Ambulanser över gränsen

Fru talman! Linda Ylivainio har frågat inrikesministern om statsrådet anser att arbetet med att avlägsna gränshinder för ambulanser förtjänar att prioriteras i regeringsarbetet. Linda Ylivainio har vidare frågat om statsrådet skulle kunna ta initiativ till en lösning i linje med det förslag som SKL framhåller.

Interpellationen har överlämnats till mig.

Interpellanten har identifierat en viktig fråga. En gränsöverskridande ambulanssjukvård är viktig för att patienter så snabbt som möjligt ska få tillgång till en god och säker vård även i områden där avstånden mellan patienten, ambulans och sjukhus kan vara stora. En fungerande samverkan är av stor vikt även för huvudmännen i planeringen av hälso- och sjukvården i berörda gränsområden.

Sverige har sedan länge slutit hälsoberedskapsavtal med de nordiska länderna om ömsesidigt bistånd vid olyckshändelser i fredstid. Det finns även gränsräddningsavtal gällande ambulans- och ambulanshelikoptertransporter mellan Sverige, Norge och Finland i berörda regioner. Samarbetet innebär att närmaste vägambulans eller ambulanshelikopter larmas vid akuta larm i gränsområdet, oavsett från vilken nation resursen kommer. Framställningen från SKL handlar om att det i befintlig lagstiftning saknas stöd för ett dagligt samarbete när det gäller ambulanstransporter över gränserna.

En av utmaningarna som vi behöver se över i den norska och svenska samverkan i den gränsöverskridande prehospitala vården är att ambulanser bemannas av olika yrkeskategorier i Sverige och Norge.

En annan utmaning gäller trafikföreskrifter. Norska ambulanser kan inte registreras som utryckningsfordon i det svenska vägtrafikregistret och har därför inte rätt att påkalla fri väg vid utryckningar.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

En fungerande samverkan är viktig inte minst för att patienter som är i behov av en gränsöverskridande ambulanssjukvård ska få en god och säker vård. Det är inte rimligt att en gränssamverkan med de nordiska länderna inom detta viktiga område inte har ett stöd i regelverket. Det är därför angeläget med en skyndsam hantering för att få ett regelverk på plats som stöder detta för att samverkan ska kunna fortlöpa på bästa sätt.

Regeringskansliet har initierat en dialog med berörda myndigheter i syfte att närmare undersöka hur en sådan översyn kan genomföras på bästa sätt.

Fru talman! Jag vill tacka socialministern för svaret.

Det är otroligt tillfredsställande att vi till stora delar gör samma analys av vilka problem det är som gör att vi inte fullt ut kan nyttja potentialen i ambulanstransporter över de nordiska ländernas gränser.

Jag ser det som mycket glädjande och lovande att socialministern delar min och andras bild av att det måste till skyndsamma åtgärder för att säkerställa författningsmässigt stöd för ett dagligt gränsöverskridande samarbete med ambulanser över gränsen i Norden.

Med tanke på att regioner som Jämtland Härjedalen och Norrbotten liksom Sveriges Kommuner och Landsting och norska hälsodepartementet redan i flera år har försökt att påkalla det svenska socialdepartementets uppmärksamhet för att ta itu med dessa gränshinder är jag den första att välkomna socialministerns initiativ att undersöka hur en översyn av de svenska regler som skapar dessa hinder kan genomföras.

Även om det sedan länge har funnits ett samarbete kring ambulans- och ambulanshelikoptertransporter genom det gränsräddningsavtal som ministern nämnde delar jag SKL:s och socialministerns bedömning att svensk lagstiftning behöver utvecklas för att mer offensivt stödja möjligheten till dagligt samarbete.

För alla oss som lever och verkar i Sveriges fantastiska gränsregioner, oavsett om det är i Tornedalen, granne med Finland tvärs över Torneälven - vilket jag själv har förmånen att få göra - eller på Sveriges västra sida med gränsen mot Norge eller i Skåne med Danmark på andra sidan Sundet, är gränsen i första hand en möjlighet och en tillgång snarare än ett problem och ett hinder.

Vi som är gränsgångare och bortskämda med goda grannar känner oss väldigt rika. Vi har ju dubbelt av allting. Vi har tillgång till utbudet på båda sidorna av gränsen. Vi rör oss över och korsar ständigt gränsen. Vi handlar på andra sidan, vi jobbar på andra sidan och vi har nära och kära på båda sidor om gränsen. Vi är gränsgångare.

Fru talman! Gränsen är ibland också dubbel. Den både finns där och inte. Den syns inte alltid men ibland. Ofta märker vi knappt att gränsen finns där. Men plötsligt stoppar den oss. Den hindrar oss och sätter käppar i hjulet för vår rörlighet och vårt dagliga liv. Vår stora värld krymper. Våra gränslösa möjligheter begränsas i onödan, inte sällan av byråkratiska hinder. Det är regler som funkar och behövs i en nationalstat men som krånglar till det när de goda lösningarna finns nära till hands.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Ett exempel på gränshinder som vi med politiska krafttag och konkreta förändringar i regelverk kan och måste avskaffa är just de som hindrar ett effektivt resursutnyttjande av ambulanser och ambulanstransporter mellan Sverige, Norge, Finland och Danmark, oavsett om de sker på land, på vatten eller i luften.

När vi i Mittengruppen i Nordiska rådet i början av augusti besökte sjukhuset i Røros och förutom norsk sjukvårdspersonal även mötte företrädare för Region Jämtland Härjedalen och Funäsdalens hälsocentral lärde vi oss mer om förutsättningarna för att bedriva gränsöverskridande sjukvård.

För den enskilde som drabbas av sjukdom eller olycka är det viktigaste ett snabbt och säkert omhändertagande. För den stackars skidåkare som bryter benet på skidsemestern i Funäsdalen är det viktigare att snabbt få vård än att ambulansen råkar vara norsk eller svensk, eller att man får komma till sjukhuset i norska Røros eller till sjukhuset lite längre bort i Östersund. Så är det också om man råkar ut för ett hjärtstopp under älgjakten i Kuivakangas eller för den som råkar ut för en trafikolycka i Töcksfors.

Det är för den enskilda människan som vi måste ta bort dessa gränshinder och ge lagligt stöd.

Jag upplever att socialministern och jag är överens i ganska mycket, men jag saknar den lilla del som rör läkemedelshantering som jag har synliggjort i interpellationen. Jag vill därför be ministern att utveckla den delen.

Fru talman! Vilken kärleksförklaring till nordiskt samarbete! Det var fantastiskt att höra. Detta påminns man om varje gång man befinner sig i gränstrakterna, precis som Linda Ylivainio beskriver. Själv är jag uppvuxen i Kalmar, så jag har absolut inte växt upp med detta; tvärtom är det där en väldigt tydlig och skarp gräns som knappt kan beträdas.

Det är naturligtvis otroligt angeläget att vi gör detta, men för lyssnare och andra vill jag ändå beskriva vad hindren består i. I akuta situationer är det inte fråga om att gränsen sätter stopp. Men om vi tar Norge och Sverige som exempel, vilket också finns med i interpellationen, bemannas ambulanser i länderna av olika yrkeskategorier. I Sverige ska ambulanser bemannas med hälso- och sjukvårdspersonal som får administrera läkemedel. Det betyder i praktiken att svenska ambulanser bemannas med legitimerade sjuksköterskor. Liknande bestämmelser finns i både Danmark och Finland, så där finns inte den problematiken.

I Norge däremot bemannas vägambulanser i regel med ambulansearbeidere, som det kallas, vilka inte har en utbildning som motsvarar Sveriges sjuksköterskeutbildning och som i dag inte får administrera läkemedel i ambulanser i Sverige. Även om man skulle reglera detta med bemanning har vi ju krav på vilken kompetens som vi vill att man ska ha när man kör en svensk ambulans och därmed är en del i den viktiga kedjan av svensk hälso- och sjukvård.

Det är därför som det är så otroligt viktigt att man vet att den kompetens som finns när man påkallar ambulans är motsvarande vår, och då spelar det ingen roll varifrån ambulansen kom. Det är klart att det är en viktig del.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

När det gäller trafikföreskrifter kan inte norska ambulanser registreras som utryckningsfordon i det svenska vägtrafikregistret, och därmed har de inte möjlighet att påkalla fri väg. I dag ska brådskande transporter med utländsk ambulans köras med poliseskort. Vill man göra detta som en del i det dagliga arbetet är det här ett gränshinder som inte bara kan tas bort. Vi måste verkligen se till att vi hanterar dem på ett sätt som gör att det blir säkert både på väg och i ambulans och att alla ambulanser som vi använder i Sverige blir en naturlig och riktig del i den kedjan.

Jag är lite osäker på om jag missade en fråga från Linda Ylivainio. Svarade jag möjligtvis på det nu i och med det jag sa om läkemedel, eller fanns det en annan frågeställning?

Låt mig återkomma till att frågan är angelägen. SKL har samlat sig kring detta och kom in med en skrivelse så sent som den 1 juli, så det är ju väldigt nyss. Vi har också hanterat och hanterar den när det gäller hur vi ska gå till väga. Vilken typ av översyn krävs för att hantera inte bara ett utan alla de här problemen? Socialdepartementet har tagit emot själva skrivelsen, men som framgår är det inte bara Socialdepartementets områden. När det handlar om trafikföreskrifter är det ju ytterligare ett område.

När det kommer till narkotikaklassade läkemedel som transporteras över landsgränsen får narkotika enligt lagen om kontroll av narkotika föras in till eller ut ur landet bara av den som har tillstånd till det. Det är klart att det inte är någonting som vi lättvindigt ändrar på, utan det är samma sak där: För närvarande har inte utländska ambulanser tillstånd att just föra in narkotikaklassade läkemedel. Det är en av de specifika frågor som vi måste titta vidare på. Det kanske var det som var Linda Ylivainios fråga.

Fru talman! Tack, statsrådet, för svaret! Det var precis den sistnämnda frågan som jag var ute efter, så jag tackar ministern för det.

Jag vill återkomma till varför det är så viktigt att vi jobbar med att avlägsna gränshinder. Det är just för de enskilda människornas skull som vi behöver göra detta - alla människor som vistas och bor i de här gränsområdena. Det är därför vi behöver jobba intensivt med att avlägsna gränshinder.

Det finns dessutom en annan aspekt, och det är att det inte minst i många gränstrakter mellan Sverige och Norge och Sverige och Finland ofta är stora avstånd. Det är också glest och långt mellan sjukhusen. Det finns helt enkelt inte en tät infrastruktur av sjukvårdsresurser. Detta gör att ambulanskapaciteten blir ännu viktigare när det gäller frågan om liv eller död för en människa. Här har samarbetet inom EU och Norden mellan brottsbekämpande myndigheter kommit lite längre. Jag tänker att det kan stå som en förebild för hur hälso- och sjukvården på ett motsvarande sätt vid behov ska kunna samarbeta och utföra ambulansuppdrag.

Fru talman! För oss som är förtroendevalda politiker, i regeringen, i Sveriges riksdag och i Nordiska rådet, är det också en viktig politisk uppgift att fortsätta att jobba för att riva hinder mellan de nordiska länderna. Vi måste också ta vår del av ansvaret för att komma till rätta med problem i människors vardag. Jag delar verkligen till fullo ministerns bedömning att det inte är rimligt att en gränssamverkan mellan de nordiska länderna inom det här viktiga området inte har stöd i regelverket. Det är därför uppfordrande och förpliktande att socialministern i dag aviserar att en dialog med berörda myndigheter har inletts.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

För mig som interpellant vill jag ingalunda göra anspråk på att ha gett en heltäckande eller uttömmande bild av alla de aspekter och utmaningar som utgör de hinder som behöver undanröjas för att vi ska ge utryckningar med ambulanser över gränser ett fullgott lagligt stöd. Men jag uppfattar ändå att vi är överens om att pröva pragmatiska lösningar på det faktum att ambulanser i dag bemannas av olika yrkeskategorier i Norge och Sverige. Jag uppfattar vidare att socialministern också ställer sig positiv till att se över trafikföreskrifterna, som inte medger rätt för andra nordiska ambulanser att påkalla fri väg vid uttryckningar på svensk mark.

Det känns i dag angeläget att de praktiker och de professionella som har engagerat sig i frågan i regionerna, i Sveriges Kommuner och Landsting och på den norska sidan nu nås av socialministerns signal, och den goda nyheten, att deras röster äntligen har blivit hörda. Deras kamp för att ge patienter en snabb och säker vård ger resultat. Vi är många som ser fram emot konstruktiva lösningar på området.

Jag vill ändå, när socialministern är här, ta tillfället i akt att ställa en fråga om hon, utifrån sina erfarenheter av det nordiska och europeiska samarbetet, ser någon skillnad när det gäller de nordiska ländernas val av grad för europeisk integration. När vi besökte sjukhuset i Røros lyfte de norska och svenska företrädarna fram att det möjligen var enklare vid den svensk-finska gränsen tack vare att båda länderna är med i Europeiska unionen, medan det var något knöligare med Norge. Det här har SKL inte lyft upp i sin framställan. Det är inte konstigt eftersom problemen såklart måste lösas oavsett vilket vägval det enskilda nordiska landet har gjort.

Men jag vill ändå fråga socialministern om hon utifrån sina erfarenheter, mer allmänt apropå gränshinder, vågar sig på att ha någon uppfattning om det är färre gränshinder nordiska EU-länder emellan.

Fru talman! Jag vill än en gång understryka att när det gäller exceptionella händelser råder det inget tvivel om att det är närmaste helikopter eller ambulans som rycker in. Det ska inte råda några tvivel om detta. Då hjälper vi varje gång varandra att komma överens om hur vi ska hantera kostnader och konsekvenser. Det finns gränsräddningsavtal i berörda gränsregioner, och de gäller Sverige, Norge och Finland.

Det blir en skillnad när det gäller Sverige och Danmark. Jag spånar lite fritt, men avstånden finns definitivt inte i fråga om svensk-dansk-sidan. Däremot kan det finnas andra utmaningar där. Men det är klart att det är specifikt att man behöver samarbeta och hjälpas åt. Grunden för hela det nordiska samarbetet är att vi har samma idé om vilka förutsättningar som krävs för att den nordiska modellen ska kunna fortgå. Vi tycker att det är skillnader mellan våra länder, men när vi möter europeiska kollegor ser de den nordiska modellen. Det gäller inte minst hur otroligt viktigt det är med välfärd, gemensam finansiering, vård efter behov och samarbete. De upplever inte gränserna så starkt som vi.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Låt mig ge ett mycket spontant svar på frågan. Jag har inte bilden av att det skulle vara svårare att hantera Sverige-Norge-gränsen än Sverige-Finland-gränsen med tanke på EU. Det är väl vad en översyn får visa, men det har inte nått mig så här långt.

Linda Ylivainio talade om pragmatiska lösningar. Jag anser att vi ska vara pragmatiska i att ta fram lösningar. Det är inte så enkelt som det låter. Jag vill ändå säga det eftersom vi vill ta steget - det är angeläget - men det är inte helt okomplicerat. Jag har själv besökt SOS Alarm, och jag ser vilket otroligt pussel de lägger när de ska dirigera ambulanser och andra räddningsfordon, samtala med människor och så vidare. Det är inte helt okomplicerat när andra länder kommer in. Någonstans finns också frågan om vem man ska vända sig till när situationen inte är akut. Är det alltid den som är närmast? Det är inte helt självklart. Jag har inte haft anledning att fördjupa mig så mycket i den typen av etiska spörsmål, men sådant behöver man också fundera över.

Det är otroligt angeläget att göra en översyn och att i det sammanhanget försöka lyfta fram alla de eventuella problem som kan finnas, så att vi antingen finner lösningar på dem eller bestämmer oss för att det finns vissa saker som är svårare att lösa än andra och att frågorna måste hanteras bitvis. Men ambitionen är ändå tydlig att vi vill åstadkomma ett bättre samarbete. Vi delar den uppfattning som både interpellanten har och som SKL har framfört i sin skrivelse, nämligen att frågan måste ses över på flera olika plan.

Jag säger återigen att vid exceptionella händelser ska det inte finnas något tvivel om att samverkan fungerar. Det är inte så att någon säger: Så synd, det står en norsk ambulans i närheten, men den får inte hjälpa dig. Då löser man situationen.

Men att lösa dessa frågor i vardagen eller under semestertider, eller i andra sammanhang med långa avstånd och när fel lands ambulans står närmast, är något som medborgarna ser och vi också ser. Låt oss hoppas att vi får möjlighet att återkomma till resultatet av en översyn och hur vi kan gå vidare.

Fru talman! Tack, ministern, för svaret!

Jag kan bara understryka vad ministern säger om att det inte finns någon akut fara för att man inte ska få ett raskt omhändertagande. Eftersom jag lever och verkar i just Tornedalen har jag egna erfarenheter i familjen av att finsk ambulans har kommit till undsättning när det har behövts. Det är en stor trygghet att vila i att vi löser frågorna.

Däremot anser jag att vi politiker har ett ansvar att möta professionens krav på att få verksamheten lagreglerad. Det är därför det är så viktigt att ta itu med de gränshinder och knutar som ministern så förtjänstfullt har beskrivit i dag.

Det är också glädjande att höra att de nordiska länderna och det nordiska samarbetet lyfts upp som en modell i det europeiska samarbetet. Här finns en stor gemensam uppgift för regeringen och riksdagen att vitalisera, förnya och ge kraft till det nordiska samarbetet. Många tycker att i och med EU-samarbetet har det nordiska samarbetet spelat ut sin roll en smula. Jag delar ministerns erfarenheter, och jag tror att vi har mycket att bidra med när vi verkar och agerar gemensamt för att utveckla våra länder till förmån för våra medborgare.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Vi är många som ser fram emot den fortsatta resan i arbetet, och det kommer att bli spännande. Vi hoppas på konstruktiva lösningar så att vi kan nyttja befintliga ambulansresurser optimalt och säkra att hjälpen kommer närmast och snabbast ifrån oavsett vilken sida av gränsen den finns.

Jag vill tacka ministern för debatten i dag, och jag ser fram emot det fortsatta arbetet.

Fru talman! Tack, återigen, för debatten!

Det nordiska samarbetet är sannerligen viktigt för de nordiska länderna. Det märks naturligtvis allra mest när man befinner sig i gränsområden när man får det utbyte som egentligen är precis lika självklart som att man samarbetar över en länsgräns i Sverige.

Jag har träffat mina danska och finska kollegor, och jag ser fram emot att framöver även träffa min norska kollega för att föra just den typen av dialog och samtal.

Jag vill avrunda med att säga att det är ingen överdrift att säga att många tittar på den nordiska modellen. Vi ska själva vara stolta. Jag kan ibland tycka att det finns sammanhang där vi inte riktigt förstår hur långt fram vi har kommit och vilken exceptionellt fantastisk modell vi faktiskt har i hur vi gemensamt organiserar, finansierar och efter behov får del av sådant vi inte kan hantera på egen hand. Jag ser fram emot att fortsätta få samtala om dessa frågor hemma i Sverige och i nordiska sammanhang, och jag hoppas att alla i kammaren tar alla tillfällen som finns att framhäva det arbete som har gjorts historiskt och alla möjligheter som finns framöver.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.