktas till den som särskilt behöver förbereda sig för ett annat arbetsmarknadspolitiskt program, utbildning eller arbete.

Beroende på arbetsmarknadsläge och individuella förutsättningar ska Arbetsförmedlingen göra bedömningen av vilka insatser som är mest lämpade för att matcha en arbetssökande till ett jobb. En sådan bedömning ska bland annat göras inför att arbetsförmedlaren erbjuder en arbetssökande en arbetsmarknadsutbildning eller en förberedande utbildning.

Det är angeläget att de insatser som finns inom arbetsmarknadspolitiken kan anpassas utifrån arbetsmarknadens behov och individers förutsättningar. Det är naturligtvis viktigt med en hög träffsäkerhet i användningen av arbetsmarknadsutbildningar och Förberedande och orienterande utbildning så att syftet med dem uppfylls. Självklart ska inte insatserna riktas till dem som får ett jobb ändå.

Ett arbete pågår inom Arbetsförmedlingen med att utveckla arbetsmarknadsutbildningen och med att öka träffsäkerheten i användningen av Förberedande och orienterande utbildning. Jag följer detta arbete noga.

Regeringen beslutade den 22 juni 2017 om tilläggsdirektiv till den pågående Arbetsmarknadsutredningen. Enligt tilläggsdirektivet (dir. 2017:71) ska utredaren analysera och lämna förslag om hur arbetsmarknadsutbildningen kan svara mot arbetsmarknadens behov samt i vilken form och av vilka aktörer arbetsmarknadsutbildningar ska tillhandahållas.

Herr talman! Det är två interpellationer i en debatt här. Den ena handlar om arbetsmarknadspolitiska utbildningar och den andra om de förberedande och orienterande utbildningarna.

Anledningen till att jag skrev interpellationerna är att vi tidigare har diskuterat arbetsmarknadsutbildningarna - satsningar som det läggs mycket pengar på. Vi i Moderaterna har sagt att vi vill dra ned något på dessa satsningar utifrån resultatet av arbetsmarknadsutbildningarna.

Vi har fått föredragningar från bland annat Riksrevisionen i arbetsmarknadsutskottet, där man har gått igenom resultatet av satsningarna. Även IFAU har lämnat kommentarer om de arbetsmarknadspolitiska utbildningarna. Nyligen fick vi även en genomgång av resultaten av de förberedande och orienterande utbildningarna. Riksrevisionen har gjort en rapport: Effekter av Arbetsförmedlingens Förberedande och orienterande utbildning.

Det man kan säga gällande både arbetsmarknadsutbildningen och de förberedande och orienterande utbildningarna är inget annat än att resultatet av dem måste ses som ett totalt misslyckande.

När Arbetsförmedlingen själva utvärderade de arbetsmarknadspolitiska utbildningarna kom man fram till att resultatet av alla de miljarder vi satsar på arbetsmarknadsutbildningar var noll. Det är få andra grejer som vi i riksdagen skulle sitta och besluta att lägga miljarder på med vetskapen att de inte ger något av de önskade resultaten.

När det gäller de förberedande och orienterande utbildningarna kommer Riksrevisionen fram till något som möjligtvis är ännu värre. Det har visat sig att sannolikheten att få ett arbete för de personer som deltar i de förberedande och orienterande utbildningarna är lägre än för dem som inte deltar i insatserna. Att ha insatser som i grunden leder till att folk kommer längre från arbetsmarknaden och har mindre sannolikhet att komma ut på arbetsmarknaden är något som borde göra oss ännu mer tveksamma till att satsa miljarder av våra skattepengar på dem.

Jag har därför frågat arbetsmarknadsministern om bedömningen är att skattepengar ska användas till denna typ av insatser och därtill om ministern gör en annan bedömning än Riksrevisionen, inte minst när det gäller de förberedande och orienterande utbildningarna - att de leder till att fler kommer i arbete, i motsats till vad Riksrevisionen menar, nämligen att de är ett sätt att föra människor ännu längre från arbete. Det skulle vara intressant att höra ministern diskutera lite kring dessa frågeställningar.

Anser ministern i motsats till Riksrevisionen att detta är bra insatser som skapar fler jobb, trots att utvärderingarna visar på motsatsen?

Herr talman! Jag ska gärna diskutera detta, men låt oss först reda ut några saker.

När det gäller arbetsmarknadsutbildningar under tiden från 2000 och fram till 2007 var det mellan 70 och 80 procent av dem som deltog i dessa utbildningar som fick ett jobb direkt efter utbildningen. Sedan lades politiken om. Christian Holm Barenfeld kanske minns vilka som satt i regeringen och ansvarade för arbetsmarknadspolitiken 2007? Då skedde ett dramatiskt tapp, och efter detta gick det ned till 20-30 procent som går vidare till arbete efter arbetsmarknadsutbildning. Så kan man naturligtvis inte varaktigt ha det, utan siffrorna måste upp.

Arbetsmarknadsutbildning måste användas på ett sätt som verkligen leder till arbete. Nu stiger siffrorna. Nu är det fler som kommer i arbete efter arbetsmarknadsutbildning. Men jag är fortfarande inte nöjd. Jag tycker fortfarande att nivån är för låg, och mer behöver göras för att få en större träffsäkerhet, rikta utbildningarna till rätt personer och följa upp på rätt sätt efteråt.

Låt oss vara ärliga, Christian Holm Barenfeld, och säga att det var under den tid som ni styrde på Arbetsmarknadsdepartementet som vi var nere på noll effekt av arbetsmarknadsutbildning. Sedan dess har det stigit, dock inte tillräckligt. Jag är inte nöjd, och mer behöver göras.

När det gäller Förberedande och orienterande utbildning är Riksrevisionens slutsatser mycket intressanta och viktiga. Den viktigaste slutsats som Riksrevisionen drar är att det inte går att dra någon slutsats. De säger att detta är svårt att mäta, och de uppmanar Arbetsförmedlingen att ha en annan systematik och andra strukturer för när man beslutar att sätta in Förberedande och orienterande utbildning, för vilka grupper och varför samt följa upp resultatet på ett annat sätt.

Jag delar denna uppfattning, för det är viktigt att vi vet och ser resultatet av de olika insatser som Arbetsförmedlingen har möjlighet att använda. Det är självfallet alltid viktigt att säkerställa att skattepengar används på rätt sätt.

Riksrevisionen har ännu inte granskat hur Förberedande och orienterande utbildning fungerar för nyanlända i etableringsuppdraget, vilket är den största grupp som i dag använder denna typ av utbildning. Majoriteten av dem som finns i Förberedande och orienterande utbildning är inskrivna i etableringsuppdraget i dag. Det har sett annorlunda ut tidigare, under den förra regeringen, som är en tid som Riksrevisionen också har granskat, men så är det i dag. Detta håller Riksrevisionen nu på att granska, och det ska bli intressant att följa.

Det finns självfallet saker som behöver både förbättras och förändras när det gäller såväl arbetsmarknadsutbildningar som de förberedande och orienterande utbildningarna. Men man kan inte dra slutsatsen att dessa utbildningar är ett fiasko.

Jag tror att man ska vara lite försiktig om man företräder det parti som ansvarade för arbetsmarknadspolitiken och Arbetsmarknadsdepartementet när det stora raset skedde i fråga om effekten av arbetsmarknadsutbildning.

Herr talman! Låt oss vara ärliga, säger Ylva Johansson. Det förutsätter jag att vi från båda sidor är i alla debatter och vid alla tillfällen. Jag tror att vi ska vara tydliga och ha ett ärligt uppsåt. Det finns inget annat i mina frågeställningar till ministern.

Det rabblas upp siffror, och det viktigaste är att få upp siffrorna. Ja, det viktigaste är att få upp siffrorna. Men siffrorna måste ha ett konkret innehåll och hamna där det är avsett.

Självklart blir det så när man nu gör som man gör och de arbetsmarknadspolitiska utbildningarna riktas till dem som står närmare arbetsmarknaden än under alliansregeringens tid, vilket är sant. Vi valde att föra över medel till dem som stod längre från arbetsmarknaden. Då är det klart att siffrorna går ned. Vi tyckte inte att det var tillräckligt bra ändå, även om detta riktades till dem som stod längre från arbetsmarknaden.

Men på den direkta frågan till Riksrevisionen - om man nu gör som i dag eller som man gjorde före alliansregeringen, är bedömningen då att de personer på vilka man lägger miljarder i arbetsmarknadspolitiska utbildningar skulle ha fått jobb även utan de arbetsmarknadspolitiska utbildningarna - är svaret ja.

Sedan är det självklart så att en myndighet inte vill ta ställning definitivt. Men man kan laborera lite och fråga: Om ni själva skulle satsa pengarna, skulle ni då satsa dem på folk som står längre från arbetsmarknaden eller på dem som står nära arbetsmarknaden? Då är svaret att man skulle satsa på dem som står längre från arbetsmarknaden, eftersom de personer som står nära får jobb ändå.

Då stiger förhoppningsvis siffrorna. Men vi har inte löst det grundläggande och största problemet på svensk arbetsmarknad i dag. Som vi kan läsa om i medierna i stort sett varje dag går det nämligen generellt sett mycket bra för Sverige nu. Vi är inne i en brinnande högkonjunktur, som dock med all sannolikhet inte kommer att vara för evigt. Så brukar det vara i svensk ekonomi och i alla andra länders ekonomier, nämligen att det går upp och ned. I dag går det mycket bra.

Men vi har en stor grupp människor i Sverige som det inte går bra för. Det är de människor som står långt från arbetsmarknaden och som dag för dag hamnar längre och längre från arbetsmarknaden och dessutom blir fler och fler. Dessa människor har vi svårt att hantera och få ut i arbete.

Då är frågan: Bör inte insatserna snarare riktas just mot de grupper som står långt från arbetsmarknaden och som kanske inte av egen kraft utan assistans får jobb just i dag?

Det är därför som vi från Moderaternas och Alliansens sida föreslår en lång rad insatser för att sänka trösklar för personer som står långt från arbetsmarknaden. Rätt styrt, rätt upphandlat och rätt fokuserat skulle säkert delar av arbetsmarknadsutbildningarna kunna göra nytta där. Men vi kanske inte bör dra in de personer som står närmast arbetsmarknaden i arbetsmarknadspolitiska utbildningar utan säkerställa att de kommer i jobb så snart som möjligt ändå.

När det gäller de förberedande och orienterande utbildningarna är det aldrig jättelätt att dra slutsatser och ha exakta siffror. Men det framgick ändå mycket tydligt i Riksrevisionens rapport att det var lägre arbetsinkomster för arbetssökande som hade deltagit och som var öppet arbetslösa vid samma tidpunkt. Det är ändå en varningssignal som gör att man borde sätta sig ned och gå igenom och analysera riktigt noga för att se hur man kan se till att skattepengar används på ett mer effektivt sätt.

Herr talman! Jag håller helt med om det sista som Christian Holm Barenfeld sa. Jag menar att Riksrevisionens rapport när det gäller förberedande och orienterande utbildningar verkligen är en grund för att sätta sig ned och gå igenom och analysera hur man kan använda resurserna på ett så bra sätt som möjligt och mer träffsäkert än vad man nu gör. Jag delar helt den uppfattningen och utgår från att Arbetsförmedlingen också gör det.

När det gäller frågan om vem som ska erbjudas en arbetsmarknadsutbildning är det två kriterier som ska vara uppfyllda. Det första är att det ska vara en person som inte hade fått jobb ändå. Självklart är det så. Personer som kan få jobb utan arbetsmarknadspolitiska insatser ska inte ha arbetsmarknadspolitiska insatser. Så är det. Det är ett av skälen till att vi till exempel avvecklar en del insatser som vi har infört och som faktiskt har visat sig inte behövas. Ungdomar fick jobb utan hjälp av till exempel traineejobb. Självklart ska arbetsmarknadspolitiska insatser inte gå till personer som kan få jobb ändå.

Men när det gäller det andra kriteriet, som jag menar bör uppfyllas, är det möjligt att vi skiljer oss åt. Det kan Christian Holm Barenfeld svara på senare. Jag menar att arbetsmarknadsutbildningar inte ska gå till personer som inte har en god chans att få arbete efter utbildningen. Om man använder arbetsmarknadsutbildningen som en insats utan att man tror att den leder till att en person kommer att få jobb i det yrke som han eller hon utbildar sig för, menar jag faktiskt att det är stor risk att man slösar med skattebetalarnas pengar.

Denna utbildning ska alltså ges till personer som med hjälp av insatsen har en god chans att få jobb. Den ska inte ges till personer som har en god chans att få jobb utan insats, och den gruppen är ganska stor. Där finns också personer som i dag träffas av arbetsmarknadsutbildningar. Men man måste jobba bättre med hur man följer upp efteråt.

Herr talman! För att nyansera debatten vill jag också gärna säga något om den tiden då arbetsmarknadsutbildningarna uppvisade noll effekt - på den tiden som vi hade en moderatledd styrning på Arbetsmarknadsdepartementet, då man mätte man hur stor andel som fick jobb direkt efter utbildningen. Men IFAU har i en större analys visat att de gav en långsiktig effekt flera år efteråt. Arbetsmarknadsutbildningen gav individerna en högre inkomst än de skulle ha fått utan en sådan arbetsmarknadsutbildning. Detta kanske indikerar att man också måste mäta effekten av arbetsmarknadsutbildningen lite längre än de 90 dagar som jag tror att Arbetsförmedlingen i dag mäter. IFAU:s rapport visar nämligen att en effekt av arbetsmarknadsutbildning kan komma flera år senare, alltså att utbildningen har ett längre bäst-före-datum än jag kanske trodde. Det är det som man kan utläsa av IFAU:s granskning.

Herr talman! Jag kan börja med att konstatera att väldigt mycket handlar om att det är bättre nu än förr och att det som inte fungerar är alliansregeringens fel under deras tid 2006-2014. Det tror jag inte på fullt ut. På samma sätt tror jag inte att den nuvarande regeringen fullt ut har ansvaret för och ska ha äran av den högkonjunktur som vi nu befinner oss i. Jag tror att även den nuvarande regeringen och arbetsmarknadspolitiken under Ylva Johanssons tid, som jag anser saknar alldeles för mycket när det gäller förslag för fler jobb och för att utanförskapet ska minska, på vissa punkter träffar rätt. Självklart är det så. Jag tror att alla har ambitionen att göra bra saker, och sedan har vi olika förslag.

Givetvis tycker jag inte att vi ska genomföra arbetsmarknadspolitiska utbildningar som inte säkerställer att folk har någon rimlig möjlighet att komma i arbete. Men jag tror också att de allra flesta människor har ett uns av arbetsförmåga. Därför anser jag att det är rimligt att vi ändå satsar lite mer på dem som har en längre väg till arbetsmarknaden. Även om kriterierna nu är sådana att man egentligen inte ska ge arbetsmarknadspolitiska utbildningar till personer som ändå får jobb är det talande att Riksrevisionen gör bedömningen att en mycket stor del av dessa personer skulle få jobb ändå. Då tror jag att det är bättre hushållning, mer effektivt och ett större ansvar med skattebetalarnas pengar att säkerställa att vi försöker bryta utanförskapet och se till att de som står långt från arbetsmarknaden återigen kommer in på den.

Herr talman! För att vara tydlig: Det är självklart jag som är helt ansvarig för den arbetsmarknadspolitik som bedrivs, och det har jag varit i tre och ett halvt år. Det är helt och hållet mitt ansvar och inte den tidigare regeringens.

Christian Holm Barenfeld hänvisade dock till en period då vi hade en riktigt liten övergång från arbetsmarknadsutbildning till arbete, och den perioden var faktiskt under den tidigare regeringen. Numera ökar andelen som går till arbete. Dock är jag inte nöjd. Mycket mer behöver göras. Vi får anledning att återkomma till denna fråga. Jag tackar för debatten.

Överläggningen var härmed avslutad.