Ålfiskets framtid

Fru talman! Anders Forsberg har frågat mig vad jag avser att göra för att säkra fortlevnaden för de svenska ålfiskarna och den unika "ålakulturen".

Det är rådets förordning (EG) nr 1100/2007 av den 27 september 2007 om åtgärder för återhämtning av beståndet av europeisk ål som anger ramarna och målen för medlemsstaternas ålförvaltning. Det övergripande målet för förordningen är att på lång sikt uppnå en utvandring av lekvandrande blankål till havet som motsvarar 40 procent av vad ett av människan helt opåverkat bestånd skulle ha producerat. Ices (Internationella havsforskningsrådet) rådgivning har legat till grund för nuvarande mål. Det är upp till medlemsstaterna att på olika sätt uppnå målet genom att upprätta och genomföra förvaltningsplaner.

Det huvudsakliga målet för den svenska förvaltningsplanen för ål är att dimensionera åtgärder så att vi vänder beståndsutvecklingen från minskande till ökande rekrytering om åtgärder genomförs i samma utsträckning över hela Europa. För att uppnå önskad effekt består förvaltningsplanen av fyra huvudsakliga åtgärdsområden: inskränkningar i fisket, förbättrade utvandringsmöjligheter för blankål, stödutsättning av ålyngel och kontrollåtgärder.

Vad gäller inskränkningar i fisket har målet i den svenska förvaltningsplanen varit att reducera fiskets fångster av ål med ca 50 procent från det att förordningen antogs år 2007 till och med 2013. För att uppnå målet pågår omfattande reglering av fisket. Regleringen innebär bland annat ett generellt förbud för fiske efter ål i Sverige från och med 2007. Vissa fiskare som fiskar med stöd av särskilt tillstånd i Östersjön och inlandsvatten är undantagna från förbudet att fiska och sälja ål. Endast de som i dag har och nyttjar ett tillstånd kan beviljas förlängt tillstånd. På västkusten förbjöds allt fiske år 2012.

Ices bedömer att statusen för den europeiska ålen fortsatt är kritisk. Det kommer också att ta tid innan beståndet återhämtar sig till uppsatta målnivåer.

Ålarvet vid Ålakusten har nyligen tagits upp i Institutet för språk och folkminnens förteckning över exempel på immateriella kulturarv i Sverige. Ålakustens kulturarv bevaras och förs vidare i trakten genom organisationer som sprider kunskap om traditionerna och skapar intresse för olika aspekter av arvet. I arbetet är balansgången viktig mellan viljan att bevara ålfiske som en yrkesutövning och strävan att ytterligare skydda arten. En förutsättning för att den unika "ålakulturen" ska fortleva är naturligtvis att även ålen finns kvar.

Cites (Convention on International Trade in Endangered Species of Wild Fauna and Flora) är ett internationellt avtal som reglerar internationell handel med hotade arter av vilda djur och växter som riskerar att utrotas på grund av denna handel. Sedan 2009 listas ålen i konventionens bilaga II. Bakgrunden till listningen är att den internationella handeln påverkade ålpopulationen så mycket att man bedömde att handeln behövde regleras och övervakas för att inte riskera att utrota den. Sverige var det land som initierade Citeslistningen av europeisk ål. Sedan 2010 är dessutom import och export till eller från EU av levande ål samt produkter av ål, som fryst eller rökt ål, förbjuden.

Sammantaget är det alltså viktigt att förvaltningen och därmed fisket av ålen, som är en hotad art, fortsatt är mycket restriktiv och anpassad efter forskningens råd.

Fru talman! Låt mig först citera en artikel i Svenska Dagbladet från den 27 juni 2015.

"En hektisk säsong drar snart igång för ett utdöende släkte företagare. Olle Robertsson har fyllt 67 år och har hela sitt liv försörjt sig som ålfiskare. Före honom gjorde hans släktingar samma sak. I fem generationer har verksamheten pågått i familjen. Men snart är det slut. - - - Nästan hälften av Sveriges ålfiskare har passerat pensionsåldern. Det känns hårt. Det är nästan så att jag vill gråta ibland. Att fem generationer har byggt upp något, med båtar och allt, och så försvinner alltihop. Det kommer aldrig mera tillbaka. Det är bara att riva och städa upp. Det känns fruktansvärt att vara den sista generationen."

Fru talman! I dag finns drygt 230 ålfiskare i Sverige. 170 av dem fiskar i havet och resten i sötvatten. Det är bara de som har fiskat föregående säsong som får förnyat tillstånd. Skulle till exempel Olle Robertsson välja att avstå från fisket en enda säsong är det slutfiskat för hans del för all framtid.

Inga nya ålfiskare tillåts och inga generationsskiften är därmed möjliga. Snittåldern på dem som innehar ålfisketillstånden är i dag hög. Nästan hälften av dem har passerat pensionsåldern, och antalet tillstånd och fiskare minskar för varje år.

Det generella förbudet mot ålfisket kom 2007. Orsaken var, som har nämnts tidigare, att ålbeståndet kraftigt hade minskat sedan 1970-talet. EU antog då en övergripande förordning, och varje medlemsland fick ta fram egna nationella förvaltningsplaner utifrån ländernas olika förutsättningar.

I Sverige ville många förbjuda ålfisket helt, men i stället blev det någon form av kompromiss. Vissa yrkesfiskare fick fortsätta fiska ål med särskilda tillstånd. Dessutom infördes krav på att tillståndet verkligen användes för att det skulle kunna förnyas nästa säsong, vilket i praktiken också innebar ett totalstopp mot nyetableringar. Om man inte använt ett ålfisketillstånd kunde man inte heller få ett.

År 2012 togs ett kompletterande beslut, då ålfisket på västkusten totalförbjöds. Ett hundratal ålfiskare fick lägga ned sin verksamhet helt utan kompensation.

Man kan notera att ministern nämner att det har vidtagits en hel del åtgärder för att minska dödligheten kring vattenkraftverken och öka kontrollen. Ålfiskarna vidtar också själva åtgärder genom att sätta ut yngel via den så kallade Ålfonden.

Man kan också se att det sker en utveckling. Den ål som främst fiskas i Sverige är blankål. Den har levt i vattendrag eller vid kusterna här i 15-25 år innan den fångas på sin återvandring till Sargassohavet, där den ska leka och fortplanta sig.

SLU, Sveriges lantbruksuniversitet, följer ålens utveckling och kan rapportera att under fyra säsonger i rad har man sett en uppvandring med fler små ålar och glasålar i våra svenska åar. Från de flesta länder kommer liknande signaler.

Det är viktigt att vi inom EU har en samsyn och gemensamma mål när det gäller ålfisket och ålens fortlevnad.

Men hur kan det komma sig att en ål som svenska fiskare tar upp måste vara minst 70 cm lång, medan det räcker med 38 cm för deras kollegor i Danmark? Östersjön är ett innanhav med ett in- och utlopp som vi delar med Danmark, och det som de svenska fiskarna inte får fiska tar danskarna i stället. Vilken sorts samsyn är det här? Vad anser landsbygdsministern?

Fru talman! Anders Forsberg citerade en ålfiskare i Svenska Dagbladet. Snart är det slut och kommer aldrig mer tillbaka, sa fiskaren. Jag känner för de fiskare som drabbas, för det är klart att det påverkar situationen när man inför den här typen av restriktioner. Men jag håller inte med om att det aldrig kommer tillbaka. Meningen med de här restriktionerna är ju faktiskt att ålen ska komma tillbaka. Det är hela ambitionen, för ålbeståndet är mycket allvarligt hotat. Det är därför man har vidtagit de här åtgärderna inte bara i Sverige utan i alla de här länderna. Man har förvaltningsplaner, och de ser lite olika ut, men alla är godkända av kommissionen. Ett land har dessutom totalförbud på ålfiske, nämligen Irland. Det finns alltså länder som har gått ännu längre än Sverige. Så allvarlig är situationen.

Det stämmer att vi fick en förbättrad situation och antalet ålar gick upp något, vilket syns i statistiken för 2012-2014. Men tyvärr vände det tillbaka i statistiken för 2015. Då var det åter tillbaka på 2013 års nivå. Havs- och vattenmyndigheten lämnade en rapport till Regeringskansliet i början av december, och vi håller på att analysera den innan vi vidtar några åtgärder.

Det finns mycket vederhäftig vetenskap i dessa frågor. Uppgifterna kommer från Ices. Sedan kan givetvis brister ändå finnas, men det är otvetydigt så att ålen är allvarligt hotad. Regleringarna är till för att ålen ska komma tillbaka. Sedan vet vi att ålens livscykel är lång, och det kan ta mycket lång tid innan ålbeståndet återhämtar sig. Men vi ska inte riskera att det Anders Forsberg säger om att fisken aldrig kommer tillbaka ska bli verklighet. Den kommer tillbaka om vi gör rätt saker.

Fru talman! Det som nu råder i praktiken är någon form av näringsförbud, fast det gäller för alla andra som vill starta en verksamhet. Landsbygdsministern nämnde det immateriella kulturarvet. Givetvis är ålen viktig för att kunna bedriva ett ålfiske, men om det inte finns några ålfiskare kvar finns inte kunskapen. Kunskapen kan man inte att läsa sig till eller skaffa sig i teorin. Den kunskapen finns hos ålfiskarna. Här försvinner nu en hel generation.

Nåväl! En ny ålförvaltningsplan ska utarbetas, och regeringen med Miljöpartiet ska fatta beslut. Finns det en risk att det till och med blir totalstopp för ålfisket? Vi kan fundera över det.

Vi kan också fundera över att det finns en dom från Högsta domstolen om statens ansvar vid förbud mot laxfiske i Torne älv. Det förbudet syftade till att skydda den vilda laxen. HD fastställde att staten var skadeståndsskyldig gentemot fiskarna för de ekonomiska förlusterna till följd av ett fiskeförbud.

Låt oss gå tillbaka till huvudargumenten om att det finns en låg invandring av glasål till Sverige och till Europas kuster. Låt oss titta på utvärderingen. Det är svårt att göra en entydig genomgång av det senaste året. Forskningen måste utvecklas betydligt mer. Det finns intressant information, bland annat från Willem Dekker, forskare vid SLU. I hans utredning framgår att fiskets påverkan på ålbeståndet är ungefär 2 procent. Vilka andra faktorer påverkar fisket och ålens tillgång till Östersjön?

EU arbetar för att förbättra ålbeståndet, liksom den svenska regeringen, men varje medlemsstat bestämmer genom sin ålförvaltningsplan vilka åtgärder som ska vidtas. Sverige har lagstiftat för att minska fisket, men vi har inte agerat speciellt effektivt för att minska mängden av andra predatorer på fisk och framför allt ål. Där finns skarv och säl. Den frågan behöver lyftas fram.

Vi kan diskutera regelverket. Landsbygdsministern sa i sitt svar att förutsättningen för att den unika ålakulturen ska fortleva är naturligtvis att ålen är kvar. Det förutsätter, precis som jag nämnde i början, att det finns en kunnig kår av ålfiskare. Jag har svårt att se att villkoren som sätts upp praktiskt och ekonomiskt ska vidmakthålla intresset så att nya unga fiskare kan ta vid och utöva det speciella yrket. Utan fiskare blir det ingen ål. Utan fiskare finns ingen ålakultur kvar.

Fru talman! Kan ålfiskeförbudet upplevas som ett näringsförbud? Så kan det säkert upplevas. Jag har upplevt det själv i fråga om laxen. Jag har upplevt när det var i stort sett totalförbud på laxfiske i Torne älv. Det kändes jobbigt, kan jag lova dig.

Jag har lärt mig en sak. En tuff reglering har gjort att laxen har kommit tillbaka också i Torne älv. Jag vet att det för att bedriva fiske behövs fiskare och redskap. Den absolut viktigaste ingrediensen för att kunna bedriva fiske är att det finns fisk. Precis så är det med ålen också. Det handlar om att säkerställa att ålen kommer tillbaka och att vi inte ger upp.

Jag förstår dem som befinner sig i denna situation. Låt oss ge dem ett hopp. Det gick fort att få tillbaka laxen. Men tyvärr kan det enligt forskarna ta upp till 80 år för ålen att komma tillbaka i den omfattning som fanns en gång i tiden. För att bevara kulturarvet finns organisationer som jobbar med frågan. Den dagen ålen kommer tillbaka ska den kunna fiskas. Jag vet själv att även om det var totalstopp i Torne älv pratade vi med de unga om hur det gamla laxfisket bedrevs. De fick inte vara med, eftersom laxfisket var förbjudet. Men nu är de med. Kulturarvet bevarades. Så är det ibland.

Fru talman! Tack för svaret! Kan man tolka ministerns svar att ett totalförbud inte är rätt väg att gå när det gäller ålfisket? Ministern säger att vi ska ge fiskarna ett hopp. Jag skulle vilja se en utveckling. Vad menar ministern när han säger att vi ska ge dem hopp? Den signalen behöver ålfiskarna.

Det här är inte en näring som berör särskilt många yrkesverksamma, men den ger så stora bieffekter runt omkring, framför allt runt ålakusten och Hanöbukten.

Antalet fiskare som fiskar ål har minskat med ungefär 70 procent sedan 2001. Utformningen av regelverket är upplagt för att det inte ska finnas några ålfiskare om de fortsätter med samma metod. Det kanske finns 10-15 år till. Sedan kommer det inte att finnas ålfiskare kvar.

För att fiska ål krävs i dag ett speciellt tillstånd som utfärdas av Havs- och vattenmyndigheten. Enbart de ålfiskare som hade tillstånd föregående år får fortsatt förnyat tillstånd. Andra grupper av fiskare, till exempel yrkesfiskare eller husbehovsfiskare, får inte ta upp en enda ål.

Nu ska vi komma ihåg att varje ål har samma biologiska värde. Det är ett värde som försvinner oavsett vem som fångar ålen. Men det biologiska värdet är inte allt. Där finns även hållbarhetsbegreppet. När det biologiska värdet är oförändrat, oavsett om det är fråga om en kraftverksturbin eller en husbehovsfiskare, blir det med en yrkesfiskare, till exempel en ålfiskare, ett annat värde. Det blir ett ekonomiskt värde, och det garanterar en långsiktig hantverkskunskap.

All kunskap om hur ålfiske bedrivs, all lokal ekologisk kunskap, alla sociala och kulturella värden som en viktig del av ålens värdekedja, riskerar att försvinna om vi inte vidtar åtgärder nu.

Fru talman! Det råder inte totalförbud i Sverige beträffande ålfiske, även om det finns mycket stora restriktioner. År 2007 landades drygt 700 ton ål, och 2014 landades 324 ton. Det både fiskas och landas ål, men totalförbudet gäller överlåtelserna.

Om ålen kommer tillbaka är jag övertygad om att man får ompröva eventuella överlåtelser och restriktioner. Klokskap måste nu få råda. Den vetenskapliga rådgivningen måste få råda.

Jag känner för fiskarna som inte kan upprätthålla en tradition. Det är säkert jobbigt för många av dem. Jag lovar att om vi gör rätt kommer en ljus framtid tillbaka.

Tack för en bra debatt!

Överläggningen var härmed avslutad.