Älvdalskan som nationellt minoritetsspråk

Fru talman! Robert Stenkvist har frågat mig om jag och regeringen fortfarande anser att älvdalska är en dialekt och inte ett eget språk och om regeringen har för avsikt att klassa älvdalska som ett nationellt minoritetsspråk för att skydda och utveckla språket inför framtiden.

Jag vill börja med att tacka för frågan och understryka att jag ser intresset för att bevara och utveckla älvdalskan som något mycket positivt. Som Robert Stenkvist redogör för är det här en fråga som engagerar även utanför Älvdalens kommun.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det finns ett stort värde i att älvdalskan bevaras som en del av det gemensamma kulturarvet, och det är önskvärt att älvdalskan förs vidare till nya generationer. Det intresse som uppvisats inom ramen för Älvdalens kommuns arbete bland barn och unga är därför särskilt glädjande.

År 2017 bedömde Institutet för språk och folkminnen att många åtgärder för att främja älvdalskan borde vara möjliga inom ramarna för den existerande lagstiftningen. Jag tycker exempelvis att det arbete som pågår i Älvdalens kommun också visar på detta.

Regeringen har tidigare gjort bedömningen att älvdalskan är ett så kallat folkmål, ett slags dialekt, och det har inte framkommit några nya omständigheter som ger regeringen anledning att ändra den uppfattningen.

Att Europarådet bedömt att älvdalskan lever upp till kraven i den europeiska stadgan om landsdels- och minoritetsspråk är givetvis något som regeringen förhåller sig till. Europarådets bedömning bygger dock i stor utsträckning på redan tidigare känd information, exempelvis den klassificering som tagits fram av organisationen SIL International.

Det pågår därmed för närvarande inget arbete i frågan om ytterligare landsdels- eller minoritetsspråk i Sverige. Varje ändring av vilka språk som omfattas av Sveriges ratifikation av stadgan bör föregås av grundlig utredning. Det är ytterst riksdagen som har att besluta i dessa frågor.

Fru talman! Jag tackar statsrådet för svaret.

Vi hoppas alla att älvdalskan ska utvecklas och finnas kvar. Den är som sagt en del av vårt historiska arv.

Jag tycker att det är två frågor här som är viktiga. Den ena är om älvdalskan är att betrakta som ett eget språk eller en dialekt. Det är en sakfråga. Den andra är om älvdalskan ska klassas som nationellt minoritetsspråk.

Jag är inte enig med regeringen och inte de flesta språkexperter och lingvister över världen heller. Älvdalskan är att betrakta som ett eget språk, enligt alla fakta, all vetenskap och allt sunt förnuft.

Europarådets expertkommitté har upprepade gånger begärt att regeringen ska utreda om älvdalskan är ett eget språk, vilket regeringen inte har gjort.

När det finns en massa argument måste man ta dem i beaktande.

Älvdalskan befinner sig språkmässigt längre bort än danskan och norskan och är på ungefär samma avstånd från svenskan som isländskan. Då kan den inte betraktas som en dialekt. Älvdalskan har ett eget språksystem, egna böjningar, ett ordförråd som skiljer sig helt från det svenska ordförrådet och en annan syntax - ja, i princip allt är annorlunda än rikssvenskan.

Europarådets expertkommitté skriver också i sin rapport från 2020 att älvdalskan uppfyller kraven för att klassas som ett eget språk. Expertkommittén yttrar sig inte i någon annan fråga utan bara i just detta om ett eget språk.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Statsrådet nämner SIL i sitt svar. Det är en internationell organisation som utvärderar och kategoriserar all världens språk. De avslog älvdalskan som eget språk första gången de prövade detta. Men andra gången, 2016, klassade de älvdalskan som språk.

Fru talman! Statsrådet Lind säger att regeringen tidigare gjort bedömningen att älvdalskan är ett så kallat folkmål, ett slags dialekt. Vad grundade regeringen detta ställningstagande på?

Jag anser att älvdalskan bör klassas som ett nationellt minoritetsspråk. Jag förstår att det i förlängningen kan bli en budgetfråga. Om älvdalskan klassas som ett eget språk bör den få status som ett nationellt minoritetsspråk, och i dag har vi fem sådana.

Jag anser dock att det är ett begränsat ekonomiskt åtagande. Älvdalingarna själva och den organisation som företräder detta språk, Ulum Dalska, kräver inte att älvdalskan ska kunna användas vid myndighetskontakter. I och med det faller en jättestor bit av kommunalt och statligt åtagande bort, och det blir lättare att genomföra. Älvdalingarna vill bara att älvdalskan ska utvecklas utbildningsmässigt, kulturellt och medialt.

Fru talman! Tack igen, Robert Stenkvist, för frågan!

Jag vill verkligen understryka det jag sa i mitt svar och som jag verkligen menar: Jag och regeringen tycker att det är väldigt positivt att älvdalskan utvecklas och att det finns ett levande engagemang och intresse för att lära sig älvdalska bland både föräldrar och ungdomar.

Om man tittar brett både i Sverige och runt om i världen ser man att det finns ett antal språk men också en mångfald av dialekter och folkmål som skiljer sig rätt rejält från det officiella språket i ett land och som tyvärr, vill jag säga, successivt dör ut. Jag har själv rötter i Västerbotten, och det är klart att bondskan också är en väldigt fascinerande dialekt som jag kan önska att jag hade fått med mig som barn.

Jag tror att vi ska komma ihåg att oavsett om vi pratar om språk, dialekter eller folkmål finns det en koppling mellan språk, kultur och identitet. Det har betydelse, och därför välkomnar jag verkligen det arbete som Älvdalens kommun gör för att sprida älvdalskan. Jag har tagit del av hur man har jobbat utifrån det stöd man fått från Allmänna arvsfonden, och det är ett imponerande arbete. Detta vill jag verkligen ha sagt.

Med detta sagt: När regeringen antog de fem nationella minoritetsspråken var det föranlett av ett kommittéarbete - ett gediget arbete. Inom ramen för detta arbete slog man fast att älvdalskan är att betrakta som ett folkmål och en dialekt. Detta gäller såklart även andra folkmål och dialekter.

Dessa frågor har lyfts upp upprepade gånger. Jag är medveten om det engagemang som finns för frågan bland aktörer som talar älvdalska. Som jag sa pågår det inte något arbete, och det har inte framkommit några nya uppgifter. Enligt Institutet för språk och folkminnen, som är regeringens expertkommitté, finns det fortfarande olika uppfattningar när det kommer till hur älvdalskan ska bedömas och klassificeras. Att SIL International gjorde sin bedömning är inte ensamt en ny omständighet som föranleder regeringen att ändra sin hållning. Vi kände dessutom till denna klassificering sedan tidigare, då regeringen tog ställning till att inte ta frågan om älvdalskans status vidare.

Svar på interpellationer

Isof hänvisade i sin rapport från 2017, då frågan var uppe, till att det finns en komplexitet i frågan. Det finns många dialekter i Sverige som skiljer sig rätt rejält från standardsvenskan, bland annat andra mål i Dalarna och mål i Norrbotten. Det är en komplex fråga. Jag vill understryka att det inte behöver vara en fråga om ekonomi. Den nivå som lyfts upp för älvdalskan av Europarådet handlar inte om att det ska ingå i ett förvaltningsområde och de åtaganden som detta handlar om.

Så ligger frågan nu. Jag vill återigen understryka att det är en fråga som jag naturligtvis följer, också språkforskningsmässigt. Jag tycker att det är en fråga där det är intressant att se vad forskningen fortlöpande kommer fram till. Och jag är som sagt väldigt positiv till allt som görs för älvdalskan i Älvdalens kommun.

(forts. § 11)

Herr talman! Det blir lite konstigt att bryta mitt i en interpellationsdebatt, men det får gå.

Herr talman! Ministern nämnde Allmänna arvsfonden i samband med våra inledande anföranden. Fonden har gett bidrag för att främja språket älvdalska. De som tar del av bidraget från Allmänna arvsfonden är mycket tacksamma. Men det är ett tillfälligt bidrag, och det är inte säkert att bidraget kommer att beviljas i all evighet. Det förnyas varje eller vartannat år.

Jag har hört från dem som värnar om språket att de är oroliga för att bidraget ska försvinna. Det finns inget som garanterar att bidraget kommer att fortsätta att delas ut, och det är ett skäl för att vidta statliga åtgärder för att skydda språket älvdalska.

Statsrådet Lind nämnde tidigare regeringens expertmyndighet Isof. Isof har inte tagit ställning till om älvdalskan är ett eget språk eller inte. Jag har själv tagit del av ett mejl från Martin Sundin på Isof till Yair Sapir. Han skriver klart och tydligt i mejlet att Isof över huvud taget inte tar ställning till frågan, vilket jag kan tycka är lite konstigt. Vem ska ta ställning om inte de?

Herr talman! Statsrådet nämnde utredningen som låg till grund för att ge fem språk status som nationella minoritetsspråk. Den utredningen gjordes för länge sedan, och den är väl inte felfri. Om all världens expertis säger något och utredningen säger något annat, ja, då kan man inte luta sig hur mycket som helst mot den gamla utredningen - anser jag, i alla fall.

Jämför med tornedalsfinskan och meänkieli! De har ungefär samma historia, de här språken - eller de har helt olika historia, men de är jämförbara. De har samma avgränsningar. Ja, jag tycker faktiskt att älvdalskan är fullt i klass med de två språken.

Under frågestunden läste jag tyvärr på Wikipedia att meänkieli är ett döende språk. Det är ju väldigt trist. Detta trots att det är utsett till nationellt minoritetsspråk. Jag hoppas verkligen att älvdalska inte går samma öde till mötes så att det om några år står på Wikipedia att det också är ett döende språk.

Herr talman! För att börja med det som Robert Stenkvist nu nämner om meänkieli och våra nationella minoritetsspråk kan jag bara bekräfta att det är ett väldigt svårt läge även för våra erkända minoritetsspråk. Vi har tagit flera steg från regeringens sida när det gäller både lagstiftningsfrågor och språkrevitalisering, men det visar också på utmaningarna.

Då tycker jag att man får återkomma till den väldigt positiva utveckling som sker för älvdalska och det engagemang som Älvdalens kommun och många inom civilsamhället visar.

Jag vill kommentera något som Robert Stenkvist nämnde i sitt förra inlägg - att Ulum Dalska inte har några krav på myndighetskontakter på älvdalska eller att älvdalska ska kunna användas i samhället i stort utan att det mycket handlar om det språk- och kulturfrämjande arbetet.

Det här var något som kommenterades i en proposition från regeringen. Minoritetsspråkskommittén 1997 fann att ett av de argument som finns mot att tillämpa minoritetsspråkskonventionen på folkmål är att syftet med den konventionen är att stärka minoritetsspråkens ställning i det offentliga livet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellation

Vi har från regeringens sida tryckt på att det är positivt med till exempel stödet från Allmänna arvsfonden. Vi vet att för att det ska beviljas stöd därifrån ska det handla om långsiktiga projekt och långsiktigt arbete. Det är positivt.

Vi har också sagt från regeringens sida att folkbildningen bör kunna spela en viktig roll här när det handlar om de studiecirklar som redan finns, för att få en förankring av de här språken och för att stimulera det lärande och användande som sker.

Jag vill också lyfta fram att när det gäller dialektpolitiken - för den finns faktiskt i allra högsta grad - har Institutet för språk och folkminnen ett arbete här. Det är alltså inte bara de erkända minoritetsspråken som regeringen och vår ansvariga myndighet är engagerade i. Det finns ett dialektarbete och ett långsiktigt projekt med en ordbok för folkmålen i övre Dalarna. Det finns utpekat i Isofs instruktion att jobba med dialekter.

Återigen: Vi ser älvdalska som ett folkmål, en dialekt. Det finns många andra sådana runt om i Sverige som jag vet att det finns ett engagemang för att bevara, och jag ser själv att det är klart att det vore positivt. Som jag sa tidigare hänger dialekter, folkmål och språk väldigt mycket ihop med ett lokalt kulturarv och en lokal identitet, och det är väl värt att jobba med.

Jag vill säga detta för att understryka att det inte handlar om ointresse från regeringens sida. Men jag tycker att vi också ska komma ihåg att om det ska vara tal om en klassificering av älvdalska eller något annat folkmål som ett nationellt minoritetsspråk, ja, då är det inget som jag eller regeringen tar lätt på. I så fall skulle det bli tal om en gedigen utredning. Det är nämligen inte så att all världens expertis säger detta, som Robert Stenkvist säger, utan det råder oenighet också bland språkforskare om det här. Och regeringen skulle såklart inte peka ut ett nytt minoritetsspråk på lösa grunder.

Det här är en fråga jag följer. Jag känner starkt med det engagemang som finns. Men just nu pågår alltså inget sådant arbete inom Regeringskansliet.

Herr talman! Ja, jag förstår argumentet om myndighetskontakt och nationellt minoritetsspråk. Men jag läste också alldeles nyligen att man i Älvdalen hade velat sätta upp skyltar på älvdalska men fått nej av kommunen, som ansåg att det stred mot lagen därför att älvdalska inte är ett nationellt minoritetsspråk. Det finns ju sådana saker också. Nu tror inte jag att kommunen tolkade lagen rätt, ska sägas, men det finns sådana aspekter på det hela.

Älvdalskan är ett eget språk. Det ligger bortom norskan och finskan och är att jämföra med isländskan. Lyssna på Ellinor Nilsson! Hon finns på Youtube, och hon sjunger moderna låtar på älvdalska. Jag förstår inte ett ord. Det kunde ha varit ett asiatiskt språk. När hon sjunger på danska förstår jag i alla fall några ord. Nej, det är nog ett eget språk.

En annan fråga är hur man ska stötta älvdalska nationellt. Det behövs faktiskt stöttning. Jag har sett hur det gått med meänkieli, och det går inte så bra. Det skulle vara jättetrist om det blir likadant med älvdalskan. Men jag tror inte att det kommer att gå så. Det finns ett så stort engagemang, och det är ett växande engagemang.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellation

Det här är också vårt historiska arv. Älvdalska har kopplingar till fornnordiska, alltså direkta kopplingar. Folk på 1300-talet skulle kanske ha förstått älvdalska. Det är ju fantastiskt.

Jag ser att tiden är slut, så jag stannar där och tackar.

Herr talman! Ja, jag vet att det här är ett ämne som väcker engagemang, och jag är glad att få möjlighet att diskutera språk- och dialektpolitik här i riksdagen. Det här är väldigt viktiga frågor som berör många människor och som engagerar.

Som Robert Stenkvist nämnde står vi inför ganska stora utmaningar inom minoritetspolitiken när det gäller de redan erkända nationella minoritetsspråken, inte minst när det gäller språkrevitalisering. Det är ett arbete som regeringen just nu jobbar intensivt med, både med handlingsprogram och med språkcentrum och liknande.

Det här visar att oavsett om det är ett erkänt språk eller inte och på vilken nivå man erkänner det - för vi vet att det är skillnad på romani chib och jiddisch jämfört med de mer territoriella språken, som också är en del av förvaltningskommunernas arbete - skiljer det sig åt vilka åtgärder och stöd som kan vara möjliga.

Jag tror att det vi behöver landa i är att älvdalskan är väldigt värdefull. Det är värdefullt, det arbete som görs och det stöd som regeringen ger både genom Isofs arbete och genom andra aktörer som har möjlighet att stötta. Att lära sig språket och koppla ihop det med kultur, som Robert Stenkvist beskriver, är väldigt positivt. Det arbetet bör naturligtvis fortsätta.

Även om regeringen inte har sett anledning att ompröva hållningen i fråga om älvdalskans status ser jag och regeringen ett stort värde i älvdalskans bevarande som en del av både ett gemensamt kulturarv och den lokala landsbygds- och kulturhistorien.

Sedan är det av stor vikt att vi fortsätter arbetet med bevarande av dialekter och andra delar av det immateriella kulturarvet. Det är klart att jag som ansvarig minister fortfarande kontinuerligt överväger vilka förändringsbehov som finns inom mina ansvarsområden, och det här är ett område som jag kommer att fortsätta följa noga.

Med det vill jag tacka Robert Stenkvist för en intressant debatt.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.