Användningen av analysplattformen Palantir

Herr talman! Petter Löberg har ställt en rad frågor till mig om användningen av analysplattformen Palantir av de rättsvårdande myndigheterna, däribland Polismyndigheten, för analys- och underrättelsearbete. Sammanfattningsvis handlar Petter Löbergs frågor om hur grundläggande rättssäkerhetsprinciper såsom proportionalitet, förutsägbarhet och möjlighet till efterhandskontroll kan upprätthållas när det gäller Palantir.

I november 2025 besvarade jag en skriftlig fråga från Petter Löberg på delvis samma tema. Som jag då framhöll är det Polismyndigheten som själv avgör vilka it-tjänster som myndigheten upphandlar och använder i sin verksamhet. Som jag också framhöll styrs Polismyndighetens behandling av personuppgifter av ett omfattande och detaljerat regelverk, inte minst genom brottsdatalagen (2018:1177). Polismyndighetens behandling av sådana uppgifter är även föremål för såväl intern som extern tillsyn.

De rättsvårdande myndigheternas behandling av personuppgifter omgärdas av ett omfattande regelverk och en väl utbyggd tillsyn. Precis som när jag besvarade Petter Löbergs tidigare fråga har jag fullt förtroende för att de rättsvårdande myndigheternas behandling av personuppgifter följer gällande regelverk.

Herr talman! Inledningsvis får jag väl ändå tacka för svaret. Samtidigt tänker jag att ministern kanske skulle svara mig: Det var så lite. Det var nämligen ganska lite svar. Han svarar i princip enbart att detta är ett regelverk som finns och att myndigheten bestämmer själv. Jag har fullt förtroende, säger han. Jag tar bort händerna från ärendet helt och hållet.

Det är frapperande passivt. Statsrådet bemödar sig inte ens om att försöka svara på de frågor som ställts. Jag ställde fem frågor, och egentligen svarar han bara på en. Fyra står obesvarade.

Det är dessutom ganska kontraproduktivt med tanke på frågans karaktär. Palantir är nämligen ett mycket kontroversiellt redskap. Mycket av den internationella debatten, inte minst, handlar om mörkläggning och brist på transparens. Nu hade justitieministern chansen att visa att man inte lägger locket på. Ändå gör han just det. Tyvärr är det kanske ytterligare ett steg på det sluttande plan för rättssäkerheten som inte minst justitieministern administrerar – nu är jag lite hård mot en annars mycket kompetent minister.

För tydlighetens skull: Jag är mycket väl medveten om de regelverk som finns när det gäller datatillsyn. Detta är dock en lägesförändring som har inträffat med införskaffandet av de här programmen – det är flera program. När en sådan lägesförändring sker måste politiken vara framåtlutad. Då duger det inte att sitta på händerna och bara luta sig mot gamla regelverk. Då måste man försöka fundera och analysera på ett djupare plan. Jag hoppas att regeringen gör det, även om det inte ges uttryck för det i denna debatt.

Vad handlar det här om egentligen? Vad är Palantir? Jo, det handlar om en programvara, och inte vilken programvara som helst. Det finns många namn på den – Gotham är ett, men det finns också lokala varianter.

Ni som kan er Tolkien vet varifrån namnet kommer. En palantir är en mörk sfär som alverna tillverkade för att kunna se saker och ting och kombinera information. Det var väktare och härskare som skulle använda detta klot som ett effektivt redskap för att kontrollera människor. Men man gjorde det för det goda. Problemet med palantirerna i Sagan om ringen var att de togs över av det onda. Därmed är namnet otroligt dåligt valt som namn på en programvara och ett företag som jobbar med rättsvårdande frågor.

Eller så är det inte det. Vi kan bara titta på vilken bakgrund de personer har som tillverkat programvaran och startat företaget, som har kallats skräckbolaget Palantir i medierna. Kritiken har också tagit sig konkreta uttryck. Man anklagas för att ha varit delaktig i de enorma övergreppen i Gaza. Man anklagas för – och det är också konfirmerat – att ha varit en av arkitekterna bakom ICE:s arbete med att jaga människor i USA, med förödande resultat.

Vi i vårt land får inte hamna där. Det är faktiskt politiken som i slutändan alltid måste ha huvudansvaret för vilka redskap våra myndigheter använder. Det borde jag inte behöva påminna justitieministern om.

Herr talman! Jag tackar för möjligheten att diskutera de här viktiga frågorna i dag, även om det kanske ibland sker lite yvigt och med rätt breda penseldrag.

Det råder väl ingen som helst tvekan om att det finns mycket teknik som kan användas för både goda och dåliga syften. Det gäller inte bara just den här tekniska plattformen eller just det här verktyget. Hemliga tvångsmedel kan överlag användas för goda och dåliga syften. Kameraövervakning kan användas för goda eller dåliga syften.

I den bemärkelsen är tekniken som sådan etiskt neutral. Frågan är vem som använder tekniken, hur den regleras, hur man utövar tillsyn och vad det blir för konsekvenser om det sker några övertramp. I den bemärkelsen skiljer sig inte den här tekniken från andra tekniker och andra verktyg som våra brottsbekämpande myndigheter kan använda sig av.

Min poäng är entydig, nämligen att våra regler, oavsett om det handlar om den sortens verktyg eller andra verktyg, är entydiga. Man får alltså inte använda den typen av verktyg, eller för den delen några andra verktyg, på det sätt som beskrivs i Petter Löbergs anförande. De missförhållanden som pekas ut i andra länder uppkommer därför att de antingen har fått göra så i de länderna eller har gjort så i alla fall. Det är alltså inte tillåtet i Sverige, utan det finns en mycket rigorös tillsyn av all användning av den typen av verktyg i Sverige.

När jag säger att jag har fullt förtroende för tillsynen är jag naturligtvis inte naiv. Jag inser att missförhållanden kan uppstå även i en demokratisk rättsstat som Sverige, men det finns alltså system för att fånga upp missförhållanden, granska dem, utkräva ansvar och säkerställa att sådant inte händer igen. Det är inte ett uttryck för naivitet, utan det är tilltro till de regelverk och de system vi har upprättat med kontroll och tillsyn i efterhand med mera, som vi har som en hörnsten i all vår användning av sådan teknik; hemliga tvångsmedel eller vad det kan vara.

Jag hörde Petter Löberg säga att vi befinner oss på ett sluttande plan när det gäller rättssäkerheten i Sverige. Det skulle vara intressant att höra exakt vad som avses och om det också är Socialdemokraternas linje. Jag tar gärna den diskussionen i sak. För egen del menar jag att vår demokratiska rättsstat utmanas av en mycket allvarlig och grov brottslighet, och det är nödvändigt för oss att flytta fram positionerna rejält, också i användning av ny teknik.

Nu går jag inte in specifikt på det här verktyget, men exempelvis finns förslag på att använda AI och ansiktsigenkänning i realtid. Alla begriper att AI kan användas för dåliga syften, men det är skillnad om vi använder AI i Sverige i brottsbekämpningen än om man exempelvis gör det i Kina. Det är min huvudpoäng här, nämligen att vi har regelverk, uppföljning, tillsyn, kontroll och system för ansvarsutkrävande. Ytterst är det så att lagstiftaren inte alls förhåller sig passiv i frågorna. Allt det jag just beskrev är resultatet av beslutsfattande i kammaren, det vill säga vilka regler som ska gälla och vad som ska hända om någon till äventyrs överträder dem.

Med det sagt menar jag att vår demokratiska rättsstat – våra myndigheter – är väl rustad att använda olika typer av tekniska lösningar för att följa sin helt centrala uppgift, nämligen att skydda medborgarna, skapa trygghet i vårt samhälle och skydda samhället mot allvarlig brottslighet, och att alltid göra det på ett sådant sätt att man lever upp till de högt ställda spelregler som gäller för vår demokratiska rättsstat.

Herr talman! Justitieministern har under många år varit en stark förkämpe för och väktare av rättsstatliga principer, framför allt individens rättigheter.

I det här fallet är det fråga om en lägesförändring, och det är den vi diskuterar. Yviga penseldrag eller inte är det det vi diskuterar. Här pratar vi om att vi långsiktigt, strukturerat och på närmast konstitutionell basis befinner oss i en situation där vi kan göra oss beroende av en amerikansk techjätte. Det här är en situation som vi inte har befunnit oss i tidigare – den är helt annorlunda jämfört med hur det var tidigare med de traditionella kapitalisterna.

Techjättarna är politiskt orienterade. De har agendor. Elon Musk hade en agenda när han tog över Twitter och gjorde om den till X och ändrade algoritmerna. Peter Thiel, grundaren bakom Palantir, är en person som vill avskaffa demokratin. Han är synnerligen behjälplig och ska grunda mytiska städer i norra Grönland samtidigt som Donald Trump ägnar sig åt aggression mot vårt europeiska grannland Danmark.

Det här är inte fråga om vilka som helst. De är inte kapitalister som endast bryr sig om svarta eller röda siffror längst ned på papperet, utan det här är politiska aktivister som vi uppenbarligen har köpt programvara av. Det är fråga om programvara som dessutom är AI-baserad – det finns moduler med AI – och utgörs av black box-lösningar. Det innebär att vi egentligen inte vet vad det är vi ska granska. Det här är ett dilemma, och det är en orsak till att Europol, den europeiska polisen, lämnade lösningen redan 2021. Europeiska datatillsynsmannen menar att det inte går att förstå hur man ska granska så stora datamängder. Hur ska vi kunna göra det i Sverige? In Sweden we have a system, säger justitieministern. Det är inte seriöst när det kommer till det läge som vi befinner oss i just nu.

Min fråga kvarstår: Hur bedömer ministern risken att långsiktigt sett göra sig tekniskt beroende av den typen av personer, till exempel Peter Thiel?

Man kan också undra vad mötet på Grand Hôtel förra sommaren handlade om. Statsminister Ulf Kristersson träffade både Karp, operativ vd för Palantir, och Peter Thiel vid ett hemligt möte med Bilderberggruppen. Helt plötsligt sitter vi här med programvaran, möjligen hos svensk polis.

Transparens och insyn i en demokratisk rättsstat är avgörande för människornas förtroende för rättsstaten. Man gör upp saker och ting i slutna rum, och när medierna begär ut minnesanteckningar är det mesta maskat, hemligstämplat, dolt för medborgarna och medierna. Det är fullständigt oacceptabelt.

Jag har nu en halv minut kvar att säga något, men det finns ytterligare en chans att lite filantropiskt fundera över problemen med denna typ av program – som vi egentligen inte ens förstår hur de fungerar. Jag skulle vilja att justitieministern reflekterar över dessa frågor.

Herr talman! Det här är i och för sig en otroligt viktig fråga, men det är svårt att ta den på allvar när den ramas in på det sätt som Petter Löberg gör med Bilderberggruppen och hemliga möten på Grand Hôtel. Det är en typ av konspirationsteorier som vi känner igen från en lång rad olika sammanhang som vill misstänkliggöra regeringen. Jag är kanske lite förvånad över att få höra detta från en socialdemokratisk riksdagsledamot i kammaren. Men överraskningarnas tid är ändå inte helt förbi.

Vad jag kan säga är att regeringen upphandlar inte tekniklösningar till våra brottsbekämpande myndigheter. Det är våra brottsbekämpande myndigheter som är helt suveräna när det kommer till sådana frågor och avgör vilka typer av tekniska lösningar de ska använda sig av i sin verksamhet.

Däremot är regering och riksdag involverade i ett annat avseende, nämligen att vi ställer upp tydliga regler för hur en sådan verksamhet ska bedrivas, hur den ska kontrolleras och hur ansvar ska utkrävas. Det är inte så att de tekniska verktyg vi nu talar om skiljer sig från andra verktyg i det avseendet. Det skulle i sådana fall vara intressant att höra grunden för det, annat än ett mer allmänt svep i relation till hur verktyget har missbrukats av myndigheter i andra länder.

Jag konstaterar att vi har en robust ordning. Du får gärna kalla den för ”the Swedish model”, men det är en modell som vi har anledning att vara stolta över i vår demokratiska rättsstat. Om det finns brister i lagstiftningen eller i våra tillsynsmyndigheter som ska rättas till ska jag gärna ta del av en konkretion i den delen så att jag i sådana fall vet vad jag ska gräva efter. I annat fall framstår det mest som en allmän misstro mot både regelverken och organen i vår rättsstat. Det är bekymmersamt att höra sådant från socialdemokrater, som jag ändå uppfattar är normalt sett rätt seriösa i sådana frågor.

Däremot finns det en seriös fråga, om jag ändå ska anstränga mig, som Petter Löberg tar upp, nämligen frågan om vår digitala suveränitet i relation till andra länder. Det råder inget tvivel om att vi har diskuterat frågan i relation till exempelvis Kina och i relation till andra länder, givet hur världen utvecklar sig. Det är inte en fråga som är unik för svenska förhållanden, utan den diskuteras i högsta grad inom hela EU. Det handlar om hur vi över tid kan skapa en ökad grad av digital suveränitet på europeisk basis. Den frågan är seriös, viktig och mycket större än den tekniska lösningen.

Om vi alla tänker på exempelvis vilka molntjänster hela vårt samhälle i praktiken lutar sig mot ser vi stora sårbarheter. Den frågan är seriös och oerhört mycket större än den tekniska lösning vi talar om nu.

Herr talman! Justitieministern tycker att det är oseriöst och till och med konspirationsteoretiskt att man frågar vad som hände på Bilderberggruppens möte. Gunnar Strömmer kan inte vara ovetande om det. Det var ju Moderaternas eget husorgan, Svenska Dagbladet, som avslöjade att mötet mellan Karp, Thiel och statsministern ägde rum. Och det var Svenska Dagbladet som försökte begära ut uppgifter om vad som diskuterades, som hemligstämplades.

Det är klart att Peter Thiel och Karp inte förknippas med annat än Palantir, som vi diskuterar i den här interpellationsdebatten. Att säga att det är konspirationsteorier borde justitieministern hålla sig för god för.

När det gäller att avgöra själv eller ta sin hand från denna fråga kan jag säga att detta är en kontroversiell fråga i hela världen. Gör en mediesökning på Palantir, och du kommer att upptäcka att den diskussion som vi har här i dag inte är ett resultat av en marginell konspirationsteoretisk socialdemokratisk riksdagsledamots tankar. Den här diskussionen förs i varenda medlemsstat i unionen.

Danmark funderar på att lämna plattformen av skälet att man är under så hård press av Trump och hans kamrater, varav Peter Thiel är en. Europol har gjort det. I Tyskland har man omfattande regleringsdiskussioner för att undvika just detta. De vet nämligen vad konsekvenserna kan bli av ett övervakningssamhälle som går för långt, som i gamla Östtyskland. De har sorgliga historiska erfarenheter i sammanhanget.

Om jag ska summera det här lite på ett trevligt sätt kan jag säga att jag i alla fall blir glad över att justitieministern förstår att man kanske behöver ha egna it-lösningar på plats. Oavsett om det görs i form av att man klarar av det i Sverige, i de skandinaviska länderna eller på Europolnivå måste ambitionen vara att Sverige ska stå på egna ben och inte vara beroende av den sortens olämpliga techjättar och deras företag.

Herr talman! Konspirationsteorierna handlar naturligtvis inte om att mötena har ägt rum. Det är ju ett faktum. Vilka som har deltagit i mötena är också ett faktum. Däremot sa eller antydde i varje fall Petter Löberg att vi först hade det mötet, och sedan damp tekniken ned hos polisen. Det var i alla fall så jag uppfattade det som sades tidigare. Det är onekligen att dra det några varv till.

Jag vill understryka, igen, att våra myndigheter är suveräna när det gäller vilka konkreta verktyg de ska använda i sin verksamhet. Däremot har vi alla, som regering och riksdag, ett stort ansvar för att säkerställa att de verktyg de använder, oavsett vilka de är, ska vara omgärdade av de krav, den insyn, den kontroll och det ansvarsutkrävande som anstår en demokratisk rättsstat.

Det var kanske inte konspirationsteoretiskt, men då tycker jag att det bara var ett slarvigt sätt att uttrycka misstro mot the Swedish Model. Den har nämligen vuxit fram väldigt organiskt under många decennier. Jag har hög tillit till vår demokratiska rättsstats olika organ när det gäller att granska eventuella missförhållanden – inte bara i fråga om det här verktyget. Jag tycker också att det finns sakliga skäl att diskutera det. Det är inte det som är min poäng.

Min poäng är att vi inte ska kasta ut hela barngruppen, höll jag på att säga, med badvattnet. Vi har en robust demokratisk rättsstat i Sverige. Skulle det vara så att man vid användning av något tekniskt verktyg kommer i närheten av den typ av förfarande som vi har sett skräckexempel på i andra länder kommer vårt system att slå till. Det är nämligen inte tillåtet, oavsett om man använder det här verktyget eller andra typer av verktyg.

Slutligen vill jag ändå ta fasta på det som är en seriös diskussion när det gäller hela vår kontinent: den digitala suveräniteten. Frågan som vi talar om i dag, det här verktyget, är säkert en del av den diskussionen. Men det är som sagt en väldigt bred fråga. Den omfattar dessutom inte bara brottsbekämpningen utan hela vårt samhälle.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.